Kategoriarkiv: Svenska

Pisa-resultaten – ett saftigt köttben

Svenska

Så presenterades då tolkningen av Pisa-resultaten (OECD:s mätning av 15-åriga skolelevers kunskaper) från år 2009 på ett seminarium ordnat av Kulturfonden. Jag satt med under presentationen, men stack efter lunchen då inläggen och kommentarerna började följa de gamla invanda mönstren.

Denna gång var Pisa-undersökningens tyngdpunkt läskunskaper och läsförståelse, i vid mening. Positivt var att testet inte enbart betonade mekanisk läskunnighet, utan även kontexter, läsa mellan rader, helhetsuppfattning etc. Pisa testade även lässtrategier, d.v.s i fall eleverna hade förskansat sig förmågan att lägga upp sin läsning så att förståelsen blev så effektiv som möjligt.

Så kommer vi då till de nationella resultaten, och separat de finlandssvenska resultaten. Mycket förutsägbart visade det sig att de svenskspråkigga skolorna i Finland har lite sämre resultat överlag än de finskspråkiga, samt att det även finns skillnader mellan regionerna. Och mycket förutsägbart började debatten efter den första presentationen att urarta. Finns det i finlandssvenska sammanhang något härligare köttben att kasta sig över, än då en undersökning visar på regionala skillnader? Kraven på att gå till botten med detta och undersöka vad skillnaderna beror på och hur de kunde åtgärdas höjdes redan i den första kommentarrundan under seminariet. Mossan och mullen började yra då grävandet av de första skyttegravarna inleddes.

Men innan hela soppan övergår i en oändlig rad av fondsponsorerade seminarier, tankesmedjeutredningar och politikersnack kunde det vara på plats att ta ett steg bakåt och se nyktert på situationen:

  • Finland (och även de finlandssvenska skolorna) befinner sig i toppen av alla OECD-länderna. före Sverige, före Norge. Det finns alltså ingen orsak till panik.
  • Skillnaderna mellan finska och svenska skolor har mer än en förklaring (många lyftes redan fram på seminariet): bl.a. är andelen elever med annat modersmål än skolans spårk större. Andelen stödundervsningselever som är integrerade i de vanliga klasserna är också större än på finskt håll.
  • De regionala skillnaderna är de samma som långt syns även i övriga OECD-länder (landsbygd vs. urbana miljöer). Även socioekonomisk bakgrund inverkar (självklara saker).

Det enda riktigt intressanta skillnaderna fanns i det lite vaga begreppet ”läslust”. Där finns plats för förbättring. Likaså borde förhållandet mellan pojkars och flickors läslust förbättras (pojkarna är sämre – vilket även förekommer i hela OECD).

Ett inlägg under seminariet handlade lyckligtvis om den andra sidan av medaljen. Vad händer om vi börjar planera undervisningen med tanke på att klara oss bättre i testen? Många exempel från t.ex. USA och Korea avskräcker. Dessutom tycks det inte ens leda till bättre resultat; i många länder där eleverna jobbar med skoluppgifter dubbelt längre än i Finland, är Pisa-placeringarna trots det sämre.

Framför allt tycker jag att man kunde fundera över vad som är det viktigaste med skolan. Är det faktiskt att vara bäst i världen i Pisa-resultat, eller är det något annat? Viktigare än att nu ödsla fondpengar och människors tid på onödiga seminarier skulle vara att undersöka om de här små skillnaderna i Pisa-resultaten på riktigt påverkar elevernas chanser i det riktiga livet. Mår finlandssvenskarna (eleverna – inte politikerna) sämre eftersom Pisa-reusltaten är lite lägre än i finskspråkiga skolor? Får de sämre jobb? Råkar de oftare ut för utslagning?

Skolan finns förstås inte till för att man skall lära sig en massa detaljkunskap, de flesta lär sig det som är viktigt i livet på annat håll (och det är positivt att även Pisa denna gång koncentrerat sig på ”att lära sig lärande”). Skolan finns – krasst uttalat – för att hålla ungarna borta från gatan medan föräldrarna är på jobb. Om de under tiden kan snappa upp några matnyttiga fakta, få lite allmänbildning och i bästa fall få en gnista att ta reda på saker och utveckla ett kritiskt tänkande – då har vi lyckats!

Grönt blådunster

Svenska, , ,

Den brittiska energiforskaren David MacKay säger att de hållbara energiformerna inte kommer att räcka till om vi vill göra oss av med beroendet av olja och andra fossila bränslen. I tillägg till en kombination av flere olika energikällor måste energieffektivitet och energisparande åtgärder dessutom öka med flera magnituder. Boken  kan fritt kan laddas ner på www.withouthotair.com.

I sin bok på över 380 sidor som publicerades 2009 behandlar MacKay alternativa, förnybara energikällor ur ett realistiskt perspektiv.
– Syftet med min energibok var att få slut på ”utsläppen” av struntprat som dominerar energidebatten i Storbritannien. Struntpratet har tagit över debatten eftersom så mycket av diskussionen blir emotionell, till exempel gällande vind- eller kärnkraft, utan att någon ids titta på de riktiga siffrorna. Eller om någon nämner siffror, är det bara för att göra intryck eller plocka poäng, i stället för att bidra till insiktsfull debatt om alternativen, skriver MacKay.

MacKay är fysikprofessor vid Cambridge, och hans bok handlar främst om energiförsörjningen i Storbritannien. Exemplen är ändå tillämpbara på vilket utvecklat industrisamhälle som helst, där 80–90 procent av energiförsörjningen sker med fossila bränslen.

Vettiga siffror saknas
MacKay säger att det enda olika energidebattörer nu enas om är att ”något borde göras”. Oenigheten är stor om vad som borde göras, även inom de olika ”lägren”. Olika alternativ ställs mot varandra, och oftast utan vettiga sifferunderlag.
– Hur mycket energi kan alternativen realistiskt leverera, till vilken ekonomisk och social kostnad, och med vilka risker? Folk säger alltför lättvindigt ”kärnkraft kostar för mycket”, eller ”vi har massor av outnyttjad vindkraft”, och de få gånger verkliga siffror förs fram, fördunklas deras mening av deras enormitet, säger MacKay.
Los Angeles-invånarna kör varje dag en sträcka motsvarande en resa till Mars och tillbaka, britternas skräppapper skulle varje år fylla 103 488 tvåvåningsbussar…

Om alla gör lite, åstadkommer vi endast lite…
Resultatet av meningslösa siffror blir enligt MacKay en flod av nonsens, som i slutändan brukar utmynna i ”goda råd” för hur vi skall rädda planeten.
– BBC uppmanar bland annat oss att dra ur mobilladdaren när vi inte laddar mobilen. Om någon protesterar med att mobilladdarna inte närapå står för vår största energikonsumtion rullar man ut argumentet ”många bäckar små”. En mycket mer realistisk mantra skulle förstås vara: ”om alla endast gör lite, kommer vi också att åstadkomma mycket lite”.

Även företagen bidrar till nonsens-flödet. MacKay pekar ut BP som på sin webbsajt stolt förklarar att de minskat sina koldioxidutsläpp genom att byta färg på sina tankfartyg.
– Vem som helst kan väl räkna ut att innehållet i tankfartygen är mycket intressantare än fartygens yttre. BP säger även på sin targetneutral.com-sajt att de kan ”neutralisera” dina koldioxidutsläpp för bara 40 pund i året. Hur går det ihop? Om kostnaden för att fixa klimatförändringen skulle vara så låg hade vi förstås redan gjort det.

Använd klara argument
MacKay ger även en slev åt politikerna. De som vill jämföra förnybara källor med kärnkraft säger: ”vindkraft kan potentiellt ge el åt alla hushåll i Storbritannien”, och i samma andetag: ”tio nya kärnkraftverk skulle minska våra utsläpp med endast fyra procent”.
– Uttalande är missvisande, eftersom man byter spelplan mitt i argumentet. Sanningen är att mängden elektricitet som kan skapas av de potentiella vindmöllorna är exakt samma som den tio kärnkraftverk skulle generera: att ge el till alla hushåll i Storbritannien står faktiskt för endast fyra procent av alla utsläppen!

