Alla 4 corona-inlägg

Mina tre tidigare corona-inlägg behandlade de samhälleliga åtgärder som gjordes efter corona-utbrottet, och åtgärdernas sociologiska, psyko-sociala och mediala effekter. Diskussionen strävade jag till att hålla så opartisk och ofärgad som möjligt, främst för att jag inte ville elda på det faktum att även vetenskapen hela tiden kommer med mycket motsägelsefulla budskap gällande smittan och sjukdomen.

Men då jag nu gör en sorts summering av läget efter sommaren, blir texten starkt färgad av mina egna åsikter. Jag gör det för att spara tid, i stället för att kasta mig in i fruktlösa ”kamper” på kommentarspalter och i social media. Ta därför denna text som ett sådant inlägg; ett svar på många av de artiklar, uppfattningar och mem som svävar omkring där ute gällande pandemin.

Men även om det här inlägget alltså handlar om mina åsikter, min utblick på coronan, vågar jag ändå hävda att det handlar om lite mer än ”bara åsikter”. Jag brukar nämligen sällan häva ur mig saker enbart på intuition eller reflex – jag har alltid varit en mycket vetgirig person, och då jag bara kan, använder jag flera timmar per dag till kunskapssökning på bred horisont. Före internet gällde förstås enbart tryckt material, nu blir det en kombination. Nedan alltså en syntes av hur jag med min ”samlade kunskap” ser på läget.

1.

Först några utgångspunkter som jag tror det är bra att alltid hålla i minnet, och som bland braskande rubriker kanske ibland glöms bort.

• Alla pandemier tar slut förr eller senare – pratet om ”det nya normala” är nonsens.
• Alla människor smittas inte under en pandemi
• Alla som smittas blir inte sjuka
• Alla som blir sjuka blir inte dödssjuka

2.

Myndigheter och medier (och många medborgare) gör nu ett stort nummer av antalet smittade. Ensam är denna siffra nästan totalt meningslös ur epidemisynvinkel eftersom

1. antalet smittade beror på hur mycket man testar
2. antalet smittade inte berättar något om hur många som faktiskt blir sjuka. Epidemologiskt är smitta och sjukdom två helt olika saker (källa: THL)

Media gör dessutom fortfarande ett stort nummer om det kumulativa antalet smittade, i olika länder, och i hela världen. Denna siffra är ännu mer meningslös, eftersom till och med WHO beräknar att åtminstone 90 procent av alla människor som räknas in i denna siffra redan är friska, eftersom dödligheten i COVID-19 är låg, i själva verket mycket lägre än till exempel SARS eller MERS om vi går några år bakåt i tiden.

Media räknar också upp antalet döda. Denna siffra kan ha viss relevans, även om det i den stora bilden blir en droppe i havet. Just nu då jag skriver är den globala, officiella siffran 909 927. Även med förbehåll för antingen överdriven dödsorsaksrapportering eller mörkertal, är det naturligtvis inte en trivial siffra, men på en jord med 7,7 miljarder människor dör det cirka 165 000 människor dagligen i vilket fall som helst, vilket sätter saken i proportion. Detta utan att relativisera bort faktumet att individuella dödsfall förstås alltid är personliga katastrofer för de anhöriga.

3.

Virussjukdomens svårare symptom drabbar främst personer i riskgrupper. Till riskerna tycks höra

• hög ålder
• underliggande sjukdomar
• övervikt

Medianåldern för COVID-19-döda i Finland är 84 år. Inga unga, och inga barn har dött i COVID-19. (THL)

Den sista punkten, övervikt, vill ingen riktigt ta upp i debatten, eftersom det på grund av politisk korrekthet blivit fult att överhuvudtaget peka ut övervikt som ett hälsoproblem. I USA beräknas 42 procent av befolkningen vara ordentligt överviktig. Kanhända ser vi här en förklaring till landets mörka coronastatistik? Sverige hade oturen att viruset fick fotfäste i äldrevården. Kanhända ser vi här en förklaring till den initialt mörka coronastatistiken för Sveriges del.

Anekdotala, enskilda fall där yngre friska personer drabbats hårt av COVID-19 finns. Vi skall definitivt inte bortse från dem eller trivialisera dem. Eller de följdsjukdomar även yngre personer kan få. Men hur tragiska de fallen än är, kan de inte stå som bas för beslut om restriktioner eller begränsningar, som förstås enbart kan ta den större bilden i beaktande.

