Del 2 i Corona-serien. Läs del 1.

Jag har tidigare tagit upp hur mem* och myter påverkar samhällsdiskussionen och hur de påverkar även så kallad opartisk media. En kris som den pågående Coronavirus-krisen visar därutöver hur lite även experter vet – tills de vet. Med realtidsrapportering om motsägelsefulla hypoteser gällande virusets verkningar, smittspridning och dödlighet kan man i realtid följa med hur mem föds, utvecklas och dör ut. Samtidigt överöses och påverkas vi av krisens ikonografi: bilder på övergivna gator, människor med ansiktsmasker, och personer i respiratorer.

* Mem = en tanke, en uppfattning, en idé, en stämning, som sprider sig från en hjärna till en annan. Mem utvecklas genom ett naturligt urval (som gener): genom replikation, mutation, överlevnad och konkurrens.

Min text skall inte tolkas som ett försök att entydigt utreda vem som har rätt och vem som har fel – det kan nämligen bara tiden utvisa. Jag har av samma orsak valt att inte gå med i de diskussioner på sociala medier som blossar upp då någon länkat till en ny hypotes om viruset, och då denna hypotes inte fallit i smaken hos de som redan bestämt sig för något annat. Jag håller mig undan, för även om jag enbart skulle påpeka att vi tillsvidare har en ganska dålig helhetsbild av viruset, och att alla hypoteser förstås borde kunna diskuteras i saklig och analytisk ton, har jag på känn att ganska många skulle tolka även ett sådant uttalande som ett ställningstagande för eller emot. Det tycks höra till de sociala mediernas gestalt – att det mesta man säger tolkas som retorik, som kräver ett snabbt mothugg.

Alternativa fakta – på riktigt

Det mest intressanta i den pågående krisen är att man kan hitta mycket motsägelsefulla uttalanden om till exempel hur virusets sprids, eller hur dödligt det är – och att alla dessa uttalanden dessutom kommer från medicinska experter. Hur skall vi nu riktigt ställa oss – då vi fått lära oss att vi skall undvika ”alternativa fakta”, och i stället förlita oss på trovärdiga forskarkällor och på evidens- och faktabaserade uttalanden. Exemplet visar på ett nästan övertydligt sätt att det i många lägen, och beroende på hur man betraktar en sak förstås alltid finns alternativa fakta, och att detta välbekanta begrepp inte alls borde användas synonymt med rena falsarier eller fiktion.

Ingen, inte ens vetenskapsmän, forskare eller experter, sitter nämligen inne med komplett kunskap. Men i kampen mot populismens halvsanningar och överdrifter, som alltså har politiskt syfte, tycks vi i större utsträckning än förr ha vaggat in oss i en tro (ett mem) som går ut på att vetenskapen idag är ”färdig”; att det knappast finns några nya, viktiga rön att hämta, och att vi alltid kan hänvisa till en ”vetenskaplig konsensus” om så gott som allting. Men en sådan ståndpunkt är förstås i grund och botten ett lika politiskt uttalande som populismens halvsanningar.

I ett pågående läge som detta är faktiskt varje hypotes lika god som en annan. Att det finns stor motsägelsefullhet beror med största sannolikhet på att pandemin är global: viruset tycks bete sig olika i olika länder, i olika åldersgrupper och till och med bland de två könen, men bara tiden kan utvisa om den statistik vi i den pågående situationen kan utläsa beror på 1. genetiska förutsättningar, 2. levnadsvanor, 3. skillnader i myndighetsåtgärder och rapporteringskutymer, eller 4. skillnader i lokala hälsovårdssystem.

Statistik

På tal om statistik. Media har en tendens att under en kris som denna hyperventilera. Dödssiffror för covid-19 ser nog dramatiska ut och blir saftiga rubriker, men de siffrorna är ju dramatiska endast om man i samma andetag glömmer att det globalt dör cirka 160 000 människor varje dag (150 i Finland), även utan covid-19. Media tenderar också att jämföra absoluta tal mellan länder, vilket är meningslöst. Det är klart att siffrorna ser annorlunda ut för ett land med 4 miljoner invånare och för ett land med 40 miljoner invånare. För klarhetens skull: detta är en medial observation, jag skriver inte detta för att förringa enskilda dödsfall, eller för att försöka förminska riskerna att sjukvården överväldigas. Jag stöder fortfarande, med vissa förbehåll, den linje som Finlands regering valt.

Rapportering utan kontext och sammanhang tenderar ändå att skapa nya mem. Tillräckligt trummande kring dödssiffrorna kombinerat med lite slarvig läsning misstänker jag att lätt kan skapa ett mem som gå ut på att de flesta som får viruset blir jättesjuka, eller att så gott som alla som är över 70 år och som får viruset kommer att dö.

