Svenska kulturfonden lanserade häromsistens en ”ny logo”. Den har möjligtvis en utvecklingspotential, men som sådan är den inte speciellt lyckad, och passar inte speciellt bra för en organisation som Kulturfonden. Om vi skall vara riktigt ärliga vet jag inte riktigt var den kunde passa. Det känns tråkigt att ”dissa” någon som säkert arbetat uppriktigt och flitigt, och jag vill därför poängtera att det här inte är en ”personlig attack” på de personer som varit involverade i arbetet med den nya logon – snarare är det fråga om att belysa hur det kan gå fel då själva processen med största sannolikhet startat från fel utgångspunkter
Gästbloggare är åter min mor Singa Sandelin Benkö, som i denna text postumt tar ställning till vårt samhällsklimat idag. Hon kommenterar förhållandet mellan strukturer, skolan, företag och fack, individen samt förhållandet mellan könen. Läs först, och titta först på slutet efter när texten är skriven. Bara att konstatera att texten fortfarande känd aktuell. Eventuellt har skolan åtminstone delvis utvecklats enligt de linjer som hon föreslår.
Lust och kreativitet eller emotionell sittstrejk?
Solen skiner också på sommaren i det land jag kort skall beskriva. Men människorna där går med moln över ansiktet. När barn och unga skriver uppsatser om vad de väntar sig av framtiden beskriver de skräckvisioner av undergång och katastrof. Unga par framskjuter eller rent av avvisar tanken på egna barn. Modlösa, maktlösa adopterar de kanske ändå ett barn från något fjärran land, “för att ändå göra något”. Många ungdomar är inte mera nyfikna på livet efter skolan. De har inte lust, inte kraft att göra något. Ett behov som inte kan tillfredsställas snabbt, just nu, är otänkbart. Många driver omkring i en kronisk nedstämdhet, en total organismisk protest, som yttrar sig i en “emotionell sittstrejk”. De vuxna har gett upp, eller arbetar krampaktigt. I radion talar på måndag den missmodiga psykologen, på tisdag den beklämda socialvårdaren, på onsdag den modlösa själavårdaren, på torsdag den tungsinta politikern och på fredag den uppgivna miljövårdaren, alla om förstörelse, nedgång, undergång och elände.
På fredag och lördag är det bara den allvarligt engagerade artisten som sjunger om olust, depression och varats intighet. Också tidningsartiklar, dikter, konstverk och barnens teckningar och t.o.m. forskarnas forskningsrapporter handlar om förintelse och vånda, om det störda, osunda och avvikande.
Beteckningen depression har avlägsnats från psykiatrisk terminologi. Då både vårdare och patient, förälder och barn, politiker och väljare lider av samma sakers tillstånd, betraktas det rådande sinnelaget som normalt.
Förmågan att älska fritt och kraftfullt har de flesta glömt, eller aldrig lärt sig. I en del böcker kan man läsa sig till vissa kunskaper. Men intimitet och beroende anses oerhört påfrestande för den jämlikhet man äntligen nästan genomfört, så många föredrar att vara impotenta eller frigida.
Befolkningsexperten som ännu yrkar på högre nativitet, glädje i familjen och fasta relationer mellan människorna, utsätts för bittra attacker. Forskaren som framhärdar med att undersöka uttrycksformerna för det sunda, det mänskligt fria och kreativa som utvecklas till sin fulla kraft, erhåller inga anslag och tystas ned. En obestämbar rädsla råder; osäkerhet och rastlöst missnöje svävar överallt. Några individer som ännu älskar kraftfullt, visar spontan handlingskraft, målmedvetenhet och en sund självuppskattning, ses med misstänksamhet och oro…
Jag har åter deltagit i en insändardebatt i Hbl om fenomenet religiös omskärelse. Jag inser att lösryckta insändare med flera dagars mellanrum blir svåra att följa med, så jag samlar här mina egna postuleringar för den som är intresserad. Jag redogör även för debattens gång – den har intressanta drag, som tycks återkomma.
Intressant grafik. Andelen omskärda i olika världsdelar. Blått 0-20 %, gult 20-80%, rött 80-100 %
Liksom förra gången (för cirka fem år sedan) initierades debatten av en skribent som krävde ny lagstiftning som skulle förbjuda religiös omskärelse. Och precis som förra gången kom de förväntade svaren från den judiska och den muslimska gemenskapen, med ganska svag argumentering:
Den medicinska:I Afrika sysslar självaste Världshälsoorgansisationen med omskärelser i kampen mot AIDS, och enligt mätningar minskar de här ingreppen på spridningen. I USA sker det rutinmässigt och är hygieniskt bra. Svar: De här argumenten skulle vara relevanta för vår diskussion enbart om AIDS skulle vara ett stort problem i den judiska eller muslimska gemenskapen i Finland (vilket åtminstone inte jag tror), eller om folk i Finland aldrig skulle lära sig använda tvål och vatten. I Afrika sker ingreppet dessutom på vuxna män, inte på försvarslösa spädbarn. Så hela den här argumentationsfåran kan vi utan vidare avfärda.
Det kulturella:Omskärelse har skett sedan urminnes tider och är påbjudet av Gud. Att kritisera det är i själva verket dolt judehat, förföljelse, eller åtminstone hatprat. Svar: Det här argumentet har inte validitet eftersom det inte bemöter själva sakfrågan, utan endast strävar till att svartmåla kritikern eller kritikerns avsikter. Inga traditioner (varken religiösa eller icke-religiösa) kan förstås ställas utanför kritik, och åldern på dem spelar faktiskt ingen roll. Använder vi sådan argumentation går samhället aldrig framåt.
I debatten gjorde jag först klart att jag inte hör till gruppen som kräver ny lagstiftning. Jag anser nämligen att lagstiftning överlag skall vara entydig och klar. Nya lagar behövs ej, eftersom det naturligtvis redan nu är olagligt att gå och skära i spädbarns könsorgan.Skulle jag göra det (eller beställa ingreppet av en utomstående), skulle det förstås klassas som den misshandel det är – jag hör nämligen inte till ett judiskt eller muslimskt samfund.
Samtidigt är jag övertygad att att en ny lag inte skulle ha någon verkan. Religiös omskärelse skulle fortsätta precis som förr. Proceduren har inte försvunnit trots FN-konventionen om barnets rättigheter (som även Finland ratificerat), där man bland annat slår fast: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.”[…] ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling.” I min andra insändare skrev jag följdaktligen att vi har ett läge i Finland där olika medborgargrupper behandlas olika av lagen; myndigheterna ser helt enkelt mellan fingrarna när det gäller religiös omskärelse. På detta fick jag ett svar där man lite näsvist påstod att jag ställt mig ovanför lagen själv, eller åtminstone Högsta Domstolens beslut från 2008 (som kom efter att en muslimsk mor åtalats för misshandel efter en omskärelse). Beslutet slår nämligen fast att religiös omskärelse är helt okej.
