Del 1 i Corona-serien

Jag har tidigare skrivit om nyhetscykler i nyhetsbevakningen, och i skrivande stund är det intressant att följa med hur viruspandemin Covid-19 så totalt dominerar nyhetsflödet. För stunden är flyktingkrisen i Grekland, inbördeskrig på olika håll, amerikansk inrikespolitik, och till och med Greta Thunberg (tills hon påstod sig ha haft en Coronainfektion) nästan helt bortglömda, medan det enda med nyhetsvärde på något sätt måste kopplas till Coronaviruset.

Men visst finns det befogat belägg för uppståndelsen. Vi har ju att göra med en stor, global story som blev alldeles påtaglig för de flesta människor, speciellt efter att Finlands regering och regeringarna i våra närländer och i Europa införde stora restriktioner på rörligheten, och på rätten att samlas. För de allra flesta finländare är det första gången de upplever en samhällskris med långt gående, kännbara följder för vardagslivet – de generationer som till exempel har aktiva minnen av krigsåren 1939-45 börjar allt mer tunnas ut. Då regeringen nu använder en del av de medel som finns i den relativt nya beredskapslagen, inför man i praktiken ett slags undantagstillstånd i landet. Endast lagen om försvarstillstånd (hette förr krigstillstånd) ger myndigheterna större befogenheter, och det även i lägre instanser.

Ett undantagstillstånd är inget att leka med. Beredskapslagen skall tillgripas endast i verkligt extraordinära fall, precis som även lagen listar i sina första paragrafer. Det skall handla om:

1. ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp och förhållandena omedelbart efter angreppet,
2. ett mot Finland riktat avsevärt hot om väpnat angrepp eller om annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp, om befogenheter enligt denna lag måste tas i bruk omedelbart för att avvärja verkningarna av hotet,
3. sådana synnerligen allvarliga händelser eller hot mot befolkningens försörjning eller mot grunderna för landets näringsliv som innebär en väsentlig risk för samhällets vitala funktioner,
4. en synnerligen allvarlig storolycka och förhållandena omedelbart efter den, samt
5. en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka.

Lagstiftarens syfte har knappast varit att göra en lista i allvarlighetsordning, men hur man än ser på den saken kan man konstatera att regeringen handlat i lagens anda och inom lagens gränser – såvitt man tolkar att Covid-19 motsvarar en synnerligen allvarlig storolycka.

Till en sådan fråga kan man svara att världshälsoorganisationen WHO inte tycks utlysa pandemier alltför lättvindigt. Före svininfluensan 2009 skedde det år 1968 med Hong Kong-infuensan (jag är så uråldrig att jag minns den), men de gångerna blev de samhälleliga följderna inte lika stora som nu. En sidonotering: märkligt att alla dessa influensor alltid emanerar i Kina. Finns det verkligen inte något man man kan göra i det landet för att förhindra utbrotten, i stället för att bara behandla i efterhand?

Hur allvarligt är Covid-19 på riktigt? Detta är något som regeringen inte till hundra procent kunde veta då beslutet togs, eftersom varken regeringen eller någon annan ännu sitter inne med faktuellt säker data. Beslutet, liksom många liknande, måste ses som väl motiverade försiktighetsmått, baserade på kvalificerade gissningar.

I skrivande stund vet vi inte mycket mer än att 1. viruset verkar vara mycket smittosamt, 2. viruset drabbar människor mycket olika – delvis beroende på ålders- eller livsstilsfaktorer. Besluten om så kallad social distansering har alltså tagits främst för att man vill minimera risken att överbelasta vårdinstitutionerna, ifall det visar sig att antalet personer som behöver intensivvård blir många i relation till antalet smittade.

Enligt preliminär men föga rapporterad forskning finns det två strängar av covid-19, L och S, varav den L är betydligt aggressivare. Det kan förklara en del av helhetsbilden med lindrigt drabbade och allvarligt insjuknade, och kan också ge en vink om att viruset i själva verket spridits i många länder med kontakter till Kina redan innan pandemin utlystes, och gett orsak till förkylnings- eller influensasymptom som ansetts ”normala” och därmed inte ens noterats. Allt detta kan också avgöra hur fort undatagslägena kan avblåsas. Men det kan bara tiden utvisa.

