Jag har alltid varit en stor anhängare av professor Hans Roslings ”factfulness”. Roslings poäng var, att vi i debatter alltid borde stöda oss på fakta och inte på vår intuition. Själv bevisade han med övertygande statistik hur fattigdomen i världen minskat de senaste decennierna. En sak som han dock nästan aldrig nämnde, var vilken energiresurs som möjliggjort alla de otroliga framstegen.

Såtillvida liknade Rosling långt ekonomisterna, som helst kalkylerar kring en ständig och ökande ekonomisk tillväxt, utan att ta ställning till vilka resurser som skall ge energi till det hela. I en video jag länkar till nedan nämner Rosling visserligen de fossila bränslena, men mest för att moralisera om hur västerländska nationer med stora utsläpp inte borde ha rätt att klaga, om nationer i utveckling vill nå samma höga levnadsstandard genom att bränna upp sina egna fossila tillgångar.

På Svenska YLE:s webbplats publicerade YLEs vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund nyligen en kolumn som berörde den så kallade klimatkrisen, och ifall inte en försiktighetsprincip borde gälla – tesen var att det för säkerhets skull vore bäst att verkställa alla ”klimatåtgärder” även om det visar sig att klimatforskarna och aktivisterna haft helt fel gällande framtida katastrofscenarier.

Det finns mycket att diskutera om den tesen, men mitt inlägg idag skall inte handla om det, utan i stället om den ganska förutsägbara diskussionstråden som följde på kolumnen, där ”klimatförnekare” och ”klimataktivister” tog ihop. Speciellt vid en kommentar drog jag en djup suck: någon förfäktade åter tanken att alla problem enkelt kunde lösas, bara de fossila bränslena rakt av ersattes med förnybara varianter. Grundtanken i en sådan idé tycks vara, att bara Greta Thunberg lyckas övertala politikerna att välja förnuftets väg, så skulle några enkla politiska beslut och lite skattestyrning resultera i att de fossila bränslena ersätts med biobränslen.

Tyvärr handlar ett sådant påstående inte om ”factfulness”, utan om önsketänkande. En bra ögonöppnare är att bekanta sig med begreppet EROEI, som betyder Energy Returned on Energy Invested, det vill säga förhållandet mellan hur många enheter energi man får tillbaka, per enhet energi man använt för att producera sagda energi. Exakt vilka faktorer som skall tas med i beräkningarna kan diskuteras, men i runda tal kan man ändå befogat säga att till exempel vattenkraft och kärnkraft har EROEI på långt över 1:80, medan traditionell råolja har ett förhållande på cirka 1:30. Det är goda siffror.

EROEI för biobränslen är däremot eländigt dålig, oftast bara snäppet över 1:1, i bästa fall 1:5. Sol och vind kommer i gynnsamma omständigheter upp till omkring 1:15, men alla dessa förnybara källor dras dessutom med svaga siffror när det gäller energi producerad per utnyttjad kvadratmeter, vilket starkt begränsar utplaceringarna.

EROEI är som sagt ingen exakt vetenskap, men skillnaderna är ändå fullständigt klara: de så kallade ersättande energiformerna är till sitt energiinnehåll inga riktiga ersättare alls. Fysikprofessor David MacKay argumenterar övertygande för detta i ett länkat föredrag nedan. Ett belysande exempel: ”Kan vi inte odla de biobränslen som trafiken behöver på vägrenarna? Jo, för en genomsnittlig, tätt trafikerad väg går det bra, ifall vägrenen är 8 kilometer bred”.

Mänsklighetens framtid blir nu inte ljusare av två närliggande faktorer:

• ”Klimathotet” leder nu till politisk opportunism, där besluten kan gynna energilösningar med till och med negativ EROEI, till exempel vätgas framställt med stora mängder elektricitet, eller biobränslen framställda med tusentals liter fossil diesel och intensiv bevattning och gödsling.
• De ekonomiskt utvinnbara fossila tillgångarna av råolja (de med god EROEI) sinar sakta men stadigt – de flesta gamla, stora fält som Nordsjön och Mexikanska golfen är nu på stadig nedgång. Ny utvinningsteknik kan visserligen förlänga utvinningen i några decennier (som för tillfället i USA), men EROEI för denna ”tight oil” är nästan lika dålig som för biobränslena.