Enligt MacKay borde vi i stället för meningslös och missvisande debatt i snabb ordning få svar på bl.a. följande frågor:

  • Kan ett land som Storbritannien ens i princip leva på endast sina egna förnybara energikällor?
  • Kan en energikris undvikas om alla sänker termostaten med en grad, kör en mindre bil och tar ut mobilladdaren när den inte behövs?
  • Borde skatterna på transportbränslen höjas betydligt och hastighetsbegränsningarna sänkas?

– Om politikerna säger att klimatförändring är ”ett större hot än terrorismen”, borde då inte regeringarna kriminalisera resande och konsumtion? Eller är energikrisen sist och slutligen ett överbefolkningsproblem?

Faktuella påståenden vs. etiska
MacKay säger sig ha gjort sitt bästa för att hans bok skall handla om fakta. Han säger att energidebatten ofta är kaotisk och emotionell eftersom många blandar ihop faktuella påståenden med etiska påståenden.
– Faktuella påståenden är till exempel: ”förbränningen av fossila bränslen leder till koldioxidutsläpp på 34 miljarder ton årligen”, eller ”en temperaturökning på två grader leder till att Grönlandsisen smälter inom 500 år”. Faktuella påståenden kan antingen vara sanna eller falska, vilket ofta blir en fråga för vetenskapen. I många fall kan avgörandet dessutom bli: mer eller mindre sannolikt.
– Etiska påståenden är däremot: ”det är fel att utnyttja globala naturresurser på bekostnad av kommande generationer”, och ”politiker borde enas om ett tak på koldioxidutsläpp”. De här påståendena är varken sanna eller falska, utan vi håller antingen med eller inte beroende på våra värderingar.

Etiska påståenden går ofta stick i stäv med varandra: Tony Blairs regering sade att Storbritannien borde sträva till att minska koldioxidutsläppen med 60 procent fram till 2050, men samtidigt uppmanade finansminister Gordon Brown flera gånger de oljeproducerande länderna att öka sin produktion.
MacKay säger att hans bok inte handlar om den etiska frågan om det är rätt eller fel att Europa och Nord-Amerika slukar största delen av världens energikaka.
– Min bok handlar om det faktum att vi inte kan äta kakan och samtidigt ha den kvar. Den handlar om att hjälpa läsaren känna igen ineffektiva och meningslösa förslag och att identifiera energipolitik som är samstämmig med läsarens etiska värderingar.

Kan vi leva utan fossila bränslen?
Idag kommer den överlägset största delen av de utvecklade ländernas energi från fossila bränslen. Exakt hur länge vi kan förlita oss på den källan befattar sig MacKay inte med, däremot om det överhuvudtaget går att leva utan fossila bränslen.

I sin bok adderar han dagens energikonsumtion i en röd stapel, medan han i en grön stapel adderar Storbritanniens olika förnybara energialternativ för att se om det hela kan gå jämnt ut.

Konsumtionsstapeln innehåller transport, värme och nedkylning, belysning, informationssystem och prylar, mat och industri, medan stapeln för hållbar energiproduktion innehåller vind, solenergi, vattenkraft, vågenergi, tidvattensenergi, geotermisk energi och kärnkraft. Kärnkraften har ett frågetecken, eftersom det inte är klargjort om den alls kan räknas som ”hållbar”.
MacKay fyller upp staplarna med resten: flygtrafik i röda stapeln, solenergi och biomassa i gröna stapeln o.s.v.
– Slutstaplarna blir till sist förvånansvärt jämna, men då gäller det att minnas att vi kastat alla ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn överbord. Vissa alternativa källor trampar dessutom på varandra – i mitt scenario måste solenergifarmerna kämpa om samma landplättar som energigrödorna. Och det räcker med att vi beslutar oss för att offshore-vindkraft blir för dyrt för att staplarna hamnar i stor obalans.

MacKay lämnar i början helt bort de ekonomiska aspekterna.
– Ifall alternativa energikällor är ekonomiskt möjliga är en viktig fråga, men ofta dominerar den frågan för mycket. Man frågar sig: ”är vindkraft billigare än kärnkraft?”, i stället för att först fråga sig ”hur mycket blåser det?”, och ”hur mycket uran finns kvar i marken?”. Ifall alternativen ens i teorin kan täcka vår nuvarande konsumtion, då är det dags att se på de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna, säger MacKay.

En blekare bild uppstår om vi märker att alternativen inte når upp för att täcka vår konsumtion. Oberoende vad de ekonomiska realiteterna då är, finns det inte tillräckligt förnybar energi för vår nuvarande livsstil, och massiva förändringar är att vänta.

Räcker alternativen till?
Med enkla räkneexempel visar MacKay kapitel för kapitel hur svårt det kommer att bli att ersätta de fossila bränslena. Om man till exempel täcker hela tio procent av de blåsigaste ytorna i Storbritannien med vindmöllor, skulle energin räcka till endast hälften av den mängd som enbart personbilstrafiken idag gör av med. Solenergi fungerar verkligt bra där det är riktigt soligt – men vill de länderna sälja sin solenergi till oss? Och hur skall den levereras?

Förnybar energi räcker inte ensamt
MacKay för i slutkapitlen en kritisk diskussion med sig själv och sina slutsatser. Han jämför också sina resultat med de estimat olika organisationer och institutioner gjort över de förnybara energikällornas potential.
– Slutsatsen blir entydigt att hur positivt vi än ser på förnybara källor, så realistiskt sett kan Storbritannien inte fortsätta som förr enbart på egna energikällor – speciellt då man börjar räkna med befolkningens åsikter och attityder.
I en skämtsam men allvarlig bild av sina staplar räknar MacKay bort alla de förnybara energiformer som människorna i allmänhet anser för dyra eller alltför förfulande för miljön, och som idag möter hårdnackat motstånd. Det blir tyvärr inte mycket kvar av den gröna stapeln.
– I ett utvecklat industrisamhälle måste vi alltså göra stora minskningar i vår energianvändning i framtiden. Att stänga av mobilladdarna sparar på årsbasis el motsvarande elförbrukningen i 66 000 hushåll i Storbritannien. Det låter mycket, men siffran måste jämföras med att det finns 25 miljoner hushåll i landet. 66 000 är alltså en fjärdedel av en procent. Alltså småpotatis när vi talar om energiförsörjningen som helhet.

Energisparande och effektivitet!
Hur då nå de verkligt stora inbesparingarna? Att minska befolkningsmängden och radikalt ändra livsstil är en väg (speciellt att övergå från privatbilism till eldriven kollektivtrafik i massiv skala). Att investera i ny teknik och effektivitet är en annan, eller att övertyga andra länder att sälja sin förnybara energi till oss. Bokens slutkapitel ägnar MacKay till att se på dessa scenarier, och samtidigt avliva en del sega myter speciellt när det gäller upphaussade möjliga tekniska landvinningar, som vätgasbilar eller koldioxidavskiljning i kolkraftverk.

Mot slutet tar han även en titt på olika alternativ ur en investerings- och politikvinkel.
– Viktigt skulle vara att göra om skattesystemen så att de styr oss i mer ”grön” riktning på alla plan. Vill vi stöda utvecklingen bort från fossila bränslen måste fossila bränslen ha ett tillräckligt högt och stabilt pris. Vi borde också beskatta nedsmutsning och resursanvändning hårdare, och beskatta arbete mindre. Det är tokigt att det är dyrare att reparera en DVD-spelare än att köpa en ny, vilket beror på att DVD-reparatörerns arbete beskattas så hårt och är omgivet av omfattande och dyr pappersexercis.

Investeringarna i forskning gällande förnybar energi måste också öka drastiskt.
– År 2007 använde brittiska regeringen 1,5 miljarder pund för att möblera om försvarsministeriet, men bara 12 miljoner pund för forskning i förnybara energikällor.

Enligt MacKay håller tiden på att rinna ut.
– Storbritanniens energi kommer till 90 procent från fossila bränslen. Och med tendensen hos de flesta att säga nej till kärnkraft, nej till vindkraftsfarmer och nej till egentligen allt annat än kraftverk som bränner fossila bränslen är jag rädd att vi inte kommer loss från de fossila bränslena innan det är för sent. Under tiden nöjer vi oss med halvmesyrer: lite effektivare kolkraftverk, några elbilar, handel med utsläppsrätter, några vindkraftverk och ett otillräckligt antal kärnkraftverk.

Bankstödet till Tyskland godkändes…

Svenska

Så är då även Finland med då ett stödpaket skall sys ihop för Portugal. Euron är räddad, Portugal kan betala sina räntor och räkningar i juni, och Finlands ansikte är räddat.

