Kategoriarkiv: Svenska

Attacken mot Charlie Hebdo var inte ”en attack mot yttrandefriheten”

Svenska,

Vansinniga och vidriga illdåd (senast attacken mot satirskriften Charlie Hebdo) manar fram många fenomen som jag har svårt med. De är, i irritationsordning:

  1. Politker som börjar posera med händelsen i bakgrund, och använder den som ”bevis” för vad som helst – ibland till och med diametralt olika saker.
  2. Kommentatorer som i oändlighet försöker komma med ”förklaringar” – oftast i själva verket enbart spekulationer (och oftast även spekulationer som är en del av kommentatorens egna agendor).
  3. De stora massorna som utan reflektion eller kritiskt tänkande går med i olika versioner av grupptänkande.

Det är förstås en mycket mänsklig egenskap att genast försöka hitta förklaringar och ”betydelser” till vidriga illdåd som nästan känns oförklarliga. Och kanske det även är naturligt att politiker försöker utnyttja vilken kris som helst för sina egna ändamål. Som oberoende observatör kan man bara försöka påpeka de största skenheligheterna eller de konceptuella och semantiska misstagen som människor gör, och som nuförtiden naturligtvis sprids och förstärks som en löpeld via de sociala medierna.

Jag har i en tidigare text behandlat begreppet yttrandefrihet, så jag går inte nu i detalj in på vad yttrandefrihet är. Vad det dock absolut inte är, är något man kan attackera med vapen. Så när en politiker/kommentator säger att ”detta var en attack mot yttrandefriheten” kan man genast ropa ”skitsnack”!

Yttrandefrihet är nämligen inte något som är manifesterat i en redaktion eller en person, utan en filosofisk idé och en princip, som förverkligas i större eller mindre grad i olika samhällen, och vid olika tidpunkter.

I olika samhällen finns dessutom en osynlig gräns mellan riktig yttrandefrihet och vad som vid olika tidpukter är lämpligt, eller politisk korrekt att säga. Det bevisas av att samma människor som nu skenheligt försvarar det som Charlie Hebdo representerade,  tidigare fördömt liknande yttringar som Charlie Hebdos som ”hatprat”. Och de kommer att fördöma sådana även i morgon, utan att blinka.

Det är för mig obegripligt att det finns mäniskor som på riktigt börjar stöda principen om yttrandefrihet först då någon blivit mördad. Finns det  faktiskt människor som behöver uppleva ett sinnessjukt terroristdåd för att ”förstå” hur viktig yttrandefriheten är? Vad är det i dagens värld som får folk så förvirrade, att de selektivt, från fall till fall, kan välja när yttrandefrihet passar dem, och när den inte passar dem?

Jag hörde idag i radion ett inslag där man relaterade en intervju med Charlie Hebdos nu mördade chefredaktör. Han hade en mycket klar syn på det hela: ”Charlie Hebdos roll är inte att försvara yttrandefriheten”.

Så rätt han hade. Att försöka se Charlie Hebdos tecknare som ”försvarare av yttrandefrihten” är förstås en lika idiotisk idé som att till exempel försöka utmåla sannfinländarna som ”försvarare av yttrandefriheten”, då de publicerade en satirisk seriepamflett inför EU-valet.

I båda fallen är det fråga om yttranden, som inte borde tillskrivas filosofiska, nästan abstrakta egenskaper som de inte har, utöver själva innehållet. Efter det kan vi sedan välja att bemöta åsikterna i yttrandena på olika sätt – beroende på om vi tycker, eller inte tycker likadant (eller anmäla dem till polisen, om vi misstänker att ett brott begåtts). Då grumlar vi inte sakdiskussionen med struntprat.

De enda som alltså på riktigt kan ”attackera yttrandefriheten” är vi själva, de politiker och makthavare vi valt att representera oss, och den byråkratiska tjänstemannaapparat som maler i vår samhälle. Inte en handfull galningar som griper till vapen.

Så låt oss alltså ärligt sörja de människoliv som så tragiskt spilldes, och känna sympati enbart med de medmänniskor som på rikigt, och oersättligt, förlorade någonting.

Varför finns teologi på Åbo Akademis läroplan? (= Varför är jag ateist)

Svenska, ,

[Tillägg 4.2.2015:] 

Frågan lyder egentligen: Varför finns teologi på ett enda universitets läroplan?

Jag inser att rubrikens tema, överförd på universitetsvärlden som helhet, inte är ny – saken har förstås diskuterats ända sedan upplysningstiden. Då mitt förra inlägg om religion handlade om hur problematiskt det är att hänvisa till guds vilja (eller tvåtusen år gamla skrifter) i en politisk debatt, handlar detta inlägg om den vetenskapliga sidan, och den oförenlighet jag där kan skönja. Denna oförenlighet mellan religiös övertygelse och vetenskap behöver inte alls utmynna i gräl, hänsynslös intolerans eller respektlöshet, men jag tror det kunde vara skäl att lungt erkänna att dikotomin existerar. Detta erkännande av fakta kunde tvärtom minska på grälen och motsättningarna.

1. Grundsyn 

I det förra inlägget påpekade jag alltså hur problematiskt det blir med religiösa aspekter i en dagsdebatt  – speciellt som det i ”de heliga skrifterna” går att hitta belägg för snart sagt vilken uppfattning eller livsfilosofi som helst, även sådana som idag skulle betecknas som helgalna. Som religionsintresserad ateist suckar jag ganska ofta då jag läser insändare där någon skribent hänvisar till en passage i Bibeln som på något sätt kan användas som slagträ i debatten, medan samme skribent glatt frånser andra, idag helt olämpliga stycken (som till exempel uppmaningen att slå ihjäl sina barn om de kommer hem och talar om andra gudar än den enda, sanna guden). Det krävs inte mycket läsansträngning för att förstå att alla ”heliga skrifter” skrivits utgående från skrivtidpunktens sensibiliteter och verkligheter, och att de därför ständigt måste tolkas och omtolkas, samtidigt som de idag politiskt inkorrekta textavsnitten måste allegoriseras eller bortförklaras.

Vill man alltså basera sin egen grundsyn eller livsfilosofi på dessa gamla skrifter blir det obönhörligen fråga om ett à la carte-val, som i den större kontexten leder till en uppslitande intern kamp mellan det som lite förenklat kallas progressivitet och konservatism. Ju längre tid som gått sedan texterna skrevs, desto uppenbarare är det att de rätt och slätt skrevs av människor, som i texterna speglade sina egna moraluppfattningar. Därmed blir det ur min synvinkel omöjligt att i någon som helst diskussion påstå att de här skrifterna representerar gudomlig och därmed orubblig sanning.

Religiositetens betydelse i olika regioners vardagsliv.
Ljusrött= mindre viktig, djuprött=mycket viktig.

2. Ateism och tro

Ateist. Många troende jag träffat tycker att det berättar något väsentligt om mig som person. Jag brukar själv mycket sällan föra det på på tal eller göra något väsen av det, men en gång då det kom fram, försökte en troende som ville ifrågasätta mitt val påstå: ”så du skulle kunna döda vem som helst, eftersom du inte anser att det har några konsekvenser”. Jag brukar svara, att om det faktiskt bara är den religiösa övertygelsen som hindrar troende från att konstant gå bärsärkagång, så är vi alla verkligen i trubbel. Jag går förstås inte omkring och dödar människor bara för att jag inte råkar tro på en yttersta dom. Och inte ens det faktum att det finns en lag som förbjuder mord, är orsaken som hindrar mig. Det är min egen moral som hindrar mig. Jag förstår inte vad religiös tro (eller dess eventuella frånvaro) överhuvudtaget har med sådana frågor att göra (annat än då religiös övertygelse tvärtom används för att döda människor; ett beklagligt ofta förekommande fenomen genom historien).