Tyvärr finns tillsvidare inga andra, räddande energikällor på horisonten. Lovande labbexperiment gällande biomassa eller slakterirester, nya batterier eller effektivare solceller kan vara nog så intressanta och viktiga, och uppmärksammas även stort i media. Men nyheterna duperar oss: det går inte nödvändigtvis att skala upp experimenten i de industriella proportioner vi behöver för att garantera en fortsättning på den livsstil miljarder människor i årtionden vant sig vid. Och eftersom utgångsläget är så uselt, betyder ”en förbättring med 50 procent” i praktiken nästan ingenting. När kommer förresten fusionskraften? Under min livstid har praktiska tillämpningar av någon orsak alltid legat ”20–30 år i framtiden”.

Vissa debattörer pekar på att energieffektiviteten ständigt ökar, och att vi också kan lära oss spara energi. Sådana vinningar tenderar ändå att i rask takt ätas upp av vår teknologiska livsstil och av en globalt sett växande befolkning, så jag är inte så säker. Och vi har ingen orsak att skryta med de små framsteg vi eventuellt åstadkommit här i Norden: det är nämligen ingen konst i våra glest befolkade länder med stora arealer. Gå bara till Storbritannien som i David MacKays exempel för att se hur utmaningarna globalt ser ut.

Sänkt levnadsstandard – än sen?

Sinande källor och slösandet av tid och pengar på energiformer med eländigt svag eller till och med negativ EROEI kan bara leda till ett slutresultat: ett ganska bryskt uppvaknande från Roslings utopia till en i medeltal sänkt global levnadsstandard, och troligen i slutändan drastiskt lägre globala befolkningstal.

Filosofiskt kan man naturligtvis hävda att en nedtrappning inte innebär någon katastrof. Levnadsstandard är ju ett relativt begrepp, och mänskligheten överlever säkert även en återgång till materiellt sett lite knappare tider. Till tidsandan hör ju redan nu en protest mot slit-och-släng-samhället, prylsamlandet och konsumerismen. Och även om befolkningsexplosionen som begrepp inte varit på modet på länge kan väl de flesta tänka sig, att några färre miljarder människor på Jorden generellt sett vore en hållbarare lösning med tanke på miljön.

Politiskt och samhälleligt är jag ändå rädd att det blir kinkigare. En sänkt levnadsstandard kommer inte att fördelas solidariskt och jämnt över jordklotet, och jag tror inte att någon människa frivilligt vill placera sig bland de som i värsta fall stryker med på de ställen där sänkt levnadsstandard leder till sämre sanitära förhållanden, med sjukdomar och död som följd.

Ett politiskt dilemma

Jag avundas inte politikerna: å ena sidan höjs kraven på att göra något åt ”klimathotet”, å andra sidan kommer det att vara ytterst svårt att fatta politiska beslut som sänker människors levnadsstandard. På många håll, även bland medelklassen i den utvecklade världen, lever nämligen många idag utan några disponibla medel att tala om. Nästan hela lönen går åt till mat och till avbetalningar på konsumtionskrediter och bolån, och resten går till avgifter för telefon, internet och Netflix. Man lever bokstavligen från hand i mun – från lönekvitto till lönekvitto, utan några besparingar. Då lönar det sig inte att filosofen hänvisar till att levnadsstandard egentligen är relativt, om en politiker kommer dragandes med nya skatter ”som skall rädda klimatet”. Fransmännen hoppar traditionellt upp på barrikaderna – i våra glest befolkade och kalla nationer i norr tar vi det kanske litet lugnare – men revolutioner har faktiskt startat med mindre. I riktigt människorika länder i utveckling, där man tack vare de fossila bränslena precis vant sig vid ständigt ökande levnadsstandard, kan reaktionerna bli mycket allvarligare.

Mitt tips till politikerna skulle vara att nu satsa stort på forskning som handlar om att på riktigt utveckla ersättande energikällor. Det behövs nämligen påtagliga och stora genombrott. Och denna forskning kan gott bekostas på annat sätt än genom att öka väljarnas skattebörda – till exempel genom att för en tid styra bort pengar från mindre viktig forskning. Sedan då vi löst vårt energipredikament kan annan forskning återupptas.

Mitt tips till väljarna skulle vara att koncentrera sig på att välja in politiker som talar för det ovanstående, snarare än att tvinga fram politiska beslut, som i det korta loppet kan leda till kaos och globala konflikter.

Nedan fysikprofessor David MacKay, vars onlinebok Without the Hot Air borde var obligatorisk läsning för alla som är intresserade av frågan ifall ersättande, förnybara och hållbara energiformer på riktigt kan ersätta de nuvarande.

Och glädjeaposteln Hans Rosling – DON’T PANIC: