Kategoriarkiv: Svenska

Nonsens kring 9/11

Svenska,

Olika knäppa konspirationsteorier kring 9/11 riskerar att fördunkla relevanta frågor kring den amerikanska administrationens och säkerhetsmyndigheternas kompetens före, under och fter attacken, samt avleda intresset från USA:s minst sagt komplicerade förhållande med Saudiarabien. 

(uppdaterad 15.11.2013 efter en förnyad debatt på Facebook – smärre stilistiska förbättringar)

Då tioårsdagen för terrorattacken i New York 2001 började närma sig, kröp också allehanda gamla konspirationsteorier åter fram i medierna. T.o.m. seriösa Hbl publicerade en lång artikel skriven av Janne Strang, där han presenterade ett hopkok teorier kring vad som hände med WTC-tornen. Det hela var skrivet fullständigt kritiklöst och utan invändningar – liksom några år tidigare, den gången i Hbl-tidskriften Volt. Men innan jag överbevisar de här tokiga idéerna gör jag en liten sammanfattning över konspirationsteorierna:

Det hela startade med ”dokumentär”-filmen Loose Change som blev en internet-sensation 2005. Till kuslig musik ställde den en rad ”frågor”, varav de tyngsta var: Störtade faktiskt ett passagerarflyg i Pennsylvania? Skedde attacken mot Pentagon med en missil? Ser inte WTC-tornen ut att rasa som s.k. ”controlled demolitions”, speciellt WTC 7?

Första versionen av Loose Change (och de två omklippen) insinuerar på ett mycket tydligt sätt att de ovan nämnda ”anomalierna” pekar på att den amerikanska administrationen var inblandad i attacken. Filmen gav därmed ordentligt fart åt de olika konspirationsteorier som förutsägbart dök upp direkt efter attackerna.

Konspirationseorierna kan grovt delas in i två huvudfåror: De som anser att USA visste om attacken och tillät den, och de som anser att USA aktivt var med och planerade den. Syftet skulle i båda fallen ha varit att mobilisera USA för ett krig i Mellanöstern och motivera den striktare lagstiftning som följde på attacken. Den japanska attacken mot Pearl Harbor och Tonkinbuktens incident 1964 är ”bevis” på att USA:s administration (Speciellt Bush-Cheney-Wolfowitz, påverkade av tankesmedjan Project for the New American Century) var kapabel till ”false-flag” attacker (förutsatt alltså att man också tror på att USA visste om och tillät den japanska attacken på Pearl Harbor).

Konspirationsteoretikerna har sedermera samlats i olika grupperingar, vanligtvis under olika ”truth”-deviser. Det lösa kollektivet, som samlas på olika kongresser och möten och hänger utanför Ground Zero i New York, kallas allmänt ”9/11 Truth Movement”.

Kritiken
Genast då de första konspirationseorierna började dyka upp, kom motkritiken. Rationellt tänkande människor och regeringskretsar försökte påtala de största paradoxerna och det mest motsägelsefulla i konspirationsteorierna. Bl.a. Popular Mechanics gjorde en oberoende, ingående undersökning om konspirationspåståendena, och kom fram till att alla var rena skräpet. Artikeln är fortfarande ytterst relevant läsning. Förutsägbart beskyllde ”truthers” PM för att höra till konspirationen eller annars bara gå i regeringens ledband.

De officiella rapporterna tog, som de brukar, rätt lång tid att bli färdiga. De utgör intressant och detaljerad läsning, skrivna av även många oberoende forskare utan anknytning till ”The Government”. De avfärdades förstås av ”truthers” som politisk propaganda, men då man läser kommentarerna på ”truthers”-sajterna märker man tydligt att de inte ens orkat läsa rapporterna, utan bara regurgerar den egna ”sanningen”.

På basen av Hbl-artikeln skrev jag en (erkänner jag nu) ganska arg och förvånad insändare. Jag frågade hur Hbl som seriös tidning kan ägna så mycket utrymme åt de mest fåniga konspirationsteorier kring 9/11, och fick ett svar av Janne Strang – som slutade i ett klassiskt argumentationsfel: han frågade vad jag är ”rädd för” (antar att han menade att jag är rädd för sanningen). Jag skrev ett utförligare svar, men det togs inte in. Vi hade dock lite senare en mycket intressant e-postkonversation om olika aspekter kring 9/11 och kritiskt tänkande.

Nedan en summering av mina viktigaste poänger. De kan indelas i två grupper: praktiska och filosofiska orsaker till varför attackerna inte kan vara resultat av en konspiration, och rent tekniska orsaker varför konspirationsteorierna är nonsens.

Praktiska och filosofiska orsaker
Det finns faktiskt inte en chans att konspirationen inte skulle ha läckt. Om händelserna skett såsom ”truthers” påstår, borde tusentals människor; militärpersonal, flygpassagerare, arbetstagare i WTC, regeringsanställda, brandmän och poliser ha varit med på konspirationen. Då de officiella rapporterna sedan kom ut, var truthers förstås tvungna att ännu addera denna nya skara på flera hundra personer till konspiratörerna (eller de vars tystnad konspiratörerna på något sätt lyckas köpa).

Men låt oss anta att det fanns en konspiration, med syftet att motivera USA:s krig mot Afghanistan och Irak. Varför då fylla planen med Saudiaraber? Å ena sidan tillskriver ”truthers” alltså administrationen nästan sagolik slughet, å andra sidan fullständig töntighet. Det hänger inte ihop.

Varför alls spränga tornen med ”controlled demoliton”? Är det inte tillräckligt effektfullt att flyga in flygplan i tornen? Varför ta risken att konspirationen avslöjas genom att involvera massvis med extra personal i en sprängning? Jag ser dessutom ingen logik i att just sprängningar (om det nu skedde sådana) bevisar att specifikt USA:s administration var involverad. Arabiska terrorister sprängde en bomb i WTC-garaget redan 1993.

Tekniska orsaker
Loose Change-killarna har för länge sedan erkänt att de överdrivit och att filmen var full med fel. Det mesta byggde på ofullständig och bristfällig rapportering under attacken, och kreativa klipp där citat togs ur sin kontext. Trots erkännandet finns fortfarande många av de direkta felaktigheterna, och t.o.m. lögner om bl.a. offren på flygplanen med i den senaste versionen av filmen.