Man borde jubla, men jag har ändå en gnagande känsla i magen. Misstänker starkt att det går som för Grekland, som fick ett likadant paket för ett år sedan – och idag är tillbaka i ruta noll (eller egentligen i en ännu värre situation). Man skjuter på problemen, i stället för att låta den ekonomiska cykeln ha sin gilla gång.

Stödpaketen motiveras för de finska väljarna med att vi samtidigt stöder oss själva. Det finns ett visst mått av sanning i det påståendet. Finland är beroende av export, och kraschar den europeiska ekonomin på grund av en domino-effekt där de överskuldsatta länderna inte längre får krediter och slutar med betalningarna, så råkar även Finland i blåsväder.

Det inneboende problemet med den motiveringen har de flesta privatpersoner ändå ganska lätt att omfatta. Privatpersoner vet att om man skuldsatt sig över öronen, blir situationen knappast bättre av att man tar en rad snabblån med höga räntor. Och på samma sätt som de som sysslar med snabblån motiverar det med rena fantasier (som att de snart vinner på Lotto) sysslar nu stödstaterna med rätt fantasifulla prognoser om stark ekonomisk tillväxt, som är tänkt att lyfta de överskuldsatta länderna ur den onda spiralen.

Med de nya lånen vill man alltså blåsa liv i precis de samma konstellationer som orsakade den finansiella kraschen 2008. Samtidigt finns det nästan inga tecken på att en stark ekonomisk tillväxt står för dörren. En tillväxt måste ha en koppling till den riktiga ekonomin och till resurser och råvaror, inte bara till den finansiella världen. Och här står världen inför stora utmaningar: Peak Oil, stigande råvarupriser, stigande matpriser, ökande arbetlöshet, stagflation (inflation utan tillväxt och utan högre löner).

Frånkopplingen mellan den finansiella världen och den riktiga ekonomin ”på gatan” illustreras bäst av det läge vi ser idag: många länder (även USA) är i praktiken bankrutt, men samtidigt slår börskurserna nya rekord, uppblåsta av de gratispengar som staterna pumpar in i tron att optimismen på börsen skall sprida sig till den större befolkningen, som åter borde ta nya lån och maxa ut sina kreditkort i en ny konsumtionsorgie (= tillväxt). Jag tror tyvärr inte att det kommer att hända.

Portugalpaket, Greklandspaket och Irlandspaket. Man kunde lika bra tala om direkt bankstöd. De europeiska bankerna (speciellt tyska banker) har stora exponeringar mot länderna som slarvat. De som kan sätta in siffror i Excel har för länge sedan märkt att flera Lehman Brothers lurar på den europeiska bankkartan.

Själv börjar jag luta åt att låta korthusen rasa. De kommer att rasa förr eller senare. Det här vet även politikerna, men de syr ihop de här paketen eftersom de är intresserade av att den slutliga kraschen inte sker under den egna valperioden. Ok, vissa har förstås en genuin oro för att kraschen leder till samhällsoro, vilket tidigare inte slutat så bra i Europa, men jag anser att kraschen bara blir värre, ju längre man skjuter på den.

Uppdaterad 19.4.2012 – några ordvals- och skrivfel.

Bostadslåneavdraget är ett dolt bankstöd – inget mer

Svenska

Skatteavdraget för bostadslåneräntor i de personliga skatterna motiveras ofta såhär: ”Avdraget sporrar till att spara till sitt eget hem och möjliggör för många unga att köpa sin första lägenhet.”

För länge sedan kan det förstås ha varit så här, men tänk om det i själva verket är tvärtom – avdraget gör idag att bankerna är villiga att ge hur stora lån som helst (vilket därmed höjer bostadspriserna), och cementerar ett system där de flesta vanliga löntagare blir ränteslavar till sin bank i tiotals år.

Att ”äga” sin bostad har länge ingått i den officiella mantran över den plikttrogna medborgarens lycka, itutad sedan barnsben av staten, bankerna och andra auktoriteter. För att uppmuntra människor till detta har staten satt två boendeformer i helt olika ställning skattemässigt – tar du ett lån från banken kan du dra av räntekostnader i din beskattning. Men som med så många andra goda idéer har även detta avdrag fått andra vittgående konsekvenser, som man i tiderna kanske inte alls räknade med.

Avdraget sporrar bankerna ger hur stora lån som helst till människor som egentligen inte har råd med dem, speciellt på ”heta” marknader som i huvudstadsregionen. I allt detta spelar förstås in en historiskt låg räntenivå, vilket gör att månadskostnaderna för lånet på pappret kan se överkomliga ut (för ett lån på 30 år) – innan räntorna en vacker dag stiger. En frikostig kreditgivning (där bostaden fungerar som ”säkerhet”) har dock konsekvenser: prisnivån på bostäder tenderar att löskopplas från vad människor på riktigt har råd med. Ökande priser leder till att prisbilden blir skev – det blir mycket svårt att avgöra  om avdraget egentligen alls leder till någon inbesparing jämfört med om avdraget inte funnits. Mycket bättre för alla skulle förstås vara en klarare och tydligare marknadsbild av vad bostäderna faktiskt kostar.

Bankerna och de till bankerna knutna bostadsförmedlingsfirmorna har förstås inget emot de ökande priserna – det är ju gratispengar till dem i form av allt högre förmedlingsavgifter (Oftast 4-5 procent på försäljningspriset). Ser man saken ur denna vinkel märker man att skatteavdraget de facto är ett dolt bankstöd, inget annat. Avdraget försätter även människor som väljer andra boendeformer (som att bo på hyra) i skattemässigt olika situationer – vilket inte borde ske i en rättsstat.

Ett argument för avdraget har länge varit att ”ägande” är något bra, och att bostadspriserna alltid stiger. Bostaden är därmed en bra ”investering” för vanliga människor.

De här argumenten är i de flesta människors fall rena snömoset. Samma argument användes i USA, och man behöver inte vara speciellt läskunnig för att se hur det gick. Miljontals människor hamnade efter kraschen 2008 ”under vattnet”; de satt fast i en bostad eller ett hus som var värt mindre än hälften av vad de var skyldiga till banken – och trots att priserna åter stigit på grund av att staten pumpat in några triljoner marknadspengar, går det sällan att blåsa ny luft i gamla, spruckna bubblor. Spekulanterna flyttar pengarna till något nytt objekt (idag föredras säkrare objekt med riktigt värde som guld, silver, koppar etc).

För det andra är inte en människas bostad en ”investering” i ordets egentliga bemärkelse. Vi behöver alla tak över huvudet, så de flesta av oss säljer och köper inte bostäder och fastigheter som investeringar. Och en prisökning i form av en prisbubbla är ju aldrig någon vettig ”avkastning”, om du inte i praktiken kan realisera kapitalet. (Den som äger ett hus kan dessutom intyga att det aldrig är fråga om en ”investering”, utan en kapitalsänka, som kontinuerligt kräver underhåll och förbättringar, bara för att hålla ihop). Mycket bättre för alla skulle ju vara om bostäder var billiga i inköp, än att de ständigt skulle ”öka i värde”. I ljuset av det ovan sagda finns det ju ingen vettig orsak för att prisnivån på bostäder och hus skulle öka, bortsett från att hålla takt med inflationen (som varit låg de senaste åren).

Att ens tala om att ”äga sin bostad” är ju i de flesta fall rena struntpratet: vill du in i systemet, och inte har egna pengar (arv, förmögenhet) från början, är det ju banken som äger din bostad i 20-30 år, medan du är ränteslav åt banken.

Avdragsivrarna säger ibland att ett slopande av avdragsrätten automatiskt skulle höja hyrorna, då ett större antal människor då skulle välj den boendeformen. Automatiska höjningar tror jag inte på, hyresprisnivån tenderar nämligen att handla om vad folk i verkligheten har råd att betala med sin lön (ingen har väl någonsin fått lån i banken för att betala sina hyror), medan bostadspriserna är rena fantasipriser utan koppling till verkligheten – egentligen ett pyramidspel där de som kommer sent med i spelet riskerar att förlora mycket (när räntorna stiger, och då prisbubblan spricker.

Ett nytt fenomen är att hyresvärdarna, speciellt de stora i Helsingfors, ändå höjer hyrorna ordentligt, och därefter litar på att folk lyfter utkomststöd från Kela. På ett bakvänt och mycket ironiskt sätt kan man då säga att staten stöder även hyresboende (låt vara behovsprövat), i stil med ränteavdraget för ägobostäder. I själva verket visar hela soppan på hur olika statliga stöd förvränger marknaderna.

