Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:

• Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
• Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
• Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna. 
• Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
• För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.

Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.