Några gånger har diskussionen fortsatt så, att det för mig blivit tydligt att många troende  anser att ateism i själva verket också är en sorts ”tro”. Eller att allting bara handlar om kristendom versus ateism. Men så är det inte.

Ateism är i all enkelhet frånvaron av tro på övernaturliga krafter. Den ateistiska utblicken gäller därför förstås alla sorts gudomar, helt oberoende av religion. Detta faktum gör det i själva verket mycket enkelt för en kristen att försöka föreställa sig en ateistisk inställning: Försök medvetet att ”tro” på till exempel Zeus, Tor eller Hathor, i stället för på Gud. Det går förstås inte, och skillnaden till mig är endast att jag adderat ännu en gud till denna lista av ”omöjliga”.

Jag vet att det finns sammanslutningar, föreningar och olika rörelser för ateister och fritänkare, och säkert hittar man där medlemmar som arbetar med ”religiös” iver. Men det är ändå inte fråga om religiösa samfund. Själv tycker jag ateistiska föreningar eller organisationer för fritänkare är ganska överflödiga och fåniga. En fritänkare behöver inte tänka i grupp.

3. Vetenskap och tro

Det är inte heller så att man som ateist valt att i stället ”tro” på vetenskapen. Vetenskap handlar nämligen inte alls om tro eller övertygelse, utan om att man stöder den vetenskapliga processen, där man genom att ständigt försöka falsifiera uppställda hypoteser strävar till att nå en så riktig beskrivning av verkligheten som möjligt. Det är alltså inte så att man valt att tro på Big Bang, i stället för att tro på Bibelns (eller någon annans) skapelseberättelse, utan att man för tillfället anser att Big Bang är den beskrivning av starten för det synliga universum som gäller – tills en bättre hypotes ställs upp och en ny teori eventuellt växer fram (som ersätter den förra).

Jag förde för en tid sedan en längre insändardebatt med troende som försökte sammanjämka tro och vetenskap. Som bevis för att det går att göra hänvisade de till astronomer från 1500- och 1600-talet, men det har förstås ingen relevans för dagens vetenskap.  Det var länge sedan, och beskrivande tycker jag det är, att många av de astronomerna även fungerade som de kungliga hovens astrologer, eller som alkemister. Utan att alltså förringa de stora bidrag dessa astronomer gjorde för att utveckla vår syn på solsystemet och universum, så har vi, så att säga, redan gått vidare.

När det gäller modernare teorier som t.ex. Big Bang eller arternas evolution borde man enligt sammanjämkarna av religion och vetenskap se på skapelseberättelsen som en allegori – en symbolisk återberättelse av samma händelser. Bakom Big Bang och evolutionen skulle därmed kunna sväva samma ande – samma skapare som i Bibeln. (Kvant- och partikelfysiken glömmer de behändigt bort).

Tyvärr. Det finns idag inga tecken på att övernaturliga fenomen skulle ligga bakom Big Bang, evolutionen eller någon annan vetenskaplig teori. Framför allt:  de teorierna får inga nya fördelar av att man introducerar en övernaturlig faktor. Och det skulle ju nästan vara löjligt att påstå att människor för tusentals år sedan skulle ha haft mer kunskap om Big Bang och evolutionen än vad vi har idag, för att därefter välja att enbart skriva det hela i sago- och mytform. De två beskrivningarna utesluter tyvärr totalt varandra.

Även i övrigt har jag faktiskt mycket svårt att se hur man kan vara vetenskapsman (eller ha ett vetenskapligt förhållningssätt) och samtidigt tro på gudar. Förr kanske det lyckades, och det skedde säkert även som en del av den samhällsomgivning som rådde, med en betydligt starkare samhällsställning för kyrkan än idag. Men en forskare idag kan väl knappast längre förklara nya, överraskande eller motsägelsefulla forskningsresultat med att det måste handla om Guds inblandning, eller ett mirakel.

4. ”The Force”?

Om man som jag följer med de senaste rönen inom astronomi, kosmologi och teoretisk fysik förstår man fort hur lite utrymme det finns kvar för en aktivt deltagande gud i vårt vardagliga liv. Förr var det naturligtvis annorlunda, då till och med vanliga naturfenomen kunde tillskrivas högre makter. Och då vi samtidigt idag saknar några som helst riktiga bevis på mirakel eller gudomliga ingripanden, finns det egentligen bara kvar tanken på en ”urmakare”, en ”skapare” som skapat allting före Big Bang, för att sedan luta sig tillbaka och låta det hela ha sin gång.

Jag misstänker starkt att just denna sorts ”skapare” är det som de flesta som idag hör till kyrkan tror på. En osynlig gud, vars existens eller icke-existens inte kan bevisas (och som följaktligen är irrelevant ur vetenskaplig synvinkel). Spåren av denna skapare skulle idag dock utgöras av det som troende uppfattar som religiös trancendens eller ”andlighet”. Men de fenomenen, hur verkliga de än ter sig för troende, kan inte heller utgöra bevis för en övernaturlig inblandning, då de lättare kan förklaras med andra fenomen.

Religionsforskaren (och katolska nunnan) Karen Armstrong spelar i boken ”För Guds skull” ett vanligt religiöst trick: hon beskriver tro med varma ord som andlighet och trancendens, d.v.s något ”högre och bätte” utöver vår vanliga tillvaro, medan vetenskap och en rationell attityd beskrivs som kall, klinisk och strikt logisk (och därmed nästan onaturlig). Lite som då motivationstalare försöker dupera oss med prat om fullständigt olika hjärnhalvor.

Den sortens semantiska spel tycker jag är ganska onödigt: min ateistiska och vetenskapliga utblick hindrar mig verkligen inte från trancendens till exempel i närvaro av fin, gripande musik eller konstutövning, eller varför inte vid besök i vackra byggnadsverk som kyrkor. Allt detta är dock skapat av människor – inte heller här tycker jag det finns minsta behov av tillskriva någon högre makt det som är mänskliga skapelser och våra personliga känslor. Och de känslorna blir inte alls ”sämre” för det, det är ju precis tvärtom.

5. Livets mening

Som yngre var jag en sorts agnostisk tvivlare, som dock i slutändan lutade mot tanken på att det nog finns en ”skapare” i bakgrunden. Men jag har ändrat mig, främst för att jag börjat läsa vetenskaplig litteratur. Som ateist är det en enorm befrielse att  släppa hela idén på ”urmakaren” som satt igång allting, och som sedan konstant håller reda på oss.

Jag saknar inte alls denna sorts patriarkaliska figur i min tillvaro, och frånvaron får mig inte alls att känna mig vilsen eller oviktig i universum, eller att känna att livet skulle vara meningslöst – tvärtom. Ansvaret för mina handlingar ligger enbart på mig själv, och min tid på jorden känns därför så mycket angelägnare och viktigare. Jag slipper också tanken på att jag har rätt att vänta mig syndernas förlåtelse, eller att jag borde känna tacksamhet för att någon dött för mina synder. Så mycket enklare och friare är det då att bemöta mina medmänniskor här och nu – och så mycket, mycket intressantare känns vandringen på jorden, då denna sorts ”fribiljetter” och intellektuella ändstationer inte grumlar perspektivet.

6. Teologi

Vilket för mig till rubrikens fråga. Varför finns teologi på studieprogrammet i ett universitet, som utgångsmässigt borde syssla med vetenskaplig, rationell forskning? Min diskussion ovan visar att religiös tro inte kan handla om rationalitet eller vetenskaplighet (och jag tycker inte heller den behöver göra det – även det som är irrationellt kan, liksom konsten, vara vacker eller viktigt för någon). Därför tycker jag det är underligt att man vid Åbo akademi kan ta kurser som Gudstjänstliv,  Guds lag, Retreatens teologi och spiritualitet, Religiös fostran med övningar, Homiletik (läran om predikokonst) och Liturgisk-homiletiska övningar. Med all respekt: lika bra kunde ÅA ha en astrologisk fakultet – konceptuellt skulle det inte vara någon större skillnad, om man bortser från att teologin har en lång, traditionell historia på många universitet. Men skulle det inte vara dags att börja utbilda präster inom kyrkan i stället? Det tycker jag skulle kännas rättare.