Bostadsekvationen i en livsbudget är mycket enkel: De flesta ekonomer är ense om att på en sund bostads- och lånemarknad borde din bostads pris inte överstiga 3 gånger din årslön, och att du i alla lägen borde kunna sätta ner 20 procent i handpenning. Man kan bara ta en titt på prisnivån och vilka lån folk får i huvudstadsregionen för att se att vi är långt ifrån detta. Omvänt gäller att en bostad på en normal marknad borde kunna ge en realavkastning på 4-5 % på den investerade summan för att det överhuvudtaget skall löna sig att hyra ut den. Även här har prisnivån gjort att det i normala fall inte är möjligt – vilket leder till att det inte finns en vettig hyresbostadsmarknad. Hyresvärdarna måste syssla med välgörenhet, för att alls få hyresgäster.

I valet av bostadsform borde man alltid kolla upp vad som är förmånligare: att hyra bostad, eller att ”hyra pengar” från banken. Tyvärr har vi alltså ett system (avdragsrätten) som enbart gynnar det senare alternativet (och höjer prisnivån).

Idag är det dock svårt att rucka på systemet. Bostadslåneavdraget älskas nämligen av både väljare och politiker, eftersom avdrag som dessa de är lätta för politikerna att ”sälja” till väljarna, som sväljer allt med hull och hår i stället för att stanna upp och tänka efter: vem gynnar systemet på riktigt, vem drar i slutändan nytta av detta?

—
Uppdatering 3.12.2012: Smärre ord- och stilval. 26.6.2014: ny grafik. 9.2.2017: Uppdatering: QE-pengar i USA. mars 2017 utkomststöd

Symboler och identitet

Svenska

Symboler definieras som märken, kombinationer av bokstäver, eller konkreta ting som representerar något annat än sig själv: ofta idéer, uppfattningar eller något abstrakt. Symboltänkandet utvecklas vid treårs­ åldern, och tycks vara en oskiljbar del av vårt neurologiska system.

Alla språk är uppbyggda av symboler; ordet ”hus” (vare sig skrivet eller talat) är inte ett hus, utan symboliserar ett hus. En del filosofer definierar kulturella symboler som något som pekar på något ”utanför sig självt”, där det som symboliseras är mångbottnat och mångdimensionerat och tolkas olika av olika människor, beroende på bakgrund eller sammanhang. Vissa kallar denna sorts symbol ”ikon”. Med denna definition slipper vi befatta oss med regelrätta skyltar, t.ex. trafikmärken och varningsskyltar, där tolkningen av t.ex. en stoppskylt förblir oförändrad oberoende av betraktaren eller sammanhanget.

Tolkningarna av de kulturella symbolerna påverkas under historiens gång, så att det som någon gång var accepterat kanske inte längre är gångbart, eller tvärtom. Det här leder ofta till konflikter, då den symbol som för någon kan vara en helig ikon kan vara något avskyvärt för någon annan.

För några år sedan var det stort bråk kring den s.k. bronsstatyn i Tallin. Bråket visade tydligt hur samma föremål kan symbolisera två helt olika saker beroende på betraktarens bakgrund. Speciellt starka blir reaktionerna då känslor som gäller folksamhörighet, ursprung eller patriotism kommer in i bilden.

Nazism eller hinduistisk helighet?
Ett annat bra exempel, men för oss i väst inte lika tydligt, är hakkorset, eller svastikan. De flesta av oss kombinerar symbolen instinktivt med nazismens ruskigheter eller med dagens extremgrupper, och vi reagerar med avsky då vi ser symbolen.

Ursprungligen, och fortfarande, är hakkorset emellertid en av de äldsta och heligaste symbolerna i de dharmiska religionerna, bl.a. hinduism, jainism och buddhism. De flesta indiska tempel och husportar är dekorerade med hakkors, och symbolen används ofta i samband med bröllop och religiösa fester.
I väst började symbolen dyka upp i slutet av 1800-talet efter Schliemanns ut­ grävningar av Troja, och då han associerat den med olika protoeuropeiska migrationsrörelser. På detta hakade tyska völkish­rörelser och nazismen, som adopterade symbolen på 1920-talet för att symbolisera teorierna om att tyskarna var ”arvtagare” till de indo­ariska raserna.

Men ännu i början av 1900-talet användes symbolen som ett tecken för framgång och lycka, speciellt bland flygare. Detta förklarar varför finska flygvapnet tog symbolen i användning den 18 mars 1918, då den svenske greven Eric von Rosen donerade ett flygplan till den vita armén, dekorerat med sin lyckosymbol. Det blåa hakkorset på flygplanen byttes 1945 ut till den nuvarande kokarden, men hakkorset förekommer fortfarande i flygflottiljernas egna flaggor. I dagsläget kräver det i många sammanhang långa förklaringar, så det kunde vara skäl att fundera på någon annan symbol. Det finns ju många att välja emellan.

Hammaren och skäran då?
På många håll kan man idag köpa t-skjortor med gamla sovjetiska symboler och märken. För de flesta är det lite retro, lite camp, och definitivt ”in”. Men bevisligen var sovjetregimen 1922–1991 en av de mest totalitära och förtryckande regimerna i historien, skyldig till miljontals människors död, speciellt under ledning av Josef Stalin, en galen diktator som i grymhet utan problem nådde Adolf Hitlers kaliber.

Hur kommer det sig då att sovjetsymboler inte ses med samma avsky, eller likt nazisymboler till och med förbjuds i vissa länder? Orsaken måste ligga i att Sovjetunionen i slutet av andra världskriget var på de allierades sida i kampen mot Nazi­Tyskland, och delvis också i att Sovjet själv under Krutchev gjorde upp med Stalins utrensningar och lyckades tvätta bort stämpeln av diktatorskap. En bidragande orsak är säkert också den utbredda uppfattningen bland vänstermänniskor i Väst under 60­- och 70-talet att Sovjetunionen var ett modellsamhälle.

Varför lakuflickan skulle bort
Då Cloetta Fazer i januari 2007 meddelade att den traditionella svarta negern på Fazers lakritsstänger tas bort väcktes en liten storm av indignation. I internetadresser och i insändare hänvisade man till att symbolen är gammal och traditionell, och en viktig del av den finländska identiteten sedan 1927. Man sade också att symbolen inte är rasistisk och att det ju även förekommer vita människor på olika produktförpackningar.

Inga av dessa motiveringar har dock någonsomhelst relevans. Symbolen var visserligen knappast uttalat rasistisk då den kom till, på sin höjd en aning ned­sättande. Men tiderna har faktiskt förändras.

Ett bra tankeknep är att fråga sig om vi på en helt ny lakritsprodukt skulle täckas sätta ut samma symbol. Förstås inte! Det stämmer också att det förekommer ljushyade människor på produktförpackningar. Men de finns inte där på grund av kopplingen mellan hudfärg och produkten. T.ex. Eloveena­flickan symboliserar lite diffust ”den rena finska landsbygden”, hon finns inte där för att havreflingor är vita.

Vi har för länge sedan i civiliserade kretsar kommit överens om att hudfärg inte symboliserar något alls: varken intelligens, människovärde eller någotsomhelst annat. Så varför skulle hudfärg på ett hopplöst förlegat sätt få symbolisera svart lakrits?

Söndersmulas faktiskt vår finländska identitet om symboler som negern tas bort? Förstås inte. Och lakritsen (liksom Brunbergs negerkyssar) smakar precis lika gott trots att symbolerna och namnen ändras. (Orkar någon längre minnas stohejet kring hur vår finländska identitet skulle gå förlorad då presidenterna försvann från de finska sedlarna?)

Så vad är det då frågan om? Det kan vara skäl att ställa sig den frågan nästa gång du reagerar extra starkt inför en symbol.

Den byggda miljön påverkar oss direkt

Svenska,

Den byggda miljö som omger oss varje dag påverkar direkt vår sinnesstämning, vårt sätt att tänka och våra attityder till omgivningen och våra medmänniskor. Därför är det oerhört viktigt att stadsplaneringen och arkitekturens formspråk utgår från mänskliga proportioner, känns meningsfull, och hjälper oss orientera i de strukturer vi bygger upp.

