Ekonomi är idag ett utbildningsområde och ämne, som gärna uppvisar attribut av de hårda naturvetenskaperna. Ekonomiskt utbildade personer och ekonomiska experter uttalar sig ofta som om ekonomi skulle vara något lika exakt och förutsägbart som fysik och kemi: bara vi utarbetar rätt ekonomiska recept med de rätta blandningarna, och sedan värmer dekokten på rätt sätt, så får vi exakt det utfall vi vill ha – lycka och välstånd för alla.

Jag erkänner glatt att jag räknar in mig själv i den sistnämnda besserwisser-skaran. Men jag erkänner också lika glatt att detta sätt att närma sig ämnet innehåller ett stort och felaktigt antagande, eftersom empirisk determinism i mitt tycke endast kan gälla de mer matematiska aspekterna av ekonomi, som vardaglig företagsekonomisk sifferexercis, ekonomiska beräkningar i efterhand, eller statistiska övningar. De vassaste kritikerna säger att den teoretiska ekonomiska forskningen egentligen uppvisar pseudovetenskapliga förtecken. Själv har jag mest börjat luta mot att ekonomi som akademiskt område snarast borde höra hemma bland beteendevetenskaperna.

Att ekonomi egentligen hör hemma bland beteendepsykologi och andra humanistiska vetenskaper – varför inte etnologi – blir uppenbart då samhällena efter en lång ekonomisk uppgång drabbas av sämre ekonomiska tider, ekonomiska omställningar eller instabilitet och volatilitet på marknaderna. Denna korrekta tolkning döljs lätt under ekonomiska uppgångar, då man kan låtsas som om framgångarna handlar om att politikerna på ekonomisternas inrådan skruvat ”rätt” på parametrarna för den ekonomiska aktivitetens förutsättningar. Denna felaktiga uppfattning tenderar dessutom att hos politikerna cementera en övertro på den egna förmågan, eftersom uppfattningen även kan leda till framgång i val. Och visserligen finns det ju alltid en viss ekonomisk marginal även för expansiva vallöften under en ekonomisk uppgång – och varför inte vallöften på kredit, som under de senaste åren.

Men då det ekonomiska tåget börjar spåra ut blir det extra tydligt att ekonomi egentligen handlar om psykologi och känslor – i tillägg till ren och skär tur. Detta stämmer både på nationell, företagsekonomisk och personlig nivå. Men tydligast syns det på personlig nivå. Om både betalningsförmåga och reell köpkraft och rörelsefrihet minskar på grund av inflation, höjda räntor och stora nedgångar i olika tillgångars reella värde börjar de flesta av naturliga skäl fundera på vad som på riktigt är värdefullt i livet, och inte bara på vad någon tillgång eller resurs råkar ha för pris.

Beroende på den egna exponeringen för risker, leder detta tillstånd emellanåt också till panikartade reaktioner – reaktioner som dessutom tenderar att förstärka de nedåtgående kurvorna. Här suddas dessutom skillnaderna mellan individ och stat ut; man kan se likartade paniker på alla nivåer.

Om man levt tillräckligt länge eller studerat ekonomisk historia kommer dylika reaktioner inte alls som en överraskning. Men varje gång, speciellt om uppgången pågått tillräckligt länge, har en hel generation människor hunnit växa in i arbetslivet utan att ha upplevt annat än uppåtgående kurvor, och som därför intalar sig att ”det blir annorlunda denna gång”.

Denna sorts intalan handlar egentligen om en sorts självbedrägeri. Det är i sig ett alldeles naturligt fenomen som egentligen inte kan klandras, även om man vid varje krasch lite resignerat kan upprepa: ”har vi inte lärt oss något från förra gången?”. Till problemet hör förstås att vi vanligtvis under den senaste uppgången hittat på alldeles nya, innovativa ekonomiska tricks. Till exempel I dagsläget – då kraschen 2008 och dess orsaker är glömda för länge seden – är våra ekonomier faktiskt i ännu högre grad kreditfinansierade, och än fler triljoner har bokförts i olika ogenomskinliga derivat på balansernas tillgångssida – trots att deras värde fort kan närma sig noll den dag alla börjar rusa mot utgångarna.

Till det stora självbedrägeriet denna gång har även hört att centralbankerna gjort allt för att hålla värderingarna höga och räntorna låga med stödköp, negativa reella räntor – och i praktiken med gammal hederlig sedelpress. Man har alltså förbrukat de verktyg som egentligen borde ha funnits kvar i verktygslådan under en ekonomisk nedgång, bara för att hålla ett ohållbart ekonomisk maskineri flytande lite längre.

Oberoende hur intressant det nu kan vara att analysera den ekonomiska uppgångens sista spasmer i form av överdriven spekulation och vilt fluktuerande aktiekurser, blir konsekvenserna av en ordentlig krasch de samma: en ekonomisk misär eller ruin för ganska många människor. Och ekonomisk misär om något utlöser fler beteendepsykologiska problem. Blir misären tillräckligt lång och utbredd, kan man stå inför en samhällelig kris, då ganska mycket de facto kan stöpas om.

Då överflödet sinar, ställs nämligen ett samhälle inför de stora frågorna om tillgångar, resurser och pengar, och i ett läge där oftast någon också kan sko sig på de stora omfördelningar som oundvikligen sker. Med andra ord ett spänt läge som blottar nakna sanningar, som att resurser och pengar inte enbart handlar som en altruistisk, rättvis samhällelig fördelning, utan även om de mörkare sidorna av den mänskliga psykologin: girighet, maktbegär, påverkan.

Så här tycks det helt enkelt vara med oss människor. Politikerna borde göra allt för att försöka dämpa de ekonomiska svängningarna, men under den senaste uppgången tycks de i stället – som så många gånger förr – villigt ha hakat på och underblåst den gemensamma euforin.

Finns det då alternativa ekonomiska system, så att säga bättre beteendepsykologiska angreppssätt? , Hittills har inte någon hittat på något bättre system, och jag tycker det i alla sammanhang lönar sig att påminna om att experimenten på 1900-talet med centralplanering och ekonomisk centralstyrning (socialism och fascism) inte utföll speciellt väl. Främst eftersom sådana system tenderar att kräva en total politisk och ideologisk trohet till de styrande.

Tyvärr kan man se att denna sorts sjuka tankar åter vinner terräng i vissa kretsar – kanske speciellt i de nya generationer som aldrig upplevde de misslyckade experimenten. Och devisen är den samma som då man bedrar sig själv gällande ekonomin: ”Det blir annorlunda denna gång”. Men det blir det inte.