Jag är förstås mycket medveten om HD:s kuriösa beslut, som i själva verket bara stöder mitt påstående: det som för alla andra medborgare naturligtvis är straffbart (att skära i försvarslösa barns könsorgan) är inte det, ifall man råkar höra till en handfull religiösa samfund. Högsta domstolens text är kuriös av många skäl. I insändaröversättningen beskrivs beslutet så här: ”åtgärden kan bedömas ha positiv betydelse för pojken själv och hans identitetsutveckling”. Vem som kommit fram till detta luddiga ”kan bedömas” säger man inte – det handlar förstås om en översättning av en finsk passivsats, och de passusarna låter ofta ”myndigare” och bättre på finska: ”voidaan arvioida”.
Främst har jag alltid undrat över hur det hela sedan i praktiken skulle kunna gå till. Föregås kommande religionsutövningar i vuxnare ålder av en titt i brallorna med påföljande gemenskapskänsla? Och även om man inte tittar, medverkar faktiskt vetskapen om detta (i vanligt umgänge) osynliga ingrepp faktiskt till ”förankring i pojkens religiösa och sociala samfund”?
Nästa kuriositet gäller HD:s bedömning att allt är ok ifall ingreppet sker ”medicinskt adekvat”. Vad som är ”medicinskt adekvat” och vem som borde avgöra det sägs inte. Men kanske det var just detta juridiska dilemma som för något år sedan ledde till det absurda laginitiativet om att religiös omskärelse enbart borde få utföras av läkare – något som förstås Finska läkarförbundet skarpt tog avstånd ifrån, eftersom läkare helst inte vill vara aktörer i religiösa riter. Redan läkareden förpliktigar (förstås) läkarna till att enbart syssla med vetenskap, och medicinska ingrepp.
HD:s beslut bör alltså ses (och ordvalen avslöjar det) som en ”nödvändighet”, ett sätt att normalisera rådande praxis (att se mellan fingrarna). Fallet påminner om situationen där medlemmarna i ett enda religiöst samfund (Jehovas vittnen) är befriade från den allmänna finska värnplikten, eftersom man annars skulle ha en massa ”åsiktsfångar” på halsen, då Jehovas vittnen inte heller vill göra civiltjänst (här kan vi också börja diskutera varför kvinnor och män behandlas ojämlikt gällande denna allmänna värnplikt).
Myndigheterna vill alltså inte ha en ful situation där flera personer ur den judiska eller muslimska församlingen årligen och rutinmässigt åtalas för misshandel – därav HD:s beslut. Praktiskt och bra, men lite brydsamt eftersom olika medborgargrupper därmed behandlas olikt inför lagen. Eller egentligen: att vi har olika juridisk praxis för olika medborgargrupper. Visst: i många fall kan det vara motiverat att särbehandla minoriteter, även lagstiftningsvägen – men det skall vara s.k. positiv särbehandling, tycker jag, inte handla om riter som inbegriper knivar och könsorgan.
Själv anser jag alltså att det kanske i fall som dessa vore ärligare att ha en enda entydig lag (misshandel är misshandel) – och så väljer man då att selektivt se mellan fingrarna, utan att krångla till det med ny lagstiftning, som egentligen inte gör någonting tydligare. Lagstiftar man mot religös omskärelse måste man ganska fort även börja definiera vad som egentligen är religion, och vad annat som kan tänkas vara tillåtet eller förbjudet om man tillhör den eller den församlingen eller sekten. Till exempel är lagen entydig när det gäller att slå barn, men ändå står det i Bibeln att det är okej att aga.
Tänker man efter ordentligt så märker man alltså att det inte går att lagstifta om religiösa uppfattningar och traditioner. Laginitiativen måste vi därför tolka som välvilliga människors försök att belysa hur arkaiska och irrationella många religiösa uppfattningar och föreställningar är.
Till sist: i slutändan av den aktuella debatten började det åter dyka upp insändare undertecknade av kvinnor, där grundidén var att omskärelse är ett så litet ingrepp, att hela debatten är onödig och överdriven. (Förra debattgången var det även en kvinnlig insändarskribent som i slutdebatten ville diskutera Jesus Kristus omskärda schlong som en förmildrande omständighet – vilket jag dock avböjde.)
Jag blir alltid lite mystifierad av de här texterna. Jag frågar mig: hur har de här kvinnorna avgjort vad som är ett ”litet” ingrepp på detta, ändå rätt så känsliga område på kroppen. Var skulle gränsen för dessa kvinnor gå? En öronsnibb? Ett lillfinger? Varför denna nedsättande, förminskande attityd i en fråga som alldeles tydligt engagerar på allvar?
Motiven bakom denna sorts insändare har jag alltså svårt att få grepp om. Men hela ingreppet måste ju ursprungligen (och troligen även idag) ha att göra med vår stora upptagenhet gällande vår mänskliga sexualitet. Kanske svaren kan sökas där.
Regeringssonderingarna efter riksdagsvalet 2015 ser nu ut att leda till en regering med Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet, och det hela har redan lett till de förväntade domedagsprofetiorna på finlandssvenskt håll. Jag skall snart berätta varför jag tror att det inte nödvändigtvis behöver gå så förskräckligt mycket sämre för finlandssvenskarna än om SFP varit med i regeringen – men först lite allmänna kommentarer:
Det är nog rätt så problematiskt med Sannfinländarna i regeringen. Deras program och rikdsagsvalsprogram (vilka jag läst) känns på många håll som kaffebordsdiskussioner av det mest förenklade slaget. Idéer som i sannfinländarnas öron säkert låter ”rätta” eller som ”bondförnuft” har inte retts ut speciellt långt, och många av dem är inte juridiskt eller ens praktiskt genomförbara – speciellt de som gäller flyktingar och invandring. T.ex. föreslår sannfinländarna att en flykting som kommit till Finland, senare gift sig och fått finskt medborgarskap, borde skickas tillbaka till urpsrunglandet om urpsrungslandet åter blir sådant att man annars kunde återvända, till exempel som turist. Sannfinländarna har glömt att grundlagen skyddar finska medborgare från godtyckliga åtgärder som att fråntas medborgarskapet eller utvisas ur landet, så denna idé går inte ens i teorin att genomföra. Eller tror Sannfinländarna att de får med alla andra riksdagspartier på att ändra grundlagen i brådskande ordning – med 5/6 majoritet i riksdagen?