Det stora mörkertalet är förstås antalet smittade. Tillsvidare räknar man i alla länder endast så kallade säkra fall, det vill säga människor som testats positiva. Antalet smittade med lindrigare symtom kan var mångdubbelt fler, så diskussionen om virusets dödlighetsprocent är närmast akademisk, ända tills det finns en global, någorlunda tillförlitlig uppskattning på hur många personer som faktiskt fick smittan. Denna osäkerhetsfaktor har ändå inte hindrat pressen och journalister att föra fram även ganska vilda spekulationer om vad pandemins slutsiffror gällande antalet döda kommer att bli. Man glömmer även i sammanhanget bort att det även helt vanliga dagar dör cirka 150 människor i Finland (cirka 55000 i året), av helt andra orsaker. Men bra även att minnas, att även om det visar sig att dödlighetsprocenten för covid-19 är den samma eller bara litet högre än för den vanliga influensan, så läggs alla de nya sjukdomstalen till som en extra börda på hälsovården – och att risken för överbelastning därmed kan vara alldeles påtaglig. I bakgrunden lurar också alltid rädslan att en viruspandemi kan bli lika allvarlig som spanska sjukan i början av 1900-talet, som tvärtemot de flesta virusinfluensor slog mycket hårt till mot unga vuxna med gott immunförsvar. Hypotesen är att de unga dog i sviterna av en alltför stark immunreaktion som öppnade för följdsjukdomar.

Följderna

Följderna av ett läge som detta har tre stora riktningar: dels de socialpsykologiska och politiska följderna, dels de påtagligt ekonomiska. Jag börjar med de socialpsykologiska och politiska.

Ett stort virusutbrott som detta lockar fram många underliggande samhällstendenser och deras konsekvenser i dagsljuset. Bland annat har diskussionen om felinformation, ”fake news” fått förnyad fart, men kanske med några nya vinklingar. Lika fort som skojare publicerade rena påhitt, och lika fort som sociala medier spred olika anekdotala ”kurer”, publicerade journalisterna mästrande tidningsledare och kolumner som gick ut på att man endast bör förlita sig på forskare och andra auktoriteter när det gäller fakta kring covid-19. I dagsläget blir även sådana uttalanden lite ironiska, eftersom det precis är just forskare och vetenskapsmän som från en dag till en annan kommer med vitt olika och ibland helt motsägelsefulla uttalanden om virusets egenskaper, smittoutbredningens eventuella framtida scenarier och vilka virusmediciner som eventuellt biter på covid-19.

Dilemmat är förstås varken nytt eller något som inte alla som vet något om den vetenskapliga processen redan länge känt till: varken vetenskapen eller enskilda forskare sitter någonsin inne med fullständig kunskap. Det är bara den senare tidens politiskt polariserade debatt om ”fake news” (kanske också den så kallade ”klimatkrisen”) som plötsligt och helt felaktigt utmålat forskarna som något slags yttersta, opartiska avgörare och konsensusavkunnare.

Hamstrandet i butikerna är ett intressant fenomen. Hittills har ju ingenstans getts signaler om att livsmedelsproduktionen eller leveranskedjor skulle vara i fara, så någon slags instinkt under kris, förstärkt av social media måste det vara fråga om. Anekdotalt kan jag redogöra vad jag såg i min egen butik: folk hamstrade inte speciellt vettigt med tanke på längre karantäner eller isoleringar, utan mest sina favoritsaker: 5 pizzor av samma sort, 10 chokladplattor av samma sort och så vidare. Och så förstås wc-papper.

Uppdatering 27.3.2020: På sociala medier diskuteras ivrigt och i ganska höga röstlägen om hur olika länder valt att tackla krisen. Den ”svenska linjen” får speciellt mycket kritik. Själv skulle jag ändå under en pågående situation försöka hålla mig från att inta en mycket tvärsäker position, och framför allt inte börja gräla med medmänniskor i onödan. Som sagt, råden från experter och auktoriteter haglar tätt och kan vara motsägelsefulla, medan mycket gällande viruset fortfarande är oklart och okänt.

Politiskt är läget intressant. Det är ju politikerna som skall reagera och besluta, på basen av expertutlåtanden – även motsägelsefulla sådana – samt signaler och åsikter från fältet. Det är sannerligen ingen avundsvärd sits. Jag tycker mig på många håll och i många länder observera en mycket naturlig politisk utveckling från att i början minimera problemet, till att till sist införa mycket starka ”för säkerhets skull”-åtgärder – en helomvändning som kan ske över en dag. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om den saken. Så funkar det bara.

