Valresultatet i Nederländerna, de konservativas valsegrar på olika håll i Europa, och Donald Trumps möjliga återval, har höjt röstlägena bland liberala politiker, kommentatorer, ledarskribenter och journalister. När det gäller valresultatens potentiella följder målas Inte sällan rätt så skrämmande och hotfulla bilder upp, till exempel att utvecklingen ser ut som ”Tyskland på 1930-talet” [då Adolf Hitler kom till makten]. Jag vill på inget sätt förringa människors genuint upplevda oro, men jag tycker ändå man ska vara extra försiktig med att koka ner komplexa historiska händelser till slagord i den dagspolitisk debatten. Slagord som jag kallar historiska kortslutningar.
Inläggets bild är ett postkort i Bundesarchivs samlingar som föreställer det nationalsocialistiska partiets paramilitära Sturmabteilung i Nürnberg år 1929. Detta för att illustrera stämningarna i det tyska gatlivet kring den tiden.
Det är förstås inte bara liberala politiska krafter som utnyttjar historiska kortslutningar. Det gör alla politiska schatteringar i dagspolitiken. Och de används inte bara för att måla upp hotbilder, utan även nostalgiskt för att beskriva en svunnen, bättre tid som vi med de rätta politiska besluten kan återvinna. Historiska kortslutningar är retoriskt frestande, eftersom de alltid innehåller åtminstone en gnutta sanning, och det därför fort går att skapa bilder i huvudet på lyssnarskaran, och därmed även för att få stöd för sin synpunkt. Och naturligtvis för politiker att i slutändan få röster i val. Men det sker alltså en sorts kortslutning i hjärnan på den som tar emot budskapet.
Jag har observerat att stora händelser som Ukrainakriget eller Finlands intåg i Nato manar fram många kortslutningar som debattargument, men den här texten skulle bli alltför lång om jag går igenom alla. Jag kommer därför bara att som exempel ta upp ”Tyskland på 1930-talet”. Nedan ger jag ett allmänt tips, som historieintresserade kan hoppa över, men som de som kanske i sin vardag bara hinner följa med de senaste dagspolitiska snurrorna kan fundera över:
Läs så mycket och så varierad närhistoria som möjligt. Dina ögon öppnas, och du får även förklaringar till händelser där aktörerna idag beskrivs, eller förefaller vara ”oförutsägbara” eller ”oberäkneliga”. Till närhistora räknar jag hela 1800-talet.
If we don’t know our own history, we are deemed to live it.
HANNAH ARENDT
1930-talets Tyskland
Händelserna i början av 1900-talet, som ledde till ett världskrig med tiotals miljoner döda och folkmord på miljontals människor, ska förstås i eviga tider visas upp som varnande exempel på vår tydligen inneboende, instinktiva förmåga till ondska, och till hur stora statsmaskinerier lätt banaliserar och normaliserar de här illdåden. Men även om historien ibland rimmar, upprepar den sig sällan. Påstår man att våra politiska händelser idag är parallella med händelserna i Tyskland på 1930-talet tror jag framför allt de politiska motdrag vi planerar kommer att slå fel. Men vi kastar också samtidigt en våt filt på de gamla historiska händelserna, och på de människor som upplevde händelsernas följder, genom att vi då projicerar vår självupplevda dagspolitiska oro på påtagliga, riktiga upplevelser. För att läsa om min mors mans återbesök på det nazityskta arbetslägret Mauthausen i Österrike, klicka här.
Den här texten skulle bli onödigt lång med en fullständig genomgång av det kaotiska politiska läget i Tyskland efter första världskriget, för att inte tala om alla de tidigare politiska och geopolitiska europeiska skeenden som skapade det Tyskland som blev en stridande part i första världskriget. Jag försöker mig ändå på ett sammandrag för att visa hur komplex och annorlunda den tidens människor upplevde sin samtid. Vill man fördjupa sig utan historieböcker finns Wikipediaartiklar kring de här ämnena – dessutom ganska balanserade och bra, eftersom skeendena och de politiska aktörernas inbördes relationer för det mesta inte längre är föremål för kontroversiell historietolkning. Jag länkar till några.
Parallellen – den historiska kortslutningen till Tysklands 1930-tal – går alltså ut på detta: ”Adolf Hitlers nationalsocialistiska parti nådde framgång i fria val, och andra ”högerpartier” släppte in honom i de politiska finrummen för att samarbeta med honom, med följden att Hitler tog makten – med allt det elände som därpå följde”. Och att något liknande nu kan ske eftersom till exempel en Geert Wilders vinner ett val i Holland och eventuellt blir regeringsbildare, och för att andra holländska partier på högersidan överväger att gå med i hans regering. Samma hotbild målades även upp efter den sannfinländska valsegern i Finland.
