Reaktionerna på massakern på civila i Afghanistan har inte låtit vänta på sig. ”Han måste ha varit galen”. ”Han var full”. Till och med: ”Han hade problem med frun”. Allt detta kan man läsa i en oanalytisk artikel (med horrribla skrivfel i rubriken) på Hbl:s webbsidor.
Vilka sorts känslor är det tänkt att vi skall känna efter dessa rationaliseringar? Kanske: ”Aha, det förklarar allting. En riktig amerikansk soldat skulle aldrig göra något sådant”.
Men gå tillbaka några år i tiden. Låter fängelset Abu Ghraib bekant? Ett fängelse som upprättades efter USA:s invasion av Irak, och där oskyldiga irakier metodiskt torterades och förödmjukades av personal i den amerikanska armén. Ett system som (visade sig senare) hade den högsta politiska ledningens välsignelse.
I ljuset av lite analys framstår den senaste massakern i Afghanistan alltså bara som den sista i en lång rad liknande massaker och övergrepp på oskyldiga civila, både i Irak och i Afghanistan. Robotbombningarna av ”terrorister” (på riktigt: lekande barn) inte att förglömma.
Så är någon på riktigt förvånad över att detta skedde? Har vi så kort minne? Om du som soldat från början indoktrinerats att ditt land är exceptionellt, kan bortse från internationella överenskommelser, och av gud har utsetts att sprida ”frihet och demokrati” i världen, är det ju självklart att du till sist blir mycket frustrerad på ”trashuvudena” som aldrig lär sig. De står ju bara där och gapar framför tv-kamerorna.
Faktum är att invånarna i Afghanistan och Irak redan i utgångsläget och uppbygget inför krigen (främst via ändlös tv-propaganda) förvandlats till undermänniskor, som man inte behöver bry sig om. Vem bryr sig om tio, tolv eller sexton oskyldiga afghaner stryker med i en bombning – vi gjorde det ju för deras eget bästa och vi är på ”de godas” sida.
Sammanfattat: Långt ifrån att ha varit en enskild människas vansinnesdåd är den senaste händelsen alltså en mycket logisk konsekvens av att en frustrerad ockupationsmakt börjar slå omkring sig. Med största sannolikhet var det här inte sista gången.
Att sänka rattfyllegränsen från 0,5 till 0,2 promille kan med nöd och näppe motiveras med att Sverige och Norge har samma gräns, och att man därmed uppnår någon slags konsekvens. Alla de övriga motiveringarna har ingen grund i verkligheten:
”Vi skall skicka en stark signal att alkohol och bilkörning inte hör ihop”, brukar en av motiveringarna lyda. Jag vet inte vem de här människorna har intervjuat, men den signalen är nog alldeles klar redan: alla tänkande människor vet att man inte kör i fyllan. Att pilla med gränserna påverkar överhuvudtaget inte dem som ändå struntar i detta – den grupp som som rutinmässigt kör i över 1 promilles fylla och på riktigt orsakar problemen och dödsolyckorna.
Polisen och inrikesministeriet är inte förtjusta. Att plötsligt göra en helt ny grupp människor till ”brottslingar”, skulle nämligen kräva stora investeringar i ny mätutrustning i polisbilarna, eftersom normala mätare inte kan kalibreras med så stor noggrannhet att man säkert kan döma någon (i dagsläget tar man slutligt blodprov på stationen för att slå fast alkoholhalten i blodet). Det behövs också ny lagstiftning för att kunna ”snabbdöma” de nya brottslingarna direkt vid mättillfället.
Det som egentligen mest avslöjar trafikministerns okunskap är att hon även buntat ihop det ovannämnda med ett förslag att samma 0,2 promille skall gälla på sjön. För att säga det snällt så är förslaget mycket problematiskt. Justitieministern har redan påtalat det största: det finns ingen chans att övervaka detta. Detta är en bra grundregel för all lagstiftng: lagar som inte kan övervakas tenderar att urholka rättsuppfattningen och folks laglydighet överlag (förutom att det aktuella förslaget förstås kastar ett löjets skimmer över myndigheterna, som därmed med all tydlighet bevisar att de inget vet om hur det går till på sjön).
För alla som rör sig på hav och sjöar är det solklart att man alltid är spiknykter om man framför en större farkost och har passagerares liv på sitt ansvar. Men det är rena löjleriet att skapa brottslingar av människor som t.ex. suttit på grannens terrass och njutit några svala glas vittvin i solnedgången, och som sedan puttrar hemåt med sin aktersnurra på en tom fjärd.
