Christoffer Taxell:
Var står finlandssvenskheten idag – och i morgon?

(ursprungligen publicerad i SFV-kalendern 1986)

En väsentlig del av svaret på den frågan ligger i vad som kunde definieras som finlandssvenskheten i det tvåspråkiga samhället och tvåspråkigheten i det finländska.
Först några definitioner.

Vi använder oss av begreppet tvåspråkighet litet vårdslöst i olika betydelser, ofta för att betona förekomsten just av två separata språk, men lika ofta för att beteckna att två språk används samtidigt eller tillsammans. Skillnaden är inte bara en definitionsfråga.

Grunden för tvåspråkigheten är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet. Denna, som det kan synas, motstridiga och i och för sig kanske något förenklade tankegång har jag sökt ge spridning åt i olika sammanhang. Den är inte bara teoretisk, den har under årtionden prövats.

Ser vi på de sektorer där finlandssvenskheten står stark, där servicen också på vårt modersmål är god, är det områden där vi valt enspråkiga lösningar. Det gäller skolväsendet, där tjugotalets politiker var insiktsfulla nog att kämpa fram en svensk avdelning vid skolstyrelsen. Genom hela utbildningssystemet kan vi erbjuda och få utbildning på svenska. Det gäller det kyrkliga livet, där samma årtionde gav ett svenskt stift. Det gäller de svenska tidningarna – och det gäller organisationslivet, där de tvåspråkiga lösningarna med några undantag visat sig bli enspråkiga.

Det gäller radion, där den egna programkanalen gett full service och regional verksamhet. Och det gäller de svenska fonderna som kunnat kanalisera medel till och medverkat till ett rikt finlandssvenskt kulturliv. Enspråkiga lösningar har gett medborgarna service på två språk.

Men lika litet som skolstyrelsens svenska avdelning, har dessa lösningar i allmänhet varit självklara eller kommit till utan diskussion, ja kamp – internt bland finlandssvenskarna och eller i samhället i övrigt.
Ibland har resultatet av våra bemödanden varit ett annat än enspråkiga lösningar. Beslut har skett emot förslag om enspråkighet, ibland har sådana krav inte rests. Det gäller den statliga förvaltningen på mellannivå, där tjugotalet inte gav svenska län, även om en intensiv debatt fördes. Det gäller tv-servicen där de svenska programmen sänds som en integrerad del av det totala programutbudet.
Det gäller hälso- och sjukvården, liksom själavården där den språkliga dimensionen ägnats uppmärksamhet först under senare år. Det gäller också barndagvården, som jag ännu skall återkomma till.

Och hur ser då den språkliga servicen ut i fråga om statlig mellaninstansförvaltning, framförallt inom länen, i fråga om tv, sjukvård, socialvård, dagvården? Har de tvåspråkiga lösningar, som gäller på dessa sektorer fungerat? Alla vet vi av egen erfarenhet svaret. Generellt sett är det nej med några snarast lokalt betingade undantag. När ingen uppdelning skett på språklig grund, fungerar den svenska servicen inte tillfredsställande.

Tvåspråkiga lösningar har lett till enspråkighet.

För finlandssvenskarna – men inte bara för oss utan för alla som önskar bevara detta land som reellt tvåspråkigt, är det därför ett centralt mål att skapa administrativa och legala garantier för att den språkliga servicen fungerar. Den språkliga servicen, rätten till modersmålet kan inte vara slumpartat beroende av om det inom ifrågavarande organisation råkar finnas svensk personal.

Jag vet att många finlandssvenskar som bor på orter med en dominerande finsk majoritet tycker att vad skall vi nu bråka, vi klarar oss ju på båda språken. Men varför skall vi som klarar oss på två språk tänka just på oss själva, varför inte på dem som klarar sig sämre på det andra språket eller inte alls? Och varför inte på samhället. Vilka är de värden vi i det finner viktiga, är tvåspråkigheten bara något man bråkar om – är det inte en fråga om i samhällets struktur och identitet?

För den enskilda är frågan om språket ytterst en fråga om jämlikhet och rättighet, för samfundet en fråga om huruvida vi är beredda att slå vakt om ett av de grundläggande dragen i vårt samhälle.
Frågan om vi har en levande tvåspråkighet, ett samhälle som fungerar på två språk, beror inte på någon slags naturlig språkutveckling, utan på beslut som görs – i eller inte görs – i regering och riksdag, men i minst lika hög grad i de enskilda kommunerna. När kommunerna tar ställning till planering, till utbildning, till hur hälso- och sjukvården är organiserad, till i kulturarbetet, till dagvården, har de allra flesta besluten en klar språklig dimension. Och det gäller framförallt beslut som gäller huruvida befolkningen skall växa eller inte – inflyttningen är sällan språkligt neutral.

