Av olika anledningar hann det gå några hela nyhetsdagar innan jag började uppmärksamma det senaste svenska mediepådraget gällande ubåtsspaningarna i skärgården utanför Stockholm. Det var mycket intressant att börja följa med händelsens mediabevakning, och fråga sig om en liknande incident i Finland skulle behandlas på samma sätt.

Allt kan förstås ändras på några minuter, men i skrivande stund var den svenska försvarsmaktens officiella kommuniké följande:

”Under lördagskvällen rapporterades i media om en saknad utländsk ubåt. Försvarsmakten konstaterar på söndagen att det, utifrån de underrättelser som Försvarsmakten har, inte går att dra sådana slutsatser som beskrivs i media […]”

Men rubrikerna i svensk media var av helt annan kaliber. Svenska Dagbladet, som på fredagen stått för ”avslöjandet” om ubåtsspaningar i skärgården, påstod tvärsäkert:

Svenska Dagbladet

Anrika Dagens Nyheter kunde ju inte vara sämre, så man drog till med:

Dagens Nyheter

Rubrikerna skulle åtminstone i mina ögon platsa bättre på Aftonbladets eller Expressens webbsidor, men nu hade alltså ansedda prestigereaktioner fått upp ångan.

Expressen

Alla redaktioner har också nuförtiden webb-tv, och där fortsatte de flåsiga reportagen. Naturligtvis hade reportrarna tvingats ut på de råkalla fjärdarna för att ”rapportera från platsen” – och då inget egentligen fanns att visa, rapporterades bl.a. sådana självklarheter som att marinens fartyg ser bestyckade ut, och att man mött soldater ”med skarpladdade k-pistar”. Hur man kunde veta att vapnen (som knappast var k-pistar – maskinpistolen M/45 pensionerades på 1990-talet) var skarpladdade framgick inte.

Hela soppan är en praktexempel på vad som händer när det inte egentligen finns någon nyhet. Marinen borde ju egentligen först kunna uppvisa klara fysiska bevis eller en fångad rysk ubåt, för att ett dylikt mediepådrag skulle vara berättigat. Men då sådana bevis saknas börjar de svenska medierna koka soppa på en spik: man intervjuar gamla marinkommendörer (från 1980- och 90-talets fruktlösa ubåtsjakter) samt en drös ”experter” och ”analytiker”, som oftast börjar elda på de upphetsade stämningarna eftersom de själva har någon agenda. Eller så måste ”experterna” svara på dåligt utbildade reportrars heltokiga frågor. Ett exempel: Aftonbladets reporter frågade den gamle marinkommendören Göran Frisk (efter att de övertygat varandra om att det nu måste vara fråga om en rysk miniubåt) ifall han trodde att det kan finnas kärnvapen ombord. På riktigt.

Slutresultatet kan sedan avläsas på mediehusens chattsidor där reportrar och ”experter” svarar på allmänhetens frågor. Uppskrämda medborgare undrar bl.a. om det nu råder krigstillstånd mellan Sverige och Ryssland. En slags masshysteri och masspsykos brer ut sig bland medierna och allmänheten.

Aftonbladet

Jag skulle verkligen välkomna ett läge där svenskarna skulle lyckas pressa upp en ubåt eller dess besättning, eller ta några Spetsnaz-trupper på bar gärning på någon skärgårdsklippa. Då kunde vi på riktigt ta ställning till en spännande diplomatisk och geopolitisk kris. Men vilka frågor skulle jag själv som reporter ha ställt redan på fredag?

Främst skulle jag ha frågat Svenska Dagbladet om deras tvärsäkerhet gällande de påstådda nödsamtalen på ryska – som enligt utsago föregick den svenska marininsatsen. Ifall den nödställda ubåten senare kunde kommunicera krypterat (vilket ansågs vara det slutliga beviset för en rysk militär undervattensopereration), varför skedde inte det första nödropet krypterat? Bara amatörer skulle ju riskera en undervattensoperation med att panikartat ringa nödsamtal till Kaliningrad på en öppen radiofrekvens?

Avancerad Maskirovka?
Om denna underliga start på hela kalabaliken skulle stämma, målar det för mig upp två hypoteser.  Antingen är ”nödsamtalet” fråga om ett avancerat skämt, eller så en typisk rysk ”maskirovka”: i detta fall en välplanerad militär skenmanöver med några radiosändingar och lite annan krydda – tänkt att jaga fram svenska marinen, och i förlängningen följa med hur svenskarna reagerar som grupp.

På söndag kväll meddelade ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad att svenska marinen inte har några uppgifter om nödkontakter per radio, samt att ingen i svenska försvarsmakten tagit ställning till eventuell härkomst gällande den eventuella främmande undervattensverksamheten.

