Höll på att svarva ihop ett inlägg som enbart handlade om några saker som irriterar mig oerhört i Svenska YLE:s radiosändningar (t.ex. flåsig mikrofonteknik och ökande flödesradio-struntprat), men konstaterade sedan att en kommentar av vårt allas gemensamma public servive-bolag kräver mer nyans än det.

Och låt mig också i början slå fast att jag är en stor vän av public service. Jag anser att public service absolut behövs som motvikt till det kommersiella utbudet, där andelen fördummande strunt bara tycks öka för varje år som går. För den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland är Svenska YLE förstås helt oersättlig, eftersom den är regionalt heltäckande.

Till min inställning hör också att  jag tycker att ett public service-bolag inte nödvändigtvis behöver syssla så mycket med simpel underhållning. Den kan gott lämnas till de kommersiella aktörerna. Jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men på något sätt känns underhållning gjord i samma tappning som hos de kommersiella kanalerna alltid lite obekväm i Ylleradion. Undantaget är kanske Eurovisan, men där är det ju EBU som håller i trådarna.

Jag förstår att YLE tycker det är trevligt att emellanåt kunna visa upp stora tittarsiffror, men i min bok borde public service aldrig handla om program enligt den minsta gemensamma nämnaren, utan ribban borde alltid sättas högre än hos konkurrenterna på kommersiella sidan. Jag tycker inte YLE i något läge borde vara tvunget att peka på höga tittarsiffror för att ”legitimera” det skatteuttag som i dagsläget bekostar YLE. Dessutom har ju till exempel YLE:s finska tv-kanaler massvis med tittare, och är år efter år bland de populäraste i Finland.

Ok, nog med lovord, här kommer kritiken mot Svenska YLE. Notera att en hel del kan vara oberättigat, men det jag beskriver är som det upplevs:

1.
Organisationen upplever jag fortfarande som ganska komplicerad, svåröverskådad och frånvänd.  Jag erkänner nog att det på senaste tiden blivit lite bättre om man söker kontakt – åtminstone redaktionscheferna hittar man relativt lätt på webben (visserligen under länken ”respons”) men speciellt de ansvariga cheferna lite längre upp i hierarkin verkar vilja gömma sig så bra som möjligt.

För utomstående produktionsbolag har det också blivit lite bättre, kontaktpersonerna är åtminstone samlade under länken ”produktionsbolag” – låt vara att det sedan vimlar av 20 chefer, producenter och mediaproducenter, vilket säkert gör det svårt att veta vem man egentligen borde tala med, om man vill sälja något till Svenska YLE. Vad är förresten skillnaden mellan en ”mediechef” och en ”programchef”? Eller mellan en ”producent”, ”teknisk producent” eller ”medieproducent”? Då ansvarsområden eller expertis inte skrivits ut är listan rätt så oanvändbar – ett produktionsbolag är knappast intresserat av personalens titlar eller ens den interna hackordningen, utan vad personen i fråga sysslar med på YLE.

2.
Den tittande och lyssnande publiken upplever att Svenska YLE:s ledning gör beslut utan hänsyn till publikens önskemål. Det här stämmer förstås inte hela tiden, men debatten når ett högljutt crescendo med jämna mellanrum, då någon av cheferna fattat ett impopulärt, eller (som publiken upplever) orättvist beslut. Senast gällde det den populära programledaren för Buu-klubben, vars kontrakt tog slut, men vars kontrakt med självklarhet borde ha förlängts.

Det är denna sort brist på finess som oftast utgör min beskaste kritik mot Svenska YLE. Det senaste beslutet var säkert administrativt alldeles ”riktigt” – vilket också framgår av genrechefens platta svar på responsen. Jag blir bara så besviken på att det tydligen inte finns ett system på Svenska  YLE där någon under diskussionens gång tillåts höja handen för att säga ”vänta lite – hur månne publiken kommer att reagera på det här?” Det säger mig att det finns en ganska stor löskoppling mellan publiken (betalarna/ägarna/uppdragsgivarna) och Svenska YLE:s ledning.

Här uppstår på sätt och vis en lustig dissonans. Å ena sidan gör YLE-ledningen en hel del publikundersökningar, som man gärna hänvisar till då folk påpekar det som upplevs som kvalitetsförsämringar (som ökad flödesradio). Å andra sidan fattar man sedan beslut som går stick i stäv med publikåsikterna. Här märker jag nog att jag i viss mån motsäger mig själv – i början skrev jag ju att YLE i min bok inte behöver fjäska för publik och stora tittarsiffror. Men fallet ovan (och andra liknande) är bara så oelegant och klumpigt skötta. Och aldrig att reaktionerna skulle leda till minsta reträtt, eller att man skulle få höra ett erkännande att allting i beslutet kanske inte var så lyckat. Den sortens lite arroganta inställning kan man förstås säga att gäller alla mediaorganisationer, så det är kanske orättvist att bara peka ut Svenska YLE.

3.
Fortfarande, trots budgetnedskärningar upplever jag och många andra (även YLE-insiders jag känner) att YLE, och även Svenska YLE, är en ganska ineffektiv och lågt producerande organisation. När jag senast frågade, arbetade omkring 350 människor på Svenska YLE.  Det är ganska många det, för 1 tv-kanal och 2 radiokanaler. För en utomstående i det ”vanliga” arbetslivet uppstår nog en bild av en på många ställen ganska lugn och skön arbetsplats – nästan ett vilohem – om till exempel det enda en radioredaktör behöver göra är att få ihop till ett entimmesprogram i veckan.  Visst, jag vet: förberedelser, administration, djupdykningar i arkivet, allt det där. Men ändå.

