Så har vi då snart ett nytt fint musikhus i Helsingfors. Även jag uppskattar idén, att skapa en kulturell motvikt mot det (för en liten demokrati) överdrivna riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen. Min kritik handlar alltså inte om man borde ha byggt ett musikhus eller ej, eller vad slutnotan till skattebetalarna blir. Min kritik handlar om hur huset ser ut.

Ser man på kåken utifrån finns det inget uppenbart som skulle tala om för oss att här handlar det om musik på högsta nivå (det måste man läsa om i tidningen eller i en broschyr för att förstå). En kursorisk blick från andra sidan gatan eller från en förbipasserande spårvagn ger i stället intrycket av att Darth Vader har landat med sitt rymdskepp mitt i stan. Alternativt att staden nu på bästa tomtmark låtit någon köpman slå upp en avskalad hyllning till vår konsumtionshysteri i bästa Ideapark-stil. Monotont, murrigt, dystert, stumt och avisande – och under höst och vinter dessutom vindpinat och än mer oinbjudande.

Vet inte vad som riktigt gått åt arkitekten. Varför rita en så finess- och fantasilös byggnad, som inte på något sätt inspirerar våra sinnen och vår uppfattning om vad vi som människor kan åstadkomma. Kanske byggnaden är ett uttryck för någonslags post-modernistisk malaise: allt brakar ändå åt helvete, så det är ingen mening att ens försöka.

Jag anser tvärtom att alla byggnader, men speciellt offentliga sådana, på något sätt borde hylla vår mänskliga existens och det som man kunde kalla vårt civilisationsprojekt på längre sikt. Dessutom borde byggnaderna ge klara signaler om sin funktion – redan av det konkreta kognitiva skälet att göra det lätt för stadsborna och för besökarna att orientera sig i det offentliga rummet.

I det aktuella fallet kan väl förklaringen till frånvaron av dessa aspekter bara bero på en uppmaning från byggherren att det måste se så billigt ut som möjligt (efter de långa diskussionerna om kostnaderna). Någon annan förklaring kan inte jag komma på.