Regeringssonderingarna efter riksdagsvalet 2015 ser nu ut att leda till en regering med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet, och det hela har redan lett till de förväntade domedagsprofetiorna på finlandssvenskt håll. Jag skall snart berätta varför jag tror att det inte nödvändigtvis behöver gå så förskräckligt mycket sämre för finlandssvenskarna än om SFP varit med i regeringen – men först lite allmänna kommentarer:
Det är nog rätt så problematiskt med Sannfinländarna i regeringen. Deras program och rikdsagsvalsprogram (vilka jag läst) känns på många håll som kaffebordsdiskussioner av det mest förenklade slaget. Idéer som i sannfinländarnas öron säkert låter ”rätta” eller som ”bondförnuft” har inte retts ut speciellt långt, och många av dem är inte juridiskt eller ens praktiskt genomförbara – speciellt de som gäller flyktingar och invandring. T.ex. föreslår sannfinländarna att en flykting som kommit till Finland, senare gift sig och fått finskt medborgarskap, borde skickas tillbaka till urpsrunglandet om urpsrungslandet åter blir sådant att man annars kunde återvända, till exempel som turist. Sannfinländarna har glömt att grundlagen skyddar finska medborgare från godtyckliga åtgärder som att fråntas medborgarskapet eller utvisas ur landet, så denna idé går inte ens i teorin att genomföra. Eller tror Sannfinländarna att de får med alla andra riksdagspartier på att ändra grundlagen i brådskande ordning – med 5/6 majoritet i riksdagen?
Överlag måste jag säga att jag är ganska besviken på hur hela regeringsrumban efter valet gått till. Centern var den store segraren, så regeringsbildaren är klar, inget med det. Och de två övriga kommer förstås på de följande platserna om man enbart räknar mandatantalet i den nya riksdagen. Men åtminstone jag såg rött då regeringssonderaren Sipilä som första åtgärd meddelade att valresultatet inte spelar någon roll då den kommande regeringen skall pusslas ihop – svaren på frågorna avgör. Men vad är det då för idé att arrangera dyra och arbetsdryga val och valkampanjer om det inte spelar någon roll? Då kunde man väl lika bra vart fjärde år låta pinnen rotera mellan de stora (vilket nu ändå sker), och så får det då vara ”svaret på frågorna som avgör”. I år valde ju folket bland annat att utse de gröna till stora segrare, medan endast SFP – av de utgående regeringspartierna – gick framåt i röstetal. Ändå har de här partierna nu kallt skyfflats åt sidan. I stället för att lyssna på vad folket sagt i valet står nu alltså två ”loosers” vid sidan om Sipilä och ler. Något är fel med bilden.
Sedan tycks speciellt Timo Soinis leende nu också orsaka stora skälvningar bland många finlandssvenskar. Det hela klumpas på de flesta håll ihop i meningar som ”jag är rädd för svenskans framtid i Finland”. Men vad ett enskilt regeringsparti, en ordförande eller ens en regering kan få till stånd är ändå begränsat (se grundlagsexemplet ovan), så riktigt vad som helst kan nog inte ske. Och Soini verkar dessutom nu göra nästan vad som helst för att få bli minister, så den stora frågan är vilka kompromisser han gjort för att få komma med. Han har garanterat tvingats tumma på en hel del sannfinländska agendor för att bli salongsfähig. Och då förutspår jag att besvikelsen i delar av hans riksdagsgrupp fort kommer att bli stor, då man inser att en regeringsmedverkan inte automatiskt betyder att alla ”kaffebordsprogrammen” blir verklighet. Min andra förutsägelse innan perioden gått ut är att en besviken grupp bryter sig ur sannfinländarna – liksom Suomen kansan yhtenäisyyden puolue i tiderna bröt sig ur SF-föregångaren SMP, då SMP satt med i regeringen. I kombination med att en allt tröttare Soini en vacker dag inte längre orkar, är det början på slutet på Sannfinländarna, för den här gången.
Den enda riktiga politiska risken är förstås nu om omvända eftergifter sker: om Centern och Samlingspartiet väljer att till exempel ta in invandringskritiska formuleringar med syfte att fria till sannfinländarna, för att på det sättet försöka hålla regeringsskutan tät. Frågan är ändå hur det kunde göras utan att alienera stora skaror av de egna trupperna: troligtvis måste det i så fall skrivas så vagt att allting kör ner sig i tolkningsfrågor, med lika stora besvikelser på sannfinländskt håll, då det sedan kommer till kritan.