Religion och politik – aldrig en bra kombination

Svenska, ,

Rubrikens tema har åter aktualiserats på ett konkret sätt i samband med medborgarinitiativet till en könsneutral äktenskapslag i Finland. Diskussionen före och efter omröstningen i riksdagen visade med all tydlighet hur absurd debatten blir, då vissa debattörer som argument för sin ståndpunkt använder en samling skrifter skrivna i den samhällsmoraliska omgivning som rådde för tvåtusen år sedan. Eller hävdar att det är Gud som instiftat äktenskapet att gälla enbart mellan man och kvinna.

För min del får man gärna hävda att det finns en Gud – min poäng är endast att man i en samhällspolitisk debatt bör ha betydligt bättre argument än att hänvisa till denna gudom. Vi kan nämligen inte fråga Gud vad han (eller hon) tycker, och få ett svar som alla debattörer kan enas om att har validitet  – och de facto finns det ganska många debattörer som anser att man först borde presentera konkreta bevis för att Gud överhuvudtaget finns, innan man kan hänvisa till honom. Uppenbart är alltså att debattörerna inte alls befinner sig på samma spelplan, och man borde då försöka hitta andra, gemensamma regler för hur debatten kunde gå till. Men det tycks vara svårt.

I vårt land leder denna sorts problem lyckligtvis inte till värre saker än att någon blir sårad, eller känner att det inte finns tillräckligt med ”respekt” i debatten. Utomlands ser vi betydligt värre problem. När religiösa övertygelser (tillsammans med hänvisningar till uråldriga skrifter) i ursprungsområdena för de tre stora monoteistiska religionerna används för att motivera politiska eller territoriella anspråk blir det ofta fråga om blodsutgjutning eller regelrätta blodbad.

Jag läser som bäst religionshistorikern Karen Armstrongs ”För Guds skull”, som kom ut för några år sedan som ett mottdrag till bland annat Richard Dawkins ”The God Delusion” och Christopher Hitchens ”God is Not Great”. Alla böckerna är mycket läsvärda, och trots att man kan se Armstrongs bok som en slags motvikt till den ateism som bland annat Dawkins (och jag) representerar, sitter alla tre ändå till sist nästan i samma bordsända; Armstrong pekar nämligen starkt på religionernas – även de monoteistiska religionernas – ursprungligen starka mysticism, där  ”tro” inte handlar om att blint ”tro” på trossatser eller på en personifierad gud – utan där initiering och ritualer öppnar vägen till ett gott och fullödigt liv, inkluderande de medmänniskor man möter som inte råkar tro som man själv (Armstrong hittar paralleller både till religionerna i Öst och till grekiska filosofer).

Armstrong påminner oss om att religion förr var en helt integrerad del av vardagen. Hennes lite idealistiska bild handlar om hur själva utövningen (förr, och som hon hoppas, även idag) är betydligt viktigare än att ”tro”. Devisen om att bete sig mot andra, så som man hoppas de skall bete sig mot en själv, ingår ju i så gott som alla religioner (även i de tre ”stora”), och Armstrong citerar även passusen i Koranen som säger att ”Bokens folk” (judar och kristna) bör behandlas med respekt eftersom de har samma Gud som islam.

Jag har inte läst Armstrongs bok helt färdigt, så jag vet inte om hon försöker hitta något svar på varför så många troende trots allt är ordentligt i luven på varandra, inte bara mellan religionerna, utan även internt. Och när vi kommer så långt i debatten tenderar jag att hålla med Dawkins: skulle inte allting vara lättare utan religion? Att bete sig som folk och uppföra sig hövligt mot andra är väl högst vanlig humanism, och allting skulle ju bli så mycket enklare i fall vi enbart kunde resonera om gemensamma saker och problem rationellt och med förnuft, och inte blanda in övernaturliga aktörer, och deras förmodade vilja i diskussionen.

Armstrong vänder på steken och vill skylla rätt många problem på den ”kalla”, rationella vetenskapen. Hon menar att även religiös fundamentalism är ett nytt påfund, ett sentida försök att inlemma religionens mythos i vetenskaplig logos. Man har enligt Armstron sedan några hundra år tillbaka felaktigt börjat läsa de heliga skrifterna bokstavligen, i stället för att göra tolkningar.

Hon har säkert en poäng i detta, men jag misstänker att folk i dagens föränderliga värld faktiskt söker stabilitet, enkla sanningar och rättesnören i skrifterna. Då blir religionen inte en from och ödmjuk livsstil (en utövning), utan enbart ett sökande efter belägg och berättigande för egna åsikter gällande det ena eller det andra. Jag har läst både Bibeln och Koranen (svensk översättning), och jag kan meddela att problemet i så fall är att skrifterna är så ”mångsidiga”, att det i dem går att hitta berättigande för vilken ståndpunkt som helst (även helt galna). Och om vi faktiskt försöker förbättra läget genom att göra nya tolkningar och omtolkningar leder det enbart till en uppslitande debatt om vem som får avgöra vilken nya tolkning som är den rätta. Ett nytt koncilium? Nya kyrkomöten? Oftast leder de träffarna inte till enhet, utan ytterligare splittring.

Så goda föresatser till trots, kommer vi tydligen inte ifrån att troende människor benäget projicerar sin religion (eller vad de råkar veta om den) på högst värdsliga företeelser. Ett stort tilläggsproblem är att religionerna är stora  gruppföreteelser. Jag tycker det sällan blir bra med grupptänkande och dogmer när det gäller frågor om vår existens eller om det finns en mening med livet. Visst, vad andra tänkt om sakerna borde alla mångsidigt läsa och studera, men slutsatserna borde alltid vara högst personliga.

När diskussionen kommit så här långt märker jag att jag fort börjar luta åt teman som ”behövs religion över huvudtaget”, eller ”missar jag något som ateist”? Men det tar vi nästa gång, då jag också behandlar det utlovade resonemanget om varför jag anser att ett ämne som teologi inte borde finnas på ett vetenskapligt universitets studieplan.

Intressant korrelation: Ju större ”religiositet” ett land har, desto sämre BNP.

Den stora HBl-kritiken

Svenska, , ,

Det kunde ha varit skäl att även i början av mitt inlägg Den stora YLE-kritiken lite mer i detalj gå in på vad denna sorts kritik handlar om. För det första är jag mycket medveten om att det hela onekligen blir mycket subjektivt. Förhoppningsvis kommer jag ändå med påpekanden som kan ha någon slags allmän relevans – eller ens allmänt intresse. Produkten av en en tidning, ett mediehus, en redaktion är ju en kollektiv upplevelse, så troligtvis finns det fler som tycker precis som jag. Det finns dock en risk att jag i förhållande till hela läsekretsen hör till en minoritet, och inte till ett ”vanligt” medeltal eller en median (som kanske intresserar medieproducenten mest), då jag hela mitt yrkesliv jobbat i informationsbranschen (och dessutom varit en stor medieslukare och nyhetsfantast hela mitt liv). Men i bästa fall har jag ändå av den orsaken lite lättare att i ord formulera de tankar som en medieprodukt väcker.

Min bakgrund gör inte att jag anser mig ha större ”rätt” att uttala mig om till exempel Hbl eller YLE. Jag erkänner gärna att jag, trots erfarenheter av redaktionsarbete (och några ”insiders” både på Hbl och YLE) inte på riktigt vet vad som pågår på de där redaktionerna – vad som driver människorna där, hur beslutsgången ser ut, eller vilken stämningen är där. Det enda jag kan göra, är att på basen av mina upplevelser beskriva hur saker och ting verkar vara – hur de ter sig för en utomstående, med den läggning och de medieerfarenheter jag har.

