Som icke-amerikansk medborgare har jag naturligtvis inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Men som så många andra människor på planeten är jag intresserad. Och då jag ändå brukar ha en åsikt om det mesta, sällar mig nu till alla andra självutnämnda experter och kommer med en egen analys av det stundande valet:

För många som enbart följer med de vanliga nyhetskanalerna uppstår lätt en bild av ett okomplicerat val. De amerikanska väljarna har att välja mellan en progressiv liberal (demokraternas Barack Obama) och en konservativ högerman (republikanernas Mitt Romney). Bilden är dock betydligt mer komplicerad än så – i själva verket försvåras valet av att det finns det betydligt mer likheter än olikheter mellan kandidaterna, speciellt i ärenden som gäller omvärlden. Vi tar kandidaterna en åt gången:

Många av de amerikanska väljare som i Barack Obama såg en förändringskraft i och med hans väloljade retorik om ”Change” och ”Hope” år 2008 har blivit grundligt besvikna. Inte ens Nobels fredspris (kanske det mest misslyckade valet någonsin) har skapat några större förändringar att hoppas på. Kriget i Afghanistan fortgår i oförändrad utsträckning och ockupationen av Irak fortgår trots ”tillbakadragningen” av trupperna (USA:s ”ambassadpersonal” uppgår idag till 17000 personer). Obama har också intensifierat drönarbombningarna med massvis av civila offer i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, till proportioner som gänget kring ex-president G.W. Bush bara kunde drömma om, och det juridiska limbot för fångarna i Guantanamo fortsätter.
För oss utanför USA:s gränser blev kanske den största besvikelsen att Obama – som det visade sig – fullt och fast är lika övertygad om den amerikanska exceptionalismen, d.v.s. att USA inte bara har rätt utan skyldighet att ingripa på olika håll i världen på ”det godas” sida, utan att känna sig bunden av internationella överenskommelser eller ens vanlig folkrätt. När det gäller amerikansk utrikespolitik finns det alltså enbart hårfina nyansskillnader mellan Obama och Romney – låt vara att skillnaderna sedan blåses upp av kampanjhögkvarteren och de media ”outlets” som backar upp den ena eller andra kandidaten.
Vad skall då progressiva liberaler klamra sig fast vid om de tänker rösta på Obama en gång till? Många pekar på (och det gör också mindre välinformerade debattörer i våra länder) hälsovårdsreformen – egentligen en sjukförskringsreform – i folkmun kallad Obamacare. Reformen handlar om att få människor utan sjukförsäkring med ”i systemet”. Personliga sjukförsäkringar blev alltså (efter försäkringsbolagens påtryckning) obligatoriska. Kritiken har varit massiv, även bland progressiva. Reformen handlar ju inte om att reformera det enormt dyra hälsovårdssystemet (som per capita kostar mer än dubbelt t.ex. jämfört med Sverige) utan om att cementera det nuvarande systemet som hotar att kollapsa inom några år.

Republikanernas kandidat Mitt Romney och hans skaror står också inför många utmaningar och frågor, men av lite annan karaktär. Ett stort problem är den allmänna frånvaron av entusiasm kring kampanjen. Många republikaner har insett att ekonomin inte kommer att vända inom de närmaste fyra åren, och att man kanske lika bra kunde fortsätta skylla alla problem på Obama och demokraterna, och förhoppningsvis håva in det politiska kapitalet lite senare.
Senast har Romney och hans ”running mate” Paul Ryan försökt profilera sig genom att gå åt de populära socialprogrammen Medicare (för över 65-åringar) och Medicaid (för låginskomsttagare). Syftet är uppriktigt – programmen kostar på tok för mycket och kommer inom kort att kollapsa om inget görs. Romneys kampanj skyller ändå de eskalerande kostnaderna på Obamas politik, och glömmer bekvämt bort att G.W. Bush stod för historiens största utbyggnad av Medicare år 2003, då receptmediciner blev så gott som gratis (kritikerna kallade det en inkomstöverföring till läkemedelsföretagen). Programmen är ändå förstås omåttligt populära bland vanliga väljare, så det kan bli mycket svårt att på riktigt reformera dem, lika svårt som för Obama.
När det gäller utrikespolitk har Romney anammat de konservativas politique du jour, d.v.s. att blanda sig i allting och vara redo att intervenera var som helst på jordklotet i namn av ”War on Terrorism”. De flesta observatörer har idag glömt att konservatismen i USA traditionellt stått för icke-inblandning, och att Georg W. Bush år 2000 valdes till president precis på en sådan agenda – han kritiserade Clinton för att alltför vidlyftigt blanda sig i andra länders angelägenheter. Terrorattackerna 11.9.2001 gjorde ju kvickt slut på de ambitionerna och det politiska minnet är kort, men Romneys retorik, där han försöker utgöra ett skarpare utrikespolitiskt alternativ till Obama (främst kanske när det gäller Iran) kan ändå komma att bita honom i baken. Folket börjar vara trött på de eviga krigen, och att finansiera dem.
Romneys kanske största problem är ändå Romney själv. Visserligen är frisyren och tandgarnityret ”presidentiellt”, men få som sett ett klipp från en valtillställning kan undgå att få en magkänsla av att karln inte känns riktigt äkta. De krystade försöken att i rutig skjorta verka folklig lyckas inte dölja det faktum att Romney är född med silversked i mun, och själv lever i en värld mycket långt från vanliga människors vardag. Det sätt han skaffat sina miljoner på – att köpa, splittra och länsa gamla företag – skapar inte heller många beröringspunkter till väljarskaran som sett industrijobben försvinna utomlands. Romney symboliserar i deras ögon på ett påtagligt sätt det faktum att ”finansindustrin” i dag utgör 40 procent av USA:s bruttonationalprodukt (10 procent anses vara normalt i en sund ekonomi). Till allt detta läggs förstås hans dumma felsägningar, ”gaffes”, som spelas om och om igen på Youtube och talk-showerna.

Till att tänkande människor har svårt att välja någondera kandidaterna bidrar förstås även hela det politiska systemets korruption med två partier vars politiska ryggrad smält bort i de enormt kostsamma och smutsiga kampanjerna, och där det kommersiella mediafältet förstås är mer intresserat av att förbättra sin ekonomi i form av dyra valreklamer från de två stora, än att presentera några politiska alternativ. Många observatörer börjar likna presidentvalsrörelserna vid teater – mycket buller och bång, men mycket lite förändras i grunden då vardagen inträder. Den berömda amerikanska demokratin, som på lokalnivå fortfarande är livskraftig, känns bortkommen och vilsen då det gäller presidentvalet.

Mycket skulle ännu finnas att säga om presidentvalskampanjen, speciellt om vikten av att välja rätt vicepresidentkandidat, eller om hur religiös framtoning eller ej kan inverka på väljarna. Kanske det ändå får bli till en annan gång.

Vem skulle man välja om man vore i amerikanernas skor? Själv skulle jag inte vilja ”belöna” Obama med en ny period, men samtidigt skulle jag inte heller vilja se Romney på posten. Det är synd att personer som Ron Paul aldrig kommer vidare. Han skulle ha utgjort ett intressant alternativ – en person så liberal (libertarian) att både höger och vänster blandas samman på ett intressant sätt.