Nu kan det förstås hända jag har helt fel, och då skall jag rätta mig. Men det var också faktiskt ganska svårt att via webben ta reda på vem som gör vad, till exempel på Radio Vega. Då jag surfade över blev det mest rundgång mellan sidorna  ”Information om Vega”, där man visserligen kunde nå programchefen, och ”Kontakta oss”, som de facto bara var ett responsformulär utan några som helst kontaktuppgifter. Aha,  under ”Program” kunde man sedan klicka igenom de separata programmen, ett i taget, för att kolla vem som var redaktör för ifrågavarande program. Vilket för mig till min sista kritikpunkt.

4.
Svenska YLE:s webbsida är forfarande, efter alla dessa år, ett enda rådd. Ta en titt på Radio Vegas navigering nedan:

Vad skall man börja klicka på, och hur förhåller sig de tre menyraderna till varandra? Finns det en inbördes menyhierarki? Börjar man klicka sig fram tappar man snart all spatial uppfattning om ”var” på sajten man befinner sig. Och vissa länkar leder helt oförutsägbart bort från Vega-sidorna till Arenan, tydligen för att just det programmet inte har en egen programsida på Svenska YLE:s sidor.

Går du till nyhtspotalen svenska.yle.fi blir det värre. Alla regioner syns färdigt, trots att det finn en menyrad på högre nivå som skall leda till ”Regionerna”. Trots att de låter likvärdiga är ”Kultur och nöje” på en högre menynivå än ”Samhälle” och ”Mat & fritid”, som av någon orsak likvärdigt delar menyrad med de regionala länkarna, som ju med all tydlighet borde vara överordnade.

Men klicka inte en regional länk, till exempel ”Västnyland”! Då har du plötsligt framför dig (trots att du redan är på ”Västnyland”-sidan) två länkar till  ”Västnyland”, men på två olika menyrader. Hur skall man våga klicka på någonting alls nu? Vart hamnar jag riktigt?

Längst upp har man helt vettigt försökt skapa ordning med en ”toppnivå”, med länkar till alla svenska kanaler samt  Arenan. Men av någon orsak har sedan Buu-klubben (ett enskilt program) promoverats till samma nivå. Vänta! Det var inte en programsida, utan en direktlänk till julkalendern! Man får intrycket av att någon försökt skapa en slags ordning i det stora antalet sidor som produceras, eller försökt skapa ingångar för olika sorters användare, men i något skede bara kastat upp händerna och gett upp.

Den tag-baserade nyhetspubliceringen på nyhetssidan är väl i princip vettig, men den leder bland annat till att samma artikel kan förekomma flera gånger på samma sida med lite olika utseende, i fall artikeln i systemet taggats med flera sökord, och det samtidigt finns flera olika ”samlare” på sidan. Ser oplanerat och amatörmässigt ut.

Och så avslutas varje sida med ”A–Ö: Mer från svenska Yle”. En om möjligt ännu råddigare länksamling med ett sammelsurium av lösa länkar till programsidor, till temabaserade artikelsamlingssidor, till kanalernas huvudsidor, till regionala helheter, till allmän info om YLE, och så vidare. En stor del är dessutom dupliceringar från huvudnavigeringens olika nivåer, men här finns även länkar till sidor som är helt onåbara från andra navigeringar (så långt jag kunnat utröna).

Allt det här har jag gett feedback på åtminstone fem gånger, efter att en pop-up bett mig, första gången strax efter att de nya sidorna blev färdiga. Nu börjar det kännas som om ingen läser den feedbacken.

Är allt då åt skogen på Svenska YLE? Nej, och jag har även stor förståelse och sympati för personalen på YLE, där de flesta säkert gör sitt bästa varje dag.

Jag tror att det stora dilemmat för ett rundradiobolag (och dess personal) är att själva ägandet är så anonymt: det finns inte en tydlig (och mediakunnig) ägare, som vid behov kan slå näven i bordet och säga: ”nu gör vi så här”. Det finns bara de förutsägbara och ganska platta visionerna som slagits fast av riksdagen, förvaltningsrådet och styrelsen.

YLE:s förvaltningsråd är enbart en politisk belöningsklubb som man inte kan vänta sig något ifrån, och styrelsen inte hemskt mycket bättre. Det betyder att själva organisationen i det dagliga arbetet ganska långt får administrera och även utveckla sig själv – ett läge som åtminstone i de flesta andra fall gynnar ineffektiv tillväxt och byråkrati, i stället för trimmad effektivitet och produktivitet. Så ur den synvinkeln är det egentligen alldeles fel att skälla på YLE-människorna om något upplevs gå fel – det är förstås ägaren som bär helhetsansvaret.

Så kanske jag gnäller i onödan. Som sagt, Public Service är jätteviktigt, och för det mesta tycker jag Svenska YLE gör ett riktigt skapligt (och framför allt viktigt) jobb. Men det är också just därför jag anser mig ha rätt att påpeka vad jag upplever som brister. Jag ser på mig själv, med mitt individuellt blygsamma skattebidrag, som en engagerad ägare (som vid tillfälle ibland slår näven i bordet).

Nästa vecka: Den stora Hbl-kritiken.