Ok, då sätter vi igång:


Först kan man som förmildrande omständighet konstatera att Hufvudstadsbladet, precis som alla andra traditionella, tryckta medier för tillfället upplever en kris som aldrig förr. De frågorna har jag tidigare behandlat i Dagspressen har ett dilemma, så jag går inte in på detaljerna här. Det räcker att konstatera att krisen av naturliga skäl resulterat i att Hbl är tvungen att göra många försök och experiment, för att försöka hitta lösningar som fungerar i den sköna, nya världen. Därför skulle det vara orättvist att idag i detalj börja dissekera enskilda saker som till exempel Hbl Kväll. Just nu måste det finnas marginal för att pröva sig fram, och se vad som fastnar. Kanske med ett förbehåll: allt för mycket, och alltför snabbt experimenterande kanske inte är så lyckat – det ger lätt ett intryck av en skock huvudlösa höns som yrar omkring.

1.
Det känns kanske onödigt att säga det, men ledningen är viktig. Jag hör till den sortens traditionalister som tycker att den gamla indelningen med en ”brandvägg” mellan den journalistiska sidan och den ekonomiska sidan är den enda rätta. Chefredaktören skall representera redaktionen, och vid behov kunna sätta hårt mot hårt mot bolagets ekonomiska ledning. Ett sådant system leder till en intressant och i mitt tycke välbehövlig dynamik, och det bottnar förstås i det enkla faktum att en tidning både är kultur och business. Visst, de båda sidorna är helt avhängiga av varandra, men det betyder inte därför att de bör fösas ihop, eller att man borde göra rollerna oklara och tvinga människor att sitta på två pallar samtidigt.

Nu bör man tillägga att Hbl-ägaren KSF råddat till det hela ytterligare, genom att ha en KSF-ledning som också (tydligen) utgör Hbl:s ledning, med Hbl:s chefredaktör som vice VD för KSF. Då han inte grälar med KSF:s VD Barbor Teir om pengarna kan Hbl:s chefredaktör alltså gräla med sig själv.

Denna senaste organisationsförändring har jag faktiskt inte alls fått grepp om ännu, och den förblir för mig mycket obskyr. Har KSF:s innehållsdirektörer Martina Harms-Aalto och Susanna Ilmoni nu alltså ansvar för innehållet i alla KSF-tidningar? Varför har de andra tidningarna kvar något som kallas chefredaktör? Eller varför sitter inte också de chefredaktörerna i KSF-ledningen? Jag förstår ingenting.

Läget när det gäller den redaktionella integriteten på Hbl förvärras i mina ögon av att Hbl har en chefredaktör som inte skriver. Åtminstone jag har inte hittills hittat annat än några korta texter (jag skulle kanske kalla dem kåserier), som oftast handlar om hans tidigare arbetsplats YLE. Det är inget fel att ha kåserier i en tidning, men det hör inte till chefredaktörerns uppgifter, tycker jag.

Det här leder till två problem. Dels växer en misstanke fram att det är fråga om ett medvetet val av arbetsgivaren. Och det höjer inte min aktning alls, tyvärr. Problem nummer två är att tidningens linje, tidningens röst i stället enbart skapas av så kallade ledarskribenter. Det behöver inte vara en katastrof, men det finns en stor risk att det blir lite ensidigt och tunnt. Ledare behöver inte vara ”neutrala” eller ”opartiska” men på ledarsidan får det gärna finnas lite mera horisont, lite mera analys, lite mera självständigt tänkande – kanske främst en utblick som tyder på att man kan koppla ihop skeenden och och kontexter som går lite utanför dagens populära mem. Då till exempel den ledarskribent som av tidningen utmålas som ”försvarsexpert” skriver att Ukrainakrisen är den värsta kris som drabbat Europa sedan andra världskriget, tyder det på något mer än bara ett misstag i arbetet; väljer man att bortse från Berlinblockaden 1948, Ungern 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Prag 1968 eller inbördeskrigen i Jugoslavien på 1990-talet säger det mig att här finns en agenda bakom: att utmåla händelser i ett visst ljus för att driva en viss sak. Och jag gillar aldrig att bli ledd, genom att någon håller i mig i näsan och drar.

2.
Sedan kan man till exempel bara öppna dagens tidning i skrivande stund, och se att ledarkrönikan inte är en ledarkrönika, utan ett kåseri – en rolig anekdot om hur skrivaren inte kände igen republikens president som var ute och rastade sin hund. Skojigt, men passar absolut inte på ledarsidan där det borde publiceras betydligt tyngre inlägg.

Ledar- och opinionssidan råkar vara det jag tycker är intressantast att läsa i Hbl, så för mig är det här oerhört viktigt – egentligen avgörande för om jag fortsätter prenumerera. Jag inser naturligtvis att det säkert inte är så för alla andra läsare, och att ledar- och opinionssidan kanske inte just nu är överst på Hbl:s egen prioriteringslista. Men håll det i tankarna.

3.
Ett annat problem: De flesta som skriver kolumner i Hbl gör det tydligen på grund av att någon på redaktionen ansett att de ”är i tiden”, har ett prestigefullt jobb eller på något annat sätt är intressanta och populära personer. De är alltså inte kolumnister för att de kan skriva kolumner, vilket jag tycker borde vara det enda riktiga kriteriet. Att skriva kolumner är nämligen en konst som faktiskt ganska få behärskar, och som knappast är en egenskap man magiskt erhåller bara på grund av sitt jobb. Förr brukade jag säga att den enda som på riktigt skrev kolumner i Hbl var Bo Lönnqvist – idag kanske det är Thomas Rosenberg, och Mikael Sjövall (med några förbehåll). Även Monica Ålgars har mycket positivt vuxit i rollen de senaste åren. Men de facto är sedan det mesta som i Hbl hamnar under etiketten kolumn enbart kåserier: små trevliga tyckanden om vardagliga, eller högst personliga, och därmed för en bredare allmänhet helt ointressanta ting (för att publiceras på kolumnplats alltså).

Att skriva en vass och intressant kolumn är inte heller samma sak som att skriva insändare – här tycks även många läsare missförstå hela grejen, vilket man ibland kan utröna av de ”svaromål” som lyckade och tankeväckande kolumner leder till. Mitt råd till Hbl: skaffa riktiga kolumnister, människor som är  intressanta för att de har annorlunda, tankeväckande utblickar och idéer – inte bara ett intressant,  ”viktigt”, eller prestigefullt jobb.

4.
På tal om opinioner. Något jag inte gillar är när journalisternas opinioner (egentligen: attityder) skiner igenom i sådant som borde vara högst vanlig rapportering. Det är pop idag, och det finns många som gillar att journalisterna blir egna små stjärnor – men inte jag. Även här: sådana artiklar är inte fel eller förbjudna i sig, men dylika attitydartiklar bör ha rätt etikett. De skall inte vara förklädda till normal rapportering, där jag enbart väntar mig få fakta (så gott det går) i något ärende – så att jag själv kan bestämma vilken attityd jag vill ta. En liten förbättring har skett alldeles nyligen: Anna-Lena Lauréns artiklar från Ryssland är faktiskt nuförtiden försedda med epitetet ”Opinion” – alldeles riktigt och ärligt. De är inte mindre läsvärda för det.

5.
Det har blivit lite bättre, men fortfarande händer det att rubrikerna ”lovar mera” än vad sedan artikeln levererar. I tiderna tycks det ha hängt på en och samma person, så klara spår kunde man se: rena kvällsjournalistiska, braskande rubriker ovanför intetsägande eller alldagliga artiklar. Ibland till och med så att rubriken blev helt felaktig, och man till och med exakt kunde se var i artikeln rubrikmakaren hade läst eller förstått fel, för att sedan skriva en rubrik som inte hade något att göra med innehållet. Det ger ett slarvigt intryck, och det blir även ett stort och skrikande stilbrott i en tidning/media som Hbl, som inte är en kvällsjournalistisk produkt (och förhoppningsvis inte heller har aspirationer på att bli det).

