Nationalekonomerna och ekonomisterna skrapar sig i huvudet och seminarier följer på symposier: Varför villl inte ekonomin ta fart? Svaret är ganska enkelt: ekonomisk teori saknar så gott som totalt begreppet energi. Energi är i de ekonomiska teorierna något som automatiskt antas finnas där ute, trots att ingen mänsklig eller ekonomisk aktivitet idag kan ske utan stora och kostsamma energiinsatser. Och finns energin med på ett hörn, utarbetas modellen eller teorin fortfarande utan att beakta alla de ekonomiska resurser som krävs för att utnyttja en potentiell energikälla – även de mänskliga och miljömässiga resurser som behövs, samt hur energiproduktionen och användningen på riktigt påverkar resten av samhället. Man utgår i stället från det enkla antagandet att vi i all framtid har tillgång till någon relativt billig och behändig energikälla.

Korrelation är faktiskt ibland kausation
Så här har modellerna gjorts ända sedan ekonomi blev en ”vetenskap” i början av 1900-talet. Märker någon korrelationen här? Det var också under 1900-talets början som en mycket speciell energiform, oljan, gjorde sin entré på den industriella och samhälleliga arenan. Ser man på den globala ekonomiska tillväxten och befolkningskurvorna från år 1900 ser man andra slående korrelationer slående – kurvorna följer den ständigt ökande oljeproduktionen:

Och ändå har jag en känsla av att oljan på något sätt fallit ur bilden, då vi idag diskuterar våra ekonomiska predikament och vår framtid. På ytan verkar en sådan tanke först nästan komisk, eftersom de fossila bränslena på grund av den så kallade klimatfrågan ju konstant är på tapeten. Jag vill ändå hävda att oljan, och dess roll som den viktigaste drivkraften bakom världsekonomin, fallit ur bilden precis på grund av att klimatfrågan fått så stort utrymme i debatten. De fossila bränslena har i tidsandan nämligen förvandlats från en energiform till ett politiskt slagträ – det vill säga något som majoriteten tror att man med några underskrifter kan ersätta med förnybara motsvarigheter, så fort alla bara tar sitt förnuft till fånga. Så enkelt är det tyvärr inte.

Siffrorna för de senaste åren är aldrig helt exakta, men råoljan står fortfarande för över 30 procent av den globala energiproduktionen. Tillsammans med kol och naturgas står de fossila bränslena för cirka 80 procent av den globala energiproduktionen – de förnybara källorna för cirka 15 procent. Och inom transportsektorn – den moderna världsekonomins motor — är oljan fortfarande inte bara viktig, utan oersättlig.

Ersättare och önskedrömmar
Jag betonar genast att det jag nu säger inte är ett politiskt ställningstagande, eller ett ställningstagande kring klimatfrågor. Bara ett konstaterande av att vi med vårt oljeberoende tyvärr målat in oss i ett hörn. Det är naivt att tro att någon förnybar energikälla skulle kunna ersätta de fossila bränslena. Talar man om något sådant glömmer man bort de två viktigaste egenskaperna hos oljan: behändighet och energitäthet. Oljan har varit relativt enkel att utvinna, och är dessutom mycket behändig och flexibel att använda. Så även om vi i tankeexperiment kan ersätta olja med vind- eller solkraft, så kan vi inte börja tanka våra nuvarande transportfordon med den nya energiformen. Även om vi efter en stor kraftansträngning skulle omvandla hela bil- och lastbilsparken till att använda elmotorer, är energitätheten i ackumulatorerna så bedrövlig jämfört med den kemiska energipotentialen i bensin och diesel, att vi inte ens kan närma oss det läge vi har idag.

Det är fråga om enkel fysik. Uträkningarna håller helt enkelt inte, all välvilja till trots. Och siffrorna är faktiskt ännu sämre för biobränsle, där det fortfarande är oklart om nettoenergin man får ut någonsin kan bli positiv. Det vill säga att man skulle få ut mer energi ur dem, än vad man under odlingen, gödslingen, skörden och tillverkningen är tvungen att sätta in.
Att vi målat in oss i ett hörn tycks även vara det som förskjuter perspektiven för ekonomerna: idag råder en stor förbryllan över att världsekonomin inte får ny fart, trots att det redan gått så många år sedan kraschen 2008. De etablerade ekonomiska teorierna kring ekonomiska cykler tycks inte alls gälla längre. Men förklaringen är sist och slutligen enkel: vi lever idag mitt i Peak Oil.

Obönhörligt minskande produktion
Peak Oil är kort sagt den tidpunkt då världens oljeproduktion obönhörligen börjar avta på grund av att tillräckligt många nya oljetillgångar inte upptäcks och sätts i produktion. Det vill säga att vi globalt sett nått den maximala kulmen av oljeproduktionen.