Ett besök i Östra Böle i Helsingfors får vem som helst på dåligt humör. Årstiden spelar inte så stor roll, eftersom inte ens en solig sommardag förmår fördriva den ångestfyllda, orwellianska tyngd som fyller en då man rör sig i området. Man frågar sig instinktivt hur någon kom på att rita ett så brutalt, omänskligt område.

Den ursprungliga idén bakom Östra Böle i Helsingfors har säkert varit god; att separera bil- och fotgängartrafik från varandra. Tyvärr har det lett till en löskoppling mellan de mänskliga aktiviterna boende, arbete och transporter. Misslyckandet ha även drabbat både spårvägen och järnvägen intill området. Vill man komma till, eller ta sig bort från Östra Böle tvingas man i något skede bekanta sig med de ogästvänliga, mörka och vindpinade kanjoner som effektivt avskärmar kontors- och bostadsområdena från resten av staden likt vallgravar.

Man har höjt fotgängarstråken upp en våning och lämnat bilarna kvar på marknivå i tron att de benburna på det sättet skall få det trivsammare. Resultatet har blivit något som verkar taget ur en dystopisk framtidsfilm. Små människor småspringer nerhukade fram mellan gråa, smutsiga betongklossar på spruckna, vindpinade betongplattor. Bilarna susar omkring i mörka och trista kanjoner utan någon koppling till det riktiga livet. Infartsramper och garage får en att tänka på mörka och fuktiga grottor. Här och där kan man se att någon senkommen stadsarkitekt försökt piffa upp katastrofen med lite planteringar eller nya trottoarer på gatunivå. Tyvärr lyckas de bara betona den kompletta kollaps som Östra Böle utgör som mänsklig bo- och arbetsplats. Det enda som skulle hjälpa är att riva hela området och börja om från början.

Den här synen möter en när man skall börja söka sig mot Helsingfors och Finlands huvudbibliotek från den närmaste spårvägshållplatsen. Det är oklart vart man skall gå eller hur man skall orientera sig. Det finns inga klara signaler om byggnadens funktion.
Om man inte kan eller orkar traska upp för de ramper som leder till bibliotekets huvudingång på den egentliga fotgängarnivån tar man den här hissen. Invånarna har med rustika grafiska uttrycksmedel berättat vad de tycker om sin byggda stadsmijö.

Nu bygger man lyckligtvis inte längre såsom i Böle. Men exemplet fungerar bra för att visa att den upplevda miljön direkt påverkar våra huvuden (det känner vem som helst som rör sig i området). Jag misstänker att vi mycket lättvindigt godkänner (och betalar) för visuellt dåliga miljöer som direkt via vårt kognitiva system påverkar vår inställning – både till mänskligheten som gemensamt projekt, och till våra medmänniskor. Den psykologiska forskningen – både den gamla kognitiva fåran men också nyare fenomenologiska och holistiska forskningslinjer – påpekar att vi som människovarelser i högsta grad reagerar och verkar på basen av det vi känner. Det är med andra ord inte oviktigt hurudana visuella miljöer vi bygger åt oss (och åt våra barn). Det kan i själva verket avgöra vår framtid.

Tanken på att människor direkt reagerar på den omgivande arkitekturen är varken ny eller originell, men den har kanske fallit i medvetandets bakgrund eftersom det inte är lätt att experimentellt påvisa sambandet. Mycket handlar det om vokabulär. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till för att heltäckande beskriva våra inre förnimmelser då vi ställs inför en byggd miljö. Vi behöver inte skapa ord i huvudet för att känna känslor som kärlek, affektion, hat eller sorg – vi bara känner det. Och vi är inte vana att ens för vår ”inre monolog” reda ut de förnimmelser och undermedvetna upplevelser vi känner, då vi ser en byggnad framför oss.

Kan det vara bra för en människa att bo eller arbeta i ett hus som ser ut att rasa ihop vilken sekund som helst? Terrasshuset i Lillhoplax, Helsingfors (Reijo Jallinoja), och nedan Puerta de Europa i Madrid (Philip Johnson och John Burgee).

Människans förhållande till den spatiala omgivningen och de impulser den ger upphov till är ändå en av de viktigaste utvecklingsprocesserna vi går igenom under uppväxten – egentligen det som definierar oss som separata ”ting” från omvärlden. Det vi lär oss om ”utrymme” och ”rum” kombineras till en balanserad helhet med den genetiska arvsmassan, i tidernas begynnelse sprungen ur den afrikanska savannen. Vi lär oss med andra ord några enkla basregler för att överleva i den omgivning vi befinner oss i. Om något i omgivningen inte stämmer, får det oss i obalans och adrenalinet strömmar till. Därför tror jag att speciellt dagens populära manér inom arkitekturen: osymmetrier, ”galna” vinklar, obalanser och oharmonier, är ohälsosamma. Det borde inte anses meningsfullt att rita och bygga ett kontorshus som ser ut att falla över ända vilken sekund som helst. Och ingen borde tvingas arbeta i en sådan miljö. Den instinktiva urkänsla man som betraktare får i en sådan situation är ju att ta till flykten så fort som möjligt. Den stressen kan inte vara bra – varken för vår fysik eller för vårt psyke.

Modernismen och framtidstron
Forskarna anger två orsaker till varför den stela och avskalade modernismen – som fortfarande dominerar vår arkitektur – i tiderna växte sig så stark. De flesta anser att riktningen var ett svar på de sociala och politiska revolutioner som färgade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Andra säger att impulsen kom från de nya material som den industriella revolutionen förde med sig; järn stål, betong och glas.

Troligen är svaret mer komplicerat. Modernismen hänger säkert också ihop med framtidsoptimismen under de båda efterkrigsperioderna på 30-talet och 50-talet (ofta resulterande i rena science-ficton­visioner) eller med mantror om evig ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som startade i samband med oljebonanzan vid sekelskiftet 1900. En ”olje-era” som dessutom resulterat i vår oändliga fascination med privatbilismen.

Men det lönar sig kanske inte att grubbla så mycket över den historiska upprinnelsen. En historisk diskussion kan kanske främst hjälpa oss att ”hitta tillbaka” från det som jag börjat uppleva som ett stort estetiskt och visuellt dilemma, som rätt få tydligen orkar bry sig om i vardagen.

Vart försvann de feminina formerna?
Att vi idag tycker att en byggnad från 1800-talet ser bättre ut än en nyare betong- eller glaskloss kan inte enbart handla om en universell nostalgisk läggning hos människan. Det bevisas av att man under 1900-talets första hälft i modernismens namn glatt rev t.o.m. riktigt gamla byggnader. I efterhand måste man skatta sig lycklig över bristen på pengar i efterkrigstidens Finland. Annars hade kanske Helsingfors centrum gått samma öde till mötes som Stockholm på 50- och 60-talet, där man i samband med den s.k Norrmalmsregleringen bl.a. rev en rad gamla 1600-talshus i Klarakvarteren – en av de största kulturskandalerna i världshistorien.

Stockholm City är en mycket renodlad modernistisk arkitekturhelhet. I Stockholm blir dessutom en aspekt av modernismen – som gått de flesta förbi – riktigt påtaglig; den avskalade, linjära modernismen saknar alla spår av de feminina former som senast sågs inom arkitekturen under neo-klassisismen och jugendstilen. Trots att vissa samhällskritiker som James Kunstler påpekat detta, är det egentligen remarkabelt att ingen kvinnohistorisk forkare eller humanist undersökt denna totalvändning i vårt byggda landskap, eller forskat i vilka verkningar på vår tankevärld som denna utveckling fört med sig.

De Sagerska husen vid Hamngatan i Stockholm (t.v.) invigdes 1903. Husen var byggda efter den franske arkitekten Jean Litoux ritningar och ett av de få exemplen på stilren jugend-rokoko i Stockholm. Fasaden var klädd i vit marmor och de rikt utsirade smidesarbeten hade utförts i Paris och Stockholm av smeden Hjalmar Samuelsson. Ursprungligen ville en majoritet i Stockholms stadsfullmäktige bevara husen, men i cityplanen City 67 hade de markerats som“fastigheter som avses att rivas eller ombyggas”. Riksantikvarien fann en byggnadsminnesförklaring motiverad, men tvingades till reträtt av politiska och ekonomiska krafter. Trots protester revs husen och på platsen byggde 1971-1974 den statliga PK-banken ett kontorskomplex och butiker (t.h.) efter arkitektföretaget Backström & Reinius ritningar. Huset kallas idag fortfarande för PK-huset.