Någon annan rubrikmakare på Hbl tycks idag ha behov att ”vitsa till det” med en ”fyndig” ordlek i rubriken. Även det är en konstart som behärskas av mycket få, så mitt råd skulle vara att försöka motstå frestelsen. Det blir oftast inte speciellt lyckat – speciellt då man märker att skrivarens allmänbildning inte riktigt räckt till, utan en metafor eller metonym inte sitter bra: det som borde få en att dra på munnen, får en bara att grimasera illa av pinsam medkänsla.

6.
Då Hbl fyllde 150 utkom en alldeles trevlig bilaga, en extratidning, där även alla (tror jag) medarbetare presenterades med bild och allt. Idén var säkert god, men åtminstone jag blev förvånad av hur många människor som faktiskt jobbar där. Min känsla är förstås samma som när det gäller Svenska YLE: åtminstone ställvis får man intrycket av att det på ganska många håll är en mycket lugn och stressfri arbetsplats – trots alla deadlines. YLE kallade jag lite skämtsamt (och utan att få ett enda mothugg) för ett ”vilohem” jämfört med många andra normala arbetsplatser, och samma kan man väl nog säga om Hbl också. Jag har inte fört någon statistik, men upplevelsen är nog att det finns ganska många journalister på Hbl som levererar i snitt kanske en artikel i veckan, eller som med större eller mindre regelbundenhet rullas ut enbart för vissa sorts artiklar, till exempel de som handlar om de finlandssvenska fonderna. Jag säger alltså inte att det är så här för alla på Hbl, eller att det för vissa alltid är så här (och jag är säker på att alla anställda på Hbl gör det de anställts för och får den lön de avtalat om). Jag säger bara att detta är den bild som emellanåt uppstår för oss läsare som ägnar lite mer tid åt tidningen än några snabba ögonkast.

Kanske det får räcka för den här gången. Hbl är med de andra finlandssvenska dagstidningarna, precis som YLE, livsviktig för den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland. Precis som när det gäller YLE skulle jag önska att vår tidning  (för det känns faktiskt som om det är vår tidning) inte skulle stirra alltför mycket på enkät- och utfrågningsresultat när det gäller framtiden. Jag har på känn att olika enkäter bland läsekretsen och allmänheten alltid blir så förenklade, och så beroende av hur frågorna ställs, att deras värde som styrinstrument närmar sig noll. De kan på sin höjd ge svaga signaler om vart trender är på väg – men som vi vet kan trender i dagens värld fort brytas och formas om.

Visst, jag börjar bli äldre och har alltid varit van vid papperstidningen, så jag ser den gärna fortsätta ännu en tid. Samtidigt är jag något av en teknikfantast, med 4-5 datorer och åtminstone 3 fungerande surfplattor och smarttelefoner hemma. Intressant nog väljer mina äldsta barn (17 och 20) papperstidningen vid morgonkaffet då de är på besök, trots att de annars surfar mycket på sina telefoner och sina egna små datorer, och är bevandrade i ny teknik. Men jag känner också många ungdomar som knappast vet ett skvatt mer om datorer, surfplattor, eller hur man installerar program än sina föräldrar. Min poäng här är att det kanske är lite för lätt att i arbetet utgå ifrån äldre=papperstidning, yngre=surfplatta. Vi är alla olika, och vi förändras även med tiden.

Jag vet att det tar tid och energi att vända en stor skuta. Och jag, precis som många andra trogna prenumeranter, har nog tålamod. Försök balansera mellan alla krav från olika håll, både läsekretsens och  ägarnas. Mina sympatier är med er – trots kritiken.

Den stora YLE-kritiken

Svenska, ,

Höll på att svarva ihop ett inlägg som enbart handlade om några saker som irriterar mig oerhört i Svenska YLE:s radiosändningar (t.ex. flåsig mikrofonteknik och ökande flödesradio-struntprat), men konstaterade sedan att en kommentar av vårt allas gemensamma public servive-bolag kräver mer nyans än det.

Och låt mig också i början slå fast att jag är en stor vän av public service. Jag anser att public service absolut behövs som motvikt till det kommersiella utbudet, där andelen fördummande strunt bara tycks öka för varje år som går. För den finlandssvenska kulturen och för hela den konstruktion vi kallar Svenskfinland är Svenska YLE förstås helt oersättlig, eftersom den är regionalt heltäckande.

Till min inställning hör också att  jag tycker att ett public service-bolag inte nödvändigtvis behöver syssla så mycket med simpel underhållning. Den kan gott lämnas till de kommersiella aktörerna. Jag kan inte riktigt sätta tummen på det, men på något sätt känns underhållning gjord i samma tappning som hos de kommersiella kanalerna alltid lite obekväm i Ylleradion. Undantaget är kanske Eurovisan, men där är det ju EBU som håller i trådarna.

Jag förstår att YLE tycker det är trevligt att emellanåt kunna visa upp stora tittarsiffror, men i min bok borde public service aldrig handla om program enligt den minsta gemensamma nämnaren, utan ribban borde alltid sättas högre än hos konkurrenterna på kommersiella sidan. Jag tycker inte YLE i något läge borde vara tvunget att peka på höga tittarsiffror för att ”legitimera” det skatteuttag som i dagsläget bekostar YLE. Dessutom har ju till exempel YLE:s finska tv-kanaler massvis med tittare, och är år efter år bland de populäraste i Finland.

Ok, nog med lovord, här kommer kritiken mot Svenska YLE. Notera att en hel del kan vara oberättigat, men det jag beskriver är som det upplevs:

1.
Organisationen upplever jag fortfarande som ganska komplicerad, svåröverskådad och frånvänd.  Jag erkänner nog att det på senaste tiden blivit lite bättre om man söker kontakt – åtminstone redaktionscheferna hittar man relativt lätt på webben (visserligen under länken ”respons”) men speciellt de ansvariga cheferna lite längre upp i hierarkin verkar vilja gömma sig så bra som möjligt.

För utomstående produktionsbolag har det också blivit lite bättre, kontaktpersonerna är åtminstone samlade under länken ”produktionsbolag” – låt vara att det sedan vimlar av 20 chefer, producenter och mediaproducenter, vilket säkert gör det svårt att veta vem man egentligen borde tala med, om man vill sälja något till Svenska YLE. Vad är förresten skillnaden mellan en ”mediechef” och en ”programchef”? Eller mellan en ”producent”, ”teknisk producent” eller ”medieproducent”? Då ansvarsområden eller expertis inte skrivits ut är listan rätt så oanvändbar – ett produktionsbolag är knappast intresserat av personalens titlar eller ens den interna hackordningen, utan vad personen i fråga sysslar med på YLE.

2.
Den tittande och lyssnande publiken upplever att Svenska YLE:s ledning gör beslut utan hänsyn till publikens önskemål. Det här stämmer förstås inte hela tiden, men debatten når ett högljutt crescendo med jämna mellanrum, då någon av cheferna fattat ett impopulärt, eller (som publiken upplever) orättvist beslut. Senast gällde det den populära programledaren för Buu-klubben, vars kontrakt tog slut, men vars kontrakt med självklarhet borde ha förlängts.

Det är denna sort brist på finess som oftast utgör min beskaste kritik mot Svenska YLE. Det senaste beslutet var säkert administrativt alldeles ”riktigt” – vilket också framgår av genrechefens platta svar på responsen. Jag blir bara så besviken på att det tydligen inte finns ett system på Svenska  YLE där någon under diskussionens gång tillåts höja handen för att säga ”vänta lite – hur månne publiken kommer att reagera på det här?” Det säger mig att det finns en ganska stor löskoppling mellan publiken (betalarna/ägarna/uppdragsgivarna) och Svenska YLE:s ledning.

