Segern för PKN:s bidrag i den finländska uttagningen till Eurovision Song Contest  har genererat en rätt så förutsägbar ”debatt” i social media, kommentarspalter och kolumner. Jag har kommit fram till att motsättningarna i grund och botten gäller vad folk upplever att ESC ”egentligen” borde eller inte borde vara.

Till dem som fortfarande önskar att den internationella sångtävlingen bara borde handla om musik och melodier kan jag bara säga: glöm det. Tävlingen har för länge sedan politiserats och blivit en arena för olika samhällspolitiska och politiska agendor. Det är bara att konstatera fakta.

Den utvecklingen tycker jag i och för sig att är alldeles legitim att sörja, jag brukar själv med nöje titta på gamla ESC-inslag från 1960- och 70-talen. De inslagen tilltalar mig för att de har lite långsammare tempo, de har en live orkester och levande dirigent, och de genomsyras av en skön frånvaro av svulstig och pompös scenshow, överdrivna dansnummer och skrikiga konferencierer.

Punk har jag aldrig lyssnat på, lika lite som Monster Rock. Men att PKN deltar, uppträder och vinner uttagningen är inget jag ondgör mig över. PKN är både en fullständigt följdriktig konsekvens av i vilken riktning ESC utvecklats, och utgör samtidigt musikaliskt något nytt jämfört med de mest stagnerade elementen av ESC. Jag gillar inte punk, men jag gillar tanken med punk.

PKN på Provinssirock 2013

Med stor sannolikhet kommer PKN också att vinna finalen. Det går liksom inte att konkurrera ut dem med en traditionell ”eurovisa”. På sätt och vis höjer jag på hatten just för det – det mesta som deltar i ESC är ju rena smörjan, och just den sortens svulstiga show jag inte kan tåla, där man skriker ut så patetiskt falska ”känslor” att det hisnar. (Sverige är speciellt bra på denna sorts ”ESC-formula”).

Låt mig också prognostisera, att med lika stor sannolikhet som PKN vinner ESC, deltar åtminstone två punklåtar och två grupper med utvecklingsstörda i ESC år 2016 (för att också floppa totalt – då något annat redan är på agendan det året).

En grej vill jag gärna påminna om i yran. Alla som gör stort nummer av hur ”toleranta och liberala” de nu är för att de röstade på PKN, eller i kolumner himlar över de som inte tycker PKN är en god idé, bör ta sig en funderare utgående från den diskussion jag förde i samband med Ice Bucket Challenge.

Det finns alltid en risk att ganska många medborgare nu tycker att de med några knapptryckningar ”gjort sitt” då det gäller lika rättigheter och lika möjligheter för (denna gång) utvecklingsstörda. Men i verkligheten är det arbetet förstås betydligt mer långsiktigt, och kräver även i fortsättningen mycket och tungt arbete på helt andra fronter. Fundera till exempel alltså även på vem du röstar på i riksdagsvalet. Demokratiska val är (åtminstone tillsvidare) det är enda sättet att på riktigt påverka samhället.

Då jag hävdar att röstandet i ESC (och liknande grejer) politiskt sett är så gott som meningslöst brukar  jag få mothugget att det åtminstone ”skickar en signal”. Men sådana  ”signaler” har jag kommit fram till att oftast bara förstärker barrikaderna på båda sidorna, och knappast alls leder till större ”tolerans”.