”Stäng nattklubbarna!” ser man fortfarande i kommentarspalterna, med motiveringen att viruset sprids där, och att ungdomarna sedan för viruset till sina far- och morföräldrar som därmed dör. Jag misstänker att sådana uttalanden i många fall handlar mer om en moralpanik över vad som pågår på nattklubbarna än om så mycket annat. Det går inte heller att med denna sorts skuldbeläggande försöka motivera ungdomen till frivillig nedstängning eller överdrivna distanspåbud – ”så att inte bara någon någonstans riskerar att bli smittad”. Märker inte kommentatorerna det absurda i ett sådant resonemang? Speciellt med tanke på framtiden.

4.

Media och internet är fyllda av mem som börjat leva sina alldeles egna liv, och inte av fakta. Mycket hallå görs av till exempel av hypoteser, som hittills är så gott som helt otestade och obevisade:

• att viruset främst sprids som aerosoler. Det kan säkert hända i förhållanden som är gynnsamma för sådan spridning, men alla infektionssjukdomar sprids främst (detta är en självklarhet) av droppsmitta eller andra klara vektorer som beröring, handtag etc. Att en finsk forskargrupp gjort en aerosol-datorsimulering är alldeles trevligt, men inget bevis.
• att det finns ”superspridare”. Detta är en hypotes som lanserats efter några ”oförklarliga fall” där många personer smittats på en gång. Mer troligt är att smittobärarna helt enkelt befunnit sig i ett sådant skede av inkubationen att de spridit mer än annars – och att förhållandena dessutom varit gynnsamma för spridning.
• att det finns massvis med farliga ”asymptomatiska spridare”, det vill säga infekterade människor som inte har symptom, men som sprider viruset aktivt. Detta måste vara det hemskaste! VEM SOM HELST KAN VARA EN SPRIDARE! Faktum är däremot att alla infektionssjukdomar sprids främst av personer med akuta, synliga symptom, inte av ”asymptomatiska spridare”.

Här kommer WHO:s video om asymptomatiska fall. Noggrann kontaktuppföljning visar att det tycks vara mycket, mycket ovanligt, att asymptomatiska personer sprider viruset.

5.

Med reservation för att lokala och regionala förhållanden förstås kan avvika stort, är läget på många håll på norra halvklotet (de ställen på Jorden där sommaren nu går mot sitt slut) att antalet smittade ökar då folk åter samlas under upplättade restriktioner, medan antalet sjuka och döda går neråt. Att folk åter träffas ökar av naturliga skäl smittspridning där smitta finns, men jag håller även troligt att den starkt ökade testningen avslöjar att lindrigare varianter av Sars-cov-2 redan länge varit i omlopp.

Den motsägelsefulla statistiken just nu kan alltså bestå av en kombination där:

1. viruset på sina håll muterat till en mildare variant. Denna hypotes stöds av att det från början verkade finnas flera varianter, som gjorde att olika regioner drabbades olika hårt.
2. restriktioner, handtvätt, distans och skyddandet av riskgrupper faktiskt haft verkan, och där de tre senare åtgärderna fortfarande verkar effektivt.

För konspirationsteoretiker är det lätt att avfärda restriktionerna i punkt 2 som onödiga (det gick ju så bra under våren) men det resonemanget är falskt. Situationen påminner om det som skedde då 2000-talet närmade sig, och ett stort hallå uppstod kring datasystemen som inte skulle klara av fyrsiffriga årsangivelser. Inget katastrofalt hände ju sedan på nyårsnatten, men det berodde ju inte på att de som påtalat problemen haft totalt fel eller varit en del av en konspiration, utan på att en hel del kritiska datasystem faktiskt uppgraderades före millenieskiftet.

På samma sätt har restriktioner, hygien etc förstås bidragit till det goda virusläget: vi hade ju faktiskt i Finland – trots att cirka 300 människor dog i covid-19 – lägre överdödlighet under våren 2020 än under ett normalt jämförelseår. Däremot tycker jag bra vi skall kunna debattera restriktionernas omfattning och ifall undantagstillståndet verkligen var nödvändigt.

