Det är ju inte första gången jag känner mig tvungen att ta till orda i den här saken, men debatten om klimatförändringar, både i ”stora världen” och hemma i våra små kretsar, tenderar alltid att hamna på samma slutstation – själva vetenskapen, och de vetenskapliga argumenten hamnar i skymundan, och politiken tar över, nästan med religiös febrighet. Senast säkert på grund av förhandlingarna i Paris.
Jag, som inte ens officiellt är vetenskapsman (jag är mycket beläst, men jag saknar akademisk slutexamen) känner mig tyvärr allt oftare tvungen att undervisa högt utbildade debattörer i hur den vetenskapliga processen fungerar.
Låt mig först slå fast att jag tycker det är alldeles vettigt att gå över till andra energikällor än de fossila bränslena. De fossila energiformerna är nämligen ändliga, och det finns allt starkare tecken på att de ekonomiskt utvinningsbara resurserna börjar sina. Här kommer mänskligheten att ha en av sina största utmaningar inom överskådlig framtid.
Men har denna viktiga energifråga faktiskt så mycket med klimatet att göra? Klimatforskningen har på grund av den täta politiska kopplingen sedan 80-talets slut blivit så inflammerad, att man egentligen inte längre kan tala om oberoende, vetenskaplig forskning. Fältet har indelats (först av politikerna med sina politiska instinkter, sedan av lekmansdebattörerna), i ”rättrogna” och ”avfällingar”. Samma har hänt med forskningsfinansieringen. Men ”rättrogna” och ”avfällingar” existerar inte i den vetenskapliga processen.
Till den vetenskapliga processen hör nämligen inte (eller borde inte höra) fenomen, typiska för politiken:
- billig politisk retorik, som associeringsskuld (ifrågasätter man klimathysterin klumpas man ihop med konspirationsknäppgökar, oljeindustrins lobbyister etc.)
- prat om majoritetsåsikter. Vetenskapen går aldrig framåt genom att man avgör frågor med omröstningar, så procentsatser gällande åsikter eller ”tro” på det ena eller det andra är faktiskt helt meningslösa för en vetenskaplig debatt.*
- semantiska förskjutningstrick, där ord plötsligt får helt nya meningar: koldioxid blir en ”förorening” (trots att koldioxid är en förutsättning för liv på jorden) och skepsis blir ett fult ord (trots att skepticism egentligen är en förutsättning för vetenskap – eller framsteg överhuvudtaget)
- politisk skrämselpropaganda presenteras som vetenskap. Som till exempel olika fantasifulla ”klimatscenarion”. De uppfyller inte ens det grundläggande kriteriet för vetenskapliga hypoteser: att vara testbara och falsifierbara. (Visserligen har scenarierna som presenterades t.ex. på 1990-talet empiriskt visat sig sakna prognosticeringsförmåga. Därmed borde de ha avfärdats från debatten för länge sedan).
Möt mig i stället med vetenskap:
- visa på statistiken som berättar om ”fler extrema väderfenomen”, jag hittar den nämligen inte.**
- visa på ”ökade kostnader för extrema väderfenomen”, men prata inte om utvecklingen av de reella summorna (nästan all mänsklig verksamhet visar stigande kurvor på grund av att människornas antal ökar och på grund av penninginflation), utan om summor per capita och i förhållande till välfärdsutvecklingen (vi har allt dyrare leksaker), vilket förstås är det enda vetenskapliga.
Till sist ett försök att starta lite vetenskaplig debatt:
Bemöt gärna det här påståendet (men försök alltså göra det vetenskapligt; undvik sedvanlig politisk retorik eller allmänt moraliserande):
Klimatsystemets naturliga variabilitet är så stor (och fortfarande rätt outforskad) att det är svårt, nästan omöjligt, att entydigt utläsa människans påverkan ur signalerna.
*Newtons gravitationslag stöddes så att säga ”till 100 % av alla vetenskapsmän”, ända tills Einsteins teorier gav pålitligare och riktigare resultat. Vetenskapen är en process, där vilken vetenskaplig teori som helst, när som helst, kan kullkastas med ett enda experiment (som det i princip gick med Newton/Einstein – låt vara att Newtons kalkyler fortfarande är alldeles användbara i vardagliga sammanhang). Vissa teorier håller faktiskt prövningarna så bra, att de kan anses vara naturlagar. Evolutionsteorin är en sådan. Men idén om människans avgörande klimatpåverkan är inte en sådan – den idén är närmast fortfarande på hypotesstadiet. Något riktigt teoretiskt ramverk finns än så länge inte, då vetenskapen kring Jordens (egentligen Jord/Sol-systemets) vädersystem och klimat inte alls är ”avgjord”, främst på grund av den enorma mängden variabler. Mycket av nyare forskning tyder på att solens inverkan som klimatvariabel är betydligt större än den 0,1 procent som rutinmässigt (och utan egentliga belägg) hänvisas till i den så kallade klimatforskningen.
** ”Extrema oväder kommer att öka!” Tyvärr vill inte klimatet samarbeta med klimathysterin: Här National Hurricane Centers sammandrag över 2015:
For the 2015 season, 11 named storms formed in the Atlantic basin. Four of the storms became hurricanes, and 2 reached major hurricane status. There was also one unnamed tropical depression. While the number of named storms, hurricanes, and major hurricanes was only a little below the long-term average activity levels of 12, 6, and 3, espectively, many of the named storms were relatively weak and short-lived. As a result, in terms of Accumulated Cyclone Energy (ACE), which measures the combined strength and duration of tropical storms and hurricanes, activity in the Atlantic basin for the season was only about 63 percent of the 1981-2010 median. This makes 2015 a below-average season in terms of ACE.
Här ett av mina tidigare inlägg från 2011 – inget i utvecklingen har fått mig att ändra på något.