Nätneutralitet – en god idé?

Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.

Jag vill dock lämna in en avvikande åsikt. Dels har Obama-administrationens initiativ en politisk agenda som få uppmärksammat, dels bottnar hela begreppet nätneutralitet i många missuppfattningar om hur nätet i verkligheten fungerar.

På pappret låter det ju bra. I korthet: Ingen internetleverantör skall få prioritera trafik till egna tjänster framom trafik till andra leverantörers liknande tjänster (till exempel video). Ingen internetleverantör skall få förhindra åtkomst till lagliga sidor. 
Är man emot detta fina är man förstås emot ”ett fritt och öppet internet”. Och man kan förstås säga att marknadsläget i USA, med i praktiken två helt dominerande leverantörer på de flesta orter, är lite annorlunda än till exempel i Europa, där konkurrensen tycks fungera lite bättre.
Men vänta lite nu. Har någon noterat att Obama föreslår att det är Federal Communications Commission (FCC) som skall skapa och övervaka de här reglerna, på samma sätt som FCC övervakar etermedia i USA?

FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).

Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.

Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).

Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är

If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.

Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.

Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt  på grund av hur det samlades in.

2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:

  1. En nätuppkoppling fungerar aldrig som ett streck mellan en avsändare och en mottagare (t.ex. Netflix -> tittaren). Nästan all nättrafik gör många ”hopp” mellan olika nätleverantörer, innan den är framme hos dig. Vid problem och stockningar kan trafiken dessutom ta en helt annan rutt. Det är det som är hela idén med nätet, som uppfanns av den amerikanska militären för att motstå en kärnvapenattack.
  2. Videofiler tar upp till tio gånger mer plats än vanlig webbtrafik och epost, och orsakar därmed en massiv trafik. 
  3. Traditionellt har nättrafik mellan olika nätleverantörer skötts som s.k. peering-trafik: nätleverantörerna tar inte betalt av varandra för användningen av bandbredd och kopplingarna mellan leverantörerna, så länge den ömsesidiga trafiken i vardera riktningen på ett ungefär balanserar ut. Video, främst Netflix, har tyvärr ändrat på hela ekvationen: trafiken blir så massiv och får så ensidig riktning, att kostnaderna för små nätleverantörer (som skall ansvara för ”mellanhoppen”) blir enorma, samtidigt som de inte har möjlighet att få ut några pengar av den som orsakar trafiken (Netflix), för att investera i mer bandbredd. Och ännu mindre är chansen förstås nu, efter Obamas initiativ. Det kommer att leda till att endast de stora, monopolaktiga nätleverantörerna så småningom blir kvar.
  4. Det är alltså denna bandbreddsbrist i ”mellanhoppen” som är den största orsaken till att Netflix hackar, inte någon brist på nätneutralitet.
  5. Netflix har den senaste tiden löst det här problemet genom att man innanför nätgränserna hos vissa stora nätleverantörer installerat ”svarta lådor” där hela Netflix-utbudet finns lagrat. Då slipper man förstås mellanhoppen, men jag kan inte tolka Obamas förslag på annat sätt än att dessa lådor strider mot idén om att ingen trafik får favoriseras. Lådorna måste alltså bort, trots att de idag förbättrar ”konsumenternas” upplevelse.

I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:

No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.

Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.

Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.

Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.