MacDonaldiseringen av arkitekturen
Förutom direkta männsikoavbildningar saknar modern arkitektur dessutom ofta mänskliga mått och proportioner. En blank glasfasad eller en platt betongfasad ger oss inga riktpunkter, mått eller förhållanden som vi kan relatera till oss själva. Det är som själva proportionerna blir för överväldigande, för svåra att ta in och bearbeta. Dessutom finns sällan någon koppling till det lokala – arkitekturen blir som internationella hotellrum eller en multinationell snabbmatsrestaurant – de ser likadana ut oberoende vart i världen man åker.

Frikopplingen gäller inte bara rummet, utan även tiden; en modernistisk byggnad har inget påtagligt samband med ”idag”, annat än att byggnaden åtminstone inte symboliserar ”igår”. Motreaktionen – postmodernismen – har försökt lösa problemet, men i de flesta fall reducerat historiekopplingen till scenografi. Man klistrar på hänvisningar och återanvändningar av äldre stilar, men även då blir det mycket svårt att inlemma byggnaden i en historisk berättelse. Och för hypermodernisterna räcker inte ens det – man bygger vinklar, taköverhäng, viadukter och skärningar utan symmetri eller funktion, ofta så att de ser ut att upphäva gravitationen. De enskilda delarna bildar aldrig en helhet i betraktarens hjärna, annat än att inger en vagt olustig känsla, ibland kanske lite komisk.

Postmodernismen försöker komma bort från modernismens brutalitet och omänsklighet med att friskt låna och hänvisa till tidigare arkitekturstilar. Ofta bli resultatet ändå rätt manérmässigt, och dekorationerna kan kännas påklistrade och konstgjorda. M2 vid Setagaya, Tokyo (Kengo Kuma).

En kritisk syn på modernismen och hypermodernismen borde inte bara påpeka bristen på mänskliga mått och proportioner, eller på harmoni i byggnadsmassorna. Kritiken borde mera handla om precis den obestämda känsla vi får i magen då vi ser en byggnad eller en miljö, och instinkt­ivt känner att något står rätt eller fel till — trots att den känslan förstås är högst subjektiv.

Då medborgarna diskuterar arkitektur och byggd miljö borde debatten inte enbart kretsa kring storstilade projekt och arkitekttävlingar som får rubriker i tidningarna. Avgörande borde ändå vara varje individuella och mänskligt subjektiva upplevelse, en upplevelse som på något sätt borde ”demokratiseras” och bekräftas, så att inte enbart stadsplanerarens eller arkitektens tolkning och förklaring är den enda som lever vidare.

En byggnad borde ge en instinktiv känsla av sin funktion, sitt mål och sin plats i mänsklighetens berättelse. Man borde aldrig behöva öppna en broschyr för att få sig förklarat vad arkitektens formspråk ”betyder” eller vad som ”egentligen” avses.

Det här är viktigt eftersom det inte går att undkomma arkitekturen. Den är inpå oss dag ut och dag in, vare sig vi vill det eller inte, och de byggnader som idag reser sig skall stå på samma plats i många decennier, om inte århundraden. Och vikten av det här gäller förstås i ännu högre grad boende­miljöer än offentliga byggnader. Modernismens rationella tänkesätt att bygga så billigt som möjligt har lett till att man ibland godkänner så torftiga miljöer att de direkt inbjuder till graffitimålning och vandalism (det man inte gillar slår man sönder). Speciellt graverande blir detta nederlag eftersom modernismen i tiden tog avstamp i sociala strävanden att förbättra boendeförhållandena för ”vanligt folk”.

Vägen framåt?
Vissa positiva signaler kan skönjas. Finska staten skrev år 1998 ett arkitekturpolitiskt program som betonade vikten av arkitekturfostran och deltagande i planeringsprocesser som gäller den egna miljön. Programmet slår även fast att riktiga kulturmiljöer uppstår av byggnader med olika ålder som tar den omgivande naturen i beaktande. Det här är viktigt mot bakgrunden av att det finska byggnadsbeståndet är remarkabelt ungt (bara två procent av alla finska byggnader är byggda före första världskriget).

Ett tidigare regeringsprogram tar upp förorterna, och slår fast att ett tväradministrativt program för ökandet av trivseln skall startas. Även principen om att avdela en procent av byggnadskostnaderna för konst och utsmyckning har åter tagits till heders och till och med skrivits in i vissa städers byggnasstadgor. Men det skulle vara ytterst viktigt att denna princip inte bara gäller offentligt byggande, utan även vanliga bostadsområden.

Statens arkitekturpolitiska program borde få förnyad aktualitet och offentlighet. Alltför ofta sväljer vi planer och lösningar utan att reagera eller ens reflektera. Och det går inte att hänvisa till att arkitekter och stadsplanerare ”vet bättre” än vanligt folk. De är visserligen utbildade i ämnet och har den tekniska kunskap som behövs för att rita och planera en byggnad. Men när det gäller smak och stil, eller den maggropsskänsla en byggnad ger upphov till, är deras åsikt förstås lika mycket eller lika lite värd som någon annans. Medvetenheten om att den byggda miljön direkt påverkar oss och våra sinnesstämningar måste öka.

Om så kallad ”vetenskaplig konsensus”

Svenska,

Så kallad ”vetenskaplig konsensus” används dagligen som argument i olika debatter. Vi får höra att det finns konsensus om än det ena, än det andra, eller att det inte finns någon konsensus alls. Viktigt att minnas är att om man hör ordet nämnas i samhällsdebatten – är det alltid fråga om ett politiskt uttalande, inte ett vetenskapligt.

Vetenskapen har aldrig gjort några framsteg på basen av konsensus. Det är politiker (eller vetenskapsmän som spelar politiska spel) som använder ordet för att försöka upphöja sina idéer till så kallad vedertagen sanning (som sällan handlar om hela bilden).

Om någon söker stöd för sina påståenden genom att hänvisa till ”vetenskaplig konsensus” kan de inte avse annat än konsensus gällande en vetenskaplig hypotes. Och det är naturligtvis nonsens, eftersom naturlagarna inte avgörs på basen av demokratiska omröstningar.

En hypotes är inget mer än ett testbart påstående som ännu inte falsifierats. Märk väl att den vetenskapliga metoden inte handlar om att hitta på och utföra test eller modeller som bevisar en hypotes. Vetenskapen går framåt genom observationer och test som falsifierar hypoteser. Ingen mängd observationer kan någonsin bevisa en hypotes, däremot kan en enda väl underbyggd observation falsifiera en hypotes. Genom att småningom eliminera falsifierade hypoteser kan ett ramverk för en beskrivning av verkligheten småningom ta form – detta kallas för en teori.

Men för att vara vetenskaplig måste även teorin gå att falsifiera – teorin skall formuleras så att man  kan utveckla ett experiment (om inte nu så i framtiden) för att demonstrera att teorin inte stämmer. Om någon hävdar att en observation eller ett bevis inte kan (eller får) användas för att motbevisa en teori är det inte längre fråga om vetenskap, utan om dogma.

Ett litet exempel från verkligheten:
I samhällsdebatten har i snart 30 år förekommit en diskussion om olika naturfenomen, och en hypotes om fenomenens eventuella antropogeniska (mänskliga) orsaker och verkan. När det gäller historisk data har hypotesen för länge sedan falsifierats: jordklotets temperatur och klimat har varierat enormt under tusentals och miljontals år, helt utan mänsklig påverkan. Där jag sitter och skriver detta, fanns t.ex. ett två kilometer tjockt istäcke för bara några tiotalstusen år sedan. Hypotesen har då fått olika tillägg, som går ut på att den mänskliga påverkan trots det föregående på ett mätbart sätt kommer att påverka framtiden.

Denna hypotes är emellertid svår, för att inte säga omöjlig att ta i beaktande strängt vetenskapligt, eftersom den inte går att falsifiera.  Det går inte att testa vårt jordklot utan ”utsläpp av växhusgaser”; hur skulle man mätbart kunna skilja de stora naturliga variationerna (såsom den historiska datan utvisar) från människans, i förhållande, mycket små och kortvariga bidrag?

I stället söker vissa människor ”bevis” för hypotesen genom datormodeller – men detta har (se ovan) inget med den vetenskapliga metoden att göra. Modellerna stärker i bästa fall en tro, och det i sin tur leder till diskussioner om ”förnekare”, och krav på tribunaler där de som ifrågasätter tron skall ställas till svars. Det är skrämmande.