Här uppstår på sätt och vis en lustig dissonans. Å ena sidan gör YLE-ledningen en hel del publikundersökningar, som man gärna hänvisar till då folk påpekar det som upplevs som kvalitetsförsämringar (som ökad flödesradio). Å andra sidan fattar man sedan beslut som går stick i stäv med publikåsikterna. Här märker jag nog att jag i viss mån motsäger mig själv – i början skrev jag ju att YLE i min bok inte behöver fjäska för publik och stora tittarsiffror. Men fallet ovan (och andra liknande) är bara så oelegant och klumpigt skötta. Och aldrig att reaktionerna skulle leda till minsta reträtt, eller att man skulle få höra ett erkännande att allting i beslutet kanske inte var så lyckat. Den sortens lite arroganta inställning kan man förstås säga att gäller alla mediaorganisationer, så det är kanske orättvist att bara peka ut Svenska YLE.

3.
Fortfarande, trots budgetnedskärningar upplever jag och många andra (även YLE-insiders jag känner) att YLE, och även Svenska YLE, är en ganska ineffektiv och lågt producerande organisation. När jag senast frågade, arbetade omkring 350 människor på Svenska YLE.  Det är ganska många det, för 1 tv-kanal och 2 radiokanaler. För en utomstående i det ”vanliga” arbetslivet uppstår nog en bild av en på många ställen ganska lugn och skön arbetsplats – nästan ett vilohem – om till exempel det enda en radioredaktör behöver göra är att få ihop till ett entimmesprogram i veckan.  Visst, jag vet: förberedelser, administration, djupdykningar i arkivet, allt det där. Men ändå.

Nu kan det förstås hända jag har helt fel, och då skall jag rätta mig. Men det var också faktiskt ganska svårt att via webben ta reda på vem som gör vad, till exempel på Radio Vega. Då jag surfade över blev det mest rundgång mellan sidorna  ”Information om Vega”, där man visserligen kunde nå programchefen, och ”Kontakta oss”, som de facto bara var ett responsformulär utan några som helst kontaktuppgifter. Aha,  under ”Program” kunde man sedan klicka igenom de separata programmen, ett i taget, för att kolla vem som var redaktör för ifrågavarande program. Vilket för mig till min sista kritikpunkt.

4.
Svenska YLE:s webbsida är forfarande, efter alla dessa år, ett enda rådd. Ta en titt på Radio Vegas navigering nedan:

Vad skall man börja klicka på, och hur förhåller sig de tre menyraderna till varandra? Finns det en inbördes menyhierarki? Börjar man klicka sig fram tappar man snart all spatial uppfattning om ”var” på sajten man befinner sig. Och vissa länkar leder helt oförutsägbart bort från Vega-sidorna till Arenan, tydligen för att just det programmet inte har en egen programsida på Svenska YLE:s sidor.

Går du till nyhtspotalen svenska.yle.fi blir det värre. Alla regioner syns färdigt, trots att det finn en menyrad på högre nivå som skall leda till ”Regionerna”. Trots att de låter likvärdiga är ”Kultur och nöje” på en högre menynivå än ”Samhälle” och ”Mat & fritid”, som av någon orsak likvärdigt delar menyrad med de regionala länkarna, som ju med all tydlighet borde vara överordnade.

Men klicka inte en regional länk, till exempel ”Västnyland”! Då har du plötsligt framför dig (trots att du redan är på ”Västnyland”-sidan) två länkar till  ”Västnyland”, men på två olika menyrader. Hur skall man våga klicka på någonting alls nu? Vart hamnar jag riktigt?

Längst upp har man helt vettigt försökt skapa ordning med en ”toppnivå”, med länkar till alla svenska kanaler samt  Arenan. Men av någon orsak har sedan Buu-klubben (ett enskilt program) promoverats till samma nivå. Vänta! Det var inte en programsida, utan en direktlänk till julkalendern! Man får intrycket av att någon försökt skapa en slags ordning i det stora antalet sidor som produceras, eller försökt skapa ingångar för olika sorters användare, men i något skede bara kastat upp händerna och gett upp.

Den tag-baserade nyhetspubliceringen på nyhetssidan är väl i princip vettig, men den leder bland annat till att samma artikel kan förekomma flera gånger på samma sida med lite olika utseende, i fall artikeln i systemet taggats med flera sökord, och det samtidigt finns flera olika ”samlare” på sidan. Ser oplanerat och amatörmässigt ut.

Och så avslutas varje sida med ”A–Ö: Mer från svenska Yle”. En om möjligt ännu råddigare länksamling med ett sammelsurium av lösa länkar till programsidor, till temabaserade artikelsamlingssidor, till kanalernas huvudsidor, till regionala helheter, till allmän info om YLE, och så vidare. En stor del är dessutom dupliceringar från huvudnavigeringens olika nivåer, men här finns även länkar till sidor som är helt onåbara från andra navigeringar (så långt jag kunnat utröna).

Allt det här har jag gett feedback på åtminstone fem gånger, efter att en pop-up bett mig, första gången strax efter att de nya sidorna blev färdiga. Nu börjar det kännas som om ingen läser den feedbacken.

Är allt då åt skogen på Svenska YLE? Nej, och jag har även stor förståelse och sympati för personalen på YLE, där de flesta säkert gör sitt bästa varje dag.

Jag tror att det stora dilemmat för ett rundradiobolag (och dess personal) är att själva ägandet är så anonymt: det finns inte en tydlig (och mediakunnig) ägare, som vid behov kan slå näven i bordet och säga: ”nu gör vi så här”. Det finns bara de förutsägbara och ganska platta visionerna som slagits fast av riksdagen, förvaltningsrådet och styrelsen.

YLE:s förvaltningsråd är enbart en politisk belöningsklubb som man inte kan vänta sig något ifrån, och styrelsen inte hemskt mycket bättre. Det betyder att själva organisationen i det dagliga arbetet ganska långt får administrera och även utveckla sig själv – ett läge som åtminstone i de flesta andra fall gynnar ineffektiv tillväxt och byråkrati, i stället för trimmad effektivitet och produktivitet. Så ur den synvinkeln är det egentligen alldeles fel att skälla på YLE-människorna om något upplevs gå fel – det är förstås ägaren som bär helhetsansvaret.

Så kanske jag gnäller i onödan. Som sagt, Public Service är jätteviktigt, och för det mesta tycker jag Svenska YLE gör ett riktigt skapligt (och framför allt viktigt) jobb. Men det är också just därför jag anser mig ha rätt att påpeka vad jag upplever som brister. Jag ser på mig själv, med mitt individuellt blygsamma skattebidrag, som en engagerad ägare (som vid tillfälle ibland slår näven i bordet).

Nästa vecka: Den stora Hbl-kritiken.

Låt aldrig en god kris gå till spillo

Svenska, , ,

Så ligger då opinionen i Sverige jämnt gällande Nato, enligt Svenska Dagbladet, som beställt en opinionsundersökning av Sifo. Ok, i själva verket är läget inte riktigt jämnt, utan nästan jämnt, och en ganska stor grupp svarare väljer att inte alls ta ställning i frågan (40 % för, 42 % emot och 18 % vet ej).

Gällande själva undersökningen och dess metodik så har jag svårt att ta ställning till om 1000 intervjuade räcker för att ge tillräckligt små felmarginaler för att resultatet skall beskriva svenskarnas åsikter. Troligen visar resultatet ändå på trendens rikting, och det är ju det som är det intressanta. SvD kan faktiskt peka på en likadant utförd undersökning från mars, då de Nato-positiva svenskarnas antal tvärtom hade minskat sedan den föregående undersökningen. I mars överraskades säkert många av en sådan trend, eftersom situationen i östra Ukraina då hade förvärrats ordentligt, och tecknen på en stark rysk inblandning hade blivit tydligare.