Min misstanke är att vi sakta håller på att få en annan jurisdiktion i Finland än den vi tidigare haft. En lag- och förordningssamling som inte handlar om reell verklighet eller ens väntas kunna implementeras och övervakas, utan där man uttrycker goda intentioner och fromma förhoppningar. Eller där lagarna återspeglar en viss grupps snäva uppfattningar om moral och sed (trafikministern har ju avslöjat att hon nästan maniskt drivs att genomföra detta projekt – och att en av drivkrafterna är den lössläppta inställningen till bl.a. alkohol som hon tycks kunna skönja bland ungdomen.
Reaktionerna på att Markus Weckman i Hbl frågade sig varför Yle på barnvänlig sändningstid sänder ut gamla, och ur vår synvinkel vidriga religiösa berättelser blev väntade. Den första gruppen är upprörd över att man överhuvudtaget ifrågasätter ”heliga texter”, den andra försöker hitta på ursäkter, eller ”tolka” berättelsen så att den egentligen handlar om guds översvallande kärlek till oss.
Det första argumentet faller omedelbart. Förutfattade meningar, rättesnören och sedelärande berättelser nedskrivna av nomadfolk i Mellanöstern för tusentals år sedan – fulla av folkutrotningnar, kvinnorov, överlagda mord och andra rysligheter – får naturligtvis kritiseras och ifrågasättas utan hinder.
Den andra argumentfåran har helt missat poängen med berättelsen om Abraham och Isak. Gud säger: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer…” Historien har inget med guds kärlek att göra, utan lärdomen vi skall få är: tro på mig utan att blinka, våga inte ifrågasätta mig, till den grad att du hellre dödar ditt barn än ifrågasätter. Då det hela är över säger gud: ”Eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen […] och dina ättlingar skall inta fiendens städer.” På grund av de här krigiskt och fortplantningsmässigt lysande framtidsutsikterna dödar och offrar Abraham istället sedan en bagge som råkat fastna med hornen i ett snår.
Den som hittar något om kärlek i de här raderna sysslar nog med en så vig mental och moralisk akrobatik att det borde svindla för ögonen. Markus Weckman har helt rätt. Sådant här hör definitivt inte hemma i vår gemensamt finansierade radio.
Läste igår om att ”marknaden” åter meddelat att en ny ekonomisk recession är i sikte om de europeiska politiska ledarna inte får bukt med skuldkrisen. En marknadsanalytiker väntar sig snabba politiska åtgärder ”eftersom skuldkrisen är självåstadkommen”.
Man kan hålla med om att skuldkrisen är självåstadkommen, men ”marknaden” har nog skäl att se sig själv i spegeln också. Långivarna borde ha varit på det klara med att många låntagare inte kommer att ha en reell chans att betala tillbaka lånen. Samtidigt är det politiska och ekonomiska beslutsfattandet idag så ihoptvinnat, att det inte går att hitta endast en ”skyldig”. Till och med de övervakande myndigheterna har i praktiken blivit en del av systemet som upprätthållit skimären om evig kreditfinansierad tillväxt.
Vi vanliga skattebetalare/konsumenter är inte heller oskyldiga. Vi har varit ointresserade, och ivrigt röstat på de politiker som lovat mest guld och gröna skogar, utan att fråga hur finansieringen skall skötas. Girighet och snabba klipp under den egna vakten har överlag varit rättesnöret – efter oss syndafloden…
Jag vågar ändå påstå att dagens ekonomiska malaise med största sannolikhet är ganska olik de tidigare kriserna. Detta av två sammanhängande orsaker:
Skuldsättningsnivån börjar på sina håll så ohållbart hög, att det inte längre går att använda gamla beprövade knep, som att låna sig ur krisen. Rent förnuftsmässigt är det ju svårt att förstå hur ännu mera och större lån skulle kunna få ordning på någonting alls i dagens läge.
Skulder med ränta skall alltid betalas ur framtida tillväxt. Den framtida tillväxten hänger på ökad produktion och effektiveringar (en stor del av ”ökningen” de senaste årtiondena har i tillägg kommit från ”finansindustrin” som inte tillverkat något av påtagligt värde). Den riktiga produktionen kan bara öka om det finns en ökande tillgång på förmånlig energi och råvaror. Men håller vi kanske på att småningom nå de gränser för tillväxtsom Romklubben publicerade redan 1972?
