För tillfället uppmärksammas läsningen mycket – eller egentligen frånvaron av läsning. Pedagoger och uppfostrare är rädda för att ungdomarna inte längre läser aktivt och mångsidigt, och därmed inte kan tolka och förstå saker i större sammanhang – med risk för att de blir lättmanipulerade offer för politisk propaganda och reklam. Allt det stämmer, men jag tycker att nästa steg, skrivandet, borde få lika mycket uppmärksamhet. Att genom skrift försöka förmedla mening, tror jag nämligen att utvecklar förmågan att tänka mycket effektivare.

Om vi bortser från personer som av olika orsaker har kognitiva svårigheter, kan säkert alla i idag läsa och skriva enligt den traditionella definitionen av ”läs- och skrivkunnig”. Alla kan bokstäverna, och alla kan förstå en normal text utan större problem. Något annat skulle väl vara skandalöst i ett långt utvecklat land som Finland. Nu anser ändå pedagoger och uppfostrare att det inte räcker. Efter rapporter om falska nyheter, dolda reklambudskap och finurligt förklädd politisk propaganda behöver vi en ny sorts läskunnighet. Annars kan vi inte tolka och verkligen förstå de textuella budskapen och deras mer eller mindre underförstådda meningar. De textuella budskapen må sedan komma som texter, ljud, bilder, eller levande bilder.

Satsningar på traditionell läsning från papper ses här som en möjlighet att bättra på situationen, i kombination med mediefostran och utlärandet av sund skepticism.

Allt det håller jag med om att är viktigt, men jag är lite rädd för att lärare och föräldrar i entusiasmen glömmer bort skrivandet. Det finns nämligen inget annat som skärper tankeförmågan bättre. Och därför får lärare aldrig godkänna att elever skriver slappt, onyanserat och slarvigt.

Att försöka få ihop ord och satser som förmedlar mening – det vill säga att försöka flytta en tanke från en människa till en annan – är krävande och svårt. Några rader bakåt började jag plötsligt sväva ut om hur nätet å ena sidan ger oändlig kunskap och stor gemenskap, men å andra sidan ökar risken för propaganda och utanförskap. Men det var inte det som detta inlägg skulle handla om, så det stycket fick jag stryka.

När jag lite tidigare skrev att lärare aldrig borde godkänna slappt, onyanserat och slarvigt skrivande menade jag precis denna tankens klarhet – inte att satserna är grammatikaliskt korrekt sammansatta. Det skadar inte att grammatiken är rätt, men mycket viktigare är att undvika de synder som Geroge Orwell listar i sin essä Politics and the English Language från 1946:

• användningen av utnötta metaforer, bilder eller talesätt
• användandet av långa ord där korta ord betyder samma sak.
• kvarlämnandet av ord som lika bra kan tas bort.
• passivsatser där aktivsatser kan användas.
• användandet av utländska ord, vetenskapliga ord eller jargong, där motsvarande normalt standardspråk kan användas.

Orwells essä visar starkt på kopplingen mellan skrivandet och tanken, och känns aktuell även i dagens värld på grund av hans motstånd mot totalitära samhällen och oförståelsen för människor som försvarar tyranni med det politiska språkets omskrivningar och eufemismer – som till sist riskerar att korrumpera människans förmåga att tänka själv (och att skriva).

In our age there is no such thing as ‘keeping out of politics’. All issues are political issues, and politics itself is a mass of lies, evasions, folly, hatred, and schizophrenia. When the general atmosphere is bad, language must suffer.

Orwell skriver att han förstås själv bryter mot sina regler hela tiden – det gör vi alla, eftersom ingen är perfekt. Hans viktigaste poäng är att värnandet om bra skrivande inte alls handlar om att djupfrysa eller standardisera språket i regler som ingen får avvika ifrån. Lika lite som det handlar om att göra alla texter till lättläst. Språket är inte något som avspeglar rådande social tidsanda och som vi inte kan göra något åt. Språket är tvärtom ett instrument som vi kan forma enligt våra egna behov.