De tre insändarna nedan föranleddes av prof. Hans Rosings insändare som lovtackade USA:s president George W Bush för att han demokratiserat Irak och att landet nu gick en rosig och solig framtid till mötes. Han svarade två gånger med i princip oförändrade argument. Den sista, viktigaste meningen i min tredje insändare klippte Hbl bort, av någon anledning.
Det är synd att en vetenskapsman som Hans Rosing, som borde stå som exempel för kritiskt tänkande, med hull och hår svalt den i efterhand framkrystade förklaringen till Irak-kriget: att det sist och slutligen var frågan om en benevolent demokratiprocess – en tjänst till det irakiska folket (Hbl 9.4).
USA och Storbritannien gick till krig med två motiveringar: att Irak hade kemiska massförstörelsevapen, och att Saddam Hussein hade kontakter till al-Qaida. Efteråt har det visat sig att anfallarna inte bara hade totalt fel, de hade också fabricerat ”bevis” för att få en FN-stämpel på kriget.
Kriget var med andra ord enligt internationell rätt ett olagligt anfallskrig, där enligt senaste räkning cirka 100 000 irakier och närapå 5000 amerikaner fått sätta livet till, medan cirka 4,7 miljoner irakier är flyktingar. Enligt Röda korset är den humanitära situatonen i landet fortfarande en av de mest kritiska i världen, och i medeltal dödas 6 människor varje dag i självmordsattacker och bombsprängningar.
Jag vet inte vilket pris Rosing sätter på ”demokrati” (kanske ”till vilket pris som helst”), men denna rationalisering i efterhand känns nog ordentligt bakvänd.
En allmän observation: tron på att USA med sina presidenter i spetsen har ”goda” avsikter, och vill avsätta onda diktatorer i världen enbart för allas vårt välbefinnande är nog olovligt onyanserad, närapå naiv. USA sysslar (som andra stormakter) med krass realpolitik – det är helt onödigt att som åskådare stå bredvid, klappa i händerna och upprepa nötta klychor.
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing tror att vi står på olika ideologiska sidor då det gäller blodtörstiga diktatorer (Saddam Hussein). Det gör vi inte – jag tycker lika lite om diktatorer som han (det gjorde jag redan då USA stödde Saddam med pengar och vapen på 80-talet).
Men nu var det inte ideologi vi diskuterade, utan metoder. Det finns tyvärr inget trevligt sätt att ockupera ett land. Och det är tyvärr inte bilder på glada människor vid valurnorna som kommer att utgöra de ikoniska bilderna från Irak-kriget, utan bilder på tortyr och övergrepp på oskyldiga människor i fängelset Abu Ghraib, filmer med USA-soldater som skrattande skjuter civila (se Wikileaks), och hundratusen oskyldiga civila döda. Vad detta betyder i förlorad goodwill för USA går inte att mäta.
Framför allt: jag väljer och vrakar inte bland konsekvenserna. Godkänner man ockupationen godkänner man också den institutionaliserade tortyr som USA sysslade med efter anfallet. Godkänner man det på falska föresatser startade kriget godkänner man också att hundratusen helt oskyldiga människor dödats. Att slingra sig ur detta innebär en intellektuell kollaps, väl fångad av den amerikanske samhällskritikern Arthur Silber (powerofnarrative.blogspot.com):
”Vi insisterar på att få höra vilka ”ideal” vi stridit för, och på att få höra att våra intentioner var ”goda”. Många av oss gör det i felriktat och destruktivt försök att hitta ”mening” i våra liv: våra hämmade själar hindrar oss från att hitta tillfredsställelse och lycka i våra individuella liv, så vi söker ”stolthet och ära” genom att kliva över ändlösa högar av lik.
Och vad som försvinner i allt detta är den outhärdliga skräck och smärta som drabbar individuella människor.”
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing låter bli att argumentera med fakta i vår lilla diskussion om Irakkrigets mål och metoder utan regurgerar bara sina gamla insändare. Då argumenten tryter tar han dessutom till en billig Ad Hominem-attack, vilket han om någon borde veta att är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag är verkligen ingen ”blåögd idealist”, det förstår alla som läser mina insändare ordentligt. Och om det är någon som har rosenröda drömmar, så är det Rosing som tror att ”priset snart kommer att glömmas” och att ”Iraks folk nu har goda möjligheter att välja sina ledare och uppnå ekonomisk blomstring”. Cynisk realist kallar Rosing sig. Cynisk håller jag med om, men inte realist.
Realism är 55 döda i bombattacker samma dag (10.5) som Rosings insändare publicerades. Realism är att fatta att stormakter inte sysslar med altruism (annat än i sin propaganda). Realism är att inse att det viktigaste resultatet av USA:s äventyr i Irak (som hittills kostat den amerikanska ekonomin 3 biljoner dollar) är tusentals nya al-Qaida-rekryter. Realism är att inse att USA:s världsanseende fått skador som tyvärr kommer att ta årtionden att reparera.
Bottenlös, omänsklig cynism är däremot att tycka att att hundratusen oskyldiga liv ”är värt priset”. Bottenlös cynism och historielöshet är att jämföra dagens situation med Saddams diktaturstyre, som frikostigt stöddes av samme USA med vapen och pengar i tiotals år. Som svar på ditt specifika påstående: Jag ger faktiskt blanka fan i vad Georg W. Bush kan tackas eller inte tackas för när det gäller Irak. Jag är inte intresserad av tomma, meningslösa, fraser.
Jag har en enkel fråga till dig Hans Rosing, innan jag för min del avslutar debatten. Var går din gräns för det pris som oskyldiga skall förväntas ”betala” i vår nobla kamp för ”demokrati”? Vi vet nu att hundratusen kvinnor, män och barn är helt ok för dig. Hur är det med tvåhundratusen? Trehundratusen? Nu slipper du diskutera mänsklig moral och anständighet, du behöver bara nämna en siffra – ditt högsta bud.