”Tig! Far ut ur honom!” Demonen kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. Alla greps av bävan och frågade varandra: ”Vad är det med XX ord? Med makt och myndighet befaller XX de orena andarna, och de far ut.” 

Handlar citatet kanske om Pirkko Jalovaara, förkunnaren som enligt pressen och allmänheten påstår att sjukdomar beror på demoner, och därför uppmanar människor att inte ta sina mediciner? Nej, citatet kommer förstås från Bibeln – det är Jesus Kristus som kör ut en demon i Lukas 4.

Jesus kör ut en demon.

Oberoende om Jalovaara verkligen uppmanat folk att sluta ta sina mediciner (hon säger att hon inte gjort det) så är jag stort förundrad över att människor som påstår sig vara kristna nu attackerar Jalovaara och hennes tankar om demoner i allmänhet. Deras upprörda kommentarer kan bara betyda en av två saker: antingen har de inte läst sin heliga skrift ordentligt, eller så läser de enligt à la carte-metoden: man plockar lite här och där det som passar en själv, och struntar i resten.

Jag är ateist, så diskussionen intresserar mig endast ur filosofiskt perspektiv: Jag kan inte förstå logiken i att man accepterar idén om att

• en gud blandar sig aktivt i människors angelägenheter,
• guden gör via sin ande en jungfru gravid,
• jungfrun frambringar en guds son,
• gudens son dör för våra synder (men uppstår från de döda),
• det finns änglar som gör Guds ärenden,

medan man samtidigt kategoriskt avfärdar tro på andra övernaturliga varelser; andeväsen, spöken, onda andar, demoner etc. Begreppsligt och intellektuellt-filosofiskt finns det ju ingen skillnad på de här två sakerna.

Min teori (den är inte ny) är att den evangeliskt-lutherska kyrkan i dagens sekulariserade Finland blivit en samlingsplats för människor som knappast alls är troende i ordets riktiga bemärkelse. I stället befolkas kyrkan av människor som kanske har svårt att tro att universum finns till av en slump, och som därför gärna vill tro på en ”skapare”. Dessutom vill de gärna sätta sin tillit till en figur de vagt vet något om (Jesus), och som för dem representerar eftersträvansvärda, goda intentioner och god vilja. Det känns liksom tryggt och bekvämt – spöken och demoner skall vi väl inte befatta oss med!

Man hör alltså till ett samfund som i själva verket har en rätt så komplicerad och strikt doktrin, men ur religionens centrala, heligt hållna skrifter kan man på sin höjd citera några valda ord eller anekdoter, som man kanske hört under en julmässa.

Till skillnad från många s.k. ”troende” har jag läst Bibeln från pärm till pärm. En sak är klar: håller man fast vid att Bibeln bokstavligen är Guds Ord, blir faktiskt en massa ”moderna” idéer (som t.ex. kvinnopräster) mycket, mycket problematiska. Så för att på något sätt passa in i vårt moderna liv kräver församlingen att skrifterna därför kontinuerligt måste omtolkas – vilket naturligtvis leder till hätska diskussioner om vilken tolkning som är den rätta. Denna hätska och uppslitande debatt utmynnar sedan i olika kompromisser på olika håll, som på grund av sin natur är svåra att förena med någon som helst riktig övertygelse.

För en rationellt tänkande människa är förstås den enda logiska utvägen att inse att de gamla texterna inte alls återspeglar någon gudomlig vilja, utan rätt och slätt mänskliga moralnormer som de såg ut för 2000 år sedan – och att det följdriktligen är hög tid att sluta hänvisa till dem. Det har vi ju lyckligtvis till största delen redan gjort när det gäller den lagstiftning vi dagligen använder – vi har redan slutat följa Guds gammaltestamentliga uppmaningar till folkutrotningar, barnmord och gruppvåldtäkter.

Jag kan hålla med om att Nya Testamentet (som de kristna förstås gärna hellre betonar) ur moralisk synvinkel är marginellt bättre än Gamla Testamentet. Men om man som en del av ett religiös grupp så lättvindigt kan avfärda stora delar av sin ”heliga” skrift – kanske det då skulle vara dags att starta en helt ny religion? Eller skriva nya heliga skrifter? Eller ens samlas i lite större grupp och för en gångs skull rösta om, och slå fast vad som skall finnas med (det har gjorts tidigare – under kyrkomötet i Laodikeia, år 363). Varför hörs inget på denna front? Eller är det så att Gud inte talar till någon längre? Finns det inga profeter längre? Vem vet, kanske Jalovaara är en sådan?