Kategoriarkiv: Svenska

Kvinnor i företagens styrelse

Svenska

Många som anser att vi inte behöver några könskvoter i företagens styrelser hävdar att ”kompetens” och ”professionalism” skall vara det avgörande för om man får sitta i en styrelse eller ej.  Främst är det män som använder de här orden, och därför misstänker jag att det mera handlar om att försöka vidmakthålla de insider-klubbar som företagsstyrelserna nu består av, med samma gubbar om varandra i olika företag. Professionalism i styrelsearbetet tycks nog handla mest om att vara ”proffs” på att sitta i styrelser, inte nödvändigtvis om att på riktigt veta något om den bransch företaget är i. För övrigt sitter ju oftast de största ägarna i företagens styrelser (vilket är helt ok). Då handlar det snarare om att få in mer kvinnor bland ägarna, vare sig det är stiftelser, banker etc.

En viktig poäng som företagen kunde fundera på med tanke på framtiden (och om man på riktigt vill tala om kompetens) är att man redan nu i kommunala och statliga sammanhang inte längre talar om “kvinno-kvoter”, utan om jämn könsfördelning. På många håll behövs de här reglerna redan idag för att inte männen skall bli underrepresenterade.

Och ser man på vilket av könen som idag utbildar sig (av de som skrev slutarbete i högskolorna 2008 var 64 % kvinnor, 36 % män), kan de här kvoterna bli alldeles behövliga i framtiden även i företagen, för att se till att även männen finns representerade i styrelserna.

Svårt att räkna?

Svenska

Jan-Erik Andelin odlar i sin Hbl-ledare den 6 november 2010 som vanligt ganska underfundiga bilder och analogier som riskerar att fördunkla hans budskap. En sak är dock helt klar: han har anammat Umayya Abu-Hannas onekligen snedtända tolkning av finlandssvenskarnas ställning i Finland. Han skriver att hon berättigat frågar sig varför finlandssvenskarna skall ”ha en annan ställning än andra språkgrupper av samma storlek”.

Det skulle vara intressant att veta vilken lika stor grupp Umayya och Andelin avser: den ryska språkgruppen uppgår till 26909, den estniska till 22604. De som har engelska som modersmål i Finland uppgår till 11344. Svenskspråkigt registrerade var cirka 290000, alltså TIO GÅNGER FLER än någon annan språkgrupp.

Andelin försöker ge en känga åt liberala SFP med att ”i ett liberalt samhälle har få medborgare särskida privilegier”.  Men bäste Umayya och Andelin: lika rättigheter är INTE samma sak som privilegium! Ifall de svenskspråkiga skulle få sjukvård, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle servicen vara ett privilegium. Ifall de svenskspråkiga skulle få gå i skola, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle språket vara ett privilegium.

När man skriver om de här sakerna är det viktigt att man är mycket noga med orden. Det är skrämmande att Andelin inte bara räknar lika åt pipan som Umayya (det kan förstås ske för vem som helst som inte orkar kolla upp fakta). Mera skrämmande är att han även anammar orden och jargongen, och därmed är med om att väva ihop den ”story” om finlandssvenskarna som i längden riskerar att bli ”sanning”.

Irak-kriget

Svenska

De tre insändarna nedan föranleddes av prof. Hans Rosings insändare som lovtackade USA:s president George W Bush för att han demokratiserat Irak och att landet nu gick en rosig och solig framtid till mötes. Han svarade två gånger med i princip oförändrade argument. Den sista, viktigaste meningen i min tredje insändare klippte Hbl bort, av någon anledning.