Kanske det allra största felet i resonemanget är att Tyskland på 1930-talet på något sätt var ett likadant samhälle som våra egna, betydligt mer avancerade demokratier. I själva verket var situationen i Tyskland på avgörande sätt annorlunda, till största delen på grund av första världskriget. Så här såg det ut:
En kommunistiskt inspirerad revolution i Tyskland 1918–1919 bidrog till att ett krigstrött Tyskland sökte fred och till bildandet av den så kallade Weimar-republiken. Händelserna utnyttjades i stor grad för att lite senare beskylla politiska vänsterkrafter för nederlaget, även om Tyskland de facto redan helt hade förbrukat sin militära kraft då fredstrevarna inleddes. Men även fredsvillkoren i Paris 1919 upplevdes så hårda och orättvisa – Tyskland kallades inte ens till förhandlingsbordet – att det så gott som garanterade att den nya, sköra republikens inrikespolitik från början var överfylld av besvikelser, beskyllningar och sökandet efter syndabockar. Tyskland var (och är) dessutom en federalstat med många delstater, alla med sina egna mindre, inbördes och inneboende politiska konflikter. Och hela det politiska systemet förstås en följd av en ännu tidigare fredskonferens, nämligen Wienkongressen 1815 efter Napoleonkrigen, som även om den försökte cementera ”den gamla världen” också inspirerade de motkrafter som talade för idéerna om folkens självbestämmanderätt och om nationalstater under ”ett folk, ett språk”-devisen. En geopolitisk utveckling som ledde till att alla de små tyska staterna och furstendömena samlades till ett enat Tyskland 1871.
Då vi kommer till Tyskland på 1930-talet hade tyskarna alltså upplevt ett politiskt kaos sedan slutet av första världskriget. Och inte bara ett polariserat käbblande bland de stora partierna och en hoper småpartier, utan två konkreta kuppförsök av rivaliserande paramilitära grupper, politiska mord, och allmänt politiskt våld utfört av partitrogna trupper bestående av krigsveteraner. De många kriserna och missnöjet skapade även en utbredd och i många fall berättigad oro för en kommunistisk revolution i sovjetrysk tappning, eftersom ansenliga massor tyckte det var hög tid att Karl Marx hemland äntligen skulle följa det sovjetiska exemplet. I tillägg till ett politiskt kaos hade man även förutom den korta perioden 1924–1929 även upplevt ett stort ekonomiskt kaos. Den globala depressionen från 1929 blev sedan den sista spiken i kistan, eftersom den orsakade en galopperande hyperinflation. Weimar-republikens konstitution gav presidenten stora maktbefogenheter, men istället för att befogenheterna användes som tänkt – som en balanserade kraft under presumtivt kortvariga kritiska tider – gjorde det ständiga politiska kaoset att landet långt styrdes med presidentdekret.
Att styra med presidentdekret gällde i Tyskland också före och efter valet i november 1932, då det nationalsocialistiska partiet gör en ordentlig förlust, men den åldrige president Hindenburg till sist övertalas av den förre kanslern von Papen att i januari 1933 utse Hitler till kansler. Både Papen och Hindenburg hade sina egna skäl till att lämna katolska centerpartiet och socialdemokraterna utanför koalitionen, och de hade knappast något emot att även den nya regeringen i praktiken måste styra landet med presidentdekret. Men sen går det fort undan. 1. Riksdagshuset brinner strax innan det nyval Hitler fått Hindenburg att utlysa, och kommunisterna får skulden. 2. Hitler övertalar Hindenburg att utlysa undantagstillstånd, något som nazipartiets stormtrupper utnyttjar till fullo för att trakassera och hota rivaliserande politiska partier. I valet i mars får nazipartiet ändå inte heller denna gång enkel majoritet. 3. Med hot, utpressning och mutor lyckas Hitler ändå den 23 mars få en två tredjedels majoritet i riksdagen bakom den så kallade fullmaktslagen, ett slags konstitutionellt tillägg, som gav regeringen (i praktiken kanslern) lagstiftningsmakt förbi riksdagen och presidenten. Hitler ids inte ens skriva en ny grundlag, på det sätt som de kommunistiska diktatorerna i Sovjetunionen gjorde. Weimar-konstitutionen förblir därför på pappret i kraft ända till 1949, medan den tyska riksdagen förpassas till en politisk gummistämpel.
