”Historiskt” är ett ord som ofta överanvänds, men USA:s valrörelse 2024 uppvisar en hel del fenomen som gör att ordet faktiskt ligger ganska nära till hands. En presidentkandidat som hoppar av på slutrakan på grund av uppenbart försämrad kognitiv förmåga, och ett mordförsök på en annan presidentkandidat, hör ju inte till vanligheterna.
Polariseringen har inte heller minskat sedan den förra valrörelsen, tvärtom. Nationella val i USA har visserligen länge handlat mer om att smutskasta motparten än om att presentera egna politiska program, men i år målar båda sidorna upp skräckscenarier som handlar om demokratins och republikens slut ifall den andra sidan kommer till makten. Överdrifterna bådar inte riktigt gott, oberoende av vilkendera sida som går segrande ur kampen.
Intressant nog koagulerar både demokraternas och republikanernas kampanjer kring en enda person: Donald Trump. Demokraterna upprepar därmed misstaget från de två tidigare valen – att försöka få allt att handla om hur Trump inte får bli president. Men det ger honom enbart alldeles onödig skjuts. Det hela klingar också lite tomt, eftersom demokraterna inte presenterat någon trovärdig hypotes för hur Trump i praktiken skulle kunna montera ner landets demokratiska institutioner, eller på vilket sätt han skulle kunna införa något slags diktatoriskt styre. Tvärtom ser en hel del amerikaner tillbaka på Trumps presidentperiod 2016–2020 som en ekonomiskt gynnsam period jämfört med dagens ekonomiska kräftgång när det gäller personlig ekonomi. Farligt nära är ändå en övertro på att en affärsman är den enda som kan få ordning på statsfinanserna, eller överlag att en affärsman kan leda ett land bättre än en erfaren politiker. Fast USA:s ekonomiska och inrikespolitiska utmaningar framöver riskerar nog oberoende att bli övermäktiga för vem som helst. Då de årliga räntekostnaderna överskrider försvarsbudgeten har det åtminstone historiskt sett förvarnat imperier om att de står inför en rask nedgång.
Kamala Harris tafatta och populistiska försök att presentera någon form av politiskt program kommer knappast att vända någon som redan bestämt sig för att rösta på Trump, och knappast ger försöken vägkost till någon bland de 4–5 procent av väljarna som ännu inte valt sida. Personlig ekonomi har blivit en valfråga efter Biden-administrationens lösa penninghantering med påföljande prisinflation, och då upplevs till exempel Harris förslag om gratispengar till första gångens husköpare som bara mer inflationsdrivande. Och det hjälper inte att demokraterna pekar på att inflationstakten minskat en aning den sista tiden – det är den kumulativa inflationen som räknas. Vanliga väljare har helt enkelt idag betydligt mindre disponibla medel än då Biden tillträdde.
Förändrat väljarbeteende
I USA har en ganska stor förändring skett i väljarbeteendet, liksom på många andra håll i världen. Väljarskaror som förr röstat vänster om mittfåran känner sig inte längre hörda där, och röstar i stället konservativt. I USA syns det så att till exempel arbetare på verkstadsgolven och utrycknings- och miitärpersonal i allt högre grad tilltalas av republikanerna, medan demokraterna uppfattas som de högt utbildades, den merkantila klassens, och den politiska och ekonomiska elitens parti. Se till exempel diskussionen mellan demokraten Eric Weinstein och Piers Morgan.
Denna politiska elit har i stället gjort ett stort nummer av att bry sig om minoriteter av olika slag (även mycket små sådana), men då glömmer man lätt bort den ”vanlige” amerikanens vardag, och så börjar man lite självgott och självgratulerande till exempel utgå ifrån att alla amerikaner med afrikanskt påbrå automatiskt röstar på demokraterna. Joe Biden 2020: ”If you have a problem figuring out whether you’re for me or Trump, then you ain’t black”.
I hopp om att säkra ”The Black Community” har det demokratiska kampanjmaskineriet tillsammans med Harris en tid byggt en bild av Harris ”svarthet”, men många amerikanska svarta har även länge ifrågasatt hela saken – bland annat har det visat sig att en bildtext i Harris biografi som beskriver en uppenbart svart farbror Freddy i själva verket är en vän till Harris mor som bara kallades ”Uncle Freddy”. Nåväl, hela den diskussionen avspeglar en intensiv amerikansk identitetsdiskussion som gäller ifall man i USA kan betecknas som ”svart” enbart om man tillhör gruppen ”decendants of slavery”, eller om man kan identifiera sig som svart även på annat sätt. För oss finlandssvenskar som sällan hänvisar till ”blod och jord” när det gäller vem som kan beteckna sig som finlandssvensk, låter det hela lite omodernt och främmande.