Det är synd att en vetenskapsman som Hans Rosing, som borde stå som exempel för kritiskt tänkande, med hull och hår svalt den i efterhand framkrystade förklaringen till Irak-kriget: att det sist och slutligen var frågan om en benevolent demokratiprocess – en tjänst till det irakiska folket (Hbl 9.4). 
USA och Storbritannien gick till krig med två motiveringar: att Irak hade kemiska massförstörelsevapen, och att Saddam Hussein hade kontakter till al-Qaida. Efteråt har det visat sig att anfallarna inte bara hade totalt fel, de hade också fabricerat ”bevis” för att få en FN-stämpel på kriget.
Kriget var med andra ord enligt internationell rätt ett olagligt anfallskrig, där enligt senaste räkning cirka 100 000 irakier och närapå 5000 amerikaner fått sätta livet till, medan cirka 4,7 miljoner irakier är flyktingar. Enligt Röda korset är den humanitära situatonen i landet fortfarande en av de mest kritiska i världen, och i medeltal dödas 6 människor varje dag i självmordsattacker och bombsprängningar. 
Jag vet inte vilket pris Rosing sätter på ”demokrati” (kanske ”till vilket pris som helst”), men denna rationalisering i efterhand känns nog ordentligt bakvänd. 
En allmän observation: tron på att USA med sina presidenter i spetsen har ”goda” avsikter, och vill avsätta onda diktatorer i världen enbart för allas vårt välbefinnande är nog olovligt onyanserad, närapå naiv. USA sysslar (som andra stormakter) med krass realpolitik – det är helt onödigt att som åskådare stå bredvid, klappa i händerna och upprepa nötta klychor.
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing tror att vi står på olika ideologiska sidor då det gäller blodtörstiga diktatorer (Saddam Hussein). Det gör vi inte – jag tycker lika lite om diktatorer som han (det gjorde jag redan då USA stödde Saddam med pengar och vapen på 80-talet). 
Men nu var det inte ideologi vi diskuterade, utan metoder. Det finns tyvärr inget trevligt sätt att ockupera ett land. Och det är tyvärr inte bilder på glada människor vid valurnorna som kommer att utgöra de ikoniska bilderna från Irak-kriget, utan bilder på tortyr och övergrepp på oskyldiga människor i fängelset Abu Ghraib, filmer med USA-soldater som skrattande skjuter civila (se Wikileaks), och hundratusen oskyldiga civila döda. Vad detta betyder i förlorad goodwill för USA går inte att mäta.
Framför allt: jag väljer och vrakar inte bland konsekvenserna. Godkänner man ockupationen godkänner man också den institutionaliserade tortyr som USA sysslade med efter anfallet. Godkänner man det på falska föresatser startade kriget godkänner man också att hundratusen helt oskyldiga människor dödats. Att slingra sig ur detta innebär en intellektuell kollaps, väl fångad av den amerikanske samhällskritikern Arthur Silber (powerofnarrative.blogspot.com): 
”Vi insisterar på att få höra vilka ”ideal” vi stridit för, och på att få höra att våra intentioner var ”goda”. Många av oss gör det i felriktat och destruktivt försök att hitta ”mening” i våra liv: våra hämmade själar hindrar oss från att hitta tillfredsställelse och lycka i våra individuella liv, så vi söker ”stolthet och ära” genom att kliva över ändlösa högar av lik. 
Och vad som försvinner i allt detta är den outhärdliga skräck och smärta som drabbar individuella människor.”
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing låter bli att argumentera med fakta i vår lilla diskussion om Irakkrigets mål och metoder utan regurgerar bara sina gamla insändare. Då argumenten tryter tar han dessutom till en billig Ad Hominem-attack, vilket han om någon borde veta att är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag är verkligen ingen ”blåögd idealist”, det förstår alla som läser mina insändare ordentligt. Och om det är någon som har rosenröda drömmar, så är det Rosing som tror att ”priset snart kommer att glömmas” och att ”Iraks folk nu har goda möjligheter att välja sina ledare och uppnå ekonomisk blomstring”. Cynisk realist kallar Rosing sig. Cynisk håller jag med om, men inte realist.
Realism är 55 döda i bombattacker samma dag (10.5) som Rosings insändare publicerades. Realism är att fatta att stormakter inte sysslar med altruism (annat än i sin propaganda). Realism är att inse att det viktigaste resultatet av USA:s äventyr i Irak (som hittills kostat den amerikanska ekonomin 3 biljoner dollar) är tusentals nya al-Qaida-rekryter. Realism är att inse att USA:s världsanseende fått skador som tyvärr kommer att ta årtionden att reparera.
Bottenlös, omänsklig cynism är däremot att tycka att att hundratusen oskyldiga liv ”är värt priset”. Bottenlös cynism och historielöshet är att jämföra dagens situation med Saddams diktaturstyre, som frikostigt stöddes av samme USA med vapen och pengar i tiotals år. Som svar på ditt specifika påstående: Jag ger faktiskt blanka fan i vad Georg W. Bush kan tackas eller inte tackas för när det gäller Irak. Jag är inte intresserad av tomma, meningslösa, fraser.
Jag har en enkel fråga till dig Hans Rosing, innan jag för min del avslutar debatten. Var går din gräns för det pris som oskyldiga skall förväntas ”betala” i vår nobla kamp för ”demokrati”? Vi vet nu att hundratusen kvinnor, män och barn är helt ok för dig. Hur är det med tvåhundratusen? Trehundratusen? Nu slipper du diskutera mänsklig moral och anständighet, du behöver bara nämna en siffra – ditt högsta bud.

”Metropol”?

Svenska

Jag vet inte riktigt varifrån alla tankar på sammanslagningar till stora enheter kommer ifrån just nu. Jag tycker de har en lite socialistisk prägel, trots att det största borgerliga partiet i Helsingfors ändå talar för ”Metropolen”. Jag erkänner att jag själv i tiden varit fascinerad av ett ”Stor-Helsingfors”, men jag har ändrat åsikt. Det har skett efter kontakter med politiker och tjänstemän i de stora kommunerna i huvudstadsregionen.