Jag har läst en kolumn eller ett blogginlägg (som jag tyvärr nu inte hittar) där skribenten lite beundrande åsåg Kinas drakoniska åtgärder, möjliggjorda av att landet har ett enpartisystem. Jag har också sett åsiktsskriverier där skribenterna ondgör sig över att den typen av åtgärder som nu införts för att begränsa smittospridning, inte tillämpas även på andra problem, som till exempel på den så kalllade ”klimatkrisen”. Sådana åsikter kommer åtminstone inte för mig som en överraskning – jag har redan tidigare sagt att det oberoende samhällsutvecklingen alltid kommer att finnas en grupp människor – både på höger- och vänsterkanten – som ser auktoritära och centraliserade styren och åtgärder som en lösning på alla samhälleliga problem. Det får vi leva med.

Lyckligtvis har oppositionspartierna åtminstone i de flesta länderna hållit sig från att försöka dra billiga politiska poäng på regeringarnas helomvändningar, eller på krisen överlag. Det var väl endast väntat att Sannfinländarna gärna skyller hela pandemin på globaliseringen, och samtidigt applåderar stängda gränser och gränskontroller. Och visst kan man ge dem rätt till en del : globaliseringen orsakade knappast pandemin, men bidrog säkert till dess snabba spridning. Man behöver bara se på en normal dags flightradar24.com-karta för att inse att dagens värld är något helt annat när det gäller smittospridning, bara jämfört med läget för 50 år sedan då Hong Kong-influensan spred sig.

Från rekorddagarna med över 180 000 flygningar per dag är antalet trackade flygningar på Flightradar24 i skrivande stund nere i cirka 102 000. Det visar också på att i en globaliserad värld blir även de ekonomiska följderna globala.

Då Finland nu hållit stängt i lite på en vecka, och nya restriktioner är på kommande, börjar det bli uppenbart att de ekonomiska följderna, enbart för lilla Finland, blir märkbara. En kris som denna kommer obarmhärtigt att avslöja det moderna servicesamhällets största sårbarheter då all tillverkning, all produktion (även serviceproduktion) är så gott som ”just-in-time”. Lager är minimerade, och inga buffertar, inga reserver finns. Samtidigt är en stor del av verksamheten kreditfinansierad och avhängig av ständig tillväxt, vilket i rask takt kommer att orsaka stora problem. Oundvikliga permitteringar och uppsägningar kommer i sin tur att försämra köpkraften, med ännu sämre efterfrågan som följd, för de fåtal producenter som ännu har avsättning för sina varor och tjänster, eller för den detaljhandel som ännu kan ha öppet.

Pandemin kommer alltså inte bara att orsaka en hälsokris (vars slutliga omfattning vi inte riktigt ännu kan ana), utan också en kris både i finansiella kretsar och framför allt i realekonomin – alltså den ekonomi som även ”vanliga människor” känner av i sin vardag. Den ekonomiska krasch jag förutspått flera år ser nu ut att komma, och precis som jag tidigare konstaterat, är den utlösande faktorn sällan den man förväntar sig, utan något helt annat. Jämfört med 2008 är det nya förstås även hur långt den nya krisen når även utanför de överhettade börserna, som varit så övervärderade att man egentligen bara väntat på första bästa orsak till en korrigering. Regeringarna i olika länder lovar nu stödpaket på flera miljarder för att hålla marknaderna och människorna lugna, men hur det hela skall gå till i praktiken återstår att se. Problemen kan hopa sig så fort att hjälpåtgärderna blir för blygsammma eller kommer för sent.

Allt detta kommer förstås även att påverka kommande politiska val, speciellt i USA, där man kan säga att covid-19 ordentligt skakade om hela den politiska arenan. De stora samtalsämnena över sommaren kommer att vara pandemin, skötseln av den och efterverkningarna på ekonomin, medan månget annat som folk hade väntat sig att valet skulle kretsa kring faller åt sidan. Om detta gynnar den ena eller den andra sidan är det för tidigt att spå om. Redan det geriatriska startfältet gör att man blir uppgiven. Går det faktiskt inte att vaska fram bättre kandidater ur en nation på hundratals miljoner människor?