De allra dummaste teorierna figurerar inte längre så mycket i debatten, men en handfull lever hårdnackat vidare. De argumenterar ytterst sällan med riktiga tekniska bevis, utan baserar sig på några klassiska argumentationsfel, främst ”appeal to common sense”, d.v.s. en vädjan till ”sunt förnuft” – där man alltså vägrar acceptera ämnesexperternas förklaringar, utan hävdar det ”man kan se med egna ögon”.  Svaren med fetstil.


Det finns inga stora vrakdelar efter krashen i Pennsylvania, och det har aldrig hänt förut. Något annat krashade där, och passagerarna har aldrig funnits eller alternativt dödats av administrationen (dock mycket oklart varför). 
Flygkroppar har bevisligen så gott som pulveriserats vid våldsamma krasher, och trots att vrakdelarna var små i Pennsylania är de identifierade, liksom de flesta offren.

Hålet i Pentagon är för ”litet”, det måste ha varit en kryssningsmissil. Det finns nästan inga vrakdelar och vissa vrakdelar hör inte hemma på en Boeing 757:a. 
Hålet motsvarar precis vad som skulle hända Pentagons förstärkta ytterväggar, och alla vrakdelar hör hemma till en 757:a. Det finns dessutom massor av vittnen som såg en 757:a.

WTC-tornen och speciellt WTC 7-huset rasar precis som under en sprängningsriving. Skyskrapaor med stålstomme rasar inte av sig själv. 
Bara för att något ”ser ut” behöver det inte betyda att det är. Av sig själv rasade ju inget av WTC-husen. I två kördes in flygplan, och WTC7 skadades av rasen och hade ett flertal bränder (och dessutom en stålkonstruktion som p.g.a. husets läge visade sig vara sårbar).
”Truthers” visar också riktiga sprängningsrivingar som ”bevis”, men alltid utan ljudspår. Detta för att sprängningsrivingar ackompanjeras av en rad mycket kraftiga explosioner och knallar. Några sådan akustiska spår finns inte på någon av upptagningarna av WTC-rasen. WTC7-raset ser egentligen inte alls kontrollerat ut – närmast kaotiskt.
Det finns dessutom ingen vettig förklaring till hur konspiratörerna skulle ha gått till väga för att aptera tornen. Det största hus som hittills tagits ner med kontrollerade explosioner var ett varuhus i Detroit 1998 (se nedan), cirka en tredjedel lägre än WTC7. Det tog tolv personer 24 dagar att placera ut 4118 sprängladdningar och 10 kilometer tändledningar (i ett tomt hus där man rivit ut all inredning) för att plocka ner huset. Det finns alltså ingen chans att WTC-tornen skulle ha apterats på förhand utan att någon skulle ha märkt något (eller att någon ”tagit chansen” och gjort det 11.9.2001 efter flygattakcen). Case closed.

WTC7
Rivningen av Hudson Department Store 1998

Alla som sysslar ens med en tillstymmelse av kritiskt tänkande har för länge sedan avfärdat konspirationsteorierna som rent nonsens. Symptomatiskt är att t.o.m. vissa kretsar i ”Truth Movement” utpekar de tokigaste teorierna som planterade av ”The Government” för att diskreditera hela rörelsen.

I stället för att komma fram till något som närmar sig sanning uttrycker konspirationsteorirörelsen  snarare en mycket specifik mänsklig egenskap där sund skepticism mot makthavande paras med avancerad paranoia. Rörelsen har också starka politiska rötter, där både vänstern och den extrema högern plötsligt hittat en gemensam agenda. ”Truthers” avfärdar även den tekniska diskussionen och de tekniska bevisen kring attackerna som politisk propaganda, vilket gör det omöjligt att debattera med dem gällande de tekniska bevisen.

Konspirationer tycks tilltala en stor del av befolkningen. Det är enkelt att dras med i ”dokumentärer” som är välgjorda som Loose Change. Kuslig musik, insinuationer och en rad ”frågor” får fort en okritisk eller ovan tittare att bli övertygad om att något  skumt är i görningen. Jag erkänner öppet och gärna att  jag själv hörde till dem kring åren 2005-2006, men med åldern har kapaciteten för kritiskt och rationellt tänkande ökat.

Jag har också blivit beskylld för att blåögt tro att amerikanska administrationer är benevolenta och aldrig ljuger. De som orkat läsa mina insändare vet dock att jag hör till de allra största kritikerna av USA:s krig och imperialism (främst de falska förevändningarna gällande kriget i Irak), och att jag inte hyser några föreställningar när det gäller stormakters förmåga att iscensätta händelser eller utöva realpolitik. Men är man vetenskapsman till sinnet måste man kunna skilja mellan olika saker. Vad man än tycker om USA-adminstrationerna måste man kunna förhålla sig kyligt analyserande till terrorattackerna i New York 2001.

En fråga om tro?
Truthers väljer ofta att måla upp det hela som att man antingen väljer att tro på dem, eller tro på den ”officiella” versionen. Det är lite som ”debatten” mellan evolution och kreationism. Bara den ena är baserad på tro (gissa vilken). ”Truthers” talar också som om det endast fanns en enda officiell regeringsversion att ställa mot konspirationsteorierna. Men det finns tvärtom en rad olika undersökningar, rapporter och oberoende grävande artiklar, där skrivarna garanterat inte har någon koppling till regeringen.

På basen av tillgängligt material försöker rationellt tänkande människor rekonstruera det mest sannolika händelseförloppet, och därefter dra eventuella slutsatser. Konspirationsteoretikerna gör precis tvärtom: Man startar från slutsatsen, och lyfter därefter upp alla ”anomalier” som bevis för sin hypotes, medan de överväldigande bevisen som tyder på motsatsen avfärdas utan diskussion (eller omvänt påstås vara bevis för den tänkta förövares utläggning av felaktiga spår). Det är inte vetenskapligt hållbart. Teorierna saknar till och med grundläggande ingredienser för en kriminell undersökning: plausibelt motiv och tillvägagångssätt.

Mest synd är att ”truthers” högljudda rop och hela den konspirationsindustri som växt upp överskuggar riktig och relevant kritik och diskussion kring bl.a. Bush-administrationens kontakter till Saudiarbien och den härskande familjen Saud, samt inkompetensen och rivaliteten mellan USA:s underrättelsetjänster innan attackerna.

