Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…