En sammanslagning har två stora risker i dagens läge:

En tvångsmässig annektering av Esbo, Vanda och Grankulla leder till att Helsingfors rätt tungrodda byråkrati (speciellt när det gäller stadsplanering) exporteras till hela regionen. Ganska lite blir speciellt mycket bättre med det. Man skapar då en enhet som åter lämnar kranskommunerna helt utanför det vettiga samarbete som även måste ske med dem, och där de nuvarande kommunerna på ett mycket flexiblare sätt kan agera. Situationen och förhållandena är inte likadana i väster som i öster. Helsingfors problem är inte hela regionens problem.

En lång rad samarbetsprojekt är just nu på gång mellan huvudstadsregionens kommuner när det gäller det som är viktigast för invånarna: planering, infrastruktur och utbildning. Nu skall vi ge de projekten lite arbetsro, och dessutom ta med kranskommunerna i samarbetet.

Jag tror att sammanslagningsivern uppstår mest av känslomässiga skäl. Man tycker att att ordet ”metropol” med en miljon invånare låter bra, utan att tänka på att det inget har att göra med administrativa strukturer. Stockholm består av sju-åtta kommuner utan att vi tänker på det. (Och någon riktig metropol kan aldrig skapas i Finland – vi är alldeles för få för det. Åk till London, Paris eller Moskva för att bekanta er med riktiga metropoler.)

Det är lite som med ”toppuniversitetet”: man inbillar sig att om man slår ihop M.A. Numminen med Eino Grön, så blir det på något magiskt sätt Pavarotti. Det är inte så det funkar.

Men framför allt: samgångar skall ske frivilligt. Som representant för ett rättsparti kan jag inte anse annat. Annekteringen av västra Sibbo var de stora partiernas öppna och nakna, mycket osmakliga maktpolitik förtäckt i ”metropol”-prat. Ingen har ännu på ett trovärdigt sätt förklarat hur operationen på något sätt gjort livet bättre för invånarna i Helsingfors, som samtidigt skall finansiera en lång rad andra stora infrastrukturprojekt. Sibbo-skandalen blev inte mindre av att de Gröna sällade sig till kören av annekteringsivare med de mest skenheliga motiveringar.

—
Uppdatering september 2012: Några nya ordval, lite skärpningar här och där.

Vägtullar och rusningsavgifter?

Svenska,

Jag är inte i princip emot rusningsavgifter eller vägtullar (gillar t.ex. tanken på ett utläppsfritt kärncentrum där elbilar kunde åka ”gratis”), men det finns några saker vi måste klargöra innan vi på allvar börjar diskutera saken.

Det kanske viktigaste skulle vara en diskussion om vad det egentliga syftet med avgifterna skall vara. Skall syftet vara att göra Helsingfors centrum fotgängar- och cykelvänligare, eller skall syftet vara att minska billtrafiken i hela huvudstadsregionen? Skall pengarna gå i stadens (städernas) kassa, eller på något sätt stöda kollektivtrafiken direkt? Skall i ärendet blandas in koldioxidutsläppsmål (i mitt tycke lite långsökt) eller andra ”högre” syften? Vägtullarna i Stockholm minskade visserligen en aning på trafiken, men summorna som kommer in är inte så stora. I en liten stad som Helsingfors kommer de troligen inte att bekosta alla de stora satsningar på t.ex. spårtrafik som måste göras.

Efter diskussioner med tjänstemän både vid Helsingfors trafikplanering och SAD har jag fått det klart för mig att trafiken in mot Helsingfors centrum faktiskt inte är speciellt problematisk – det är tvärtrafiken på Ring I och Ring III som stockar sig. Det kommer att bli svårt att införa avgifter på ringvägarna, då vägarna går genom flera kommuner, och det finns många alternativa vägar som bilisterna kanske tar i stället. Dessutom står kollektivtrafiken inte till tjänst med några vettiga alternativ på de här sträckorna.

En helt annan aspekt är att vägavgifter, för att vara effektiva, måste bli rätt höga. Då blir de lätt till sin natur odemokratiska, eftersom de bereder väg för dem som har så mycket pengar att avgifterna inte bekommer dem, medan mindre bemedlade ”tvingas ta bussen”. Klart är alltså att avgifter endast kan motiveras ifall kollektivtrafiken samtidigt får en ordentlig vitamininjektion i form av stora satsningar på rälstrafik.

Avgiftens storlek är en svår balansgång. Sätter man den för lågt täcker intäkterna inte systemets kostnader. Och sätter man den alltför hög riskerar man att minska trafiken så mycket att intäkterna även då blir för låga. Ett optimum är en avgift som hämtar mer än vad systemet kostar – och att det på riktigt har någon betydelse för att bekosta kollektivtrafiklösningar, som alltid är dyra.

Någon har föreslagit att man borde vänta med avgifterna tills man via satellit kan följa med bilarna, så att man för körandet kan utmäta direkta kilometeravgifter. Det förslaget tycker jag vi kan glömma genast. Förutom att det blir krångligt och dyrt, angår det inte någon byråkrat varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.