Vartåt går vi nu? Om det tvista även epidemologer och lungläkare, och båda hypoteserna är lika valida. Antingen sköljer en stark andra våg över oss då vintern åter kommer, med lika många allvarligt intagna på sjukhus och intensivvårdsavdelningar som på våren, alternativt ebbar det hela småningom ut, lite i stil med Sars-cov-1 i början av 2000-talet. Jag lutar mer mot den senare tolkningen än den första, och att utvecklingen kommer att vara den samma på södra halvklotet, som nu går in i sin sommar.

6.

Att ha smittats av SARS-CoV-2 eller att ha varit sjuk i COVID-19 är inte samma sak som pesten. Signaler börjar nu komma in om att folk som smittats eller varit sjuka inte ens vågar berätta om denna omständighet i sina närkretsar. Man kan fråga sig vad som orsakar detta – min egen åsikt är att spårningsappar och medias trummande kring kumulativa siffror eller rubriker som ETT NYTT FALL UPPTÄCKTES inte hjälper. Nu skulle det gälla för alla parter att hålla huvudet kallt.

Denna ”demonisering” av personer som genomgått sjukdomen är säkert inte ett resultat av en medveten kampanj. Det har helt enkelt bara blivit så, som ett hopkok av informationskaoset, motsägelsefullheterna och den allt emellanåt uppdykande lätta hysterin på sociala medier.

7.

En sak som jag inte tror att bidrar med något positivt alls är faktiskt coronaspårningsapparna. Jag laddar inte ner coronablinkern, inte för att jag är rädd för integritetsproblem (en aspekt jag annars är noggrann med), utan för att jag anser att de här apparna har ganska lite att göra med att hindra smittspridning, och framför allt i att bekämpa sjukdom.

Men låt oss ge coronablinkern en chans. Vi bortser först från

• att alla inte kommer att ladda ner appen (speciellt bland riskgruppen åldringar)
• att alla inte får igång den
• att de som laddat ner den kanske stänger av bluetooth, glömmer telefonen hemma, avinstallerar appen etc etc.
• att de som har appen och fått positivt testresultat kanske inte meddelar appen detta.

Men låt oss alltså tänka oss ett idealtillstånd, där alla laddat ner appen, den är på, och alla beter sig idealiskt.

Appen försöker luska ut hur nära du befunnit dig andra personer med Bluetooth. Bluetooth är en radiosändare och mottagare, d.v.s appen försöker på basen av hur stark signalstyrkan är, avgöra hur långt borta eller nära en annan bluetooth-sändare du varit, och hur länge.

Det är inget vidare, eftersom signalstyrkan av naturliga skäl varierar stort beroende på om personen i din närhet råkar hålla upp luren, hur du är vänd mot personen, eller ifall telefonen är på ett bord, i en bakficka, en innerficka, en handväska o.s.v. Sändaren ökar och minskar sändningsstyrkan själv för att kompensera, och i appen finns säkert en algoritm, en ”secret sauce” som försöker kompensera för alla variationer. Men blir det verkligen pålitligt? Blir det exakt? Med en förmodan som gränsar till visshet vågar jag säga: knappast.

Och hur borde man ens ställa sig till om man via appen får ett alarm om att man inom de föregående två veckorna befunnit sig nära en person (motsvarande 15 minuter på 2 meters avstånd) som testats positivt, före eller efter mötet. Den uppgiften är, speciellt i ljuset av det ovannämnda, så gott som meningslös. Skall man faktiskt sätta sig i karantän två veckor trots att man inte har några symptom alls? Absurditeterna bara hopar sig. Då appen lanserades diskuterades de här här grundläggande tekniska frågorna inte alls, man var bara intresserad av i det här sammanhanget irrelevanta frågor om batterilivslängd, och om myndigheterna nu kan spåra oss (det kan de redan, så länge du har telefonen påslagen).

På tal om demonisering. Anekdotalt har jag hört om människor som fiskar upp sin telefon och via appen försöker ”kolla upp” människor som de varit i närheten av en lite längre tid  – medan de människorna alltså ännu står framför dem. Det var nog knappast idén med appen.

8.

På tal om test. Jag efterlyste länge i media en genomgång av de olika COVID-testen; hur de riktigt fungerar, varför det tar så lång tid tid, och hur mycket de genererar falska positiv eller falska negativ. Nu finns det en video. Notera att jag i denna video uppskattar kunskapen gällande testen, inte pekpinnarna kring ansiktsmasker eller slutklämmens politiserande kring ovidkommande saker som klimatförändringen. Fast de aspekterna tilltalar säkert någon, så kör i vind! Mycket tekniskt och långt.