Samhällskritikern Noam Chomsky (som väl ingen kan beskylla för att gå i regeringens koppel) sade det bäst: ”I think the Bush administration would have had to be utterly insane to try anything like what is alleged, for their own narrow interests, and do not think that serious evidence has been provided to support claims about actions that would not only be outlandish, for their own interests, but that have no remote historical parallel. The effects, however, are all too clear, namely, what I just mentioned: diverting activism and commitment away from the very serious ongoing crimes of state.”

Det är skrämmande enkelt att tillverka en konspirationsteori om vilken plötslig och traumatisk händelse som helst. Jag skulle på en dag kunna svarva ihop en konspirationsstory och en snygg webbsida om t.ex. de tragiska händelserna i Norge i juli 2011. Jag kan slå vad om att den på kort tid skulle samla stora skaror övertygade ”troende”.

Att skapa misstankar är enkelt – att kritiskt evaluera information och begagna sig av riktig skepticism är betydligt svårare och mer arbetssamt.

Obligatorisk läsning:
Popular Mechanics: Debunking 9/11 Myths
Counterpunch: 9/11 Nuts
Debunking 9/11

—

Strip away the political content and logical leaps, and every conspiracy theory ultimately comes down to a small set of claims based on evidence that can be examined. These claims are the only points where the theorists’ elaborate conjectures make contact with the physical world. Without these foundations, the theories crumble. In every case we examined, the key claims made by conspiracy theorists turned out to be mistaken, misinterpreted, or deliberately falsified.
Popular Mechanics

Ekonomikrisen: Politikens och politikernas dilemma

Svenska, ,

Olika tankar kring politikens väsen har börjat utkristallisera sig i samband med den handfallenhet som politikerna nu uppvisar inför den ekonomiska krisen. Egentligen tankar som också vuxit fram efter att jag själv deltagit i några val som kandidat.

Några utgångspunkter: vi torde alla kunna vara överens om att vår representativa demokrati hör till de bättre samhällssystemen. Med jämna mellanrum har vi en reell möjlighet att i demokratiska val välja nya styrande, i stället för att tvingas leva med diktatorer och despoter.

Enligt spelets regler skall de demokratiskt valda göra så vettiga beslut som möjligt när det gäller våra gemensamma angelägenheter. De styrande skall hålla folkets bästa för ögonen, och ordna samhället så att det skyddar oss mot kriminalitet, korruption, ekonomisk rovdrift och miljöförstöring. På pappret alltså allting bra.

I praktiken är det nog ändå så att verkligheten inte riktigt motsvarar denna idealbild. Och nej, det handlar inte om att populistiskt konstatera: ”alla politiker är ruttna”. Saken är betydligt mer nyanserad än så.

De allra flesta som ger sig in i politiken (ett ganska otacksamt arbete) gör det på grund av en övertygelse att kunna förbättra något. Rätt snart märker dock en idealist att systemet känns riggat emot en. Gensvar för nya idéer är svårt att hitta bland politikerkolleger, och man märker att det mesta som körs igenom på partimöten och partidagar har uppfunnits för flera decennier sen. Det här märks speciellt i samband med kriser som den nuvarande ekonomiska krisen, där inga beprövade metoder tycks bita. Politikerna ropar efter mer ekonomisk tillväxt, och har svårt att ens tänka sig att förutsättningarna för traditionell ekonomisk tillväxt kanske inte längre finns.

Ligger då hela felet hos stela och fantasilösa politiker? Det skulle vara lätt att säga så, men jag vill påstå att även väljarna spelar en mycket större roll än de flesta vill (eller vågar) erkänna.

Av erfarenhet kan jag berätta att man som kandidat inte vinner några röster på att problematisera det nuvarande läget och föreslå nya sätt att angripa problemen. De allra flesta väljare är mycket mer intresserade av ”mer av samma”, och livrädda för förändringar (i sig ett mycket mänskligt och förståeligt drag). Blicken blir glasartad om man tar upp ämnen som kommande energikriser och vad det kan innebära för den ekonomiska tillväxten och våra samhällen. Hellre vill man höra om nya förmåner och bidrag, och allt annat som kan förbättra ens egen situation.

Det här leder till den sorts valkampanjer som är bekanta för oss alla – eller som H. L. Mencken i tiderna så träffande slog fast: ”Valkampanjer är som förhandsauktioner på stulet gods”. Politikerna är tvungna att utlova guld och gröna skogar för att bli invalda – medan ett budskap om återhållsamhet eller sparande gör att du mycket fort hamnar på den politiska historiens skräphög.

Att lova guld och gröna skogar går bra under ekonomiska uppgångar. Eller korrekt sagt: den sortens kreditfinansierade ekonomiska uppgångar vi haft sedan valutorna frånkopplades alla bindningar till något konkret av värde (exempelvis guld).

Det politiska spelet med en oanalytisk väljarkår och stora utfästelser från politikerhål ramlar sedan ihop som ett korthus då den ekonomiska tillväxten kraschar. (Och om det sköra så kallade samhällskontraktet börjar knaka i fogarna, då har vi de stenkastande människorna på gatan).

Och tillväxten kraschar alltid. Alla som kan lite matematik vet att en årlig tillväxt på t.ex. fem procent inom en kort tidsperiod innebär exponentiell tillväxt, vilken obönhörligen går i väggen – och dessutom förvånande snabbt.

Vill man utveckla detta resonemang, kan man även koppla in den finansiella ekonomin, som ju har en stor investering i det nuvarande systemet med ”evig tillväxt”. Den ”eviga” tillväxten kräver nämligen också evigt växande krediter (känns det igen från tidningsrubrikerna?), vilket leder till en situation där hela samhällsekonomin allt mindre handlar om konkret  produktion och allt mer om ”finansiella innovationer”.

Vårt demokratiska system med allt dyrare valkampanjer leder dessutom till en allt starkare koppling mellan å ena sidan finans- och affärsvärlden och å andra sidan politikerna. Detta behöver inte alls innebära renodlad korruption, men det innebär att politikerna mycket fort anammar finansvärldens sätt att prata och resonera. I stället för att hålla folkets bästa för ögonen, håller man bankernas eller finansinstitutens bästa för ögonen.

Politik är, som vi märker, inte alls ”det möjligas konst”. Politik handlar i verkligheten om att bibehålla status quo så länge det går, och dessutom med väljarkårens stora godkännande och applåder. Till exempel de små skyfflingar, räddningsaktioner och stödpaket vi nu ser i Europa kan närmast liknas vid att arrangera däcksstolarna på Titanic, eller försöka laga en bilmotor som skurit genom att mixtra med backspegeln. Enstaka idealister kan ibland få sin röst hörd, men kan aldrig vända på skutan.