—
Inspirerad av bloggen BuyTheTruth.

Läs om ett betydligt större samhällsproblem – baserat på en teori som inte falsifierats.

Beror den svaga tillväxten på Peak Oil?

Svenska

Ekonomisk tillväxt, med påföljande ökat välstånd, har hela 1900-talet och även i början av vårt nya årtusende helt varit beroende av ett globalt energiöverskott. Egentligen kan man säga att hela det projekt vi idag kallar för civilisation, med ekonomisk tillväxt, högre levnadsstandard, effektivare lantbruk (och därmed fler människor) är intimt sammanbunden med en ständigt växande tilllgång på billiga och behändiga fossila bränslen, som kan frigöra oss från att enbart kämpa för livhanken, och därmed producera det vi kallar mervärde. I de flesta samhällen som vi kallar ”västerländska” står oljan för cirka 80 procent av all energiförbrukning.

Nu börjar tecknen öka på att vi redan nått Peak Oil, d.v.s. den globala kulmen av oljeproduktionen, då det inte med några till buds stående medel går att öka den årliga oljeproduktionen jämfört med förr (denna ökning har historiskt legat på en nivå på cirka 3 procent per år). Peak Oil avfärdas ibland som ”bara en teori”, men i själva verket är det fråga om ett ofrånkomligt geologiskt faktum – frågan är inte om, utan när.

Idag minskar produktionen i de sista riktigt stora oljefälten man fann för över 20 år sedan – i Alaska, Nordsjön och Mexico. Få vet att t.ex. Storbritannien för några år sedan blev nettoimpörtör av olja och står inför kritiska energiproblem de närmaste åren. Ett stort frågetecken är läget för Saudi-Arabien och världens största oljefält Ghawar, som i 50 år stått för mer än hälften av landets oljeproduktion. Saudi-Arabien publicerar inte pålitliga siffror om sina reserver, vissa observatörer anser att landet redan pumpar med full kapacitet.

Man borde för länge sedan ha hittat  flera nya jättefyndigheter bara för att  ersätta den nuvarande, accelererande nergången. Och nej, det räcker inte att hitta ett ”jättelikt” fält utanför Sydamerika. Om fältet befinner sig på 5 kilmoters djup under 3 kilomter vatten blir det aldrig fråga om stor utvinning, oberoende av hur stor reserven teoretiskt är. Peak Oil handlar alltså inte om att oljan plötsligt ”tar slut”, utan att de fyndigheter vi idag hittar blir allt dyrare, svårare och långsammare att utvinna, med alla de effekter det har på den globala ekonomin. Många av de krångligare varianterna, som tjärsanden i Kanada, eller omvandling av kol till olja, innebär vid utvinning dessutom massiv miljöförstöring, som knappast kommer att tillåtas.

Efter produktionskulmen följer en platåfas (många säger att den redan är här, på cirka 85-88 miljoner tunnor/dag), och därefter en accelererande, obarmhärtig nergång i produktionen. Till saken kopplas även många geopolitiska faktorer, eftersom länderna med kvarstående fyndigheter så småningom reserverar sin produktion för inhemsk konsumtion (eller råkar ut för politisk turbulens – som i Mellanöstern).

Den ena stora frågan blir då vad vi försöker ersätta minskad oljeproduktion med (samtidigt som efterfrågan bara ökar). Inga alternativ ser lovande ut. Få ersättare är lika behändiga och har så hög energitäthet som oljan. Våra transportsystem både till lands, till sjöss och i luften är helt beroende av olja och kan inte ersättas t.ex. med elektricitet producerad med någon primär energiform (det går inte att flyga ett flygplan med elektricitet).

Biobränslena börjar se mer och mer problematiska ut, med mycket dåligt nettoenergiförhållande, d.v.s förhållandet mellan den energi som måste sättas in i produktionen och den energi man får ut. Man talar om EROEI (Energy Returned on Energy Invested). De bästa råoljorna i de största oljefälten hade i tiderna en EROEI-koefficient på 1:40 och högre (en andel insatt energi gav 40 gånger ekvivalent energi), medan man för bioetanol i bästa fall kan räkna med 1:2.
Men kanske ännu mer problematiska blir de etiska problem som uppstår då man odlar bränsle för bilar i stället för att odla mat.

Hur är det med vätgas då? Vätgas är inget bränsle, utan en energibärare med närmast hopplöst nettoenergiförhållande där både tillverkning (med elektricitet) och distribution i dagsläget har många helt olösta problem. Vettigare i så fall att använda elektriciteten direkt till elbilar.

”Dom hittar nog på något…”
Många invänder mot hela Peak Oil-resonemanget och de bleka utsikterna med att den tekniska utvecklingen på något sätt kommer att rädda oss. ”Dom kommer nog snart att hitta på något”. Man glömmer då att teknik inte är energi, trots att de går hand i hand. Vi kan nog i många fall utveckla något som i princip kan ersätta oljan (tallsåpa, rester från livsmedelsindustrin, biodiesel), men problemet är att dessa experiment i praktiken inte alls klarar av att skalas upp till de storleksordningar som är av nöden för att ersätta oljan t.ex. i trafiken. Dyrare energi slår hårt mot ekonomin, och minskar i samma veva på det kapital som kunde användas för att utveckla nya energiformer. (Och med kapital menar jag inte krediter).

Följdfrågan blir alltså vad allt detta kommer att innebära för vårt civilisationsprojekt.
Vad som börjar ske då utbud inte längre möter efterfrågan har vi redan belägg för – priset på olja stiger ordentligt. I förlängningen har vi också redan sett att den prishöjningen höjer priset på mat, eftersom det mekaniserade lantbruket är så beroende av olja, både för maskinerna och gödseln. På 1970-talet ledde ”oljekrisen” till en ordentlig recession – med Peak Oil tror jag vi blir tvungna att på ett alldeles nytt sätt definiera ord som ”välfärd” och ”välstånd”, åtminstone så att kopplingen till ekonomisk tillväxt tas bort. Det finns nämligen en reell chans att Peak Oil leder till en ständig och ohejdbar ekonomisk sammandragning.

En enorm förflyttning av förmögenhet kommer också att ske till de länder som sitter på de fossila bränslereserver som finns kvar.  Det är svårt att tro att denna massiva förmögenhetsflykt inte skulle påverka hela den globala ekonomin, och dessutom med många geopolitiska förtecken. Troligen är de här problemen en stor orsak till att USA:s ekonomiska motor redan nu knackar så betänkligt, och att den ekonomiska recessionen inte vill ta slut trots traditionella, massiva penninginjektioner.

Förvandlingen från en värld med energiöverskott till en värld med energiknapphet kommer troligen att innebära stora omvälvningar, som kan komma snabbare än väntat. Den totala populationen kommer att minska rätt radikalt. Det finns helt enkelt ingen chans att mätta tio miljarder människor med de oljeersättare vi idag känner till. Diskussionen om överbefolkning, som länge tabu, kommer åter att bli aktuell.

Har någon märkt att jag inte alls nämnt de senaste årens stora politiska käpphäst – ”klimatförändringen”? Det beror på att jag anser att Peak Oil är ett betydligt större samhällsproblem, som vi alldeles konkret kommer att märka inom 10-15 år. Den som på nätet orkar traggla igenom lite mer än söta isbjörnsbilder kan också läsa att bl.a. CalTechs forskare länge påpekat att alla IPCC-klimatscenarier (även de lägsta) utgår från lindrigt sagt fantasifulla uppskattningar över våra framtida tillgångar på fossila bränslen (inklusive kol). Eller att många statistiker avfärdar klimatpanelens trovissa påståenden om en uppvärming på 0,7 grader per århundrade som statistiskt nonsens – det finns ingen chans att mäta jordens temperatur med den noggrannheten (för att inte tala om extrapoleringarna gällande tidigare tider från trädringar etc).

Jag vet att det är mot den politiska ortodoxin att säga det, men faktum är att även radikala minskningar av våra CO2-utsläpp inte på lång sikt kommer att påverka CO2-halterna i atmosfären, bara skjuta på dem en aning. Vi kommer oberoende att använda upp våra fossila bränslen så långt det går, om än i minskad takt på grund av Peak Oli. Klimatet ändrar sig alldeles säkert (det har det även gjort i miljontals år helt oberoende av människan), men de förändringarna kommer troligen bara att vara en liten del av de utmaningar vi som civilisation står inför efter den hundra år gamla oljebonanzan.