Det är alltså kombinationen av allt det ovanstående som leder till att ett åtminstone i andan demokratiskt land sjunker in i diktatorskap. Att hela landet inte bara fogar sig, utan de facto i stora massor sluter upp bakom Hitler handlar alltså inte enbart om rädsla för att utsättas för politisk förföljelse på grund av avvikande åsikter. Många längtar förstås genuint efter att se ett ordnat samhälle efter de många kaosåren, och dessutom efter att landet ska få upprättelse för den förödmjukande freden 1919.
Lever vi alltså idag med samma förutsättningar, med samma politiska omgivning, för att våra egna politiska val skulle skapa ny ”Hitler”? Min egen åsikt är att det är mycket osannolikt att något sådant skulle ske inom de parlamentariska gränser vi stakat ut sedan dess. Eller att en politisk aktör skulle våga sig på ett liknande spel som Hitler, utan att mycket fort stoppas. Och så har vi ju lyckligtvis inte paramilitära partistyrkor som stryker omkring på gatorna. Men se mina förbehåll nedan.
Sköra demokratier
Jag är den första att säga att demokratiska statsskick av sin natur är sköra. Det finns alltid en risk att inte bara misshagliga, utan också farliga element blir valda till beslutsposter. Därför ska politiska processer som vi plockar ur historien definitivt hållas upp som varnande exempel på hur illa det i värsta fall kan gå. Ur min synvinkel är den största lärdomen från Tyskland 1933 ändå att medborgarna tilltalas av auktoritära styren då de upplever ett ekonomiskt, politiskt eller samhälleligt kaos. Upplevelsen kan vara både verklig och påtaglig, eller mer känslomässigt uppfattad.
Här behövs en liten utvikning, eftersom det tyska 1930-tals exemplet även – och alldeles berättigat – även lyfts upp som en varning för hur det kan gå för minoriteter då patologiska idéer som rasism kombineras med politik. Men även här tror jag faktiskt en hel del skiljer sig från dagens värld. Rashygien ansågs på de flesta håll i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet vara etablerad vetenskap, och tyskarna importerade faktiskt många ”rasläror” från den amerikanska eugenikern Charles Davenport. Till och med i vårt kära Folkhälsan kan man skönja en hel del rashygieniskt smutsbyke i föreningens ursprungliga syfte. Men idag är de här tankegångarna förstås förpassade från vetenskap och politik till historiens skräphög där de hör hemma. Att någon politisk aktör, oberoende valresultat eller regeringsmedverkan, skulle kunna börja implementera något liknande som då tyskarna på 1930-talet omvandlade allmänt förekommande rasteorier om rashygien till sin sjukaste och extremaste slutpunkt utrotning, ser jag som mycket, mycket osannolikt.
Hur ska man då hindra uppkomsten av diktatorer?
Jag tror utgångsmässigt man inte kan försvara demokratin med odemokratiska medel. Partier får naturligtivs utnyttja alla parlamentariska metoder, men själv tycker jag inte det är berättigat att bojkotta lagliga partier från beslutsfattandet, ifall de nått valframgångar med lagliga partiprogram i lagliga, öppna val. På förhand och i efterhand kan vi förstås sitta och tälja om vad deras ”riktiga” valprogram går ut på– det gör vi ju med alla partier. Och inom de flesta partier finns säkert människor med dolda agendor utöver det som står i partiprogrammen, liksom vissa partier tycks dra till sig både anhängare och aktivister med en hel del skumma kopplingar eller ett dubiöst förflutet. Men börjar vi tumma vi på demokratin i demokratins namn tror jag vi fort befinner oss på ett isigt, sluttande plan.
Då finns bara en sak kvar. Det enda som kan förhindra att auktoritära styren uppstår, är att se till att ett samhälleligt, politiskt eller ekonomiskt kaos inte uppstår. Om tillräckligt stora skaror, speciellt unga, upplever att samhällskontraktet är brutet, börjar nämligen andra alternativ att locka. Att bibehålla samhällsfreden är alltså politikernas största uppgift, men i tider av knapp ekonomi blir uppgiften tyvärr oftast att enbart välja vinnare och förlorare i fördelningspolitiken, vilket i sin tur bidrar till polarisering, beskyllningar, demoniseringar – och i slutändan risk för kaos. Saken blir inte bättre av dagens stora geopolitiska rörelser, eller av att åsikter om hur framtiden borde se ut när det gäller nationalstater eller globalism splittrar människornas åsikter totalt.