Det var Shells geologiforskare M. King Hubbard som på 1950-talet observerade att produktionen från en enskild oljekälla eller ett oljefält följde en klockformad kurva: efter en inledande fas av låg produktion ökar produktionen nästan lavinartat för att nå en kulmen, varefter produktionen avtar i nästan lika rask takt som den i ökade. På basen av historisk data över de amerikanska oljetillgångarna förutspådde han att USA:s oljeproduktion skulle nå sin kulmen ungefär år 1970 (det skedde 1973), och världens oljeproduktion kring år 2000.

Då vi närmade oss år 2000 återupptäcktes Hubberts teori, och man började i böcker och dokumentärfilmer måla upp ganska fantasifulla katastrofscenarier om hur ”oljan plötsligt tar slut”. De flesta alstren var mer alarmistiska än vetenskapliga, vilket var olyckligt, för det gjorde även att Hubberts teori, som ju baserar sig på geologisk fakta, föll i vanrykte. Men Hubbert hade rätt – när det gäller den olja han intresserade sig för: så kallad konventionell olja med relativt enkelt utvinnbara tillgångar, är experterna ense om att världens produktionskulmen nåddes kring år 2005. Det var faktiskt ingen större konst att peka ut den ungefärliga tidpunkten – den följer matematiskt av att man på 1960-talt upptäckte de sista riktigt stora konventionella oljefälten (Nordsjön, Alaska och Mexikanska golfen), vilka kom i produktion på 1980-talet. De fälten är nu alla i så kallad terminal decline, där produktionen obönhörligen minskar med flera procent årligen. Oljeupptäckterna sedan dess, som nog kan generera stora rubriker i pressen, är jämförelsevis blygsamma. Potentiella 2,5 miljarder fat olja låter i lekmannaöron mycket, men räcker bara till 30 dagars globala konsumtion. Dessutom blandar press och lekmän glatt ihop begrepp som tillgångar och reserver. Tillgångar är fyndigheter som kan utnyttjas mer eller mindre direkt, medan reserver är nästan ett abstrakt begrepp: en procentandel olja i en resurs som kan utvinnas under vissa tekniska och ekonomiska förutsättningar, där siffrorna dessutom ändras från år till år, på grund av till exempel politiska skäl.

Det är så här som IEA International Energy Agency) hoppas på att det skall gå, då den konventionella olja sinar. ”Crude Oil: Fileds yet to be developed” och ”Fields yet to be found” är nog närmast önsketänkande.

Okonventionell olja inte ett ekonomiskt alternativ
Ur teknisk och ekonomisk synvinkel är det alltså av största vikt att globalt utveckla alternativa energikällor – egentligen helt nya energisystem. På grund av att produktionen av olja hittills bara ökat, har vi skjutit på detta viktiga arbete alltför länge. Och det finns dessutom faktorer som under en kort period mildrat effekterna av Peak Oil. På ett nästan ironiskt sätt.

Att katastrofscenarierna i Peak Oil-filmerna från tidigt 2000-tal aldrig blev verklighet berodde egentligen på två saker: dels hade Hubbert aldrig påstått att allting kommer att ändras över en natt – det är naturligt att kurvan i sina detaljer även efter produktionskulmen uppvisar ryckighet och små uppsving här och där. Men viktigare: den prisökning som produktionskulmen förde med sig gjorde även att så kallad okonventionell olja plötsligt blev intressant. Då priset på olja är högt blir det lönsamt att utnyttja så kallad tight oil, där man pumpar in vatten och andra vätskor i genomträngliga stenformationer eller gamla oljekällor för att pressa ut olja. Det blir samtidigt också lönsamt att utnyttja oljesand och oljeskiffer, som vanligtvis får stanna kvar i marken.

Gemensamt för de okonventionella metoderna är att de i utvinningen kräver mångdubbelt mer kapital, resurser och energi än konventionell olja, och att de är betydligt mer miljöförstörande. De nya metoderna, i kombination med en ökande användning av biobränslen, lyckades ändå efter 2005 maskera nedgången i den konventionella oljeproduktionen.

Men alla, till och med ekonomerna, vet att ett högt oljepris är döden för världsekonomin. Ända sedan 1900-talets början är det främst låga oljepriser som smörjt den ekonomiska tillväxten. Trodde du att det var Reagans och Thatchers överlägsna ekonomiska teorier som på 1980-talet fick USA och Storbritannien  på fötter? Lite tidigare nämnde jag två stora oljefyndigheter: Alaska och Nordsjön. I de två orden har du hela den nakna, enkla sanningen bakom Reaganomics och Thatcherismen. Men Nordsjöoljan nådde sin produktionskulmen redan år 2000, och för några år sedan blev Storbritannien åter nettoimportör av olja. De här händelserna smög av någon orsak förbi utan att hamna på nyhetsradarn, men konsekvenserna är förstås påtagliga och grava för ekonomin i ett land som till exempel Storbritannien.