I kristider handlar politik kort sagt om att skjuta på problemen, så att de förhoppningsvis inte strittar i ansiktet under den egna valperioden. Och medborgarna – väljarna – är mer än villiga statister i det här skådespelet. Man lägger ”skulden” för misslyckanden på de partier som ”haft ansvar”, medan man fort glömmer de misslyckanden som partierna i opposition tidigare gjort. Charaden fortsätter, och det är mer eller mindre likgiltigt vem som väljs, eller vem som sitter i regeringarna. Skillnaderna mellan partierna är närmast akademiska; ingendera ”sidan” har några nya svar på dagens nya utmaningar.

Finns det alternativ? Knappast sådana, som kan väljas fram i reguljära val. Förespråkar jag alltså revolution? Inte alls! Jag misstänker bara att kriser som den nuvarande ekonomiska krisen i rask ordning leder till paradigmskiften, som i ett svep kan göra en hel politikergeneration fullständigt överlopps. Men det kommer säkert en ny efter det…

Svar till Rolf Lampas kommentar

Svenska

Här är min kommentar till Rolf Lampas kommentar på mitt inlägg Vem skall bevisa vad när det gäller religion. Lampas kommentar med blå text, min med svart.

Du verkar ganska ”frimodig” i dina tolkningar av vad andra debattörer uttryckligen påstår. 

Läser insändare, och försöker uttolka skrivarnas budskap.  

De kristna vetenskapsmän som grundade modern vetenskap gjorde det på grund av sin tro på bibelns gud som en ordningens Gud. Du försöker beröva dem deras tro och tankegrund.

Det är mycket möjligt att de gjorde det. Jag försöker inte (och kan förstås inte) ”beröva” dem något – annat än att påminna om att kyrkan på den tiden hade betydligt större makt (både politisk och finansiell) än vad den har idag. Men i och för sig har ju detta inget att göra med modern vetenskap (vilket var temat i de insändare som publicerades i Hbl). Hänvisningen till vetenskapsmännen från 1600- och 1700-talen var inte min idé, och att de gjorde något p.g.a. tro är irrelevant för moderna vetenskapsmän.

Myten om Galileo är seglivad. Precis som prästerskapet idag är komprometterad av hedniskt tänkande var aristotelianarna det på Galileos tid. Kan du påvisa att kyrkans eller Bibelns lära på något sätt utgjorde grund för motståndet mot Galileo? (I själva verket var de de hedniskt influerade tänkarna bland prästerna som blev kränkta av Galileos idéer). 

Ganska mycket tyder på att kyrkans och bibelns lära utgjorde grunden för motståndet mot Galileo. Bl.a. att katolska kyrkan deklarerade Kopernikus heliocentrism som falskt och emot Bibeln, trots att  Galileo anklagats, men befriats från inkvisitionen år 1616. Då Galileo trots sina löften fortsatte att tala för heliocentrism i sin Dialog, dömdes han till husarrest och boken blev förbjuden (förbudet tog slut 1835). Först 1992 ansåg påven att Galileo behandlats på ett misslyckat sätt.
Vad ”hedniskt influerade tänkare bland prästerna” är för något, har jag ingen aning om. 

I själva verket verkar du inte alls ”veta” hur det egentligen gick till när Galileo råkade illa ut.

Jag har tre hyllmeter astronomi- och kosmologiböcker hemma, varav cirka tio behandlar äldre astronomer och vetenskapsmän. Så dra inga förhastade slutsatser. Men det stämmer att jag inte var där då (lika lite som Lampa).

Citat: ”[hur kan] Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna?”. 

Jag har dock inget större problem att brottas med än den blinda scientism som inte lägger märke till hur ofta hans egna nya teorier (tankemodeller) och observationer ersätter tidigare ”kunskap” fakta eller teorier. 

Något sådant som ”blind scientism” finns inte. Då är det inte fråga om vetenskap. Blind religiös tro finns det däremot gott om i vår värld. Att på det här sättet överfört försöka likställa moderat vetenskap med moderat religiös tro är helt fruktlöst. Tro på övernaturliga fenomen är oförenligt med vetenskap – men det kan vi förstås leva med, tycker jag. 
Att nya, bättre teorier ersätter tidigare kunskap är väl inget fel – det är så vetenskapen fungerar.

Vi använder båda uteslutningsmetoden, med den skillnaden att vi bibeltroende inte behöver byta ut bibelorden inför varje ny tanke som prövas.

Precis. Vilket allt som oftast leder till oundvikliga konflikter. Många bibelord går inte att förena med vetenskap, utan att man gör kraftiga ”tolkningar” eller efterrationaliseringar.

Men rent konkret så kan förstås inte kristendomen med dess Bibliska grunddokument göra exklusiva sanningsanspråk utan att utsätta sig för saklig kritik. Men hur konkreta exempel på naturvetenskapliga (empiriska) bevis finns det t.ex. för giltigheten hos naturalistisk filosofi, egentligen? Inte ett enda, naturligtvis.

Vetenskapen sysslar (som jag skrev i en tidigare insändare i Hbl) inte strikt med att hela tiden söka ”bevis” för hypoteser, utan med att uppställa hypoteser som kan falsifieras. Man skall alltså kunna göra ett experiment som kan falsifiera hyoptesen – först då är det fråga om en vetenskaplig hypotes. Klarar hypotesen av flera falsifieringsförsök kan den utvecklas till en teori (som också skall kunna falsifieras).
När de gäller frågan i citatet ovan är slutledningen (”inte ett enda, naturligtvis”) en aning förhastad, i mitt tycke.

Notera att jag försvarar vetenskaplig metod. Men jag motarbetar därför gärna fanatisk övertro som går långt utanför metodikens egna definitioner och därmed inbyggda begränsningar. 

Det skall förstås varenda äkta vetenskapsman göra. ”Fanatisk övertro” brukar nog mera förknippas med religion, än med vetenskap. 

Det är t.ex. med hänsyn taget till vetenskapens avgränsade metod rent ut sagt oärligt att på basen av nutida observationer dra definitiva slutsatser om historiska händelser (som inte kan upprepas) men ändå sätta ”vetenskaplig stämpel” på denna typ av spekulationer. 