Den  nu publicerade undersökningen gjordes efter ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård i oktober, vilket alltså med all tydlighet visar vad som nu fått opinionen att svänga. U-båtsrapporteringen, närmare sagt mediahysterin, nådde alldeles nya höjder, vilket även jag kommenterat. Då krisen landade på svenskarnas egen trappa (eller det åtminstone målades upp en bild av att så skett) blev resultatet något helt annat än då något sker i ”avlägsna” Ukraina. Natoanhängarna i Sverige och Finland gnuggar nu händerna och hoppas förstås på att en folkomröstning om Nato skulle ordnas precis vid en lika läglig tidpunkt – helst genast.

Och i den senaste SvD-artiklen intervjuas verkligen statsvetare som nu väntar sig en folkomröstning i Natofrågan tack vare det ”positiva” enkätresultatet. Jag kan tänka mig att även Natoanhängarna i Finland kommer att hänvisa till detta resultat, och förvänta sig (eller åtminstone hoppas på liknande trender (med påföljande slutsatser för den finska politiken).

Jag har länge presenterat starka argument för att inte gå med i Nato (eller att överhuvudtaget tro på att någon militärallians kan ”rädda” oss). Att opinionen kan skifta, och till och med vända till Natos fördel är också något jag alltid sagt att kan ske. Med en del Natoanhängare har jag dessutom gemensamt att jag anser att ett eventuellt medlemskap förstås skulle kräva en bred förankring i folkopinionen.

Men jag skulle dock motsätta mig tanken på att en medlemsansökan bör lämnas in (eller en folkomröstning ordnas) på basen av ett enskilt opinionsresultat. De snabbt skiftande resultaten pekar nämligen på att folkopinionen mycket lätt svänger på grund av det som råkar segla upp som en kris på kvällstidningarnas löpsedlar – och som förstås utnyttjas av propagandamakarna till det yttersta.

Valet att gå med eller inte gå med i Nato borde aldrig avgöras som en popularitetsomröstning – ifall vi sedan faktiskt går med, kunde man ju lika bra hävda att vi omedelbart borde dra oss ur Nato så fort en opinionsundersökning visar att opinionen åter svängt i andra riktningen. Att jag har rätt i detta bevisas också av ett faktum jag ofta påpekat: då Natostödet är i sämre, brukar en hel del Natoanhängare avfärda hela folkopinionen, och påstå att hela frågan egentligen är alltför viktig för att avgöras av folket.

Detta selektiva sätt att hänvisa till folkopinionen då det passar ens egna syften är i sig inget nytt, fenomenet återkommer i de flesta frågor som skarpt delar folket. Men konsekvensen när det gäller en fråga som Nato är inte alltid så uppenbar. Det hela ställer förstås även en folkomröstning i frågan i en lite lustig dager: valet av tidpunkt för en folkomröstning påverkar förstås utgången enormt mycket mer än till exempel en fråga om EU eller inte, eller om Finland bör slopa obligatorisk svenskaundervisning. Som SvD-undersökningen visar: Nato-opinionen avgörs av hur den geopolitiska krisen du jour råkar se ut, inte av övervägda resonemang kring vad en militärallians i längden (och då den senaste krisen blåst över) kan innebära för oss.

Ett stort tilläggsdilemma i en opinionsundersökning är att folk får den enkla frågan ”bör vi gå med Nato?”

Ordet ”Nato” manar förstås fram ganska olika bilder i människors huvuden. Jag vågar påstå att de flesta av de bilderna troligtvis handlar om känslomässiga attityder och mycket förenklade begrepp kring ”trygghet” – eller gamla intrycksbilder från gångna tider (få vet till exempel hur den sista stora Natoutvidgningen till 28 medlemmar påverkat alliansens beslutsstrukturer). Och mycket få människor tycks ens ha brytt sig om att läsa Natostadgan, vars paragrafer de facto innehåller mycket lite som kan beskrivas som några garantier för militärt stöd.

Finns det då någonsin en ”rätt” tid att rösta om Nato (eller ens att göra en opinionsundersökning)? Kanske inte. De som känner mig vet att jag anser att frågan för Finlands del är så klar och uppenbar att hela ärendet redan kunde avskrivas från dagordningen. Till syvende och sist är det bara vi själva som försvarar Finland – vilket gör att det enda vi nu borde koncentrera oss på, är att i rask takt öka våra försvarsanslag till en adekvat nivå. Natodebatten är en onödig distraktion, och ett medlemskap skulle riskera att minska vår försvarsvilja och vagga in oss i en falsk känsla av trygghet.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg besöker Estland,
men eskorteras av holländska F-16, inte av estniska plan
(de har inga – vilket gör att man frågar sig vad de har i Nato att göra)

Malms flygfält bör bevaras

Svenska, , , , , ,

På ytan kan det låt som om dagens inlägg gäller en liten, lokal fråga – men frågan – och speciellt hur den läggs fram och debatteras – har även många allmänna dimensioner.

Saken gäller Malms flygplats i Helsingfors. För tillfället börjar hotet om stängning förvandlas från avlägsna mörka moln till ett illavarslande muller. Nu har den finska regeringen satt sin sked i soppan, då Trafikministeriet 23.10 meddelade att staten drar tillbaka sin verksamhet från Malm inom två år, inklusive flygledningen. Som beredning och grund för beslutet användes en ny konsultrapport över var privatflyget kan operera om Malm stängs, men den rapporten har redan på många håll kritiserats för att till sina metoder och slutsatser vara ovetenskaplig och olovligt tunn. Med andra ord ett politiskt beställningsarbete för att berättiga redan gjorda beslut, inget annat.

Bakom allt spökar den gamla motiveringen att Helsingfors stad borde få bygga bostäder på området.

Redan denna enkla huvudmotivering är falsk. Det finns redan planerad tomtmark med plats för 140000 människor inom Helsingfors gränser, så de 20000 som eventuellt kunde få plats på Malm spelar ingen större roll (speciellt som marken är utmanande och dyr att bygga på). I tillägg finns massvis med oplanerad mark inom Helsingfors gränser. Det finns alltså ingen vettig orsak alls att stänga Finlands andra livligaste flygplats. I stället borde beslutsfattarna med jämna mellanrum starta därifrån på en liten flygtur, som genast skulle visa att Helsingfors (och hela huvudstadsregionen) till största delen består av skog och ödemark.

Som motivering har också sagts att Malms flygfält ”går på förlust”. Till det kan man bara säga: vilka för landet essentiella och livsviktiga infrastrukturarrangemang genererar ”vinst”, och vem borde i så fall dela på den ”vinsten”?

Övriga motiveringar man hört gränsar närmast till skymfningar (som att flygplatsen endast används av en handfull förmögna med egna privatplan), så dem kan vi också genast avfärda.

Motiveringarna till att fortsätta flygverksamheten på Malm är däremot många och valida:

  • Det är bra om en huvudstad har flera flygplatser, till exempel om den ena, av en eller annan orsak måste stänga (olycka, terrorism etc).
  • Ersättande flygplatser finns inte på ett vettigt avstånd från huvudstaden, det borde i så fall byggas. Dyrt och onödigt. 
  • Planerna på ett ersättande fält har hela tiden skjutits på (både tidsmässigt och geografiskt). En flygplats 100 kilometer från Helsingfors betjänar inte längre huvudstadens behov, överhuvudtaget.
  • Flygttrafiken på Malm kan inte heller som sådan flytta över till huvudflygplatsen i Vanda, det är alldeles onödigt (och farligt) att den sorts trafik (bland annat flygutbildningen) som sker på Malm såsar in sig bland den tunga trafiken på Helsingfors-Vanda.
  • Det är mycket bättre att flygutbildningen sker i en vältrafikerad omgivning, med adekvat flygledning, än ute i de finska urskogarna. (Det är därför Finlands flygledare motsätter sig en stängning av Malm).