Överlag måste jag säga att jag är ganska besviken på hur hela regeringsrumban efter valet gått till. Centern var den store segraren, så regeringsbildaren är klar, inget med det. Och de två övriga kommer förstås på de följande platserna om man enbart räknar mandatantalet i den nya riksdagen. Men åtminstone jag såg rött då regeringssonderaren Sipilä som första åtgärd meddelade att valresultatet inte spelar någon roll då den kommande regeringen skall pusslas ihop – svaren på frågorna avgör. Men vad är det då för idé att arrangera dyra och arbetsdryga val och valkampanjer om det inte spelar någon roll? Då kunde man väl lika bra vart fjärde år låta pinnen rotera mellan de stora (vilket nu ändå sker), och så får det då vara ”svaret på frågorna som avgör”. I år valde ju folket bland annat att utse de gröna till stora segrare, medan endast SFP – av de utgående regeringspartierna – gick framåt i röstetal. Ändå har de här partierna nu kallt skyfflats åt sidan. I stället för att lyssna på vad folket sagt i valet står nu alltså två ”loosers” vid sidan om Sipilä och ler. Något är fel med bilden.
Sedan tycks speciellt Timo Soinis leende nu också orsaka stora skälvningar bland många finlandssvenskar. Det hela klumpas på de flesta håll ihop i meningar som ”jag är rädd för svenskans framtid i Finland”. Men vad ett enskilt regeringsparti, en ordförande eller ens en regering kan få till stånd är ändå begränsat (se grundlagsexemplet ovan), så riktigt vad som helst kan nog inte ske. Och Soini verkar dessutom nu göra nästan vad som helst för att få bli minister, så den stora frågan är vilka kompromisser han gjort för att få komma med. Han har garanterat tvingats tumma på en hel del sannfinländska agendor för att bli salongsfähig. Och då förutspår jag att besvikelsen i delar av hans riksdagsgrupp fort kommer att bli stor, då man inser att en regeringsmedverkan inte automatiskt betyder att alla ”kaffebordsprogrammen” blir verklighet. Min andra förutsägelse innan perioden gått ut är att en besviken grupp bryter sig ur sannfinländarna – liksom Suomen kansan yhtenäisyyden puolue i tiderna bröt sig ur SF-föregångaren SMP, då SMP satt med i regeringen. I kombination med att en allt tröttare Soini en vacker dag inte längre orkar, är det början på slutet på Sannfinländarna, för den här gången.
Den enda riktiga politiska risken är förstås nu om omvända eftergifter sker: om Centern och Samlingspartiet väljer att till exempel ta in invandringskritiska formuleringar med syfte att fria till sannfinländarna, för att på det sättet försöka hålla regeringsskutan tät. Frågan är ändå hur det kunde göras utan att alienera stora skaror av de egna trupperna: troligtvis måste det i så fall skrivas så vagt att allting kör ner sig i tolkningsfrågor, med lika stora besvikelser på sannfinländskt håll, då det sedan kommer till kritan.
Många farhågor rör sig även kring den samhällsstämning som nu kan tänkas uppstå i Finland. Herrarna ovan kan ju inte med bästa vilja beskrivas som liberala, så här finns något man alldeles legitimt kan vara rädd för. I sina råaste exempel i form av idioter som nu tror att persunas regeringsmedverkan ger ”rätt” att till exempel skrika glåpord åt eller gå lös på utlänningar eller invandrare (eller helt enkelt människor som inte ser ut som idioterna själva). Men i mildare former även en bakåtsträvande konservatism när det gäller andra frågor. Till exempel Sipiläs och Soinis religiösa övertygelser kommer med ganska stor säkert att färga av sig på de kommande fyra årens arbete när det gäller saker som jämställdhetsarbete eller arbetslivsfrågor. Hela det politiska fältet tycks även ha gubbifierats om man ser på partiledarna och de personer som nu förhandlat om ”samhällsfördrag” – trots att både unga och kvinnor valdes in i med starka mandat i valet. Och som några stora minoritetsförsvarare har inget av regeringspartierna utmärkt sig som, snarare som ”försvarare” av majoriteten (en befängd idé, jag vet). Men en hel del hänger förstås på hur resten av ministerkollegiet kommer att se ut – och ifall Stubb får gehör för den ”öppenhet och tolerans” som han säger sig företräda.
Många har kanske röstat Centern för att de ser upp till en Sipilä som nu tydligtvis axlat rollen som räddare av Finlands ekonomi. Han är ändå ganska ny i spelet, och politik är sannerligen inte samma sak som affärsliv – att leda ett företag ger inte nödvändigtvis de färdigheter som behövs för att att leda en regering. Man kunde kanske vänta sig att företagaren Sipilä skulle få få stöd och draghjälp av Alexander Stubb (ens i de ekonomiska frågorna) men något säger mig att de tu representerar så olika sorters konservatism att detta inte kommer att ske. (I tillägg minns jag inte att Stubb en enda gång visat att han förstår sig på ekonomi eller nationalekonomi). Leendena är breda nu, men jag tror de kommer att stelna ganska fort.
SFP är ”ute i kylan”, för första gången sedan 1978, och den gången var det inte heller fråga om att bli lämnad utanför dörren, utan snarast en självvald taktisk manöver, med så gott som säkert återinträde i nästa regering (det var den tiden då regeringarna avlöste varandra lite oftare än idag). På grund av den långa perioden i regeringen finns det av naturliga skäl ingen i partiapparaten som nu kan ge tips hur korten borde spelas, så man kan tänka sig att det blir lite improviserat i början.
Läget behöver inte leda till katastrof, men ett predikament är det förstås. Vilka vägar går det att påverka, vad kan byggas upp, som tidigare kanske känts omöjligt? Kunde till exempel Folktinget nu börja spela en lite större roll? Politiskt har ett mer inflytelserikt Folkting inte hittills intresserat SFP, men nu bör man förstås utnyttja alla möjligheter att påverka andra partier. Goodwill för ”det svenska” finns det mycket av (vilket visades av omröstningen om medborgarinitiativet om att slopa obligatoriska svenskan), så inget är ännu förlorat, trots den nuvarande regeringsbasen. Det kan också hända att republikens president blir lika viktig för SFP och finlandssvenskarna, som den institutionen varit för ålänningarna och deras självstyre. Jag har alltid tyckt att det var lite synd att man i tiderna så drastiskt minskade på presidentens inrikespolitiska befogenheter – i den institutionen kunde finnas en garant för att alla finländska medborgargrupper behandlas väl, oberoende av hur de politiska konjunkturerna förändras. Visst – presidenten kan kanske ryta till även nu, men jag har på känn att det lätt av regeringen kunde utpekas som obehörig inblandning, oavsett hur påkallat denna rytning i sig kunde vara.