Det omvända memet symboliseras av den hetsiga diskussion på social media som för tillfället pågår om intensivvård, och de prioriteringar som görs i Sverige, efter att att ett internt dokument från Karolinska läckt ut. De flesta upprörda diskussionsdeltagarna förstår inte att det alltid görs prioriteringsbeslut gällande vård, och speciellt intensivvård. Det är som om många skulle tro att intensivvård är ett ”frikort” som dramatiskt ökar chanserna att bli frisk från de allvarliga formerna av covid-19, när det i själva verket är en form av vård som är både invasiv och mycket betungande, och som orsakar sina alldeles egna problem med risk för allvarliga följder för patienten. Till detta är kopplat ett annat mem, det som gäller antalet respiratorer. Antalet respiratorer kan vara intressant bara om antalet per capita utgångsmässigt är för lågt med tanke på populationen, eller så lågt att systemet inte klarar av minsta ökningstryck. I diskussionen glömts oftast bort att det även behövs utbildad personal för att bemanna intensivvårdsavdelningarna, det går inte att ”snabbutbilda” någon från gatan till en intesivvårdsavdelning.

Ansiktsmasker

Medias slarviga rapportering kring ansiktsmasker skapar inte bara förvirring, utan också nya mem och ikonografier. Fakta är ändå i detta fall entydiga: så kallade kirurgmasker (löst sittande pappersmasker som på bilden ovan) har i princip inget att göra med att stoppa virus från att komma in i bäraren. De är tänkta att hindra kirurger från att snora in i öppna patientsår. De kan alltså i bästa fall ha en begränsad effekt i att hindra den som bär på ett virus att sprida det. Teoretiskt kan de även minska smitta genom att de hindrar folk att peta sig i ansiktet, men folk tar väl av dem så fort de är hemma. Samma gäller egensydda masker av tyg – för ganska många tycks de ha mer att göra med att användaren vill identifiera sig med ikonografin kring pandemin, eller visa att ”man nu gör något”. Är de bättre än ingenting? Om det känns så, kan det i och för sig lugna någons nerver, och det är ju inte oviktigt.

Uppdatering 23.4.2020: Det finns alternativa studier som tyder på att även väl tillverkade kirurgmasker kan minska risken för infektioner. Åtminstone kan man beteckna dem, rätt använda, i rätta lägen (täta utrymmen utan ventilation) och i bästa fall, med ”sannolikt bättre än ingenting alls”. Jag länkar till en intressant och nyligen uppdaterad översikt.

Tätt sittande ansiktsmasker (som man vanligtvis kan köpa i järnhandeln) har många klassificeringar, varav bara de högsta har en chans att stoppa virus. Sjukvården räknar med att användbara masker motsvarar den europeiska standarden FFCP2 (som skall stoppa 94 procent av partiklar som är 0,3 mikroner stora, eller FFCP3 (som skall stoppa 99 procent). Hur bra dessa masker i praktiken stoppar Coronaviruset återstår att se; virusets storlek varierar enligt rapporter mellan 0,06 och 0,14 mikroner. Värt ännu att notera: de masker som har en ventil för att underlätta utandningen filtrerar inte utandningsluften, så smittbärare kan alltså med en sådan mask sprida smittan lika lätt som en person utan mask.

Appar

Ett annat dominerande mem tangerar ett begrepp jag ofta skrivit om: teknograndiositet. I skrivande stund talas mycket om att olika appar i smarttelefonerna skulle kunna råda bot på situationen. Dels de som antas kunna luska ut smittokedjor, dels de som på något sätt skall underlätta situationen för de som befinner sig (eller känner sig vara) i någon form av karantän eller isolering.

I den förstnämnda gruppen är tanken att på förhand samla massiva mängder positionsdata gällande användaren i relation till andra användare, så att man i efterhand (då någon meddelat ett positivt testresultat) kan luska ut vem den personen träffat, och därefter varna (eller skrämma skiten ur) de andra. Dessa appar kan ha viss relevans, men bara om ganska många förutsättningar uppfylls: att en befolkningsgrupp testas mer eller mindre heltäckande, att folk installerar appen, att de kopplar på bluetooth, och att de meddelar appen om de testats positivt. Man kan även anta att appar som dessa fungerar bäst i en pandemis startskede, och att de blir mindre effektiva då en stor del av befolkningen burit på viruset. Allt detta förutsätter förstås även att ganska stora integritetsproblem blir lösta. Framför allt: Vad hindrar myndigheter från att i framtiden använda verktygen även för andra ”godtagbara” ändamål?