Erfarenheten visar att de så kallade experterna ofta glömmer språket för andra synpunkter. Vår sak, och våra politiska företrädares sak är att se till att så inte sker. Vi är experter när det gäller vårt språk. Det är vi som skall förstå och bli förstådda.

Finlandssvenskheten är en del, en oskiljbar del av det finländska samhället, det tvåspråkiga. Våra krav riktar sig inte mot någon, de gäller vår rätt till jämlikhet, vår rätt som medborgare.
Det är viktigt att understryka också denna självklarhet därför att man på finlandssvenskt håll, liksom på finskt, inte minst bland beslutsfattare möter en inställning att vi inte skall överdriva, att vi inte skall kräva så mycket, att allt nog ordnar sig ändå. Ingenting ordnar sig utan vilja, politisk vilja, utan beslut. Dem bör det finnas beredskap att målmedvetet arbeta för i varje kommun.
Och den viljan bör finnas lika stark i de kommuner där finlandssvenskarna är i majoritet. Vi finlandssvenskar skall alltid vara generösa mot minoriteten där vi är i majoritet. Vi skall tillgodose den språkliga minoritetens intressen minst lika väl som vi själva anser att våra intressen skall tillgodoses i stat och kommun. Rätten till modersmålet är för oss rätten till svensk service och kultur, men den rätten gäller alltså inte bara oss, den gäller alla medborgare oberoende av språk. Därför är det ytterst en fråga om jämlikhet.

Vi befinner oss inne i en språklig förändring som går mot en ny slags tvåspråkighet. Vi får ett växande antal familjer där föräldrarna har var sitt modersmål. Då blir frågan: Kommer dessa familjer att nyttja två språk också i praktiken, kommer barnen att bli tvåspråkiga i betydelsen att de talar två språk, och om de blir det, kommer tvåspråkigheten att kunna gå vidare från den första generationen?
Det räcker i allmänhet inte att familjerna talar två språk. På grund av finskans starkt dominerande ställning är det ofta viktigt att den språkliga utvecklingen stöds i fråga om det svagare språket. Därför är dagvård på svenska så viktig. Därför är svenska skolor så viktiga. Om eftersom valet av dagvårdsspråk långt avgör valet av skola kan man utan överdrift säga att frågan om svensk dagvård är en av de centrala strategiska svenska frågorna.

Det gäller därför att överallt bygga ut dagvården tillräckligt i fråga om antalet platser, men också så att nätet av svensk dagvård är tillräckligt tätt. Det skall inte vara svårare att få eller komma till dagvård på svenska. Vi kan inte vänta oss att språket för alla är den viktigaste faktorn vid val av dagvård.
Det är inte vår sak, beslutsfattarnas eller andras, att säga vilket språk en sådan familj skall välja där föräldrarna talar olika språk. Vår sak, och samhällets, är att peka på alternativen, att skapa en reell möjlighet att välja.

Idag visar forskningsresultat att barn kan lära sig två språk om vardera föräldern konsekvent talar sitt eget språk med barnet. Erfarenheten visar att detta stämmer. Och erfarenheten visar också att det för varje människa är en rikedom och till praktisk nytta att kunna två språk. Ändå är insikten om detta inte särskilt välspridd inom tvåspråkiga äktenskap. Den slutsatsen måste man göra därför att det att man lär barnen två språk alls inte är den överlägset dominerande lösningen i familjer med båda språken företrädda. Här finns rum för information och en attitydförändring inom familjerna. Framförallt fäderna verkar ofta inte ha ett tillräckligt intresse för sina barns språkliga utveckling.

Så står vi inför den paradoxen att grunden för ett levande tvåspråkigt samhälle är enspråkiga lösningar medan en förutsättning både för den språkliga strukturen och för underlaget för den språkliga servicen är att vi kan fostra tvåspråkiga medborgare av de barn som föds i familjer med två språk.

Artikeln bygger delvis på det tal som Taxell höll vid Svenska kulturfondens utdelningsfest i Karleby.