Jag har redan en längre tid intresserat mig för förhållandet mellan media/journalister och läsare/tittare/slutanvändare. Intresset vaknade då jag i några repriser i slutet av 1980-talet sommarjobbade och var inhoppare på Finska notisbyråns utrikesavdelning.

Redan de första dagarna på jobbet insåg jag att verkligheten i nyhetsbranschen inte riktigt motsvarade idealen man lärde sig på journalistlinjen på soc & kom. Rollen som ”gate-keeper” hade vi ju nog läst om, det vill säga att journalister och mediaorganisationer som helhet agerar som portväktare, det vill säga långt sätter agendan för det som mannen på gatan kommer att tala om. Men samtidigt fascinerades jag av ett fenomen som såg ut att pågå av sig själv, styrd av en närmast osynlig hand:  nyhetens livslängd i medierna och debatten, det vill säga hur ett hett nyhetstema dyker upp, behandlas i kortare eller längre tid, för att sedan försvinna nästan totalt.  Det fenomen som innebär att en nyhet, en händelse, en kris (eller vad du vill), seglar upp och plötsligt blir ”den viktigaste händelsen”  – ända tills nästa olycka, kris eller oväntade händelse inträffar, och medias (och därmed tittarnas/läsarnas) uppmärksamhet plötsligt vänder sig mot detta nya för en period. Ofta pågår en ”långkörare” i bakgrunden, medan andra, mer eller mindre långa följetonger kommer och går. Uppmärksamheten kan också plötsligt återgå till någon redan glömd händelse, om något radikalt nytt dyker upp.

I skrivande stund skulle ”långköraren” utgöras av Ukraina-krisen med alla dess aspekter och utvikningar (bl.a. flygkrashen – som redan fallit lite i skymundan). Andra cykler som är aktuella (några har redan förpassats till det förgångna) är den senaste Gaza-krisen, inbördeskriget i Syrien, de av Boko Haram kidnappade nigerianska flickorna (nästan bortglömda redan), det försvunna malaysiska flygplanet (minns någon?), Ebolaepidemin i Afrika, etc.

Under 80-talet gick arbetet på FNB:s utrikesavdelning långt ut på att från utländska nyhetsbyråers rapportering skapa något slags syntes av samtliga texter byråerna skickade in kring ett ämne. På redaktionen användes alltså inte särdeles mycket tid på att fundera på varför Reuters (Storbritannien), DPA (Tyskland) eller AFP (Frankrike) rapporterade si eller så, eller varför de överhuvudtaget valde att lyfta upp något ämne i sina rubriker. Mest tid gick åt till att jämföra rapporterna, och i dem försöka hitta så bra källor som möjligt. Till exempel använde vi på FNB hellre namngivna personer än anonyma källor typ  government sources eller sources close to the president. Eller political commentators  – som ju lika bra kunde vara reportern själv eller hens kollegor. Ibland plockade vi till och med in något citat som den sovjetiska nyhetsbyrån TASS hade fått tag på – tro det eller ej, men det blev ofta bättre balans i rapporterna på det sättet. Nordkoreas, Rumäniens eller DDR:s nyhetsbyråer användes dock aldrig – vilket ibland ledde till högljudda klagomål från sagda källor.

Trots att vi inte tänkte så mycket på varför just en speciell händelse plötsligt blev en Nyhet som alla byråerna rusade efter, så var det för oss på redaktionen ändå tydligt, att de olika nyhetsbyråerna betonade valet av nyheter lite olika – och framför allt hade olika synsätt i rapporterna. Speciellt gällde detta byråerna i de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. AFP ansågs ha bättre täckning i Indokina, medan Reuters var bättre på Mellanöstern, just tack vare de historiska inblandningarna. Och det är klart att även våra synteser blev lätt färgade av detta – vi sysslade ju i princip med översättning.

Vad har ändrats?
I ljuset av den enorma tekniska utvecklingen sedan 80-talet kan vi förstås fundera på om något ändrats gällande nyheternas livslängd eller vinklingarna. Har det blivit bättre eller sämre? På 80-talet kunde FNB:s utrikesnyheter ju faktiskt vara de enda utrikesnyheter en tidningsläsare såg (eller en radiolyssnare höra). Bara de största tidningarna och Rundradion hade egna utrikeskorrespondenter eller stringers, som kunde ge en utvidgad bild. Idag har vi redan i form av tv-kanaler betydligt fler källor och rapportörer att välja mellan (låt vara att många kanaler ägs av samma mediakonglomerat), för att inte tala om vad nätet, sociala medier och kameror i varje telefon inneburit de sista åren: vem som helst kan idag bli en ”nyhetsbyrå” eller starta en direktsändning. Och även de gamla medierna utnyttjar nu de nya, för att få nyhetsstoff och hållas relevanta.

Vill man vara positiv kunde man säga att dagens enorma utbud samt demokratiseringen av själva tekniken möjliggör att allt fler viktiga frågor lyfts fram, och att även saker som de stora byråerna struntar i, kan få sin tid i rampljuset – låt vara att livslängdsfenomenet finns kvar (alltså med risk att även viktiga ärenden så småningom faller i glömska). Likaså kan ses som positivt att bevakningen av beslutsfattarna och politikerna i och med den nya tekniken blivit effektivare och snabbare. Det går helt enkelt inte att gömma sig, eller tysta ner saker längre. Allting är ”on the record”, och hela tiden.

Jag tenderar ändå att inte vara enbart positiv:

1. Den nya tekniken lyfter fram fler saker och ökar totalutbudet  – men riskerar förstås att göra nyhetscyklerna allt snabbare och snuttigare, och livslängden för nyheter kortare. De ökade materialvolymerna innebär även mer skräp och strunt att sovra i. 
2. Sociala medier blir lätt lite incestuösa, när både de som ”skapar” nyheter och de som skall rapportera hänger på samma twitterströmmar. Men så har jag alltid ogillat alltför nära kontakter mellan beslutsfattarna och de som är satta att bevaka dem.
3. Med kommentarfunktioner och med sociala medier uppstår det som idag kallas en  ”dialog”  mellan journalisterna och läsarna – men tittarna/läsarna borde minnas att inget egentligen ändrats: journalisten är precis samma ”gate-keeper” som förr när de gäller att välja vad hen vill visa dig.
4. De nya medierna (webbsidor, YouTube, Facebook, Twitter) är förstås också enormt effektiva och välutnyttjade kanaler för spridande av propaganda, falska rykten, felinformation och lögner (Stormakterna är speciellt skickliga på detta). Det här är ett större problem än många anar, och lägger en allt större del av ansvaret för källkritik på läsaren/tittaren/slutanvändaren. Men de flesta människor har tyvärr inte tid för seriös källkritik, och dessutom föga utvecklad kapacitet för kritiskt tänkande (jag hävdar att detta även gäller många journalister). 

Den sista punkten leder alltså till en paradox: vi är å ena sidan allt mer ”väl informerade”, men samtidigt blir det allt lättare för påverkare och regeringar/regimer att manipulera massorna i önskad riktning.

Den gamla frågan man alltid borde ställa sig gäller alltså fortfarande: ”Qui bono?”. Vem gynnas av detta? Vem drar nytta av detta? Vem gynnas av att just denna fråga just nu plötsligt lyfts upp på tapeten