Den andra kategorin appar symboliserades bra av den finlandssvenska hackatonen ”What The Quack”. Det förblev oklart vem som hostade upp de 50000 euro som de tre vinnande förslagen skulle dela på, kanske var det ”main sponsor” KSF Media, eller Peter Vesterbacka som figurerade bland ”mentorerna”? Hur det än var med den saken så imponerade minsann inte ”Top 15 Submissions”. Förutom de apputvecklare som uppenbarligen hoppas få in foten bland de tidigare nämnda smittkedje/övervakningsapparna, handlade de övriga (de som nu ens direkt handlade om Corona-krisen) mest om att hjälpa folk hålla kontakt under den ”sociala distanseringen” eller om att hitta på tidsfördriv hemma, eller om att underlätta matinköp. Det vill säga problem som redan långt är lösta. Att tro att några appar på riktigt kan ”lösa krisen” är nog önsketänkande av högsta rang.

På tal om begreppet ”social distansering” – det kunde vi kanske sluta med. Det är ju fysisk distansering vi sysslar med, socialt kan vi ju hålla kontakt med vem vi vill, i hur stor utsträckning vi tycker det är lämpligt. Likaså kunde jämförelser med krigstida kriser upphöra. Den här krisen är definitivt inte lika allvarlig som ett krig.

Politiseringen

Att det går att göra politik på en kris är inte i sig nytt eller oväntat. Även här har rektionerna varierat från land till land. Åtminstone i Finland har en direkt och öppen politisering ännu uteblivit. Mest har jag förvånats över att oppositionen, däribland högerpartiet Kokoomus – som man kunde förvänta sig att skulle försvara individuella friheter – högljutt krävt ännu mer personliga restriktioner och begränsningar än vad regeringen infört.

Att en majoritet av väljarna gett gott betyg åt regeringen, och att opinionssiffrorna blivit ljusare för regeringspartierna är också alldeles väntat – en följd av att man generellt under kriser samlas kring sina ledare. Av detta skall inte några långt gående slutsatser dras.

Själv har jag förhoppningar om att åtminstone en del av regeringens åtgärder i samband med aktiveringen av beredskapslagens paragrafer diskuteras i efterhand, till exempel isoleringen av Nyland. Undantagsåtgärder som görs med hänvisning till beredskapslagen måste nämligen för att vara lagliga vara absolut nödvändiga. Som motiv räcker alltså inte att man gjort något för säkerhets skull.

I USA försöker vissa kretsar dra politiska poänger som går ut på att den federala administrationen sölat med åtgärderna och att man därmed spillt människoliv. I själva verket var de tidiga reaktionerna i USA i stort sett likadana som i alla andra länder, även i Finland: ”virusutbrottet är långt borta, och vi har situationen under kontroll”. Många kritiker, speciellt i europeiska länder, verkar därutöver inte alls förstå att USA är en federal stat, och att de federala myndigheterna inte på samma sätt kan påverka regionalt och lokalt som till exempel regeringen i Finland – förutom om man utlyser undantagstillstånd. Här finns en dikotomi: att Trump-administrationen skull utlysa undantagstillstånd önskar sig knappast ens de vildare kritikerna. Framför allt: I slutändan skall man inte underskatta vad som kan hända då världens rikaste land samlar sig till något gemensamt. Den amerikanska forsknings- och företagsvärlden finns förstås kvar oberoende den politiska cirkus som pågår, och hittills tycks den sittande administrationen ha gjort ganska mycket rätt för att engagera forsknings- och företagsresurserna i att utveckla snabbtester, mediciner och vaccin i raskare takt än vanligt.

Det nya normala?

Folk distansjobbar, och aktiekursen för Zoom (som tillhandahåller videomöten) går upp. Barnen är hemma från skolan och undervisas på distans. Människan är anpassningsbar, och vänjer sig fort även vid undantagstillstånd – det hör till människans natur. Men lika klart är att detta inte är ”det nya normala”. Undantagstillståndet tar slut en dag, och då återgår vi till det riktiga ”normala”. När det gäller distansjobb blir säkert en del hemma även efter krisen, men någon massiv förändring av arbetslivet tror jag inte på. Ekonomiskt kommer krisen däremot att påverka samhällena stort, genom att påskynda den ekonomiska recession många länge väntat på. Läget kommer troligen att utmynna i en ordentlig ny kris, eftersom en delkomponent av problemen i ekonomin handlat om överskuldsättning, och receptet för att klara av Corona-avbrottet i den ekonomiska aktiviteten är ännu mer skuldsättning. Andelen åtaganden som egentligen aldrig ens är meningen att betalas tillbaka kommer alltså bara att öka. Blir resultatet av denna ekonomiska kris en ordentlig återställning, en rejäl omfördelning, eller till och med en helt ny världsordning? Krig – åtminstone lokala konflikter – kan tyvärr inte heller uteslutas, innan vi når ”det nya”.