För SFP är det största problemet de kommande fyra åren förstås synligheten: ministrar syns, och Carl Haglund gjorde bra ifrån sig som försvarsminister. Denna gång hjälpte inte ens det, då ”de stora” bestämt att ”de små” denna gång skall hållas utanför. Det sker knappast enbart av illvilja; de stora är säkert skrämda av hur den förra sammelsurium-regeringen fallerade på slutrakan. Inget av det var förstås SFP:s fel, så orättvist känns det, och säkert finns det även nu ett mått av att nu ”visa SFP var skåpet står” bland regeringsbildarna. Men som sagt, den kommande regeringen känns också den nästan lika osäker som den förra, trots att den på ytan ser mer koherent ut (åtminstone blandar man inte borgerliga partier och vänsterpartier i samma regering, vilket även jag kan godkänna). Men tycker Samlingspartiet en vacker dag att Centern och Sannfinländarna börjar likna varandra alltför mycket kan en splittring ske. Och Centern och Sannfinländarna kan inte, trots Centerns valskräll, regera ensamma.
Uppdatering 3.4.2015: Nya uppgifter från tyska åklagare. Kort uppdatering 1.4.2015 kl 20.00: Några klarifieringar gällande den franska olycksutredningen vs. brottsutredningen, samt borttagande av vissa citationstecken och fränare uttryck som orsakade missförstånd.
Jag tänker inte spekulera i vad som orsakade kraschen, och i det här skedet är det väl dessutom onödigt. Så massiv är den färdigtuggade narrativ vi fått oss serverade om den olyckliga, depressiva och självmordsbenägna andrepiloten, att några alternativa teorier överhuvudtaget knappast kan få en syl i vädret.
I skrivande stund (början av april, 2015) är fakta detta: Vi vet inte med säkerhet någonting om vad som pågått på flyget, och åtminstone jag har inte fått mig presenterat några som helst trovärdiga bevis för just något alls. Saken förbättras inte av att en stor del av rapporteringen sköts av journalister med ringa kunskaper om flygplan eller lufttrafik – de ställer sällan de frågor som borde ställas då någon levererar ny och sensationell information.
Det första som – enligt CNN ”franska myndigheter” – rapporterade efter kraschen var att piloterna kontaktat flygledningen med ”Emergency, emergency”.
Den storyn drogs bort någon dag efter olyckan, då den franske åklagaren Brice Robin under en flåsig presskonferens relaterade en ljudupptagning från cockpit, från en av de ”svarta lådor” som hittades. I och för sig är det vanligt att den första rapporteringen efter traumatiska och kaotiska händelser blir fel och modifieras. Men vem denna åklagare var och vad han hade med haveriutredningen att göra blev mycket dåligt förklarat, speciellt i finländsk media. Han leder inte själva olycksutredningen, utan en utredning som skall slå fast ifall brott föreligger. (Olycksutredningen leds av BEA, den franska flygsäkerhetsmyndigheten, och dess chef Rémi Jouty). Om hur Brice Robin hört ljudupptagningen och varför han valt att läcka den har så vitt jag kunnat utröna ingen journalist ställt några frågor. De har bara sprungit med storyn. Och någon ljudfil eller ens en ordentlig avskrift har vi inte hört eller sett. I och för sig förklarligt, eftersom det är själva haveriutredningen som skall bestämma om de sakerna.
The[n] one can hear the sounds of the automatic pilot being reprogrammed to accelerate the descent, pushing the plane from 38,000 feet (11.000 meters) to 100 feet (30 meters) in a matter of minutes. […]The captain asks for the crowbar hidden in the back of the plane. Louder bangs can be heard hitting the door, followed by metallic sounds. The captain tries to bend the door with the crowbar. […] Despite the deafening noises, Lubitz’s breathing can cleary be heard through an oxygen mask he put on. He is breathing normally.
Bara några detaljer:
Tyska Bild rapporterade först stort att kaptenen försökt ta sig in med en yxa. I CNN:s referat på basen av Bild (med datoranimerad bild och allt) visas inga tillhyggen alls. I Paris Match mer detaljerade referat har verktyget förvandlats till en kofot. Det kan ju vara fråga om språkförbistring, men även det är ganska oroväckande, och gör inte referaten mer pålitliga.
Cockpitdörrens låsmekanism har en emergency access-kod med vilken dörren kan öppnas utifrån (t.ex. om båda piloterna svimmat) under 5 sekunder och som föregås av en ljudlig och lång signal i cockpit (beskrivs i denna Airbus-video). Öppningen har en override inne i cockpit (ifall t.ex. kapare hotar kabinpersonal för att få koden) så man kommer inte automatiskt in i cockpit, men inget om ljudsignalen framgår i referaten från CVR-inspelningen. Användes inte emergency access-koden? Verkar underligt.
En Cockpit Voice Recorder kan vara konfigurerad och installerad på olika sätt. Kan en 25 år gammal installation med säkerhet plocka upp ljudet från autopilotens vridknapp? (i CNN:s anmation går handen lustigt nog till helt andra instrument än planets Flight Director). De CVR-inspelningar jag hört har aldrig varit speciellt tydliga. Kanske om installationen förnyats, och kanske kan ljudet tidsmässigt kan korreleras med nedstigningens början. Av en ljudfil kan man förstås inte höra vad autopiloten ställs in på, så denna detalj i referatet är bogus i vilket fall som helst,
Kan mikrofonerna plocka upp vad kaptenen säger till övrig personal på andra sidan dörren (”asks for a crowbar”). Svårt att avgöra, jag skulle luta mot högst osannolikt. Inget sägs dock om att man kan höra andrepiloten sätta på sig syremasken, den bara antas vara på i slutet, kanske på grund av det karakteristiska ljudet (men då andas man ju nog inte ”normalt” – eller avses enbart andningsrytmen?). En A320-pilot har i en intervju att CVR-mikrofonerna omöjligen kan ta upp andningsljud.
Hur CVR-inspelningar skall behandlas i samband med haveriundersökningar följer vanligtvis ett visst mönster. Inspelningen skall säkras, och läsas med specialutrustning beroende på hur den spelats in (Magnetband, solid state-minnen). Vanligtvis krävs även ganska avancerad ljudbehandling för att få ut något hörbart från inspelningen, vilket tar sin egen tid. Längden som rapporterats (30 min) tyder på en äldre sortens magnetbansinspelning. Proceduren som ledde till att åklagaren (och Paris Match) så fort kunde höra inspelningen borde alltså redas ut.
En massa motsägelsefull information alltså, och släppt alldeles för tidigt i utredningen.
Paris Match och tyska Bild har också rapporterat om en video som påstås vara tagen i olycksplanet vid kraschen (CNN:n intervju med Bilds chef.red.). Chefredaktörerna säger inte mer än att det ser äkta ut (videointervju på franska i första länken ovan). Om videons autenticitet (format, datumstämplar, metadata, igenkännbara detaljer) sägs inget, inte heller om hur den hittats, och vem som gett Paris Match den. I min bok betyder det tillsvidare att det är fråga om ett sjukt skämt. Men intressant att annan media tar de här två skvallerblaskorna på djupaste allvar, och rapporterar vidare.
