Jag har precis läst hela det nyligen ingångna, så kallade Tilläggsavtalet mellan Norge och USA om försvarssamarbete. Ifall det kommande finska avtalet blir likalydande och riksdagen ratificerar det, innebär det en betydande inskränkning av den finska suveräniteten och det finska manöverutrymmet då det gäller vår säkerhetspolitik. 

Säkert kommer det finska avtalet, likt det norska,  att innehålla blomsterspråk om iakttagande av folkrätten, om ömsesidiga konsultationer i alla lägen etc. Men nu är det dags att se förbi sådant och fundera över de påtagliga, riktiga konsekvenserna. Eftersom förhandlingarna pågått i det dolda har vi tillsvidare saknat en inhemsk konsekvensanalys av vad de olika alternativen i ett försvarsavtal kan föra med sig. För denna analys och diskussion försöker jag nu placera ut några råmärken.

Även en rad andra länder som tidigare, och utanför Natos ramar haft separata försvarsarrangemang av olika slag med USA, har nu ingått likalydande försvarsavtal som Norge. Som förklaring till de nya avtalen har betonats att USA den senaste tiden strävat till att förenhetliga avtalen, med motiveringen att det då blir så mycket lättare att flytta amerikansk personal mellan de olika länderna. Denna lite förebådande motivering kan vi tolka på olika sätt. En någorlunda skarp observatör märker även att de här avtalens existens öppet erkänner att Natos artikel 5 är en tom paragraf som egentligen inte förpliktar till speciellt mycket. Jag antar att förespråkarna för amerikanska baser i stället hoppas på att detta på ett konkretare sätt skulle avskräcka från en potentiell rysk attack. 

Men då utgår man ganska själviskt ifrån ett ganska osannolikt scenario: att en rysk attack – i vårt fall alltså mot Finland – skulle ske som en från resten av världspolitiken isolerad händelse. Kanske är det de mer förenklade hypoteserna kring varför Ryssland attackerade Ukraina som förlett vissa att tro att Ryssland som normal procedur attackerar ett land ”bara för landet finns där”. Eller för att det attackerade landet representerar ett statskick som i sig skulle vara ”farligt” för den ryska administrationen att tillåta i ett grannland. Men så är det med allra största sannolikhet inte. Jag har tidigare behandlat betydligt trovärdigare hypoteser till attacken mot Ukraina, så inte mer om det här. 

Om man suktar efter amerikanska baser enbart med tanke på en potentiellt avskräckande effekt, bortser man helt från de uppenbara oönskade konsekvenserna av en amerikansk bas på finskt territorium: Man skapar samtidigt ett permanent legitimt militärt mål, och inte bara om en militär konflikt skulle bryta ut mellan USA och Ryssland, utan även om en konflikt skulle bryta ut mellan USA och något helt annat land, till exempel Kina. Och detta även fast den första militära sammanstötningen mellan USA och den andra kontrahenten skulle ske på andra sidan jordklotet.

I stället för att förhindra ett storkrig, riskerar alltså avtal och baser som dessa i stället att garantera att även lokalt begränsade konflikter eskalerar. Historien utvisar också att då stormakter börjar röra på sig, kan allianser oftast på ett ganska märkligt sätt byta sammansättningar, speciellt då mindre länders intressen råkar sammanfalla med den ena eller den andra stormaktens. Trots de i dag ömsesidiga, vackra betygelserna, kan en amerikansk militärbas på finskt territorium vid en världsomspännande konflikt ganska fort förvandlas till en militärt och politiskt kostsam och besvärlig belastning. 

Det vore nog nu skäl för alla som debatterar finländsk säkerhetspolitik att inse att supermakter som USA inte har några “vänner”. USA har som alla andra stora länder nationella intressen, och dessutom globala sådana. Inte betyder det att man inte kan samarbeta, och vid vissa givna tidpunkter kan intressena till och med sammanfalla. Men vi måste inse att en eller flera amerikanska baser på finskt territorium först och främst gynnar amerikanska intressen. Vi blir endast en ny geopolitisk spelknapp för den amerikanska administrationen – inte tvärtom, om nu någon hade sådana fantasier. 

Märkligt nog tycks många helt kunna bortse från hur mycket vårt eget geopolitiska manöverutrymme begränsas med amerikanska trupper i landet. I en suverän stat borde hela idén i fredstid upplevas som en stor avvikelse från det normala. Här duger inte det jag ofta fått höra som mothugg: ”Hellre amerikanska trupper i Finland än ryska”. Vi står nämligen inte inför ett val mellan dessa två alternativ, utan vi har att välja mellan att hysa främmande trupper på vårt territorium, eller så inte. Men omvänt ser jag förstås även i denna släng en viss pervers logik. För rent filosofiskt och konceptuellt borde båda alternativen för en suverän stat med egna militärstyrkor vara precis likvärdiga anomalier.

Jag har också fått höra att jag oroar mig i onödan. Danmark och Norge har ingått likadana avtal, och se nu på dem – inget farligt har hänt. 

I detta inlägg finns tyvärr inte plats för att gå igenom Danmarks och Norges militära historia under det senaste storkriget – en historia som till stor del förklarar de två ländernas utgångspunkter och grundinställning till dylika försvarsavtal. Men åtminstone kunde de som sysslar med denna sorts banala jämförelser ta fram en karta och titta på våra tre länders geografiska och geopolitiska placering. Danmarks gräns mot Ryssland är noll kilometer, Norges 196. Finlands gräns mot Ryssland är 1340 kilometer lång. Finland har varit en del av det ryska riket, Danmark och Norge icke. Finland har utkämpat flera blodiga krig mot Ryssland. Danmark och Norge icke. 

Med amerikanska trupper på vårt territorium skapar vi garanterat – oberoende vad vi offentligt säger – en 1340 kilometer lång spänd gräns, helt på egen förskyllan. Det tycks märkligt nog finnas många personer som ser det här som en önskvärd utveckling. Men hur detta skulle tjäna Finlands nationella intresse har ingen ännu lyckats förklara för mig.

”Det skickar en viktig signal”.  Även denna släng får jag höra ganska ofta. I själva verket tycks det på senare tid ha gått inflation i det uttrycket, för ganska mycket i dagens debattklimat tycks inte handla om en ambition att faktiskt åstadkomma något, utan mer om att signalera en ambition. 

I den mån man i militär- och geopolitiska sammanhang överhuvud sysslar med att skicka signaler till skillnad från att idka sval, praktisk och pragmatisk realpolitik, lönar det sig att fråga vilken sorts signal vi skickar om vi förhandlar om att tillåta amerikanska trupper på vårt eget territorium. Själv tycker jag vi skickar en ganska entydig signal om att vi övergett den militärdoktrin som tjänat, och som fortfarande borde tjäna oss väl. Det vill säga att vi i alla lägen har egen beredskap att ge även en överlägsen fiende en sådan näsbränna att varje potentiell attackerare tar sig en funderare innan den skrider till verket. Genom att förhandla om amerikanska trupper på vår mark signalerar vi enbart att vi anser oss vara militärt svaga. Om så faktiskt är fallet, ska den bristen förstås åtgärdas med egna satsningar på det egna försvaret.

Men att ens diskutera ”signaler” är fullständigt ointressant. Stormakter bryr sig nämligen lika lite om signaler som de bryr sig om folkrätt eller gemensamma värderingar, såvitt inte sådana mysfaktorer råkar sammanfalla med deras egna nationella och geopolitiska intressen. Då man insett, och för sig själv erkänt detta, öppnar sig vägar för allt möjligt produktivt samarbete länder emellan, även med USA.