Ingen vetenskap har väl någonsin dragit ”definitiva slutsatser” eller sysslat med spekulationer. Som jag skrev tidigare; alla ateister skulle mer än gärna ta emot nya teorier som bättre skulle förklara vår historia än Big Bang eller evolutionsteorin. Men tills vi fått dessa bättre teorier framför oss jobbar vi med det vi har. 

Man går så långt att man avfärdar historiskt dokumenterade händelser och dumförklarar folk som inte tror på rent uppdiktade händelser, baserat på en världsbild grundad på sekulär naturalistisk filosofi. Denna filosofi är en synnerligen vidskeplig tro som själv helt saknar den empiriska grund man vill tvinga in all annan verklighetsbeskrivning inom. Naturalistisk filosofi grundas alltså inte själv på sina exklusiva krav på empiri, den grundas istället enbart på filosofi och ogrundad tro.  Kravet på bevis på Guds existens har därför sin enda grund i naturalistiska filosofins starkaste alternativ – tron att Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting. Det är detta alternativ som kan ersätta tron på en Skapare.

Vet inte vem denna ”man” är som hänvisas ovan. Inte jag åtminstone.

Känner du dig dumförklarad? Det kan åtminstone inte bero på mig. Som jag sagt tidigare: jag har inga ”krav” på bevis på guds existens. Jag anser hela frågan irrelevant. Men om du har en hypotes om universums eller jordens uppkomst, och blandar in övernaturliga fenomen, försöker jag som vetenskapsman förstås falsifiera den hypotesen med en mer enkel och trovärdig förklaring.


Det finns ingen vetenskaplig teori som heter ”Absolut allting har blivit till av Absolut Ingenting med hjälp av Absolut ingenting”. Den som läst på om olika teorier om universums uppkomst vet att de verkligen inte handlar om något så fattigt och torftigt. (Så på ett omvänt sätt kan man förstås säga att den hypotesen utgör ett alternativ till en Skapare – förutom att den alltså inte finns som vetenskaplig hypotes).

Men varför saknas då vederbörlig ödmjukhet med beaktande av denna oerhört svaga grund för denna filosofis svajande tankebygge?

Jag anser att tron på en övernaturlig skapare är ett betydligt mer svajigt tankebygge och en alltför lätt utväg. Frågan uppstår alltid: vem skapade gud då? Om svaret är: ”gud har alltid funnits”, är en betydligt mer tillfredsställande förklaring att universum alltid funnits. Varför känns det bättre att krångla till det hela med övernaturliga väsen?

Beträffande ”utfallet av experiment” så har kristna vetenskapsmän inga som helst problem att förlägga nuet i nuet och det som hänt tidigare till historien. Men där har ateisten ett problem – om hon inte kan se skillnaden. Ingen kan upprepa händelser i det förflutna. Men detta problem dras inte evolutionstron med? Den påstådda evolutionens skapelseprincip anses ju pågå hela tiden.  Men man kan inte bevisa att exakt det som anses pågå just nu ger de RESULTAT som påstås (t.ex. helt nya biologiska koncept och genetisk information). Den evolutionstroende kan inte på vetenskapligt godtagbart sätt visa att det han ser inte redan fanns, eller att processen ger ett helt annat slutresultat än det han tror. Han ser bara vad han tror att han ser. Han bevisar inget. Beklämmande. 

Jag förstår tyvärr ingenting i ovanstående resonemang och kan därför inte svara. 

Den kristne har en mycket stabil grund i den del av verkligheten som kan studeras empiriskt. Vi kan när som helst, varje dag, empiriskt påvisa och studera en stadigt nedbrytande process, tvärtemot filosofiska påståenden om att vi ser motsatsen, dvs ”utveckling”. Hm.

Tro på övernaturliga ting är tyvärr helt oförenlig med empiriska studier och vetenskap. När skall man tillskriva utfallet av ett experiment till naturen, och när skall man tillskriva det till gud? Eller var det så att gud enbart uppenbarade sig för vetenskapsmännen på 1600-talet? Dilemmat måste vara uppslitande. Att vem som helst (oberoende av religiositet) kan studera entropi stämmer – men vad har det med tro att göra? Skall det bevisa att religiös tro är rationellt?
Större fråga: varför borde religiös tro vara rationell? Som människor har vi ju en massa andra föreställningar och uppfattningar som inte är rationella. Det är det som gör oss till människor.

Kolreserverna alltför optimistiskt uppskattade?

Svenska,

(en artikel jag skrev för ett par år sedan)

Nya beräkningar över världens kolreserver är mycket lägre än tidigare uppskattningar. Om beräkningarna stämmer ökar trycket på att utveckla alternativa energikällor. Samtidigt måste man revidera klimatmodellerna som baseras på framtida koldioxidutsläpp. Det säger Dave Rutledge, som leder Caltechs fakultet för tillämpad vetenskap i Kalifornien.

Enligt Rutledge har världens länder historiskt sett varit mycket dåliga på att uppskatta sina tillgångar av fossila bränslen. Den brittiska kolproduktionen kulminerade år 1913 och föll därefter, trots att uppskattningen i början av seklet målade upp tillgångar för 900 års utvinning. Den amerikanska oljeproduktionen kulminerade 1970 och har sjunkit med hälften sedan dess. Båda gångerna överestimerade länderna tillgångarna med råge. Rutledges nya modell tar i beaktande den kumulativa produktionen i olika regioner, och hans säger att den därför på ett noggrannare sätt beskriver verkligheten.

De nya beräkningarna visar att vi totalt sett, inklusive tidigare kolbrytning, kommer att kunna ta ut 662 miljarder ton kol ur jorden. Tidigare uppskattningar, bl.a. av World Energy Council, WEC, menar att det fortfarande finns 850 miljarder ton kvar att utvinna.

Rutledge säger att regeringar länge tenderat att överestimera tillgångarna, och att resultaten av de världsomspännande kartläggningar man tidigare gjort inte tagit i beaktande svårigheterna och kostnaderna för att komma åt alla tillgångar. Och de sammanlagda uppskattningarna har dessutom vilat på antagandet att länderna varit uppriktiga. Kina, påpekar Rutledge, har bara avgivit två officiella uppskattningar, och de avviker radikalt från varandra.

– Kineserna är idag intresserade av att producera kol, inte av att ta reda på hur mycket de egentligen har kvar i marken, säger Rutledge.

