YLE:s vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund gav hösten 2018 ut en bok med namnet Väder som förändrade världen (Schildts & Söderströms). Jag läste den nyligen, och tycker efter genomläsningen att boken är ett mycket viktigt inlägg i den så kallade klimatdebatten. Den är rentav vad jag skulle kalla nödvändig läsning. Men kanske inte riktigt av den anledning de flesta kanske väntar sig.
Fortsätt läsa Nödvändig läsning
Marknaden för YLE och de gamla mediehusen är liksom alla liknande marknadsblandningar med en stark public service-aktör och flera mer eller mindre finansiellt uppbackade kommersiella aktörer en hybrid som inte lätt kan definieras i traditionella termer av konkurrens. Förhållandet kompliceras ytterligare av att den svenskspråkiga mediemarknaden i Finland är en minoritetsmarknad på en majoritetsmarknad.
Fortsätt läsa Borde Svenska YLE begränsas?
Jag har i ett tidigare inlägg behandlat betydelseförskjutningar när det gäller ord, och då även kort behandlat de etiketter och stämplar som människor i debatter eller retorik lägger på debattmotståndare. Etiketterna är tänkta att kortsluta tankeverksamheten hos övriga debattdeltagare eller åhörare, så att man kan strunta i att behandla själva sakfrågan. Tar man ett steg tillbaka märker man att det även nu används hela begrepp som är tänkta att diskvalificera hela människogrupper från deltagande i samhällsdebatten.
Fortsätt läsa Klart att det finns ”alternativa fakta”
Det är fjärde gången jag skriver ut mina prediktioner – mina förutsägelser för det kommande året. För klarhetens skull: rubriken är ett försök att vara smålustig; prediktionerna är defintivt inte resultatet av mystiska uppenbarelser eller plötsliga insikter efter timmar av meditation. Prediktionerna är helt enkelt en slag pulstagning av den rådande tidsandan, som eventuellt kan ge ett hum om vartåt vi är på väg. Till hjälp har jag en relativt väl ackumulerad levnadserfarenhet samt ett någorlunda mått av allmänbildning, speciellt bär det gäller samhällshistoria, politisk historia och teknikutveckling.
Fortsätt läsa Prediktioner för 2019
Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.
Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.
Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar
Först lite sanning: Det finns inga ”ekologiska” eller ”gröna” bilar. Inga alls. Tillverkningen av privatbilar är så energikrävande och resursslösande att det är meningslöst att tala om vilka bilar som har mindre ”ekologiskt fotavtryck” eller vilken bil som är ”klimatsmart”. Förutom ett undantag (landsbygden) handlar privatbilen som transportmedel aldrig om ett rationellt val gällande förflyttning från punkt A till punkt B. Privatbilen handlar främst om frihet. Frihet att närsomhelst kunna sticka iväg.
Med det ovanstående i tankarna kan man förstås också hävda att en diskussion om bränslepriser eller bilbeskattning närmast blir en akademisk övning. I filosofisk mening är det ju egentligen ingen större skillnad vad kalaset för den enskilda konsumenten kostar i form av bil- och bränsleskatter (för att inte tala om värdesänkning, eller försäkrings-, service- och reparationskostnader): bilisten betalar snällt så länge hen tycker att den ovan nämnda friheten är värd det begärda priset.
År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.
Med jämna mellanrum höjs krav på att Finland borde frångå det traditionella sättet att genomföra val med röstsedlar av papper, och i stället införa någon form av elektronisk röstning. Motiveringarna kan grovt indelas i två kategorier:
För båda motiveringarna finns mycket vägande motargumentering. Det intressanta är att den tekniska utvecklingen och de senaste händelserna gällande nätintegritet och dataintrång enbart stärker motargumenteringen.
I ett tidigare inlägg gick jag igenom orsakerna till varför jag nuförtiden håller mig borta från Facebook. För tillfället håller jag på och minimerar min exponering mot Google. Jag har bland annat raderat Google Maps från min telefon, och i inställningarna för mina Google-konton har jag minimerat den datamängd som automatiskt skickas till Google om mina nätvanor och om var jag rör mig eller loggar in. Som någon kanske märkt, har jag också flyttat min blogg från Googles Blogger till en självständig server och ett eget domännamn, där jag själv installerade WordPress. Det finns många, och ganska komplexa insikter och orsaker bakom de här besluten.
Både det amerikanska och det internationella mediaståhejet inför USA:s mellanårsval i november kretsar långt kring president Donald Trump. Det är förståeligt, eftersom han alldeles uppenbart är fel sorts person på posten som USA:s president. Den intensiva koncentrationen på hans person kan ändå slå tillbaka på demokraternas strategi att nu locka fram en valrörelse vars syfte är att återta majoriteten i kongressens representanthus samt vinna nästa presidentval.
Allt prat om att avsätta Trump genom olika juridiska processer måste idag ses i ljuset av det demokratiska partiets valstrategier för de kommande åren. Partiet kan knappast på riktigt önska att Trump åsidosätts som en följd av någon extraordinär process. Då tillträder ju vicepresident Mike Pence, vars habitus och framtoning är mycket mer ”presidentiell” än Trumps improviserade tölperier. Blir Pence plötsligt en populär och omtyckt president, finns det därmed risk att han återväljs till presidentposten nästa gång det är presidentval, och då sitter en riktigt konservativ, nästan bakåtsträvande republikan i Vita huset de följande fyra åren. Demokraternas strategi kan därför inte vara annan än att nu hålla upprördheten kring Trump på en precis lagom nivå före kongressvalet, och sedan ännu i två år – så att man samlar tillräckligt röster för att rösta ut Trump i vanlig ordning i nästa presidentval. Fortsätt läsa USA anno 2018: en analys inför mellanårsvalet