Notera, att jag i denna text inte tar ställning till om en eventuell sammanslagen finlandssvensk yrkeshögskola skall ha högsäte i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Jag anser mig inte ännu ha tillräcklig information i frågan. Jag anser inte heller att man inte får ha känslor. Jag bara konstaterar, att diskussionen om den finlandssvenska yrkeshögskolan lett till ett mycket förutsägbart skyttegravskrig mellan norr och söder, där saklig argumentering kastats överbord, och känslorna helt tagit över.
Och då Strömsö-fernissan skalats av, gäller ”debatten” som vanligt inte slutmålet (eller om en sammanslagning överhuvudtaget behövs eller är önskvärd), utan prestigefrågor, som var rektorn skall sitta. Även försök till sakliga inlägg blir då föremål för högljudda skrikkampanjer fulla av fördomar och mycket svagt underbyggda, förutfattade meningar, som leder till att uppmärksamheten leds bort från själva saken.
Här kommer en lista på några falska argument som jag hittills hittat efter en snabb genomläsning av artiklar och kommentarer, och som inte borde få förekomma om man vill diskutera själva sakfrågan (jag fyller på med mera då jag stöter på dem):
- Regionerna har fått för mycket, nu är det Helsingfors tur. (Även om det första påståendet skulle stämma, saknar det relevans i de specifika fallen, som förstås skall utvärderas skilt för sig).
- Det finns ett liv även utanför Ring III. (Det här självklara konstaterandet används ofta, men är förstås inte ett argument för någonting alls).
- I Nyland bor 133 000 svenskspråkiga, i Österbotten bara 90 000. Därför skall administrationen sitta i söder. (En visserligen intressant siffra som ofta glöms bort, men som knappast kan anses vara ett kriterium för ett beslut i den här frågan).
- XX skall inte uttala sig, eftersom han/hon är [välj själv orsak]. (Klassisk Ad Hominem-attack. Man kritiserar inte argumentet, utan misstänkliggör på olika sätt den som uttalar det).
- Den enda rätta finlandssvenskheten finns i Österbotten. (Hur man trovärdigt skulle kunna mäta något sådant, och vad det ens har att göra med denna fråga går över mitt förstånd).
- I Helsingfors kan inte ens finlandssvenskarna tala svenska längre. (Även om så vore fallet – vilket bevisligen inte stämmer – har det ingen relevans i detta fall).
- Att tala för Helsingfors är en krigsförklaring mot regionerna. (En närapå barnslig överdrift).
- Det går inte att dra likhetstecken mellan dem utanför Ring III och den lilla klick som struttar omkring i Helsingfors vid Svenska Teatern och på Högbergsgatan. Den allt mer förfinskade finlandssvenskheten i Helsingfors borde kastas åt vargarna. Institutioner som Svenska folkskolans vänner, Svenska litteratursällskapet och allt vad de heter kunde flyttas ut till bygderna. (Så här idiotiska kommentarer vet jag inte hur man ens kunde börja att kommentera).
Saken blir förstås inte bättre av att media älskar uttalanden som de här – det blir saftiga rubriker och många klick på webben när ”debatten” fortsätter och person sätts mot person. Varför döda en bra story då den kommit igång?
Du har en hel del rätt, och framförallt de falska argument du listat. Det är ändå nog en oerhört viktig fråga (åtminstone för österbottningarna) var rektorn sitter, det är inte den oviktigaste frågan. Det är ett obestridligt faktum att det du mest och bäst känner det är lättast att vurma för. Det är lätt att skära ner där inte hjärtat finns. När vi idag inte har en enda högskola med säte i Österbotten kan jag med belägg säga att vi är jätterädda för att bli förbisedda och få mindre än vad vi (=näringslivet, kulturen, folket) behöver för att fortsätta att blomstra. Och det är klart att den rädslan tar sig olika uttryck. Det är tyvärr lätt att lägga ner en filial (som Hanken i Vasa är, som ÅAs båda campus i Österbotten är).
Rädslor tar sig olika uttryck som du säger, men synd är det ju om rädslorna på båda sidorna om förhandlingsbordet leder till en överdriven retorik, som redan i startgroparna fäller allting. Som sagt: jag tar inte ställning i den frågan om var högkvarteret vid en eventuell fusion skall ligga eftersom jag mycket dåligt känner till de olika intressenternas bakgrund och syften. Men om rektorsplatsen är en tröskelfråga (dessutom för båda parterna) så verkar förhandlingarna ju vara en ganska onödig övning, och den enda utvägen är att fortsätta precis som förr, så gott det går.