En helt ny spelplan
Men om okonventionell olja och biobränslen ändå kan ”vikariera” för konventionell olja, varför tar då inte den globala ekonomin fart nu? Oljepriserna har ju dessutom sjunkit igen. Vissa säger att vi badar i olja.

Bilden är mer nyanserad än så. De höga oljepriserna ledde tillsammans med finanskrisen 2008 till en ekonomisk nedgång som förstörde efterfrågan på olja, ett klassiskt exempel på så kallad demand destruction. Samtidigt som producenterna av okonventionell olja på grund av de höga priserna såg en uppgående sol, fortsatte de konventionella oljeproducenterna dessutom att pumpa på som förut, rädda att förlora marknadsandelar på en krympande marknad. Därför är oljelagren nu fulla. Till råga på allt enades inte de oljeproducerande länderna om att begränsa produktionen för att nå en lite högre prisnivå. Riktigt låga oljepriser innebär förstås även andra sorters problem för de oljeproducerande länderna. Åter med allvarliga effekter på den konsumtionsdrivna, globala ekonomin.

Men ett lågt oljepris innebär främst en kalldusch för de som producerar olja från okonventionella tillgångar. För att göra ens en tillstymmelse av vinst borde de här företagen operera på en marknad där oljan kostar 80-100 dollar fatet. En konkursvåg bland de små aktörerna har redan börjat – vilket i slutändan kommer att mata nästa finanskris, vilket i sin tur leder till ännu mera demand destruction.

Slutsatsen blir att Peak Oil definitivt är här och att vi lever i en ond, undulerande spiral: ett högt oljepris orsakar ekonomisk stagnation men matar in okonventionell olja på en marknad som upplever demand destruction. Därpå följande låga oljepriser förmår inte i sig lyfta ekonomin, utan leder bara till kapitalförstörelse när lånen, investeringarna och satsningarna på okonventionell olja går upp i rök, vilket riskerar att dra med sig finansinstituten – med åter nya ekonomiska kriser i släptåg. Samtidigt minskar produktionen av konventionell olja stadigt, vilket orsakar ett pristryck uppåt, och cykeln sätter igång igen. Och alla de så kallade ”hållbara” alternativen står på sidolinjerna – alltför energifattiga för att spela någon större roll i vår allt mer energiintensiva värld, samtidigt som den onda spiralen gör att det inte skapas tillräckligt pengar och kapital för att ens allvarligt kunna satsa på dem.

Denna sorts ekonomiska cykel – där ett oljepris över 75 dollar dödar ekonomierna, och ett pris under 75 dollar dödar oljebolagen – är förstås något helt annat än de cykler av ekonomiska uppgångar (med små nedgångar) vi upplevde så länge den konventionella oljeproduktionen varje år slog nya rekord. Och som så ofta förr blir verkligheten alltid annorlunda än man först tänkt sig: den enkla version som presenterades då Peak Oil närmade sig var att oljepriserna skulle klättra till en permanent hög nivå. Nu ser vi i stället ut att få uppleva starka svängningar, vilket gör traditionell ekonomisk prognostisering omöjlig. Det är inte bara spelreglerna som plötsligt är nya, hela spelplanen lutar på ett obekant sätt.

Katastrof eller hållbar utveckling?
När alla nu på grund av Peak Oil är tvungna att kasta ut beprövade ekonomiska modeller, resulterar det förstås i något mycket mer påtagligt än bara nya intressanta akademiska övningar eller spännande tanke-experiment. Alla samhälleliga och politiska system i världen är ju uppbyggda kring idén om en ständigt ökande energiproduktion – i praktiken ökande oljeproduktion. Och då har jag inte ens befattat mig med hur viktig oljan är utanför energisektorn: det kanske räcker med att i all hast nämna medicinindustrin, plastindustrin och gödselindustrin.

Är det alltså dags att måla upp helt nya katastrofscenarier? En värld i nedgång, en värld som störtas i politiskt och samhälleligt kaos? Katastrofscenarier är förstås mycket frestande (främst för att de alltid blir så mycket bättre prosa), men jag är ändå benägen att åtminstone tveka en aning.

Längst inne är jag kanske ändå en obotlig optimist, med en ganska stark tro på människans anpassningsförmåga. De kommande hundra åren blir garanterat inte som de gångna hundra åren (ifall inte någon mirakulös ny energikälla dyker upp), men förändringen behöver inte enbart vara en dålig sak. Regionalt kommer det förstås att uppstå stora problem, även krig – det är så gott som oundvikligt. Men med största sannolikhet kommer nedgången även att speglas i jordens befolkningsmängd. Först som en stagnerande ökning, sedan som en nedgång. Det här sätter åtminstone potentiellt betydligt mindre press på miljön och livsbetingelserna på Jorden. Ifall vi bara har råd att ta miljön i beaktande.