Även USA:s energimyndigheter håller med många av Rutledges påpekanden när det gäller USA:s kolreserver. I en rapport från 2007 skriver det nationella forskningsrådets kommitté för kolforskning att de flesta uppskattningar som fortfarande används baseras på gammal data från 1970-talet. Uppdaterade metoder för vilka reserver som realistiskt kan utnyttjas ger resultat som endast är fraktioner av de tidigare estimaten.

Om de nya estimaten stämmer måste flera klimatmodeller ställas om. Vissa IPCC-scenarier utgår ifrån att hela 3,4 biljoner ton kol bränns upp fram till 2100. Det är fem gånger mer än vad Rutledge tror att är möjligt, och ordentligt över vad även WEC tror att går att utvinna. Men trots att de mest skrämmande klimatscenarier därmed kanske inte blir av, betyder det inte att vi kan dra en suck av lättnad. Trycket på att utveckla alternativa energiformer bara växer, eftersom en rask nedgång av kolreserverna bara accentuerar frågan om hur mänskligheten skall kunna bibehålla sin nuvarande levnadsstandard, sina transporter och industrin.

På sin webbsida säger Rutledge att framtidsdiskussionen gått två skilda spår de senaste åren. Å ena sidan debatteras ivrigt de fossila bränslena och tillgången på energi, å andra sidan debatteras häftigt hur användandet av de här bränslena eventuellt påverkar klimatet i framtiden.

– Har vi ett energitillgångsproblem? Har vi ett klimatproblem? Har vi bådadera? Vilket kommer först, frågar sig Rutledge. Alltför sällan har man försökt koppla ihop de här frågorna.

Enligt Rutledge skulle det vara nyttigt att baka in realistiska produktionsgränser i klimatmodellerna. Nu varierar IPCC:s scenarier i förhållandet fem till ett. I vissa scenarier har oljeproduktionen inte nått sin kulmen ens år 2100, medan Rutledges uppskattning baserad på kumulativ regional produktion pekar på att hälften av världens olja, naturgas och kol har konsumerats år 2019.

– Tidskonstanterna för uttömmandet av de fossila bränslena är även av en annan magnitud än för temperaturväxlingar. Om man vill minska klimatinverkan som associeras med förbrukning av fossila bränslen är det därför viktigare att begränsa den slutliga produktionssiffran än att bara minska takten, säger Rutledge.

Varför Nato är en dålig idé

Svenska,

Uppdatering mars 2023: Finland är på väg in i Nato. Denna text, vars första version skrevs för över tio år sedan, har därmed förlorat sin relevans som debattinlägg i frågan om vi skall gå med eller inte. Jag låter den stå kvar som historieskrivning och hänvisar i stället till inlägget Finland i Nato. Fast många av de frågetecken gällande alliansen jag tar upp i inlägget nedan är fortfarande relevanta. Främst:

  1. Natos underliga, nya uppdrag: Nato talar idag om  alla möjliga nya ”fiender” som inte alls har att göra med militärallianser, t.ex. terrorism eller ”cyberrymden”.
  2. Natos stora utvidgning på 2000-talet, vilket gör Natos beslutsförmåga lika svårhanterlig som EU:s. Sannolikt är att en allvarlig kris i Europa inbegripandes militära aktioner skulle förlama Nato totalt. Det finns även en allt större risk att två Natoländer sinsemellan hamnar i en militär konflikt.
  3. Den s.k. säkerhetsgarantin (Artikel 5), som bara är ord på papper. Helt otestad, och som, om man läser den noggrant, inte förbinder något land till någonting. Stor risk alltså för att ett medlemskap i Nato invaggar oss i en falsk känsla av säkerhet, och att vi glömmer bort att det till syvende och sist bara vi själva som försvarar vårt land (även som medlem i Nato).

Endast militär- och säkerhetspolitiska frågor borde gälla då man diskuterar Nato. Före Ukrainakriget, då många bytte åsikt gällande Nato på grund av rädsla, vädjade Natoanhängarna nästan uteslutande till våra känslor för att vi skulle gå med (som att ett medlemskap skulle bevisa att vi hör till den västerländska civilisationen, eller att Nato idag är en ”värdegemenskap”, eller att vi ”skall sitta med i samma bord”). Struntargument som har föga att göra med vår försvarsförmåga. Nato (eller vilken militärallians som helst) har nästan inget med det begreppet att göra, för något land. Det enda som ökar vår militära trovärdighet är att i rask takt ordentligt öka våra egna försvarsanslag.

Fortsätt läsa Varför Nato är en dålig idé →

Vem skall bevisa vad när det gäller religion?

Svenska

Svarsinsädare i Hbl gällande temat religion och vetenskap

Det är lätt att missförstå diskussionen i Hufvudstadsbladet om vem som skall bevisa vad när det gäller gudstro. Men jag försöker faktiskt aldrig personligen övertyga någon om att sluta tro. Jag vet nämligen att det är lönlöst. Det går inte att med rationella argument övertyga en troende, eftersom religiös övertygelse per definition är icke-rationell. Däremot antar jag gärna utmaningen att filsofiskt resonera kring de här frågorna.

Men då det gäller vem som har bevisbördan kan ju även en gudstroende fundera över följande liknelse: Föreställ dig att jag säger att jag är säker på att det finns tomtar och troll i skogen. Jag ser massvis av tecken på dem under min skogspromenad: kvistar har brutits, stenar har flyttat på sig etc. Troligen skrattar du gott och säger att en troligare förklaring är vind och vatten, eller djur. Då jag ändå påstår att det måste vara tomtar och troll, frågar du förstås vad jag har för bevis som stöder påståendet. Men i stället för att presentera bevis säger jag: ”Bevisa att det inte finns tomtar och troll. Du kan inte bevisa att det inte finns tomtar och troll, därför finns dom och jag har rätt i min tro!”

I en riktig filosofisk diskussion är det förstås aldrig tillåtet att använda så barnsliga argument. Som jag sagt förr: Fantastiska påståenden kräver också fantastiska bevis. Det räcker inte med att säga: jag tror på detta, därför är det sant.

Harri Kuistis (Hbl 19.6.2011) litteraturlista är ganska svag. Alvin Plantingas olika cirkelargument och paradoxer är nästan likna barnsliga som historien jag diktade ovan, bara inlindade i lite krångligare formuleringar. Han strävar till att bevisa att det är lika rationellt att tro på gud som att inte tro på gud. Han ställer upp krångliga ekvationer för dessa resonemang och kommer till sist till sin slutsats. Det största problemet för honom är förstås att man godtyckligt kan byta ut gud i ekvationerna mot t.ex. jultomten (eller tomtar och troll, skogsféer, o.s.v.) och då når man slutsatsen att det är rationellt att tro på dessa figurer.