—

Wikipedia har en riktigt hygglig artikel om Peak Oil

Läkare skall inte delta i religiösa riter

Svenska

Insändarna nedan var en del av en längre debatt i Hbl:s spalter om religiös omskärelse och om det kontroversiella lagförslaget att lagstfta om att ingreppen skall görs av läkare, även då inga medicinska skäl föreligger.

—

1.

Att Finland planerar att i lag tillåta omskärelse av småpojkar är en skandal. All stympning – oberoende av ”skäl”, skall vara förbjuden. En lag skall dessutom vara könsneutral. I konsekvensens namn kan man absolut inte tillåta religiös stympning för ett visst kön, men förbjuda det för ett annat. Varför är ett händelse, som i alla andra fall skulle leda till långa fängelsestraff (gamla gubbar skär i småpojkars penis) plötsligt av vissa skäl ”tillåtet” – eller i värsta fall – legaliserat.

I Hbl:s artikel 10.8 lyser de mest vidriga ”rationella skäl” för könsstympning fram. Dan Kantor försvarar med att ett förbud inverkar på ett barns rätt att bekänna och utöva religion. Något mer tokigt kan man knappast säga. Ett barn är förstås helt religionslöst när det föds. Att föräldrarna tvingar in barnet i en viss religion med en könsstympnig har förstås inget med fri religionsutövning att göra. Orsaken att man gör ingreppet på små försvarslösa barn är förstås för att mycket få människor frivilligt skulle genomgå det i ett senare skede av livet.

”När alla män är omskurna är de jämställda inför bön”, säger Anas Haijar.  Föregås alltså varje muslimsk bönestund med en stunds koll i brallorna?

Även Hbl:s ”faktaruta” med ”orsaker” lyser av okunskap. De största är enligt Hbl medicinska skäl (strunt), förebyggande av sjukdomar (om man faktiskt anser att AIDS-läget blir bättre med det – hur skulle det vara med kunskap i stället) och religiösa skäl (säkert det största skälet, men inte mindre irrationellt för det). Att omskärelse sker mest i Nordamerika, Mellanöstern och Sydamerika berättar nog mer om de områdenas vridna inställning till allt som har med mänsklig sexualitet att göra, än med något annat.

Jag har inget emot religionsutövning. Men i dagens värld har vi redan gjort oss av med en rad andra påbud i de heliga böckerna som sitter illa med vår rättsuppfattning.  Förresten, om Gud en gång skapade oss till sin avbild – varför i himmelens namn skall vi då förstöra den avbilden genom att skära bort en del av den?

2.

Joanna Nylunds inlägg i omskärelsedebatten innehåller en motsägelse. Å ena sidan avdramatiserar hon den principiella debatten med att säga det bara är fråga om ”att avlägsna en bit hud”. Å andra sidan anser hon att lagstiftning kunde vara bra eftersom omskärelse skulle utföras ”kliniskt, hygieniskt och av kunniga läkare”. Menar hon alltså att det ändå är fråga om något lite farligare än “bara en bit hud”?

Att så många pojkar i USA omskärs rutinmässigt (även utan religiösa skäl) har bl.a. sin upprinnelse i den amerikanska läkaren John H. Kellogs (1852-1943) rekommendationer mot onani: “omskärelsen skall helst utföras av en läkare utan anestesi, eftersom den korta smärtan har en upplyftande effekt på sinnet, då den kopplas ihop med en idé om straff, vilket kan behövas i många fall”.

Några vettiga medicinska skäl för rutinmässig omskärelse finns förstås inte, och siffran på 30 procent “glada” omskurna skulle förstås vara minimal om männen som utsatts för övergreppet själva hade fått avgöra saken lite senare i livet.

När det gäller respekt för religionsutövning: Joanna Nylund förfäktar en åsikt som går ut på att religion och religiösa handlingar på något sätt ligger utanför kritiskt betraktande, och att kritik handlar om “brist på respekt”. Det stämmer förstås inte. Och det i sig intressanta statistiska faktumet att en sedvänja är uråldrig eller praktiseras av många är bara just det – statistik. Uråldrighet kan inte användas som försvar.

Det ryms faktiskt inte i mitt huvud vad könsstympning kan ha att göra med religiös övertygelse, eller varför Gud ens skulle vara så intresserad av människans reproduktiva organ. Kanske för att vi själva är det? Nylund lyckas i sitt inlägg även diskutera hur Jesus Kristus snopp såg ut, men den aspekten av Jesus är jag faktiskt inte det minsta intresserad av.

Men debatten gäller inte nu den principiella diskussionen (som jag nog gärna fortsätter), utan om vi här i Finland skall lagstifta om förhållandena kring omskärelse. Jag håller fullständigt med Nylund att det är helt onödigt att separat förbjuda religiös omskärelse eftersom det ändå kommer att göras. Men det var heller inte min poäng; för alla medborgare är det förstås redan nu förbjudet att gå och skära i småbebisars penis, precis som det är förbjudet att skära i ett litet flickebarns könsorgan. Om jag själv skulle ha misshandlat mina barn på det sättet skulle jag ha flugit i fängelse så det visslar.

Framför allt: om vi nu börjar lagstifta om religiösa övertygelser (och dessutom blanda in läkare i dem) hamnar vi på mycket hal is. Läkarvetenskapen handlar om rationalitet och om att lappa människokroppen, inte om övertygelse och tro. En läkare skall naturligtvis inte utföra omskärelser annat än av strikt medicinska skäl. Den finska läkareden säger bl.a: “Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor. I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.”

 Och som tidigare sagt: lagstiftning skall vara könsneutral. Tystnaden i debatten på den här punkten är även den ett komplett mysterium för mig.

Senatstorgets vånda

Svenska

Föreställ dig att du åker till Petersplatsen i Rom. Föreställ dig att utsikten mot Peterskyrkan skyms av marknadstält, plättvändare och turistmånglare, medan en orkester och dansgrupp ljudligt försöker övertyga dig om att åka till något annat land eller till en annan ort. En otänkbar mardröm eller hur? Förstås! Men kom till Helsingfors – här är det fritt fram!

Tyvärr har de historie- och kulturlösa helsingforsiska beslutsfattarna inte insett att Senatstorget i Helsingfors är en av de största turistattraktionerna och vallfärdsplatserna i landet precis för vad platsen är, inte för vad den kan förvandlas till i namn av den lägsta och banalaste gemensamma nämnaren.

Vilka är de beslutsfattare som ger tillstånd till marknadsevenemang på torget, som oftast dominerar torget under nästan en vecka? Det övergår totalt mitt förstånd varför dessa marknadsjippon inte kan förläggas till Narinken eller till Järnvägstorget, istället för att förfula ett av våra vackraste gemensamma offentliga rum.

Vackert?

För er som inte fattar annat än direkt anföring: Det är faktiskt inte så, att bara för att man har ett öppet utrymme, så måste man med våld fylla det med något.

En sådan handling gör bara en människa med egna interna tomrum: en tom själ, tom på bakgrund, tom på historia och tom på bildning.

—
Vackert???

Uppdatering 2012: Det fanns förhoppningar om  att någon tagit sitt förnuft till fånga, efter rapporter om att Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla inte skulle återkomma till torget, men tyvärr: evenemanget bara flyttades till 2012 p.g.a. beläggningsarbetena på torget sommaren 2011. Södra Österbottens förbund gick inte med på alternativen som erbjudits: Narinken eller Järvägstorget. Man kan fråga sig varför? Den rätta målgruppen borde vara mycket lättare att hitta på de sistnämnda platserna – på Senatstorget vimlar det ju mest av sådana utländska turister, som knappast kan lockas till södra Österbotten.

I videoklippet kan man se en autentisk ”rapport” gällande det senaste besöket. Sammanfattningsvis står allt klart: ointressant, okulturellt program, svaga musikuppträdanden som ej lockar publik, och förvirrade turister som irrar omkring bland eländet.
Jag erkänner att det kanske är lite orättvist att enbart peka ut Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla – faktum är ju att Senatstorget invaderas av ett otal liknande jippon varje år. I färskt minne är till exempel den underliga inlednings-”festen” för idrotts-EM. Lovar återkomma och uppdatera med annat.