Jag uppehåller mig kanske för länge vid det ovanstående, men frågorna är intressanta exempel på underströmmar som sällan rapporteras i så kallad mainstream media, dit jag även räknar våra inhemska varianter. Om identitetspolitik och minoritetsröster överlag kommer att avgöra valet återstår förstås att se, men det finns en risk att demokraterna gjort felbedömningar även gällande till exempel invandrade latinamerikaner – som faktiskt oftare har en konservativare, ”katolsk” läggning än vad ”Average Joe” har – det vill säga den medelamerikan som för länge sedan anammat traditonella amerikanska värderingar och den naturliga diversitet som ”The melting pot” gett upphov till.
Själva invandringsfrågan är ju sedan en het valfråga, men den kretsar främst kring de illegala gränsöverträdandena vid landets södra gräns. En hel del strunt påstås om republikanerna i de här sammanhangen – en övervägande majoritet av dem är förstås för invandring, och den legala invandringen har årligen varit nästan precis lika stor under flera årtionden, och faktiskt även under Trumps egid – cirka en miljon människor i året. (Siffrorna från 2020 och 2021 är mindre på grund av Covid).
| ÅR | ANTAL PERSONER SOM FÅTT PERMANENT STATUS |
|---|---|
| 2012 | 1 031 630 |
| 2013 | 990 550 |
| 2014 | 1 016 520 |
| 2015 | 1 051 030 |
| 2016 | 1 183 510 |
| 2017 | 1 127 170 |
| 2018 | 1 096 610 |
| 2019 | 1 031 770 |
| 2020 | 707 360 |
| 2021 | 740 000 |
| 2022 | 1 018 350 |
| 2023 | 1 172 910 |
En ”tredje” kandidat
I det amerikanska presidentvalet ställer betydligt fler kandidater upp än vi någonsin får se, bland annat av Green Party, och av Libertarians. Det finns alltså en klar beställning på att utmana de två stora, etablerade partierna, men i det väl cementerade valsystemet är det ytterst svårt för en tredje eller fjärde kandidat att ens komma upp på valsedlarna, eller att få synlighet och finansiering för sin kampanj. Detta märktes då den enda riktiga utmanaren Robert F. Kennedy Jr. kastade in handuken och ställde sig bakom Trump.
Kennesdys shackdrag var ändå inte speciellt långsökt, eftersom Trump fortsättningsvis uppfattas som en outsider – som ett tredje alternativ, även om han nu råkar ställa upp på republikanernas lista. Trump ses liksom Kennedy som en person som kan ”fixa ekonomin och samtidigt städa upp i Washington”, där politiken ”på båda sidorna av gången för länge sedan korrumperats av lobbyister och andra starka intressenter som inte har folkets intressen för ögonen”, för att summera känslorna.
Hur ekonomin sedan utvecklas handlar förstås inte enbart om vem som blir president, så den stora frågan är tidpunkten för den väntade ekonomiska kraschen på grund av USA:s överskuldsättning och risken för att dollarn småningom förlorar sin status som global reservvaluta. Sker en krasch före valet gynnar det förstås Trump, sker den efter valet blir det en ordentlig black om foten för vem som helst som valts till president – vilket bäddar för motpartens seger i nästa val. Många demokrater ser en tröst i detta, ifall det visar sig att Trump vinner valet.
Spelplanen vände
Spelplanen vände 180 grader efter att Joe Biden steg åt sidan efter det misslyckade framträdandet i den första valdebatten. Prestationen var så dålig att även demokratiskt lutande medier – som i flera år vänt undan blicken från presidentens uppenbara kognitiva svårigheter – blev tvungna att erkänna fakta. Ett kapitel för kommande historieböcker är sedan allt vad som pågick i kulisserna under processen där Kamala Harris över en natt gick från en av de minst omtyckta politikerna i USA till halva befolkningens ”All American Darling”.
Men som jag redan vid valet 2020 observerade, så skulle det även vara hög tid för Trump att inse att han som politiker borde höra till historien. Samtidigt konstaterade jag hur märkligt det är att ett land med 350 miljoner invånare inte kan producera bättre presidentkandidater. Just nu borde media ställa frågor vem som egentligen styr och ställer i USA, eftersom det även för många inbitna demokrater är uppenbart att det inte är Joe Biden. ”Var lugn, det är ett topp-team”, försäkras åt den gamle demokraten Eric Weinstein. Men som han konstaterar, sådana uttalanden borde inte lugna någon, tvärtom.
