Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal någon timme per dag för att surfa olika sajter som gäller teknik, datorer och innehållsskapande. I min dagliga dos ingår även nätsändningar som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men eftersom jag också är intresserad av integritets- och säkerhetsfrågor blir jag ibland lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa på ”döda träd” – eller att nätbaserad musik och film snart helt slår ut de otympliga skivorna – det är bara fråga om tid.

Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:

• lättillgänglighet
• snabbhet

Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns ju dessutom grönt och ekologiskt, då tillverkning, lagerföring och transporter uteblir. Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn eller surfplattan. Allt bra alltså?

Kanske ändå inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:

1.

För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra digitala kopior (ifall det ens går att få sådana längre i streaming-tiderna) , eller ödsla massvis med tid för att konvertera min nuvarande samling, eftersom jag också vill ha tillgång till alla dokumentärer och allt extramaterial. Skivorna fungerar dessutom på sätt och vis som sin egen backup, eftersom de som optiskt lagringsmedium inte löper samma risker för digital röta, eller rakt av kompletta och oreparerbara krascher, som SSD-skivor eller magnetisk media.

2.

Att helt ”koppla loss” och lita på att Netflix, Amazon, Google eller Apple kan tillhandahålla de filmer jag är intresserad av tror jag inte heller jag vill göra – på den ständigt skiftande marknaden litar jag nämligen inte på något företags förmåga att ta hand om detta, ens för några år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster av vilken orsak som helst, eller godtyckligt ändra i utbudet (till och med så att filmer försvinner från ditt bibliotek) utan desto mer förklaringar eller ersättning till dig. Detta har redan skett, på grund av skiftande distributionsrättigheter och licensvillkor.

3.

Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den på nätet, köper du i själva verket endast en rätt att titta på den flera gånger. Du kan aldrig (i motsats till fysisk media) ge bort den i present, sälja den på en andrahandsmarknad (var finns loppmarknaden för använda nätfilmer?), eller för delen köpa den begagnad, så som jag gjort för att bygga upp min egen filmsamling. Även om dina eventuella arvingar delar dina intressen, kommer de heller aldrig att kunna ärva ditt e-boksbibliotek eller din nätbaserade musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.

4.

Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon person någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger till exempel denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, och så att de därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet.

En tryckt bok som de styrande anser farlig kan däremot fortfarande köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar, och leder alltid rakt till dig. Detta är också en av orsakerna varför vi aldrig, aldrig, aldrig skall avskaffa kontanter. Sade jag aldrig tillräckligt många gånger?

5.

På tal om att bränna en bok, och vad som är ekologiskt. I slutändan har alla tryckta böcker – vare sig de är bra eller dåliga – ett värmevärde, vilket e-böckerna inte har. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning, finns alltså lagrad i den, och kan i ett nödläge användas. (Tips: bränn först dåliga böcker och skattelängder).

Tryckta böcker kräver inte heller ständig elektricitetförbrukning eller nätuppkoppling, eller apparatur och tekniska arrangemang för vilka det inte finns några garantier för att de fungerar i framtiden. Sätt bara boken i hyllan, och ta ut den hundra år senare. Den fungerar lika bra!

Rapporter kommer nu som berättar att de massiva datacenter som behövs för att servera oss Netflix-filmer eller annan streaming media globalt sett drar oerhörda mängder elektricitet, och att denna energiförbrukning bara ökar. Detta i tillägg till att strömma samma film om och om igen till tusentals tittare är ett spektakulärt slösande av bandbredd.

Fysisk media är däremot inert, och drar efter tillverkningen ingen energi alls.

Så vad är då på riktigt mer ekologiskt? En komplett uträkning är förstås omöjlig att göra, men få tänker ens på det ovannämnda. Till allt detta kan förstås ännu tilläggas att tryckta böcker är inrednings- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista på Ipaden, hur lång den än är. Tryckta böcker i en bokhylla är ett ypperligt diskussionsämne och har, lite skämtsamt, betydligt större sex-appeal.

Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media förbli ett tillägg till fysisk media, inte dess ersättare. Och det finns nu hoppingivande trender. Pappersboken tycks göra en renässans och e-böckerna har nästan helt försvunnit från bokmässorna. Till med med LP:n gör comeback, med helt nya utgåvor.

Att ”gammal” media lever vidare handlar förstås inte bara om orsakerna jag listat ovan. Det finns säkert en hel del nostalgiska skäl som motiverar människor att hålla igång de gamla formaten. Eller så – som i mitt fall – även ett intresse för själva mediumet. Redan den fantastiska tekniska bedriften att placera varje bildruta från en 70 mm helaftonsfilm på en liten, skinande skiva i Ultra HD-resolution tycker jag är värd att firas – fast varje dag.