Och som så många andra (även Rolf Lampa i Hbl 20.6.2011) tror Kuisti att debatten enbart gäller en debatt mellan ateister och kristna. Så är det ju inte, den gäller ateister mot gudstro i största allmänhet (även den sorts religion som båda skribenterna nedsättande kallar för hednatro). Speciellt i Lampas inlägg skiner igenom en övertygelse om att uttryckligen kristendomen filosofiskt och moraliskt skulle stå över all annan gudstro – en rätt så chauvinistisk, och dessutom högst ovetenskaplig inställning. Är man en vetenskapsman borde man ju också vara beredd att ompröva sin tro. Mänskligheten tillber idag ungefär 2500 gudomar. Hur kan Kuisti och Lampas vara säkra på att de tror på precis den rätta? Alla religioner och skapelsehistorier kan väl inte vara sanna? Men tänk om någon av de andra är lite ”sannare”?

Som vi märker är dilemmat för alla religioner det samma –  då vi med tiden får bättre förklaringar till vår existens, blir utrymmet för gudarna allt mindre. Då man förr bokstavligen trodde på skapelseberättelsen, är man idag tvungen att kalla den för en liknelse. Annars är det ju inte bara evolutionsteorin eller Big Bang man måste kasta på skräphögen, utan även arkeologi, geologi, astronomi, biologi, kosmologi, och en hel rad andra vetenskaper. Denna poäng missar många gudstroende, som envist för fram de tokigaste mothypoteser till evolutionen, som om diskussionen enbart skulle gälla Darwin.

De vetenskapsmän från gångna tider som Lampa räknar upp i Hufvudstadsbladet hänvisade faktiskt till gud på många ställen i sina texter. Men det berodde nog bara på den tidens kutym, och på att kyrkan hade en så enormt stark politisk och pekuniär makt på den tiden (vi vet alla hur det gick för Galileo). Idag skulle en vetenskapsman som vill bli tagen på allvar förstås aldrig påstå att utfallet av ett experiment hänger på guds inblandning.

(Att gud nämns vid namn i olika sammanhang är dessutom inget tecken på religiositet eller att sagesmannen bekänner sig till kristen tro. Jag utropar ofta ”herregud” då jag läser insändare i Hbl. Likaså säger jag till människor hövligt ”adjö”, d.v.s ”a Dieu” = ”till gud”, trots att jag inte tror på övernaturliga väsen.)

Till skillnad från många troende har jag läst bibeln från pärm till pärm. Finns där intressanta filosofiska idéer? Javisst, många guldkorn här och där. Finns där vackra dikter och sedelärande berättelser? Javisst, och många som berör mig djupt, och som till och med känns aktuella ännu idag. Kräver någon av dessa moralfilosofiska idéer och tankar i bibeln att man tror på gudaväsen i himlen? Inte alls. Tvärtom känns de betydligt relevantare, om man låter bli att blanda in en berättelse om en gud som stiger ner från himlen och gör en jungfru gravid. En berättelse som förstås korrekt alltid borde arkiveras under rubriken fiktion.

Kuisti avslutar sitt inlägg i Hbl med att säga att alla fakta han känner till tyder på att gud faktiskt finns. Tyvärr väljer han att inte räkna upp ett enda av dessa fakta. Det hade varit intressant att höra och bemöta.

Vad då ”informationssamhället”?

Svenska, ,

Det är redan ett tiotal år sedan man började tala om att vi lever i ”informationssamhället”. Speciellt i de utvecklade västländerna har det blivit populärt att beskriva en post-industriell framtid där samhällets mervärde uppstår av utbyte av information i allt snabbare nätverk, och att detta även skulle fungera som grund för en global utveckling – egentligen en slags utopi med mindre miljöförstöring och större lycka överallt.

En snabb överblick över dagsläget kan förstås ge en bild av att så har gått. En allt större del av ekonomin försiggår idag på internet, och de snabba kommunikationerna har resulterat i ett globalt system som sakta väver in sig i alla aspekter av våra liv. Har vi alltså idag nått ”informationssamhället”?
Det enkla svaret kunde vara ja – den som till vardags är beroende av sin smarttelefon har egentligen redan tagit ett steg längre; det är fråga om att använda avancerad maskinintelligens för att klara av arbetet och fritiden. En science fiction-författare från bara några decennier bakåt kunde med fog beskriva oss som cyborgar: blandningar av människa och maskin.

Jag vill emellertid påstå att vi i högsta grad fortfarande lever – inte bara i industrisamhället – utan i lantbrukssamhället! De flesta människor orkar nämligen knappast pilla på en smarttelefon längre än ett par dagar i fall de inte får mat! Men det tänker vi aldrig på. Vi är så vana vid att allting bara funkar, att vi för länge sedan tappat kontakten till det som allting vilar på. Kommunikationerna har också gjort det möjligt att fylla på våra närbutiker ”just-in-time” från enorma centrallager – vi behöver aldrig befatta oss med hur maten kommer till och transporteras: den bara finns där varje dag.

Det ovan beskrivna leder till två faror. Den första känner de flesta igen som orkar följa med dagspolitiken: det uppstår med jämna mellanrum underliga och onödiga motsättningar mellan stad och landsbygd. Stadsfolket vaggas lätt in i en tro att landsbygden ”inte behövs”. Vi kan ju alltid flyga in rädisor från Kina! Vi får billigare mat om vi får bort småbruken och satsar på industriell matproduktion styrd av de stora kedjorna.

Den andra faran är kopplad till den första, men inte lika uppenbar. Den gäller inte bara övertron på teknik och kommunikationer, utan även våra energitillgångar. Få tänker på detta, men ingenting i det intrikata system vi byggt upp de senaste decennierna fungerar utan energi: inte smart­telefonerna, inte Google, inte traktorerna, inte långtradarna.