Politiska minneshål
Lika fort som Biden förvisats till de politiska bakvattnen, har mordförsöket på Trump den 13 juli åkt ner i ett minneshål – som om händelsen skett redan för flera år sedan. Kring attentatundersökningen har det varit tyst, vilket späder på olika teorier om gärningsmannens motiv och eventuella andra inbladade. Mordförsöket ledde åtminstone till en kort avtrappning av den överdrivna retoriken kring Trump som ett existentiellt hot mot den amerikanska demokratin, och förhoppningsvis även till en period av introspektion hos demokratiskt lutande media. Dehumaniserar man en av kandidaterna på det sätt många gjort, är det inte underligt om någon knäppgök får tankar om att släppa iväg några skott. Men lika kort som denna paus i den heta retoriken blev, blev även den period av sympatipoäng för Trump som säkert många inom de republikanska kampanjen räknade med. Euforin kring valet av Harris till presidentkandidat spelade säkert in även här. Perioden var sannerligen av icke tidigare skådad karaktär i amerikansk politik.
Kan vicepresidentkandidaterna avgöra?
Valet av vicepresidentkandidater kan ses som ett sätt att bredda kampanjernas palett och potentiellt göra både Trump och Harris mer lättsmälta för tvivlande väljare. Den vältalige och rappe juristen J.D. Vance är tänkt att sätta korrekta politiska termer på den republikanska kampanjen, där Trumps buffliga överdrifter, felsägningar, klumpigheter och rena stand-up-komiken idag tolkas bokstavligt av de demokratiskt lutande redaktionerna som till exempel MSNBC och New York Times – ett fenomen som de flesta väljare småningom nog börjat se igenom. Vance har däremot fått försvara sig för sitt kappvänderi; han var i tiderna en stor motståndare till Trump. Å andra sidan representerar han därför även den väljarkår som säger sig visserligen ha problem med Trump som person, men som ändå hellre ser en Trump-administration i stället för fyra år till av ”woke” eller ”more of the same”.
Valet av Tim Waltz var likaså ett försök att bredda kampanjprofilen. Waltz uppvisar ett något större mått av intellektualitet, och lyckas även politiskt formulera sig bättre än Harris, som ofta blandar bort sig i rena plattityder, eller i långa, ovidkommande monologer som svar på enkla, direkta frågor. Waltz hämmas ändå av att han har drag av mytomani – bland annat har han överdrivit sin militära rang, sin militära tjänstgöring, och vilka historiska händelser han bevittnat utomlands – något som inte brukar ses med blida ögon i USA. Fast i det sistnämnda skiljer han sig ju inte från Joe Biden som länge haft dåligt minne och blandat ihop fakta, så det återstår att se vilken vikt väljarna sätter till sådant. För de reda frälsta spelar det säkert ingen roll.
Spelar det alls någon roll?
Sist och slutligen är det troligtvis så att det för valutgången inte spelar någon avgörande roll hur kampanjerna utvecklas, vem som ”vinner” en valdebatt, vad de enskilda kandidaterna säger eller gör – eller om någon ”October Surprise” ännu dyker upp. Allt är lika ovidkommande som den famösa ”Agenda 2025”, ett sedvanligt hopkok av våta önskedrömmar från en konservativ tankemedja, men som nu tydligen endast och enbart intresserar den demokratiska kampanjen och demokratiskt lutande media. Eftersom USA ser ut att vara så gott som jämnt uppdelat, hänger valutgången i november i stället på
- de få väljare som ännu inte bestämt sig
- hur det går i en rad så kallade vågmästarstater
Det sistnämnda är ofta dåligt förklarat hos oss, då vi i Finland för länge sedan vant oss vid direkta presidentval. Eftersom USA är en federalstat avgörs valet med elektorer från de olika delstaterna, vilket betyder att det inte nödvändigtvis är den kandidat som fått mest röster i hela landet som blir president. Oberoende av att demokraterna ställer sig avigt till arrangemanget varje gång de förlorar, så är systemet förstås fullständigt nödvändigt för att hålla ihop en federalstat. Skulle valet ske med direktval skulle Kalifornien och trakten kring New York ensamma avgöra valet, och alla de andra staterna kunde lika gärna stanna utanför.
Oberoende vem som vinner tippar jag att det kommer att uppstå en bitter diskussion om valfusk, eller åtminstone röstningsfusk. De amerikanska valsystemen är nämligen behäftade med egenskaper vi aldrig skulle godkänna i Finland, vilket jag behandlat i ett annat inlägg. Innan förbättringar i de praktiska valarrangemangen görs är det alltså varje gång bäddat för beskyllningar och en upprivande debatt som riskerar de-legitimisera ett val – såtillvida inte endera sidan får en tydlig, odiskutabel ”landslide” – något som verkar mycket osannolikt.