Samtidigt släppte marinen en civilbild som föreställer ett vitt streck med en svart prick – där uppgiftslämnaren påstått att föremålet efter bildtagningen gått under ytan. Först återfanns bilden på svenska försvarsmaktens webbsida i mycket svag kvalitet, sparad i gif-format. Lite senare kom en jpeg ”i högresoluton”, men även den ser i uppförstoring ut som en 256-färgers gif, så den hjälper oss ”privatdetektiver” knappast alls. Det där kan ju vara precis vad som helst.

Men jag vill inte påstå att svenska marinen drömmer, eller att marinen iscensatt incidenten och manipulerat bilder för att få större anslag i framtiden (även sådana hypoteser har kastats fram). Eller att allting är en stor konspiration för att jaga in Sverige i Nato.

Jag vill inte heller utesluta att främmande ubåtar rört sig i svenska territorialvatten – eller ens att det kan vara fråga om ryska ubåtar. Själv gjorde jag värnplikt i finska marinen i mitten av 80-talet, och utan att avslöja några större hemligheter kan jag berätta att Finland då, och även idag, har beredskap att upptäcka främmande undervattensverksamhet, och att indicier, incidenter och alarm skedde då, och även fortsättningsvis sker på finska vatten.

Mig förvånar däremot det svenska sättet att sätta igång en så gigantisk cirkus kring det hela. När man spanar efter ubåtar skall det, alldeles bokstavligen, helst vara så tyst som möjligt. Men det kan hända att jag orättvist jämför veckoslutets operation med 80- och 90-talets svenska ubåtsjakter, där man även under stort mediepådrag surrade av och an med fartyg, båtar och helikoptrar – vilket är det bästa sättet att ge en ubåt möjlighet att slinka undan. Och i det aktuella fallet kan man faktiskt ur den svenska marinens uttalanden utläsa en viss frustration med den stora medieuppståndelsen och alla de vilda spekulationer som allehanda ”experter” kommer med. Det är också viktigt att, som Grenstad påpekade, göra skillnad på ubåtsspaningar, och ubåtsjakt. Under jakt har man ett mål som man släpper sjunkbomber på – då struntar man förstås i att gå så tyst som möjligt. Denna distinktion tror jag inte de svenska medierna förstår, eller bryr sig om.

Som regel kan man alltså säga, att  spaningsuppdrag, där man vill undersöka om främmande undervattensverksamhet pågår, helst borde ske i det tysta, och även i ett mindre upphetsat medieklimat, bl.a. för att en medieuppståndelse kan bidra till att avslöja den egna beredskapen och de egna metoderna – och förstås befolkningens psykologiska inställning. Den svenska marinen ville på söndagen lugna ner stämningarna, och i namn av öppenhet släppa [den tekniskt lite suspekta] bilden, för att engagera vanligt folk i observationer och tips. Man får se ur det lyckas. Som stämningarna var i de svenska medierna på söndagen misstänker jag att det bara blir tvärtom.

Avancerad Psy-ops
Om hela grejen är fråga om rysk ”maskirovka”, så kan man redan nu konstatera att det lyckades över förväntan. Resultatet blev inte bara att testa den svenska marinens beredskap, utan det hela urartade till riktig ”psy-ops”, det vill säga psykologisk krigsföring. De hysteriska reaktionerna bland ”experter” och de uppskrämda kommentarerna från allmänheten gör att man frågar sig: är det faktiskt så lätt att få svenskarna ur balans? Åtminstone jag hörde inte en enda sval och lugn lägesanalys i svensk media under söndagen.

Som socio-psykologisk övning tycker jag den intressantaste frågan är, ifall finska medier, och den finska allmänheten skulle reagera likadant i samma situation? Reflexmässigt skulle jag påstå att reaktionerna i Finland blivit mer sansade. Och då menar jag inte att det åter skulle vara fråga om ”finlandisering”, d.v.s. rädsla för att peka ut Ryssland, ifall det verkligen är påkallat.

Men när jag tänker på den senaste tidens finska löpsedlar, artiklar och insändare – t.ex. i samband med de senaste luftkränkningarna eller den lilla sjöincidenten med Aranda (båda rena rutinhändelser) – så måste jag erkänna att även vi gått i ”svensk” riktning. Nästan vilken liten incident som helst tycks ju duga för att piska upp stämningarna (och sälja lösnummer, förstås) – ifall Ryssland kan nämnas i sammanhanget.

Det skulle ligga nära till hands att söka en förklaring i det faktum att en hel generation vuxit upp utan att ha upplevt det förra kalla kriget. En tid då vi som var med lärde oss att inte gripas av panik för vilken småsak som helst. Men även här är jag rädd att jag har fel. En påtaglig, irrationell rädsla breder ut sig, som en tydlig följd av att även det finska medielandskapet förändrats i en mer sensationalistisk riktning.