Speciellt när det gäller ständigt ökande energitillgångar verkar väggarna att komma emot. Jag har skrivit om detta tidigare (även här), så jag går inte in på detaljerna. Låt mig dock med några exempel belysa dilemmat.
Nyheten om att Norge gjort ett nytt oljefynd på potentiellt 200-300 miljoner barrel kablades ut som en stor nyhet häromdagen. Alldeles trevligt fynd, men när dagskonsumtionen globalt är 87 miljoner barrel, förstår var och en att det nya fyndet bokstavligen är en droppe i havet. Ända sedan 1981 har den årliga konsumtionen av råolja överstigit de nya fynden. Okonventionella tillgångar, som oljesand och oljeskiffer, har visserligen stora potentiella reserver, lika stora som Saudiarabiens. Problemet med dem är att utvinningen per år är liten, och förblir liten.
Även andra viktiga råvaror blir sällsyntare, och därmed dyrare. Frågan är alltså om den nuvarande ekonomiska krisen, i tillägg till att handla om löshänt kreditgivning, handlar om en råvaru- och resurskris, som bara kan bli värre. Råvarorna är dyra, och att leta och borra efter nya reserver kräver massvis med kapital, som antingen inte finns, eller inte längre kan lånas in i ekonomin. Och hittar man ett nytt fynd, kan utvinningen bli så dyr att den inte lönar sig. En klassisk ond cirkel.
I stället för att baka ihop nya ”räddningspaket” (när har förresten mer lån varit en räddning?) och bara skjuta problemen på framtiden (”inte på min vakt”-syndromet) borde man nu sopa bordet rent. Banker och investerare som satsat på dåliga lån måste gå i konkurs. Föreställningen om att investeringar skall vara riskfria och investerare räddas av staterna (alltså medborgarna) måste få ett snabbt slut.
Nya krafter måste ta över. Krafter som dessutom är villiga att frångå mantran om ekonomisk tillväxt, eftersom det kan hända att vi för en lång framtid får vänja oss med ständig ekonomisk kontraktion.
– ett konstmuseum på Skatudden är en bättre idé än ett hotell.
Sedan: Guggenheim-utredningen är ren blådunster. Man har blåst två miljoner på en ”utredning” där alla inblandade på förhand visste utgången.
Är någon förvånad att utredningen förespråkade att Helsingfors bekostar ett Guggenheim-museum? Är någon förvånad att (st)arkitekten, 82-åriga strutten Frank Ghery redan är ”intresserad” av att rita det nya museet?
De som känner mig vet att jag är en kulturmänniska. Jag hör också till dem som inte i alla lägen nödvändigtvis vill ställa kultur mot annan samhällsservice, utan anser att de tu skall behandlas var för sig. Men i det här fallet (och speciellt med de ekonomiska utsikterna) har jag mycket att invända mot Guggis-projektet.
Har man faktiskt så dålig självkänsla i det här landet att man måste franchise-importera ett ”bränd” för att kunna kalla sig kulturstad? Har vi inget inhemskt att komma med längre på arkitektursidan? Men det är klart, Aalto har väl redan fallit i glömska, och t.o.m. Finlandiahuset börjar kännas lite slitet och dammigt i skuggan av Musikhuset, Sanomahuset och någon annan låda som byggs vid Tölöviken just nu.
I tillägg till den kulturellt/nationella ynkligheten: Jag tror inte att investeringen i ett Guggenheim-museum (och dess fortsatta årliga drift) ger det utbyte som de optimistiska beräkningarna i ”utredningen” ger vid handa. Har man ens förhandlat om prislappen på 30 miljoner för Guggenheim-”brändet”? Summan är otroligt stor, och i tillägg skall Guggis-stiftelsen få cirka två miljoner varje år (i praktiken alla biljettintäkter). Alla som kan räkna förstår att den enda som tjänar på den här affären är Guggenheim-stiftelsen i New York.
Och hur man än via ”utredningar” försöker vända och vrida, är ett faktum att slutnotan till sist hamnar hos skattebetalarna. Det är egentligen detta som stör mig allra mest – stadens politiker och tjänstemän pratar och beter sig som om det är ”Helsingfors” eller ”staden” som nu satsar kulturellt.
