Mem = en tanke, en uppfattning, en idé, en stämning, som sprider sig från en hjärna till en annan. Mem utvecklas genom ett naturligt urval (som generna): genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens.

---

Objektivitet har länge varit journalistikens honnörsord, trots att ingen väl någonsin trott att journalismen på riktigt är objektiv. Och historiskt sett (de första riktigt stora tidningarna) var objektivitet inte ens något man strävade efter, utan kravet uppstod bland prenumerationstidningar och inom skattefinansierad public service, och anammades av ”mainstream” kommersiell media som önskade framstå som seriös och neutral. Så i och för sig är det alls inget nytt fenomen att människor hittar sig i ”bubblor”, det vill säga massmediala ekokammare, där man bara hör det man helst vill höra.

Journalister kan i bästa fall endast kan försöka sträva till objektivitet. Att man ändå tummar även på denna enkla princip beror nödvändigtvis inte på bubblor och ekokammare, utan på att takten ökat, och på att allt mera sker på nätet.

I alla journalistregler brukar till exempel finnas en stipulation att man i en konflikt skall låta alla parter komma till tals, så att läsaren/lyssnaren/tittaren själv kan avgöra vem som låter trovärdigast. Men redan denna enkla regel offras idag oftast på kommersialismens och klickens altare. Varför ta död på en bra story, när man i stället kan publicera ett kraftigt påhopp en viss tidpunkt, och den påhoppades reaktion först senare; följetongen med alla klick och kommentarer på webben blir så mycket längre och bättre. I bästa fall blir även själva bevakningen av kontroversen en nyhet i sig på sociala medier och i blogosfären. “Nyheterna” blir alltså mer och mer så kallad ”click-bait” – tänkt att öka trafiken till webbsidorna för att göra annonsörerna nöjda – men på bekostnad av noggrannhet och pålitlighet (se diskussion nedan varför jag inte anser att detta är journalisternas fel).

Tvånget att helst vara den första som rapporterar om något som dyker upp på Twitter gör även att seriös media måste tumma på noggrannheten och pålitligheten för att hinna få ett ”scoop”. Visst, elektroniska artiklar går att rätta i efterhand om något blev fel, men då är det oftast för sent: publiken har redan snappat upp något som kan vara en halvsanning eller en lögn, och gått vidare.
Och i värsta fall kan lögn idag nästan magiskt förvandlas till sanning:

1. Rättelsen uppmärksammas inte alls, och någon ivrig person hinner skriva in lögnen på Wikipedia. 
2. Då ämnet nästa gång är uppe hämtar medierna okritiskt ny bakgrundsinformation på Wikipedia, och lögnen slinker med. 
3. Medierna börjar regurgera den gamla lögnen som ny, legitimerad sanning. 
4. Denna ”sanning” duger åter åt Wikipedia som ”referens”.

Men dessa triviala exempel på hur rätlinjig objektivitet kan fallera är förstås inget mot de mer subtila problem en sanningsälskande mediekonsument stöter på i dagens värld. Även journalisternas tankevärld (och därmed sättet de bevakar nyhetshändelser) formas av alla de populära mem, moderna myter och föreställningar som rör sig i tidsandan, och som idag får allt snabbare spridning via sociala media. Mem blir idag mycket fort etablerade ”sanningar”, som sedan färgar av sig på kommande bevakning – och som därmed förstärker sig själva.

Vad är då ett mem? Jag väljer att här inte ta upp några dagsaktuella mem, eftersom det lätt skulle leda in dina tankar på onödiga sidospår. För att ge ett beskrivande exempel väljer jag i stället ett gammalt mem, som åter aktualiserats. (Senare då du återgår till din Facebook-, eller Twitter-tidslinje kan du försöka spana in några moderna mem).