På den tyska sidan har vi även åklagare som öppet relaterar upptäckter de gjort, bland annat medicinska papper i andrepilotens skräpkorg som ska visa hur han hade den ena eller andra fysiska eller psykiska åkomman. Senast publicerades uppifter om att andrepiloten gjort nätsökningar på ”cockpitdörrarnas säkerhetssystem” och på ”självmord”. Vi har också personer som beskrivs ”flickvänner” som kommer med olika uttalanden, som på något sätt ska bevisa hans självmordsbenägenhet.
Den tyske åklagaren (vi får sällan göra några namn i nyhetssändningarna) träffar pressen på gatan efter att flygplanets färdskrivare hittats. Vad är det för sorts utredning som ordnar presskonferenser på gatan?
Det kan mycket väl hända att allting stämmer, men allt detta dramatiska läckande är högst ovanligt under en pågående flyghaveriutredning, eller ens under en brottsundersökning. Alldeles tydligt är ju att man nu samstämmigt och ganska frenetiskt ”målar en bild” av vad som skett. Till saken hör även den sorts datoranimering som CNN sysslar med: vi får hela händelseförloppet uppspelat för oss, så då vi börjar bilda en åsikt om vad som skett har vi redan ”sett med egna ögon” hur det hela gick till – detta trots att allting tekniskt sett fortfarande är helt outrett. Återigen, åtminstone jag har inte ännu sett något som jag skulle kalla påtagliga bevis. Inget konkret visas upp, utan vi har åklagare som pratar på presskonferenser samt en rad anonyma berättelser och skriverier i franska och tyska skvallerblaskor.
Öppenhet är alldeles bra, men i sådana är komplicerade fall skulle jag hellre vänta tills bevis presenteras trovärdigt av en grundlig utredning, inte då det läcks till höger och vänster och enbart öser bensin på lågorna.
Det intressantaste som hittills presenterats är den data som flightradar24.com skickat utredarna: transponderuppgifter som visar olika inställningar som gjorts i cockpit. Det här är data som nyare ADS-B-transpondrar experimentellt skickar ut (och som möjliggör tjänster som flightradar24, där man i realtid kan följa med hur flygplanen rör sig). Men även här är det ännu oklart ifall denna data kan hackas och förvrängas, hur pålitlig den är, och vilken bevistyngd som kan tillmätas uppgifterna.
Summa:
[3.4.2015] Den svarta låda som lagrar omfattande uppgifter om hur flygplanet betett sig och vad piloterna sysslat med i cockpit har nu hittats. Den datan kan nu matchas mot CVR-inspelningen, radardata etc.
Helt oberoende vad den riktiga utredningen slutligen kommer att visa (och mycket pekar ju på att andrepilotens självmord är den enda plausibla förklaringen), är det verkligen underligt att så mycket läcker ut i ett så tidigt skede, och att definitiva slutsatser om kraschen dras på basen av de motsägelsefulla uppgifter som relateras från ljudupptagningen, samt massor av löst prat, som tillsvidare bara borde karakteriseras som skvaller.
Nu skulle det vara dags att låta utredningen ta sin gilla gång och ge de riktiga utredarna arbetsro. Utredarna får inte styras av att ”alla redan vet vad som änt”, av spekulationer eller skvaller, utan måste ta alla möjligheter i beaktande. Airbus 320 har som andra flygplanstyper inte varit utan tekniska problem sedan typen introducerades 1987; även de senaste åren har datorerna emellanåt gjort farliga felaktiga manövrar, hydrauloljedimma har blandats i cockpitluften (blir en nervgas som orsakar kraftiga hallucinationer) etc etc.
Segern för PKN:s bidrag i den finländska uttagningen till Eurovision Song Contest har genererat en rätt så förutsägbar ”debatt” i social media, kommentarspalter och kolumner. Jag har kommit fram till att motsättningarna i grund och botten gäller vad folk upplever att ESC ”egentligen” borde eller inte borde vara.
Till dem som fortfarande önskar att den internationella sångtävlingen bara borde handla om musik och melodier kan jag bara säga: glöm det. Tävlingen har för länge sedan politiserats och blivit en arena för olika samhällspolitiska och politiska agendor. Det är bara att konstatera fakta.
Den utvecklingen tycker jag i och för sig att är alldeles legitim att sörja, jag brukar själv med nöje titta på gamla ESC-inslag från 1960- och 70-talen. De inslagen tilltalar mig för att de har lite långsammare tempo, de har en live orkester och levande dirigent, och de genomsyras av en skön frånvaro av svulstig och pompös scenshow, överdrivna dansnummer och skrikiga konferencierer.
Punk har jag aldrig lyssnat på, lika lite som Monster Rock. Men att PKN deltar, uppträder och vinner uttagningen är inget jag ondgör mig över. PKN är både en fullständigt följdriktig konsekvens av i vilken riktning ESC utvecklats, och utgör samtidigt musikaliskt något nytt jämfört med de mest stagnerade elementen av ESC. Jag gillar inte punk, men jag gillar tanken med punk.
PKN på Provinssirock 2013
Med stor sannolikhet kommer PKN också att vinna finalen. Det går liksom inte att konkurrera ut dem med en traditionell ”eurovisa”. På sätt och vis höjer jag på hatten just för det – det mesta som deltar i ESC är ju rena smörjan, och just den sortens svulstiga show jag inte kan tåla, där man skriker ut så patetiskt falska ”känslor” att det hisnar. (Sverige är speciellt bra på denna sorts ”ESC-formula”).
Låt mig också prognostisera, att med lika stor sannolikhet som PKN vinner ESC, deltar åtminstone två punklåtar och två grupper med utvecklingsstörda i ESC år 2016 (för att också floppa totalt – då något annat redan är på agendan det året).
En grej vill jag gärna påminna om i yran. Alla som gör stort nummer av hur ”toleranta och liberala” de nu är för att de röstade på PKN, eller i kolumner himlar över de som inte tycker PKN är en god idé, bör ta sig en funderare utgående från den diskussion jag förde i samband med Ice Bucket Challenge.
Det finns alltid en risk att ganska många medborgare nu tycker att de med några knapptryckningar ”gjort sitt” då det gäller lika rättigheter och lika möjligheter för (denna gång) utvecklingsstörda. Men i verkligheten är det arbetet förstås betydligt mer långsiktigt, och kräver även i fortsättningen mycket och tungt arbete på helt andra fronter. Fundera till exempel alltså även på vem du röstar på i riksdagsvalet. Demokratiska val är (åtminstone tillsvidare) det är enda sättet att på riktigt påverka samhället.
Då jag hävdar att röstandet i ESC (och liknande grejer) politiskt sett är så gott som meningslöst brukar jag få mothugget att det åtminstone ”skickar en signal”. Men sådana ”signaler” har jag kommit fram till att oftast bara förstärker barrikaderna på båda sidorna, och knappast alls leder till större ”tolerans”.