Ett faktum (ett geologiskt faktum, inte bara en hypotes) är att tillgången på fossila bränslen kommer att minska i framtiden. Den lätt utvinnbara oljan sinar redan idag på många håll i världen, och nya biobränslen kan inte volymmässigt ersätta den. Forskare varnar också för att koltillgångarna länge rapporterats alltför optimistiskt. Även uranet blir svårare och dyrare att utvinna. Risken är alltså att många av våra energikällor i framtiden inte ger nettoenergi: det går åt mera energi att utvinna dem, än vad vi får ut av dem.
Om man räknar in detta i samhällsekvationen börjar vårt ”informationssamhälle” allt mer likna ett korthus. Små avvikelser i energitillförseln, eller små avbrott i det mekaniserade lantbruket, transporterna eller distributionen kan leda till snabbt eskalerande, oförutsedda konsekvenser.

Betyder det här att vi en vacker dag vaknar upp och är förpassade tillbaka till ett medeltida agrarsamhälle och får dra våra plogar själva? Nej, människan är uppfinningsrik, och utvecklingen kommer att ske i olika faser. Min profetia är ändå att vi om trettio till femtio år kommer att leva i en betydligt mindre globaliserad värld, där närmiljön och närproducerat (både mat, industri och energi) spelar en mycket större roll än idag.

Knappheten på energi leder också i framtiden till att de ekonomier och politiska system som är baserade på ständig ekonomisk tillväxt får ta sig en funderare (ständig ekonomisk tillväxt kräver nämligen ständigt ökande energitillgångar). Lantbruket kommer åter att bli mera arbetsintensivt; många jobb som försvunnit de senaste decennierna kommer att återuppstå.
Livet blir alltså troligen mer strävsamt – men det behöver ju inte alls betyda att det blir sämre eller mindre lyckligt. Vi hinner bara pilla på telefonen lite mer sällan.

Vetenskap och religion

Svenska,

Svarsinsädare i Hbl göllande temat religion och vetenskap

Prosten Gunnar Weckström gör några klassiska argumenteringsfel i debatten om religion versus vetenskap (Hbl 14.6.2011). Det är faktiskt inte vetenskapens (eller ateisternas) roll att bevisa att gud inte finns – det är tvärtom den som kommer med fantastiska, icke-rationella påståenden (världen är skapad av en gud, det finns tomtar och troll, spöken talar till oss) som har bevisbördan.

Vetenskapen sysslar egentligen inte med att ta fram ”bevis”. Vetenskapen ställer upp hypoteser som försöker förklara verkligheten. Den mest rationella och användbara hypotesen används, tills den falsifieras och ersätts med en bättre. Forskarna (och ateisterna) skulle enbart bli glada om någon bättre och ersättande teori än Big Bang och evolutionen småningom skulle växa fram (det är så vetenskapen går framåt). Tro på ”intelligent design” förutsätter däremot att hela denna process kastas överbord, och att man istället accepterar dogmatiska påståenden, så kallade intellektuella ändstationer (Gud har skapat världen, därför behöver vi inte forska mera i saken).

Även gudstron har förklarats med en vetenskaplig hypotes. Enligt hypotesen härstammar tron på gudaväsen från en tid då gudar i himlen var den enda (och därmed bästa) förklaringen till en lång rad naturfenomen. Idag vet vi bättre, och det är t.ex. bara små grupper som konkret tror att det är åskguden Tor som kastar ner blixtar på oss. Det är dags att kruxa bort även övriga gudar.

En hyllning till musiken?

Svenska

Så har vi då snart ett nytt fint musikhus i Helsingfors. Även jag uppskattar idén, att skapa en kulturell motvikt mot det (för en liten demokrati) överdrivna riksdagshuset på andra sidan Mannerheimvägen. Min kritik handlar alltså inte om man borde ha byggt ett musikhus eller ej, eller vad slutnotan till skattebetalarna blir. Min kritik handlar om hur huset ser ut.

Ser man på kåken utifrån finns det inget uppenbart som skulle tala om för oss att här handlar det om musik på högsta nivå (det måste man läsa om i tidningen eller i en broschyr för att förstå). En kursorisk blick från andra sidan gatan eller från en förbipasserande spårvagn ger i stället intrycket av att Darth Vader har landat med sitt rymdskepp mitt i stan. Alternativt att staden nu på bästa tomtmark låtit någon köpman slå upp en avskalad hyllning till vår konsumtionshysteri i bästa Ideapark-stil. Monotont, murrigt, dystert, stumt och avisande – och under höst och vinter dessutom vindpinat och än mer oinbjudande.

Vet inte vad som riktigt gått åt arkitekten. Varför rita en så finess- och fantasilös byggnad, som inte på något sätt inspirerar våra sinnen och vår uppfattning om vad vi som människor kan åstadkomma. Kanske byggnaden är ett uttryck för någonslags post-modernistisk malaise: allt brakar ändå åt helvete, så det är ingen mening att ens försöka.

Jag anser tvärtom att alla byggnader, men speciellt offentliga sådana, på något sätt borde hylla vår mänskliga existens och det som man kunde kalla vårt civilisationsprojekt på längre sikt. Dessutom borde byggnaderna ge klara signaler om sin funktion – redan av det konkreta kognitiva skälet att göra det lätt för stadsborna och för besökarna att orientera sig i det offentliga rummet.

I det aktuella fallet kan väl förklaringen till frånvaron av dessa aspekter bara bero på en uppmaning från byggherren att det måste se så billigt ut som möjligt (efter de långa diskussionerna om kostnaderna). Någon annan förklaring kan inte jag komma på.

Trist och tråkigt

Svenska

Uppdatering 2016: Bristerna jag radar upp nedan har alla åtgärdats av staden. Kanske någon läste min blogg?

Finländarna är ett underligt folk. Man är nog laglydig – i princip. Men speciellt i trafiken verkar det som om vissa bara väntar på att någon gör en liten förbrytelse – och då tolkar alla det som om det nu är fritt fram för en själv att göra samma sak.

På Munksnäsallén i Helsingfors har parkeringen i flera år varit rena vilda västern. Gräsmattorna mellan träden är sönderkörda av bilar som ”parkerar kreativt”, då man inte orkar gå några meter till den butik man skall besöka. På vissa håll tycks företagsamma individer ha spritt ut sand för att ge systemet en mer permanent prägel. Mönstret känns säkert igen på flera håll…

Uppmaningen till Helsingfors stad är tvådelad: höj gräsmattans stenkant och sätt ut kantstenar med bumlingar som förhindrar vild parkering – eller godkänn otyget och stenlägg partierna och gör om dem till parkering. Just nu ser det bara trist och tråkigt ut.

Vackert?
Snyggt?

Trivsamt?