YLE:s vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund gav hösten 2018 ut en bok med namnet Väder som förändrade världen (Schildts & Söderströms). Jag läste den nyligen, och tycker efter genomläsningen att boken är ett mycket viktigt inlägg i den så kallade klimatdebatten. Den är rentav vad jag skulle kalla nödvändig läsning. Men kanske inte riktigt av den anledning de flesta kanske väntar sig.

Marcus Rosenlund är inte vetenskapsman – han är journalist, men en beläst och kunnig sådan. Har behärskar till punkt och pricka det som jag själv kallar en vetenskaplig inställning; det vill säga ett bejakande av den naturvetenskapliga metoden då vi söker sanningar om naturen och vår omgivning. Boken är sålunda, och på ett mycket fräscht sätt, totalt fri från den heta och inflammerade politiska retorik som tenderar att dominera den dagliga samhällsdebatten om miljö- och klimatfrågor.

Låt sedan vara att texten i boken andas samma lätt raljerande tonfall som Rosenlunds radioprogram, och att Rosenlund även tar genvägar här och där. Men det stör inte alls: på samma sätt som Rosenlund klämmer in mångt och mycket i sina relativt korta radioprogram, är sidantalet förstås begränsat i en populärvetenskaplig bok avsedd för en större allmänhet. De kopplingar han gör mellan olika historiska händelser och väder- och klimatfenomen är ofta nya och intressanta, och även de lite mer spekulativa är åtminstone underhållande. Den som under förra århundrandet såg en tv-serie med James Burke som hette Connections – an alternative view on change, och som handlade om kopplingar mellan olika vetenskapliga rön och innovationer, vet vad jag avser. Rosenlund har tydligt funderat över, och bearbetat bokens ämne under en längre tid.

Men det finns en annan intressant koppling mellan Rosenlund och Burke. James Burke ville visa att dagens teknologiska vinningar inte handlar om en linjär historia med ett på förhand givet slutresultat som alla strävade till, utan att alla uppfinningar är resultat av arbete på olika håll som oftast skett med helt andra motiv än att skapa det slutresultat vi ser idag – och att även slumpen spelar in.

Jag kan förstås inte veta vad som var Rosenlunds ursprungliga avsikt då han började skriva Väder som förändrade världen, men jag tycker mig se att Rosenlund har samma ansats som Burke: Då det gäller väder och klimat finns det faktiskt inte någon enkel och linjär historia att berätta, ens i dagens värld. Klimatet på jorden har alltid varierat stort (även under historisk tid) och kommer att variera stort även i framtiden, helt oberoende av vad människan har för sig. Även om Rosenlund på slutet – i en kort och i mitt tycke lite påhängd mening – slår fast att det är vi och vårt brännande av fossila bränslen som är den huvudsakliga orsaken till den pågående uppvärmingen, tycker jag själv det låter lite motstridigt. Jag tycker helt enkelt inte man kan dra en sådan entydig slutsats ur bokens många, många historiska exempel.

Samtidigt med Rosenlunds bok läste jag även IPCC:s senaste specialrapport. Även om rapporten i korta sammandrag belyser samma historiska klimatutvecklingar som Rosenlund (den går i huvudsak ut på att beskriva skillnader i följderna av en 1,5 grader varmare värld versus en 2 grader varmare värld), slår den fast att det så gott som till hundra procent är människans aktivitet som lett till att Jordens medeltemperatur ökat med en grad sedan tiderna före den industriella revolutionen, cirka 1750. I samma veva listar rapporten möjliga åtgärder för att ”stabilisera” jordens temperatur genom att minska koldioxidutsläppen. Som om jordens klimat någonsin varit ”stabilt”. IPCC:s resonemang är egentligen mycket, mycket märkliga – som om naturliga variationer nästan helt upphört efter den industriella revolutionen. (För den som tror att jag får betalt av ”oljelobbyn”, här kan du läsa om varför jag anser att vi i rask takt bör hitta ersättare till de fossila bränslena.)

I epilogen konstaterar Rosenlund till sist att även de förändringar människan eventuellt orsakar på sätt och vis är naturliga, eftersom även människan är en produkt av naturen ”[…] precis som cyoanobakterierna. De sistnämnda orsakade både en av de värsta miljökatastroferna och en av de största klimatförändringarna någonsin då de började pumpa ut syre i atmosfären – ett dödligt gift för det övriga livet på jorden på den tiden – för två och en halv miljarder år sedan.”

Rosenlunds bok är en historiebok som visar hur väder och klimat påverkat jordens, och speciellt människans historia. Han radar upp händelser som ändrat historiens gång och ställer dem mot klimat- och väderfenomen som i sammanhanget antingen hjälpt eller stjälpt. Denna historiska översikt är redan i sig oerhört intressant, men bokens kanske viktigaste behållning är ändå hur den visar på naturens enorma, överväldigande styrka i förhållande till människans obetydliga små strävanden – men också på människosläktets enorma resiliens och adaptionsförmåga. Efter Väder som förändrade världen känns dagsdebattens alarmism och andra psykosociala fenomen som klimatångest plötsligt ganska futtiga. Boken kan därmed via en sorts omvänd psykologi faktiskt ingjuta en stark framtidstro, i stället för att skrämma upp oss ytterligare. Den inverkan hade den åtminstone på mig.