Till skillnad från många andra brukar jag alltid läsa igenom de utredningar, betänkanden och rapporter som olika arbetsgrupper producerar som bas för nya laginitiativ. Därför tar det en tid innan jag hinner kommentera ordentligt.
Denna gång var jag tvungen att traggla igenom de 130 sidor som Försvarsministeriets arbetsgrupp för informationsanskaffningslag skrivit ihop under rubriken Riktlinjer för en finsk underrättelselagstiftning (pdf). Förutom några bra termdefinitioner i början är det fråga om ett ganska luddigt papper, där den stora textmängden säkert är tänkt att slå dimridåer kring det man egentligen vill åstadkomma: en lag som skulle tillåta massövervakning av nättrafik.
Det viktigaste just nu att hålla i minnet:
Det är inte bara betänkandets huvudslutsats (att vi måste lagstifta om massövervakning av nätet) som är problematisk, utan också många av de antaganden och generella uppfattningar som ligger som grund för slutsatserna i pappret.
Finländska polismyndigheter kan, om de misstänker ett brott, redan nu avlyssna och övervaka nättrafik. Extraordinära åtgärder (som massövervaking) borde förstås var möjliga endast under extraordinära omständigheter (som krigstillstånd).
Att Sverige och Nederländerna och andra länder som USA råkar ha lagar om massövervakning är ingen orsak att ta efter. De lagarna är dessutom starkt kritiserade.
För den som vill ha ett lite längre, effektivt sammandrag av det hela räcker det egentligen med att läsa den avvikande åsikt som Kommunikationsministeriet lämnat in, och som återfinns i slutet av betänkandet. Kommunikationsministeriets tjänstemän belyser på ett beundransvärt sätt hur hela arbetsgruppen med all tydlighet från början endast haft som uppgift att hitta motiveringar och ”bevis” för att en massövervakningslag behövs. I den avvikande åsikten avslöjas också att arbetsgruppen – tydligen efter samhällsdebatten i samband med Snowden-avslöjandena – konsekvent bytt ut ordet ”nätövervakning” till ”informationsanskaffning” i hela betänkandet.
Jag förde redan en kort insändardebatt med rätt så vilseledda medborgare som ansåg att Kommunikationsministeriet nu förstör allt och ”kastar sand i kugghjulen” gällande något som är nödvändigt och bra. Insändarspalterna är tyvärr lite för begränsade (och långsamma) för att föra någon vettig debatt, så jag listar i stället här de viktigaste sakerna som gör att arbetsgruppens betänkande är mycket, mycket problematiskt:
Betänkandet är alltför spretande. Man vill behandla alla ”cyberhot” på en gång (läs gärna min text om varför vi borde skippa ordet ”cyber”) och blandar ihop allt till en salig röra: nätattacker mot infrastruktur och företagsverksamhet, militära hot, terroristhot, samt militär och civil spanings- och spioneriverksamhet (både vår egen och utländsk sådan).
Förslaget skulle innebära att de tjänsteleverantörer som erbjuder nättrafik ”frivilligt” skulle upplåta utrymmen i sina maskinsalar för myndigheternas utrustning, som sedan skulle filtrera all nättrafik. Få tänker på att ett samhällsarrangemang där statsmakten och företag på detta sätt verkar i maskopi med varandra och skapar en elit ”som vet bättre” kallas för korporatism, och att korporatism är ett av de tydligaste tecknen på ett fascistiskt samhälle. Tror du mig inte, så kolla själv. Eftersom en stor del av även den ”vanliga” nättrafiken till oskyldiga sajter idag sker krypterat, skulle en massövervakning endast kunna bli möjlig ifall medborgarna lagvägen tvingas acceptera nättillhandahållarnas certifikat – så att trafiken kan läsas. I praktiken skulle man alltså göra kryptering olaglig för vanliga medborgare. Att kriminella förstås skulle strunta i sådan lagstiftning väljer man att bortse ifrån.
Man lyfter som ”goda” exempel fram Sverige och Nederländerna, som stiftat lagar i stil med det som nu föreslås. Men bara i förbifarten nämns den mycket stora kritik de här lagarna utsatts för. EU-domstolens fördömande utslag gällande EU-kommissionens Data Retention-direktiv (förslaget att alla teleoperatörer skulle tvingas spara metadata om nättrafiken i minst 6 månader) är också i praktiken ett ställningstagande emot sådana här oproportionerliga, massiva åtgärder.
Betänkandet (och de vilseledda medborgarna i Hbl) argumenterar från ett antagande om att massiv nätövervakning redan förhindrat terroristattacker. Eller att massövervakning skulle kunna ge relevant data om eventuella militära hot mot Finland. Men för det finns inga påtagliga bevis. Riktiga brottslingar kommunicerar krypterat eller med kodord, och då hjälper ingen massövervakning av nättrafiken. I ännu högre grad gäller det militär kommunikation, som sedan länge varit krypterad.
Man skall aldrig lagstifta på basen av rädslor. En lag är text på papper, och kan förstås inte förhindra något alls, på sin höjd få någon att sova lite bättre. Man kan alltså inte motivera en lag med att den ”behövs för att upptäcka hot och förhindra attacker”. Mycket bättre använda resurser är att skugga och avlyssna personer som på riktigt kan misstänkas för brottslig verksamhet. Men håll i minnet: i de senaste uppmärksammade attackerna (Charlie Hebdo i Paris, och i Danmark) (update 2017: lastbilsattacken i Stockholm) varförövarna sedan länge kända för polisen i den alldeles verkliga verkligheten, och hade till och med suttit häktade eller i förhör hos myndigheterna i olika omgångar. Och ändå gick attackerna inte att förhindra.
Massövervakning är ett så stort intrång på det skydd medborgarnas kommunikationer idag åtnjuter i Finland, att det skulle kräva att Finlands grundlag skrivs om. Det konstaterar faktiskt också arbetsgruppen i sitt betänkande, men man märker att erkännandet sker mycket motvilligt. En stor del av betänkandetexten går åt till att tona ner, bagatellisera eller bortresonera den här aspekten.
I Finland har vi ett grundlagsenligt skydd mot att myndigheterna beter sig godtyckligt, eller skrider till oproportionerliga åtgärder mot enskilda medborgare. Försvarsministeriets betänkandet är en så fundamental förändring i riktning mot en polisstat att jag är förvånad att ingen påpekat det tidigare.
