Så presenterades då tolkningen av Pisa-resultaten (OECD:s mätning av 15-åriga skolelevers kunskaper) från år 2009 på ett seminarium ordnat av Kulturfonden. Jag satt med under presentationen, men stack efter lunchen då inläggen och kommentarerna började följa de gamla invanda mönstren.

Denna gång var Pisa-undersökningens tyngdpunkt läskunskaper och läsförståelse, i vid mening. Positivt var att testet inte enbart betonade mekanisk läskunnighet, utan även kontexter, läsa mellan rader, helhetsuppfattning etc. Pisa testade även lässtrategier, d.v.s i fall eleverna hade förskansat sig förmågan att lägga upp sin läsning så att förståelsen blev så effektiv som möjligt.

Så kommer vi då till de nationella resultaten, och separat de finlandssvenska resultaten. Mycket förutsägbart visade det sig att de svenskspråkigga skolorna i Finland har lite sämre resultat överlag än de finskspråkiga, samt att det även finns skillnader mellan regionerna. Och mycket förutsägbart började debatten efter den första presentationen att urarta. Finns det i finlandssvenska sammanhang något härligare köttben att kasta sig över, än då en undersökning visar på regionala skillnader? Kraven på att gå till botten med detta och undersöka vad skillnaderna beror på och hur de kunde åtgärdas höjdes redan i den första kommentarrundan under seminariet. Mossan och mullen började yra då grävandet av de första skyttegravarna inleddes.

Men innan hela soppan övergår i en oändlig rad av fondsponsorerade seminarier, tankesmedjeutredningar och politikersnack kunde det vara på plats att ta ett steg bakåt och se nyktert på situationen:

• Finland (och även de finlandssvenska skolorna) befinner sig i toppen av alla OECD-länderna. före Sverige, före Norge. Det finns alltså ingen orsak till panik.
• Skillnaderna mellan finska och svenska skolor har mer än en förklaring (många lyftes redan fram på seminariet): bl.a. är andelen elever med annat modersmål än skolans spårk större. Andelen stödundervsningselever som är integrerade i de vanliga klasserna är också större än på finskt håll.
• De regionala skillnaderna är de samma som långt syns även i övriga OECD-länder (landsbygd vs. urbana miljöer). Även socioekonomisk bakgrund inverkar (självklara saker).

Det enda riktigt intressanta skillnaderna fanns i det lite vaga begreppet ”läslust”. Där finns plats för förbättring. Likaså borde förhållandet mellan pojkars och flickors läslust förbättras (pojkarna är sämre – vilket även förekommer i hela OECD).

Ett inlägg under seminariet handlade lyckligtvis om den andra sidan av medaljen. Vad händer om vi börjar planera undervisningen med tanke på att klara oss bättre i testen? Många exempel från t.ex. USA och Korea avskräcker. Dessutom tycks det inte ens leda till bättre resultat; i många länder där eleverna jobbar med skoluppgifter dubbelt längre än i Finland, är Pisa-placeringarna trots det sämre.

Framför allt tycker jag att man kunde fundera över vad som är det viktigaste med skolan. Är det faktiskt att vara bäst i världen i Pisa-resultat, eller är det något annat? Viktigare än att nu ödsla fondpengar och människors tid på onödiga seminarier skulle vara att undersöka om de här små skillnaderna i Pisa-resultaten på riktigt påverkar elevernas chanser i det riktiga livet. Mår finlandssvenskarna (eleverna – inte politikerna) sämre eftersom Pisa-reusltaten är lite lägre än i finskspråkiga skolor? Får de sämre jobb? Råkar de oftare ut för utslagning?

Skolan finns förstås inte till för att man skall lära sig en massa detaljkunskap, de flesta lär sig det som är viktigt i livet på annat håll (och det är positivt att även Pisa denna gång koncentrerat sig på ”att lära sig lärande”). Skolan finns – krasst uttalat – för att hålla ungarna borta från gatan medan föräldrarna är på jobb. Om de under tiden kan snappa upp några matnyttiga fakta, få lite allmänbildning och i bästa fall få en gnista att ta reda på saker och utveckla ett kritiskt tänkande – då har vi lyckats!