Efter att M/S Estonia sjunkit en mörk och stormig höstnatt 1994 spred sig mycket fort uppfattningen om att den estniska besättningen kört för fort. Denna uppfattning baserade sig inte på några officiella undersökningar eller på fakta, utan på något vi alla (åtminstone i Finland och Sverige) fort ”visste”: Efter Estlands nyvunna självständighet var det estnisk nationell stolthet som gjorde att kaptenen ångade på trots att han borde ha sänkt farten i stormen. Och egentligen är ju esterna inga sjöfarare alls. De borde ha hållits på land och lämnat Östersjön till oss gamla sjöbjörnar.

Ingen kan förstås vara helt immun mot detta, men med mig själv har jag med stigande ålder märkt att min näsa blivit lite känsligare. Jag reagerar ofta på rapportering där det är uppenbart att ett propagandamaskineri står bakom ett mem eller en mytbildning, som tas helt för given. Visst, mem växer organiskt fram, och kan inte startas som vilken marknadsföringskampanj som helst. Men det gör dem inte mer sanna för det, och för en målmedveten aktör går det att haka på dem, och förstärka dem. Vanliga människor har oftast ingen aning om vilka resurser till exempel stormakterna, företag eller olika ”non-governmental organisations” har för att underblåsa en så enkel sak som förutfattade meningar eller halvsanningar, ifall det gynnar deras strävanden. Ett belysande exempel ur min egen erfarenhet: på Facebook och Twitter uppstod för några år sedan en liten HBTQ- och HBTQ-sympatistorm (och en massa klick) då någon NGO påstod att Turkiet dragit sig ur Eurovision Song Contest på grund av Krista Siegfrieds ”homopuss”. I själva verket hade Turkiet långt innan dragit sig ur, i protest mot att de stora länderna automatiskt är med i finalen. Men vi ”vet” ju alla hur Turkiet och turkarna är funtade, så det hela lät plausibelt. Stor indignation – klick, klick, share, share

Sociala medier förstärker mem och mytbildning
De sociala medierna har de senaste åren gjort tidigare nämnda propagandaarbete mycket enklare. Propagandamakarna behöver (förenklat) bara plantera en story i medierna, se till att någon delar den, och sedan luta sig tillbaka för att se om det tar skruv.

Orsaken till att det här så ofta lyckas beror främst på att de flesta människor är ganska upptagna med sitt vardsagsliv och inte har tid att bygga på sin allmänbildning genom att läsa till exempel historia, samhällshistora eller politisk historia (eller ens mångsidigt följa med olika mediakällor). Så mycket enklare att bestört över någon ”nyhet” klicka iväg på Facebook, eller knäppa iväg en re-tweet.

Det hela är inte heller journalisternas ”fel”. Vanliga människor är helt enkelt inte intresserade av att analytiskt se på världen: de älskar och vill ha de förenklade dramer som utspelar sig på tidnings- och webbsidorna. Men allmänbildning är det enda sättet att lära sig kritiskt tänkande, och få upp ögonen för de sammanhang och historiska kontinuiteter som sker bakom kulisserna.

Sammankopplat till detta är också det enkla faktum att det tar några år att bygga upp en allmänbildning: i mitt eget fall kan jag konstatera att jag förstås idag är mer disponerad att igenkänna bullshit, än när jag var 20 år gammal.

Som ung är allt dessutom så svart-vitt: speciellt yngre personer av manligt kön sväljer gärna den propaganda som passar de egna förutfattade meningarna och enkelspåriga världsuppfattningarna som lätt dominerar tankarna då. (Det är säkert evolutionellt betingat: utan denna enkelspårighet kunde man knappast uppvigla eller ens motivera ynglingar ut i krig). För kvinnor misstänker jag att det är alldeles annorlunda. Någon kunde gärna vetenskapligt undersöka denna min hypotes.

Till sist kanske man kan konstatera att det med uppenbar tydlighet finns personer som aldrig växer ur denna ungdomens enkelspårighet och svartvithet. De är säkert de personerna som blir propagandamakare. Eller så blir de politiker, som benäget basunerar ut propagandan.

—
lätt uppdaterad 3.8.2015 med några exempel och en fördjupning kring vad ett mem är, baserat på min artikel i Nya Argus med samma tema.