Betänkandets skrivelser kring hur massövervakningen skall regleras är full med de sedvanliga passivsatserna, vars tomhet ofta avslöjas i svensk översättning: tulisi olla läpinäkyvä, pitäisi määritellä, tulisi olla valvonnassa blir: borde vara genomskinligt, man borde definiera…, man borde övervaka. Visst, det är mycket som man borde… (Och för de som menar att det rätta ordet är ”bör” och inte ”borde”; de två orden är exakta synonymer – ”bör” förpliktigar inte till något mer än ”borde”. Fundera t.ex. på en sats som ”du bör inte döda”)
Enligt finsk lagstiftning kan myndigheter endast få befogenheter till det som gäller deras lagstadgade uppgifter. De finländska polismyndigheterna har redan idag stora befogenheter att elektroniskt övervaka människor, och alltså tumma på det skydd kommunikationer åtnjuter I DET FALL POLISEN MISSTÄNKER BROTTSLIG VERKSAMHET. Jag skrev det föregående med stora bokstäver för att till och med de dummaste skall förstå att det som arbetsgruppen nu föreslår inte handlar om att första gången ge polisen rätt till avlyssning eller att övervaka nättrafik, utan om att utvidga myndigheternas befogenheter och uppgifter långt utöver det som myndigheterna enligt lag skall syssla med.
Jag kan inte annat än lyfta på hatten till de rakryggade tjänstemän på Kommunikationsministeriet som tagit avstånd från Försvarsministeriets betänkande. Lyckligtvis kommer den här saken inte att framskrida speciellt fort, eftersom de nya lagar som nu föreslås kräver grundlagsändringar. Om inte något annat inträffar…
Debatten om vaccin blossar upp med jämna mellanrum, och som vanligt i media och i sociala medier, är det nästan enbart de skrikiga ytterkanterna som hörs och får plats. Försöker man debattera i lågmälda ordalag om för- och nackdelar med vacciner, placeras man fort i ett av två fack: antingen är man en konspiratorisk galenpanna som utsätter sina barn för livsfara, eller så är man läkemedelsföretagens lakej.
Därför tar jag här på min egen blogg tillfället i akt, och slår fast att man kan vara för vaccineringar i princip, men att man inte i alla lägen behöver svälja vad som helst (ibland bokstavligen).
Det borde väl för alla vara klart att man med vaccin längs med åren utrotat eller minskat en lång rad dödliga eller svåra sjukdomar. Att inte ge dessa beprövade, bevisat effektiva vaccin till sina barn är förstås rena idiotin.
Men lika klart är att nyutvecklade vaccin på den senaste tiden blivit en enorm business för läkemedelsföretagen, speciellt sedan många sedvanliga mediciners patent gått ut, och speciellt sedan länders hälsomyndigheter börjat köpa frivilliga massvaccineringar för hela befolkningen, till exempel mot influensa. I ett sådant läge är det klart att slarv och misstag kommer att ske, som när A(H1N1)v-vaccinet 2010 började orsaka narkolepsi hos barn och unga, eller då man medvetet säljer ett influensavaccin som i det närmaste är helt verkningslöst (2014-2015).
Och det är solklart att vi även skall vara skeptiska då beslutande myndigheter med medias benägna hjälp utfärdar varningar vars enda motiv tycks vara att skrämma upp befolkningen att utan protester ta olika vaccin. Speciellt skeptiska skall vi vara då t.o.m. ansedda medicinska journaler som BMJ skriver att många av de experter som ger råd åt WHO och de nationella hälsostyrelserna har finansiella kopplingar till läkemedelsindustrin. Detta gällde speciellt under den senaste, av WHO utlysta ”pandemin”: svininfluensan 2009-2010. En ”pandemi” som visade sig vara hundra gånger mindre dödlig för de som infekterades, än influensan 1918 (som på riktigt var en pandemi).
Vi skall också ställa oss skeptiska till nyutvecklade vaccin som med buller och bång lanseras, än mot än den ena, än den andra potentiella sjukdomen. I många länder kopplas de här vaccinen till genetiska test som skall visa ifall det finns en risk att man i framtiden utvecklar sjukdomen. Testen är dock opålitliga och ger många falska positiv, men även om testet är negativt väljer många p.g.a. skrämselpropagandan att ta vaccinet ”för säkerhets skull”. En guldgruva för läkemedelsindustrin – speciellt som många länder (bl.a. USA) håller läkemedelsfirmorna ansvarsfria, även om dåligt testade vaccin visar sig ha allvarliga biverkningar eller följder som ingen kunde förutse.
Man kan alltså utan problem vara för vaccineringar, men samtidigt skeptisk till vaccineringar.
Som med så många andra aktuella samhällsfrågor, blir jag alltid lika förvånad då allting ständigt och jämnt måste målas så svartvitt. Kanske beror det på de tekniska lösningarna. Det är något med sociala medier som gör att mycket få nyanser kommer fram – och som inbjuder till omedelbar svartmålning.
Ord och ordval har betydelse. Jag deltog under veckoslutet i det mycket intressanta Mediespråk2015-seminariet i Vasa, och en av föreläsarna var Ann-Cathrine Jungar som forskar i partier och partipolitik. Hon behandlade bl.a Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och UKIP, men i hennes underrubrik ingick frasen: Populistiska partier av olika karaktär – högerradikala och extrema, invandrings- och EU-kritiska partier. Och i morse fick vi med morgonkaffet veta att vänsterradikala Syriza vunnit det grekiska valet. Jag vet inte hur det är i allmänhet idag, men förr fick man inte stämpeln ”radikal” eller ”extrem”, bara för att man inte råkade omfatta samma politiska åsikt som majoriteten eller huvudfåran.
Valet att t.ex. gå med i EU var ett politiskt val, så det är väl fortfarande ett helt legitimt politiskt mål att vilja gå ut ur EU, eller att vara EU-kritisk. (En helt annan sak är om det är fiffigt eller inte, och det borde vi väl kunna debattera i lugna ordalag). Det var ju faktiskt en ganska stor del av finländarna som i tiden röstade för att vi inte skulle gå med i EU. Var de finländarna faktiskt radikala eller extrema? Samma sak gäller det politiska målet att begränsa invandring. Själv tycker jag det är en fånig idé, men jag tycker nog man bör vara av åsikten att invandrare bör fösas ihop i koncentrationsläger eller ”elimineras” på annat sätt, för att bli kallad radikal eller extrem.
Slutsats: Riktiga extremistgrupperingar förblir alltid marginella fenomen, så det är mycket intressant att forskare tydligen nu anammar samma politiska stämplar som de etablerade partierna använder om sina rivaler för att misstänkliggöra dem.
Läser man de här populistiska partiernas parti- eller valprogram är de alltså varken extrema eller speciellt radikala. Men i alla populistiska partier finns element som på riktigt är både radikala och extrema, trots att partierna i sig alltså inte befinner sig på ytterkanterna av den politiska skalan, eller öppet har extrema värderingar.