I korthet: De två första testen, PCR och LAMP handlar om att förstärka och multiplicera virusets RNA så att man får ett pålitligt utslag. I ett antikroppstest försöka man se om immunförsvaret utvecklat antikroppar mots Sars-cov-2.

• PCR (traditionellt, långsamt, kan snabbas upp med robotar, större risk för falska negativ).
• LAMP (snabbt, avancerat, känsligt för kontaminering, större risk för falska positiv).
• Antikroppar, självtest: de facto ganska opålitliga för att indikera tidigare smitta, kan innehålla indikatorer som reagerar på andra coronavirus än Sars-cov-2.

Problem med alla test: inget test kan någonsin vara perfekt.

• Viruset finns inte alltid på det ställe där man tar testmaterialet.
• Det finns ett tidsfönster när viruset kan upptäckas med tillförlitlighet. Man tror det är fyra dagar efter infektion och cirka två veckor därefter. (mitt tillägg: en stor fråga är därmed hur smittsam en person är om den har viruset, men i så små mängder att det inte ger pålitligt utslag i ett test)
• De kemiska substanser som behövs i PCR-testen är av olika kvalitet, och det har uppdagats problem med dem, vilket kan orsaka tusentals felaktiga testresultat.

Forskningsidéer utgående från videon: varför reagerar olika människor även utanför riskgrupper så olika på viruset? Varför producerar olika människor så olika mängder antikroppar?

9.

Min åsikt om ansiktsmasker: de kan alldeles säkert ha effekt – rätt använda och i situationer där det är påkallade, som till exempel i instängda lokaler med dålig ventilation, eller i kollektivtrafiken under rusningstid. I tätare befolkade länder än våra nordliga ödemarker kan det till och med vara berättigat att ha mask på ute på gatan.

Den viktigaste effekten – eftersom de flesta masker folk använder inte kan filtrera bort virus – är att man inte sprider omkring sig sjukdom ifall man själv är sjuk. Så varför går då friska människor utan symptom omkring med mask? Många säger att det handlar om hänsyn. Jag vill då gärna fråga, hänsyn till vadå, och till vem? Eller till viken idé? Om det nu alltså anses hänsynslöst att inte bära mask i det offentliga måste vi väl fortsätta med maskerna resten av livet. Eller åtminstone under nästa influensavåg, eller nästa förkylningsvåg. Och så vidare, in absurdum. Åter, skuldbeläggning tycker jag funkar dåligt här.

10.

Finlands reserestriktioner har blivit ett bittert skämt. Indelningen i goda och onda länder baserar sig i grund och botten på godtyckliga kriterier som ”antalet smittade per hundratusen invånare under en viss tidsperiod”. Antalet smittade beror som vi redan vet på hur mycket man testar, och säger dessutom inget om i vilket fas av smittan de här personerna befinner sig i, eller om de ens är sjuka eller har symptom. Och som vi nu sett kan kriterierna och gränsvärdena ändras när som helst, utan någon som helst vettig motivering. Först fick länder med 8 smittade/hundratusen godkänt, nu är det 25 smittade/hundratusen. Varför inte 30, eller 15?

11.

Att det går att driva politk på de här sakerna är inget nytt, speciellt i länder som går mot val, men jag kommer inte att behandla den frågan vidare här. Jag återkommer till det amerikanska presidentvalets egenheter i ett annat inlägg.

Efter att ha följt med händelseutvecklingen sedan starten kan jag bara konstatera, att man i de flesta länder tonade ner faran i början, och att man sedan, då läget förändrades, införde ganska drastiska åtgärder, enligt recept från det kinesiska kommunistpartiet. Det första är alldeles naturligt, det senare lite märkligt. Det har man nämligen aldrig gjort under tidigare epidemier eller pandemier.

Notera att jag med dessa konstateranden inte är ute efter att skylla på (eller hylla) politiker av någon färg – eller starta en landskamp om vem, eller vilket land som var bäst i klassen.

Min enda känsla gentemot politikerna är respekt. Att under våren navigera mellan motsägelsefulla vetenskapliga uttalanden, och därefter ta beslut med långtgående, allvarliga konsekvenser för människor och ekonomin kan inte ha varit lätt! För det kuraget lyfter jag på hatten, även i det fall jag inte råkar vara ense med besluten.