I och med att man blir lite äldre blir man också lite klokare. Då upptäcker man också allt fortare när någon försöker dra en vid näsan. När det gäller fallet med den famösa ”homopussen” i Finlands bidrag till Eurovison Song Contest märkte jag redan från början att grejen inte alls hade att göra med det som målades upp i media.

I korthet: det var ett PR-trick för att vispa upp lite kontrovers kring sången, inget mer. 

Och innan du kastar dig över tangentbordet för att beskylla mig för homofobi – läs lite längre.

Min slutledning stöds av de båda tänkbara scenarierna:

• antingen tröttnade PR-gänget kring Krista Siegfrieds på kritiken om att sångens ord var för konventionella och ”bakåtsträvande”, och beslöt införa ”homopussen” i slutet av numret för att ge mera ”djup” och ”mening” åt det hela.
• eller (nästan värre); ”homopussen” fanns med i beräkningarna från början. Tanken var att våra ögon skulle öppnas och vi skulle inse det ”geniala” och ”omkullkastande” i denna ”reveal”, som kom först på slutrakan.

I båda scenarierna handlar det hela alltså inte om äkta progressivitet, eller att på riktigt arbeta för t.ex. könsneutrala lagar, utan rätt och slätt om kallt beräknande marknadsföring. I sin värsta form kanske diskussioner och resonemang om att ”med detta får vi homorösterna” (som om homosexuella skulle utgöra en slät och enkel demografi som röstar som en fårskock).

Symptomatiskt började man efter semifinalens första puss se massor av felaktig information i de sociala medierna, bl.a. om att Turkiet plötsligt dragit sig ur Eurovisan p.g.a. ”homopussen” (i själva verket skedde uttåget långt tidigare, p.g.a. Turkiets missnöje över att ”de stora” alltid automatiskt är i finalen).

Idén med att klicka ”Like” på dessa bilder var väl att inför de sociala mediernas tribunal bevisa att man inte har minsta spår av homofob i sig. Mycket, mycket underligt egentligen, eftersom Krista Siegfrieds veterligen inte är homosexuell, eller ens gett vinkar om att hon skulle vara bi-curious. Vem som helst kan också se (kolla YouTube) att pussen är ganska stel och obekväm – d.v.s. teater, och inte känslor.

”Se så progressiva och frigjorda vi är!” Spontant och äkta? Knappast.

Jag har en ganska stark konservativ impuls i många frågor. Folk som gärna vill dela in människor i olika läger har därför svårt med att placera mig, eftersom jag samtidigt är mycket progressiv, äkta liberal i de flesta frågor, och intresserad av att försvara individuella rättigheter. Jag anser t.ex. att all lagstiftning skall vara könsneutral.

Mig störde alltså inte ”homopussen” för att den anspelade på homosexuella förhållanden eller rättigheter, utan för att den gjorde det med falska premisser. Mig stör överhuvudtaget att man under en sångtävling (där sångerna borde tävla) gör sexuella anspelningar (jag hade blivit precis lika störd av en heterokyss med sexuella undertoner).

I min tankevärld hör nämligen sexualiteten till privatlivets sfär. Vad folk har för sexuell läggning anser jag att är deras egen sak. Jag tycker att folks preferenser på det området hör till de minst intressanta personliga egenskaperna, och förvånas alltid stort vid kaffeborden när personers (som inte är närvarande) sexuella läggning förs på tal – som om det självklart och automatiskt borde berätta något intressant och avslöjande om ifrågavarande person.

I fallet Siegfrieds väntade jag mig även lite mer analys och funderingar i de etablerade medierna efter tävlingen. Men till exempel Hbl och Svenska YLE har också svalt PR-betet med hull och hår, och ställer enbart frågan om det var ”homopussen” som orsakade Finlands dåliga placering. ”Europa var väl inte redo för detta” konstaterar Siegfrieds själv (i mina öron låter det som PR-människornas spin), och underförstått skall vi förstå att största delen av Europas befolkning (för att inte tala om människorna i ”Östblocket”, inklusive Turkiet) är bakåtsträvande homofober. ”Vi”, de ”progressiva” och ”framåtsträvande” kan sedan himla oss – och få våra fördomar än mer förstärkta.

Den vinklingen är förstås ett mycket enkelt sätt att slippa andra frågor kring sången och numret, och ingenstans ser man minsta resonemang om det i själva verket kunde vara så att andra än jag märkte det lite billiga PR-tricket, eller åtminstone kände sig olustiga till mods, med en vag känsla av att något inte står rätt till i hela uppståndelsen. Eller att låten helt enkelt inte denna gång gillades av tillräckligt många (det händer ju varje år att tippade favoriter inte klarar sig).

Slutresultatet blev alltså att arbetet för sexuella rättigheter eller könsneutral lagstiftning knappast alls gynnades. Uppmärksamheten koncentrerades i stället på en konstgjord ”kontrovers” – frammanad av en beräknande PR-apparat.

Homosex är också sex, så det hela blev i slutändan bara en del av den allmänna sexualiseringen av vår vardag (en hel del heterokarlar kanske också ”tände”). Och nivån på vad detta påhitt tillförde samhällsdebatten var väl ungefär samma, som då det i tv-program om heminredning alltid skall finnas med en obligatorisk karikatyr på en homosexuell man.

Man kan bara sucka, och hoppas på att inte så många dras vid näsan nästa gång.

Uppdatering:
Efter lite feedback vill jag gärna göra en sak klar: Jag tror fullt och fast att Krista Siegfrieds har ärligt uppsåt – hon är säkert för sexuella minoriteters rättigheter.

Min poäng är inte heller att misstänkliggöra äktheten i hennes eventuella motiv – problem har jag däremot med hur detta manifesterades; den biten känns onekligen som dålig rådgivning från gänget runtomkring. Det blev dålig smak av det här, och resultatet blev endast den sortens kvasidebatt jag beskriver ovan.