I tillägg kan man konstatera att Malms flygplats förr var Helsingfors enda flygplats – vilket gör både stället och speciellt flygterminalen till en kulturhistoriskt intressant och viktig plats. Kulturellt har platsen alltså lika mycket värde som vilken annan historisk plats som helst, så en stängning skulle också innebära en kulturskandal – men det kan man förstås säga att är normal kutym när politiker utan någon som helst känsla för de här sakerna fattar beslut.

År 2007 publicerades en mer ingående utredning över flygtrafiken (pdf på finska) i huvudstadsregionen där man bl.a. utredde byggandet av ersättande flygfält i huvudstadsregionen. Det var fråga om relativt ambitiösa och realistiska alternativ i Borgåtrakten och i Ingå, som dessutom skulle kunna utvecklas till riktiga regionalflygfält, utan att störa trafiken på Helsingfors-Vanda. Men inget av dessa projekt har ju ens avancerat längre än tanke-experiment, så man kan fråga sig varför det nu är så bråttom att stänga Malm, då inget ens närapå realistiskt alternativ föreligger.

Trafikministeriet pratar i sin senaste utredning om ”skapliga” förutsättningar för det (mycket nedsättande beskrivna) ”hobbyflyget” – i Hyvinge och Nummela. Nummela är dock redan tekniskt helt olämpligt, vilket även framgår av rapporten, som i samma andetag konstaterar att inte ens miljöloven och andra samhällsstipulationer på dessa platser närmelsevis räcker till för det antal starter och landningar som idag sker på Malm. Övrig privat luftfart behandlas inte alls.

Man har alltså gått från realistiska (men förstås dyra) alternativ år 2007, till ”skapliga” (kohtuullinen) alternativ 2014, där ordvalet avslöjar hur falskt det hela skorrar. Det viktigaste i rapporten (kanske den egentliga orsaken till hela rapporten) hittar man sedan i några bisatser: tjänstemännen på ministeriet har upptäckt att privatflyget inte administrativt (d.v.s. av stat och kommun) alls behöver beaktas ifall Malm stängs – privatflyget får helt enkelt klara sig själv efter en stängning, så gott det går. Enligt pressmeddelandet skall man ändå i den nära framtiden träffa representanter för privatflyget för att ”diskutera framtiden”. Varför sådana charader behövs efter denna knock-out övergår mitt förstånd.

Det är alltså inte speciellt lätt att försöka fundera fram sig till vad som på riktigt är på gång. Medborgaradresser har samlats ihop för fortsatt luftfartsverksamhet på Malm (den senaste på 67 000 namn), inga starka folkopinioner kräver att flygplatsen skall stängas (tvärtom tycks den för många invånare vara något man gärna visar upp), och inga vettiga rationella orsaker finns alltså för att stänga fältet – men ändå driver politikerna igenom projektet som en fix idé.

Det är kanske onödigt att här börja spekulera i vad som egentligen ligger bakom det hela. Kan det faktiskt bara vara politisk envishet eller prestige? Att någon har redan satsat för mycket politiskt kapital för att våga backa ur, efter att det hela satts i rullning? Undersökande journalister kunde gärna gräva lite i mer i frågan. Det är alltid stora pengar som sätts i rörelse då hela, nya områden byggs ut. ”Qui bono” (Vem gynnas av detta?) är en fråga som alltid borde ställas då något stort projekt ros i hamn stick i stäv med folkviljan.

Nätneutralitet – en god idé?

Svenska, ,

Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.

Jag vill dock lämna in en avvikande åsikt. Dels har Obama-administrationens initiativ en politisk agenda som få uppmärksammat, dels bottnar hela begreppet nätneutralitet i många missuppfattningar om hur nätet i verkligheten fungerar.

På pappret låter det ju bra. I korthet: Ingen internetleverantör skall få prioritera trafik till egna tjänster framom trafik till andra leverantörers liknande tjänster (till exempel video). Ingen internetleverantör skall få förhindra åtkomst till lagliga sidor. 
Är man emot detta fina är man förstås emot ”ett fritt och öppet internet”. Och man kan förstås säga att marknadsläget i USA, med i praktiken två helt dominerande leverantörer på de flesta orter, är lite annorlunda än till exempel i Europa, där konkurrensen tycks fungera lite bättre.
Men vänta lite nu. Har någon noterat att Obama föreslår att det är Federal Communications Commission (FCC) som skall skapa och övervaka de här reglerna, på samma sätt som FCC övervakar etermedia i USA?

FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).

Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.

Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).

Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är

If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.

Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.

Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt  på grund av hur det samlades in.

2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:

  1. En nätuppkoppling fungerar aldrig som ett streck mellan en avsändare och en mottagare (t.ex. Netflix -> tittaren). Nästan all nättrafik gör många ”hopp” mellan olika nätleverantörer, innan den är framme hos dig. Vid problem och stockningar kan trafiken dessutom ta en helt annan rutt. Det är det som är hela idén med nätet, som uppfanns av den amerikanska militären för att motstå en kärnvapenattack.
  2. Videofiler tar upp till tio gånger mer plats än vanlig webbtrafik och epost, och orsakar därmed en massiv trafik. 
  3. Traditionellt har nättrafik mellan olika nätleverantörer skötts som s.k. peering-trafik: nätleverantörerna tar inte betalt av varandra för användningen av bandbredd och kopplingarna mellan leverantörerna, så länge den ömsesidiga trafiken i vardera riktningen på ett ungefär balanserar ut. Video, främst Netflix, har tyvärr ändrat på hela ekvationen: trafiken blir så massiv och får så ensidig riktning, att kostnaderna för små nätleverantörer (som skall ansvara för ”mellanhoppen”) blir enorma, samtidigt som de inte har möjlighet att få ut några pengar av den som orsakar trafiken (Netflix), för att investera i mer bandbredd. Och ännu mindre är chansen förstås nu, efter Obamas initiativ. Det kommer att leda till att endast de stora, monopolaktiga nätleverantörerna så småningom blir kvar.
  4. Det är alltså denna bandbreddsbrist i ”mellanhoppen” som är den största orsaken till att Netflix hackar, inte någon brist på nätneutralitet.
  5. Netflix har den senaste tiden löst det här problemet genom att man innanför nätgränserna hos vissa stora nätleverantörer installerat ”svarta lådor” där hela Netflix-utbudet finns lagrat. Då slipper man förstås mellanhoppen, men jag kan inte tolka Obamas förslag på annat sätt än att dessa lådor strider mot idén om att ingen trafik får favoriseras. Lådorna måste alltså bort, trots att de idag förbättrar ”konsumenternas” upplevelse.

I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:

No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.

Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.

Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.

Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.

Kan vi sluta tala om ”cyber”?

Svenska, , ,

Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.

Slarvet beror på två relaterade orsaker:

  1. Teknikrapporteringen i vanlig media är generellt sett på usel nivå. Oftast är det bara rena slumpen om det råkar finnas en teknikkunnig journalist på en redaktion (som dessutom är insatt i nätintegritetsfrågor). Allmänreportrar  satta att bevaka dataintrång eller nätattacker vet oftast inte ett dyft om sakerna, och ser sig tvungna att enbart citera vad de får tilldelat sig.
  2. Vissa personer, företag, organisationer och myndigheter har förstås ett egenintresse i att måla upp en situation där kusliga och diffusa ”cyberattacker” hotar oss med jämna mellanrum. Det lönar sig att inte vara alltför detaljerad, ifall man till exempel vill sälja nätsäkerhetstjänster, få en större budget, eller kanske knuffa landet lite närmare Nato, nu när militäralliansen har ”cyberattacker” som ett av sina huvudtemaområden.

Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.


I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella  ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.

De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland,  Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.

De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.

Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.

Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn!  Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?

(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)

Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.

Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.

En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar  inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.

Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar.  Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.

Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).

Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.

Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.

Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.

För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.

Humor: A glitch in The Matrix,
som tydligen tagit över spårvagnarnas
infosystem I Helsingfors. 

Ryssland – realpolitik i november 2014

Svenska, , , ,

Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Fortsätt läsa Ryssland – realpolitik i november 2014 →