Och det är också här den riktiga faran ligger, i dessa semantiska sammanblandningar där fel stämplar används om centerfåror. Det är nämligen när de stora centermassorna börjar anamma på riktigt extrema åsikter (eller tyst godkänner dem) som det börjar barka åt skogen. Som alla borde veta kom Adolf Hitler inte till makten genom en ”högerextremistisk kupp”. Han valdes i demokratiska val av stora folkmassor som knappast såg på sig själv som extrema – först efter att ha kommit till makten lamslog och stängde Hitler i tur och ordning alla demokratiska aspekter av den tyska statsapparaten.
Thomas L. Knapp har en intressant idé som är på samma linje. Han går dock lite längre i ett försök att bygga upp en ny politisk indelning än den traditionella höger-vänster. (partierna och personerna är amerikanska, men de kan ersättas med våra egna)
I propose that we look at politics as a bell curve. On the far Left (market anarchism) and the far Right (anarcho-capitalism), appetite for political government trails off to zero (which is why “Left” and “Right” libertarians have so much in common). As we move toward the political center, that appetite grows. The “Left” and “Right” disagree on ends, but closer to that center, both see government as an acceptable means to their desired ends. And the center is a corrupting influence. As you get closer to it, you grow less willing to give up the means and more willing to give up the ends.
Vi rycker på axlarna när det gäller en eventuell sakta (eller snabb) gravitation mot en ”extrem” center: ”det kan aldrig hända här”. Men ändå var jag tvungen att skriva följande insändare alldeles nyss, med ett tema som tangerar en annan aspekt av vad som i tillägg behövs för att vi likt lamm skall börja ledas till slakten:
Ronny Rönnqvist har en mycket vanlig inställning (Hbl 23.1) då myndigheterna vill ha en blank check för att heltäckande övervaka medborgarna (denna gång på nätet): ”de laglydiga medborgarna har inget att frukta”. Som belägg för att heltäckande nätövervakning behövs, hävdar han att terrorangrepp blivit avvärjda, samt att det vore absurt att tro att myndigheterna skulle snoka i privata medborgares angelägenheter. Tyvärr har han fel på båda punkterna.
Det finns inga riktiga belägg för att annat än gammaldags, hederligt detektivarbete avvärjt några terrorangrepp. Det kräver förstås att polisen går ut, rör på sig, spanar, avlyssnar (med tillstånd) de som på riktigt är misstänkta. Att heltäckande övervaka människor är dessutom bortkastade resurser, eftersom riktiga terrorister förstås på nätet redan använder krypterad kommunikation som inte går att öppna (eller kodord). Igen: endast riktigt, fysiskt detektivarbete hjälper.
Det är förståeligt att kraven på heltäckande bevakning reses i samband med en uppmärksammad terroristattack. Det är också förståeligt att vissa medborgare reagerar som Rönnqvist, trots att chansen att dö i en terroristattack förstås är försvinnande liten, jämfört med att t.ex. dö i en trafikolycka.
Redan ur filosofisk synvinkel är heltäckande övervakning av människors kommunikationer mycket problematisk – på samma nivå som om myndigheterna hade föreslagit att slopa brevhemligheten. Personer som Rönnqvist borde också tänka på att frasen ”laglydiga har inget att frukta” tyvärr är samma fras som alla stater som sjunkit in i totalitära system använt, i alla tider. Men också i praktiken har det visat sig att system som kan missbrukas, missbrukas. Bara i vårt land tycks polishemligheter läcka ut titt som tätt, och exemplen är många på att högst vanlig, mänsklig nyfikenhet vida överstiger några ”gränser” som myndigheterna satt upp för användningen av känslig information.
Stort nummer har åter gjorts av att (denna gång) S-gruppen sänkt priserna på en handfull dagligvaror, i kölvattnet på K-gruppen. Båda grupperna vill nu måla upp detta som någon slags gåva till det finska folket, som lider av sämre köpkraft på grund av de dåliga ekonomiska tiderna. Sanningen är förstås en annan.
Dragen är kort och gott svar på Lidls priskonkurrens. Lidl-kedjan har, speciellt då några av Lidl-burtikerna begåvats med en intilliggande Alko, ökat sin marknadsandel rejält.
”Äntligen får vi köpa sprit och vin även i Lidl”, tycks paret säga, då Alko flyttat in bredvid.
Direktörerna inom K och S bedyrar nu att det aldrig funnits ”luft” i priserna förr. I det har de förstås både rätt och fel. Det är nämligen fel att säga att det finns ”luft” i något som helst pris. Så skulle man kunna säga bara om det i detaljhandeln fanns en direkt koppling till priserna i producentkedjan eller till världsmarknadspriserna – vilket vi vet att inte är fallet. Rättare är alltså att säga att minuthandeln i alla lägen tar ut så mycket för varorna som marknaden (betalarna/konsumenterna) tål.
Idag står det klart att Lidl småningom inverkat på var denna smärtgräns går. Äntligen ett exempel på att konkurrensen faktiskt kan fungera på den duopolistiska finska dagligvarumarknaden. Trist bara att det behövdes en utländsk aktör för att ruska om vårt stela och ogenomskinliga system.
Att de aktuella prissänkningarna kanske dessutom är en total skenmanöver bevisas av att matpriserna i genomsnitt ökat med nästan 20 % under perioden 2010-2014 (Statistikcentralen), samtidigt som inflationen i praktiken varit några futtiga pocent. Till den delen är alltså finländarnas försämrade köpkraft orsakad av handeln själv, som nu skenheligt gör konsumenterna ”en tjänst”.
Det är lite som med den ”luft” i priserna som utgörs av de finska kedjornas allehanda bonus- och poängprogram. I motsats till vad många konsumenter så gärna tror, är de här ”bonus”-programmen ingen altruistisk gest till kunderna. De är marknadsföringsprogram (dyra sådana), tänkta att få dig att känna dig på ett visst sätt, och tänkta att förändra ditt beteende – att binda dig. Alla ”bonuspengar” och ”rabatter” du eventuellt erhåller, har du för länge sedan bekostat själv, i priset på de varor du köper. Du lurar bara dig själv, om du försöker intala dig att någon av handelskedjorna sysslar med välgörenhet – riktad till dig.
Framtiden får utvisa om prissänkningarnas har någon riktig inverkan på kedjornas marknadsandelar. Eller om sänkningarna på riktigt kan påverka finländarnas reella köpkraft (jag betvivlar det).
Intressantare blir att se om de eldar på deflationen, vilket de flesta traditionella ekonomister är ense om att är en dålig utveckling. Sprider sig prissänkningsidén nämligen till andra branscher leder det nödvändigtvis inte till mera affärsverksamhet och ökad ekonomisk aktivitet, utan till att konsumenterna i stället skjuter på icke-nödvändiga inköp (i väntan på eventuellt ännu lägre priser), vilket bara förvärrar den sjunkande prisspiralen. Med räntorna på noll står vi sedan där med våra håriga ben i spenaten, och har ekonomiskt ingenstans att ta vägen.
