Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan ”rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan ”bör vi gå med Nato?”

Ordet ”Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland, men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan (de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)