Först lite sanning: Det finns inga ”ekologiska” eller ”gröna” bilar. Inga alls. Tillverkningen av privatbilar är så energikrävande och resursslösande att det är meningslöst att tala om vilka bilar som har mindre ”ekologiskt fotavtryck” eller vilken bil som är ”klimatsmart”. Förutom ett undantag (landsbygden) handlar privatbilen som transportmedel aldrig om ett rationellt val gällande förflyttning från punkt A till punkt B. Privatbilen handlar främst om frihet. Frihet att närsomhelst kunna sticka iväg.
Med det ovanstående i tankarna kan man förstås också hävda att en diskussion om bränslepriser eller bilbeskattning närmast blir en akademisk övning. I filosofisk mening är det ju egentligen ingen större skillnad vad kalaset för den enskilda konsumenten kostar i form av bil- och bränsleskatter (för att inte tala om värdesänkning, eller försäkrings-, service- och reparationskostnader): bilisten betalar snällt så länge hen tycker att den ovan nämnda friheten är värd det begärda priset.
Stat och myndigheter gör ändå sitt bästa för att få oss att tro att privatbilism handlar om rationella val. Man motiverar bränsleskatter och drivkraftsskatter med att man vill styra konsumentvalen i ”ekologisk” riktning. Det riktiga motivet är förstås att få oss att glömma att bil- och bränsleskatterna främst är så kallade fiskala skatter. Det vill säga att deras främsta roll är att hämta in pengar i statens bottenlösa kista, och inget annat.
Det är enkelt att genomskåda hela skådespelet: så fort konsumenterna verkligen köper mer bränslesnåla bilar, eller till och med elbilar som inte alls behöver fyllas på med flytande bränsle, så hittar staten på nya skatter och avgifter. I samma ljus skall man även se på förslagen om att installera satellitövervakning i varje bil för att på så sätt beskatta körda kilometrar, i stället för bränsle vid pumpen.
Ett annat bra bevis för att hela politiken kring de här åtgärderna utgår från ganska godtyckliga premisser är att dieseln plötsligt blivit en ”bov” i hela detta krystade drama. Märkligt nog har detta skett efter en ganska lång period av dieselns upphöjda status som den enda ”vettiga”, och ”ekologiska” representanten för den gamla, fossila tekniken.
Nu hänvisar man främst till partikelutsläpp (en sak som ganska lätt kan åtgärdas) samt kväveoxiderna (långt skötta med de nyare Euro 5 och Euro 6-kraven) och hotar med ond bråd död för alla människor som utsätts för dessa ”miljöförstörare”. Och så börjar man höja dieselskatter och bränslepriser och införa lokala förbud. De här problemen är för övrigt i Norden mindre än i övriga Europa – eftersom man här började intressera sig för dieselbilar lite senare, och bilarna uppfyllde från början de striktare kraven.
Mest drabbar det godtyckliga utpekandet av ”bovar” och den ryckiga politiken så kallat vanligt folk. Det har man på ett mycket synligt sätt fått se i Frankrike, där protesterna varit stora mot president Macron, som införde höjda bränsleskatter speciellt på diesel, men som räknade helt fel då han trodde att de stora massorna glatt skulle svälja motiveringen att det handlar om att ”rädda klimatet”. Åter en påminnelse om hur fort de som kommer till makten insuleras från bredare lager, och i rask takt börjar tro på sina egna falsarier. För en elit som Macron och hans rådgivare spelar det förstås ingen roll alls vad bränslet råkar kosta vid pumpen; ”Let them eat cake”. För befolkningsdelar som redan från förr haft svårt att få sin ekonomi att gå ihop kan det bli sista droppen. Revolutioner har startat med mindre.
Men faktum kvarstår: dieseln är faktiskt den enda vettiga förbränningsmotorn under en period då fossila bränslen skall fasas ut av den ena eller andra orsaken (själv hävdar jag att den viktigaste orsaken att söka andra drivmedel är Peak Oil, och inte klimatet). Dieselmotorn kan i motsats till bensinmotorn – som behöver högoktanig, långt förädlad bensin – köras på bränslen med lägre förädlingsgrad. Det blir därför fortare lönsamt att raffinera fram dieselbränsle från mer varierande källor: gammal frityrolja, slakterirester, oljerika växter etc.
Låt vara att vi aldrig kommer att använda så mycket frityrolja eller slakta så många djur att det ens i teorin kommer att räcka till för att hålla samma antal privatbilar rullande som idag. Men tanken på frihet lockar fortfarande.