De otaliga räddningsaktionerna för euro-länder i akut skuldkris börjar få farsartade aspekter. Retoriken och uttalandena i samband med de här politiskt-ekonomiska klubbmötena är repetitiv och föga överraskande. Samma nötta repliker levereras av samma trötta skådespelare: ”Euron kommer att räddas till varje pris”. ”Det här stödpaketet är de sista, definitiva”.

Retoriken är tyvärr inte det minsta trovärdig, även om scenen intas av de högsta översteprästerna för EU-församlingen. Vem som helst med ett kalkyleringsblad kan räkna ut att inget av de här ”räddningspaketen” kommer att räcka till. Att betala skulder med nya skulder (till ännu högre räntor) är väl något vi från barnsben lärt oss att inte är en speciellt fiffig idé.

Jag är nog medveten om att en fysisk person är en helt annan sak än en stat, men grundprincipen gäller: i något skede skall kalaset betalas. Men eftersom skulder i staters fall dessutom alltid bekostas av kommande generationer blir de moraliska aspekterna i mitt tycke bara mer vägande.

Det berömda gjutningsfelet
Eurokrisen bottnar, som många konstaterat, i ett gjutningsfel. Det går inte att genomföra en valutaunion med deltagare vars ekonomiska historia, utveckling och förutsättningar är så olika. En tid går det visserligen att tapetsera över sprickorna med häftig låntagning, men till sist märker man att det bara krävs en lite starkare vindpust för att hela konstruktionen skälver.

Varför varnade ingen? Många försökte säkert pipa lite på sidolinjerna, men eftersom valutaunionen (liksom hela EU) främst är ett politiskt projekt, tenderar politisk idealism och stora uttalanden att höras bättre. I namn av det europeiska projektet har man många gånger kört på med ljusen släckta, och tänkt att projekten i sig skapar så mycket gott, att denna utdelning kan betala eventuella problem på vägen. Analogin är hasardspelaren vid rulettbordet som till och med satsar lånta pengar i tron att fullträffen snart inträffar. Och småvinsterna håller honom snällt kvar.

Kaos och upplopp – eller…
Nu har det visat sig att politisk idealism inte är tillräcklig. Trots det innebär krisen inte slutet på den politiska diskussionen om EU, tvärtom. Krisen ger vatten på kvar åt dem som med olika motiveringar inte vill se en fortsatt valutaunion – eller ens något EU-samarbete överhuvudtaget. Samtidigt säger det motsatta lägret att krisen är det slutliga beviset för att integrationen ytterligare måste öka i federativ riktning. Båda lägren målar intressant nog upp exakt samma dramatiska hotbild: går det inte som vi vill, blir det gatu-upplopp, kaos, krig, och slut med oss alla.

Båda lägren kan väl inte ha rätt, så sanningen torde ligga någon annanstans.  Låt mig alltså förutspå att vi går mot en ordentlig ekonomisk kris – men att det knappast betyder slutet för livet som vi känner det. En samtidig trend går ju redan nu i riktning mot närsamhället och mindre gemenskaper (dessutom i skuggan av inte bara ekonomiska kriser, utan även kommande energikriser). Den trenden talar starkt för en gradvis nedmontering. Och då talar jag inte nödvändigtvis om en nedmontering av livskvalitet, omsorg eller kreativa och goda människokontakter, utan en nedmontering av mastodontiska byråkratier, centralisering, finans-”industrin” och ”banker för stora att falla”.

Det som är ”för stort” för att vi ens vågar tänka på konsekvenserna av ett slut, är kanske bara just det: för stort!