Många farhågor rör sig även kring den samhällsstämning som nu kan tänkas uppstå i Finland. Herrarna ovan kan ju inte med bästa vilja beskrivas som liberala, så här finns något man alldeles legitimt kan vara rädd för. I sina råaste exempel i form av idioter som nu tror att persunas regeringsmedverkan ger ”rätt” att till exempel skrika glåpord åt eller gå lös på utlänningar eller invandrare (eller helt enkelt människor som inte ser ut som idioterna själva). Men i mildare former även en bakåtsträvande konservatism när det gäller andra frågor. Till exempel Sipiläs och Soinis religiösa övertygelser kommer med ganska stor säkert att färga av sig på de kommande fyra årens arbete när det gäller saker som jämställdhetsarbete eller arbetslivsfrågor. Hela det politiska fältet tycks även ha gubbifierats om man ser på partiledarna och de personer som nu förhandlat om ”samhällsfördrag” – trots att både unga och kvinnor valdes in i med starka mandat i valet. Och som några stora minoritetsförsvarare har inget av regeringspartierna utmärkt sig som, snarare som ”försvarare” av majoriteten (en befängd idé, jag vet). Men en hel del hänger förstås på hur resten av ministerkollegiet kommer att se ut – och ifall Stubb får gehör för den ”öppenhet och tolerans” som han säger sig företräda.
Många har kanske röstat Centern för att de ser upp till en Sipilä som nu tydligtvis axlat rollen som räddare av Finlands ekonomi. Han är ändå ganska ny i spelet, och politik är sannerligen inte samma sak som affärsliv – att leda ett företag ger inte nödvändigtvis de färdigheter som behövs för att att leda en regering. Man kunde kanske vänta sig att företagaren Sipilä skulle få få stöd och draghjälp av Alexander Stubb (ens i de ekonomiska frågorna) men något säger mig att de tu representerar så olika sorters konservatism att detta inte kommer att ske. (I tillägg minns jag inte att Stubb en enda gång visat att han förstår sig på ekonomi eller nationalekonomi). Leendena är breda nu, men jag tror de kommer att stelna ganska fort.
SFP är ”ute i kylan”, för första gången sedan 1978, och den gången var det inte heller fråga om att bli lämnad utanför dörren, utan snarast en självvald taktisk manöver, med så gott som säkert återinträde i nästa regering (det var den tiden då regeringarna avlöste varandra lite oftare än idag). På grund av den långa perioden i regeringen finns det av naturliga skäl ingen i partiapparaten som nu kan ge tips hur korten borde spelas, så man kan tänka sig att det blir lite improviserat i början.
Läget behöver inte leda till katastrof, men ett predikament är det förstås. Vilka vägar går det att påverka, vad kan byggas upp, som tidigare kanske känts omöjligt? Kunde till exempel Folktinget nu börja spela en lite större roll? Politiskt har ett mer inflytelserikt Folkting inte hittills intresserat SFP, men nu bör man förstås utnyttja alla möjligheter att påverka andra partier. Goodwill för ”det svenska” finns det mycket av (vilket visades av omröstningen om medborgarinitiativet om att slopa obligatoriska svenskan), så inget är ännu förlorat, trots den nuvarande regeringsbasen. Det kan också hända att republikens president blir lika viktig för SFP och finlandssvenskarna, som den institutionen varit för ålänningarna och deras självstyre. Jag har alltid tyckt att det var lite synd att man i tiderna så drastiskt minskade på presidentens inrikespolitiska befogenheter – i den institutionen kunde finnas en garant för att alla finländska medborgargrupper behandlas väl, oberoende av hur de politiska konjunkturerna förändras. Visst – presidenten kan kanske ryta till även nu, men jag har på känn att det lätt av regeringen kunde utpekas som obehörig inblandning, oavsett hur påkallat denna rytning i sig kunde vara.
För SFP är det största problemet de kommande fyra åren förstås synligheten: ministrar syns, och Carl Haglund gjorde bra ifrån sig som försvarsminister. Denna gång hjälpte inte ens det, då ”de stora” bestämt att ”de små” denna gång skall hållas utanför. Det sker knappast enbart av illvilja; de stora är säkert skrämda av hur den förra sammelsurium-regeringen fallerade på slutrakan. Inget av det var förstås SFP:s fel, så orättvist känns det, och säkert finns det även nu ett mått av att nu ”visa SFP var skåpet står” bland regeringsbildarna. Men som sagt, den kommande regeringen känns också den nästan lika osäker som den förra, trots att den på ytan ser mer koherent ut (åtminstone blandar man inte borgerliga partier och vänsterpartier i samma regering, vilket även jag kan godkänna). Men tycker Samlingspartiet en vacker dag att Centern och Sannfinländarna börjar likna varandra alltför mycket kan en splittring ske. Och Centern och Sannfinländarna kan inte, trots Centerns valskräll, regera ensamma.
Spännande tider.