De glömmer två saker: ”Helsingfors” är inte de förtroendevalda politikerna eller de tjänstemän som arbetar för staden, Helsingfors är dess invånare och skattebetalare. Tjänstemännen skall framför allt jobba för invånarna. Inte för sin egen nytta, och framför allt inte för Guggenheim. Och jag vill verkligen inte att de förtroendevalda politikerna på min bekostnad tar upp nya lån för att betala det här bygget, i tillägg till de lån som redan nu måste tas för att bekosta normal samhällsservice.
Med fasa kunde man idag i tidningen läsa vem som redan nu skulle rösta ja för Guggenheim-projektet (har de ens hunnit bläddra genom ”utredningen”). De har i mina ögon tyvärr förverkat ALLT politisk kapital och ALLT förtroende de någonsin haft.
—
Uppdatering 19.1: Några ja-politker har nu börjat gå ut och föra kampanj för Guggenheim med att det ändå ”bara” är fråga om 140 miljoner, detta jämfört med många andra dyrare åtaganden som Helsingfors har. Till dem säger jag: min aktning för er steg inte med de uttalandena.
Uppdatering 28.1: Lite sifferexercis. Utredningens beräkningar är optimistiska, speciellt gällande det tilltänkta besökarantalet i konkurrens av övriga museer i Norden. Men som utredningen också konstaterar, påverkar besökarantalet i sig inte speciellt mycket totalkalkylen för driftskostnaderna: biljettintäkterna är ändå små i förhållande till kostnaderna. Mycket mer problematiskt ur min synvinkel är hela totalkalkylen: Enligt konsultutredningen skulle Guggis på årsnivå kräva ny budgetfinanisering på konstmuseumsidan på cirka sju miljoner euro. Med lite kreativ räkning (skatteintäkter, statsstöd etc) minskar det en aning till fyra miljoner (det förutsätter också att Helsingfors stads konstmuseum och Guggis i praktiken slås ihop och delar på en rad uppgifter). Fyra miljoner låter ju inte mycket (och utredningen menar att totalnettot för hela landet blir ett plus på 700 000 euro varje år), men då har man glömt initialkostnaderna. 140 miljoner (MVS 0) för bygget, och 30 miljoner till Guggenheimstiftelsen för rätt till namnet i 20 år (en summa man optimistiskt tror att privata krafter skall hosta upp). 140 miljoner (om det ens håller) är en betydande del av Helsingfors investeringsbudget. Mycket annat pockar på, t.ex. olika stora infrastrukturprojekt, eller investeringarna på energisidan.
Helt intressant läsning. Men texten vimlar av: ”could benefit”, ”might increase”, ”has the potential”, o.s.v. Någon riktig riskanalys finns inte, trots att man säger att utredningen utgör en sådan.
Några tekniknyheter den senaste tiden har fått mig övertygad om att mycket av det vi så ivrigt kastar oss över i själva verket inte underlättar våra liv. Är det fråga om lösningar som söker problem att lösa, och inte tvärtom?
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den fantastiska persondatorutvecklingen ända från 1970-talet. Nyckelordet har varit miniatyrisering. Det som tidigare åstadkoms med en koloss i ett luftkonditionerat rum med 10 herrar i vita rockar ryms idag i fickan, och mer än det. Utvecklingen drivs dels av miniatyrisering och ökad snabbhet i sig, dels av vad man kan göra med allt vad utvecklingen därmed möjliggör.
Ur filosofisk synvinkel, och ur säkerhets- och personlig integritetsvinkel har utvecklingen flera sidor, inte enbart positiva – men det har jag skrivit om annanstans (även här). Idag behandlar jag alldeles konkret och påtaglig teknikfixering, med de påföljande onödiga, nästan löjliga ”innovationer” som teknikpressen och bloggerati älskar att lyfta upp.
1. För en tid sedan lanserade Google ett nytt Android-system för telefoner. En av de mest omtalade ”egenskaperna” var att telefonlåset kunde öppnas genom att kameran kände igen ägarens ansikte, istället för att man knäpper in en sifferkod. Vilken tidsinbesparing! Vilken innovation! Förutom att systemet i många fall tar längre tid på sig än att knäppa in några siffror, och att det räcker med att visa upp en bild på ägaren för att låsa upp telefonen.
Försvarstalet går ut på att inget låssystem är fullständigt eller kan hindra en ambitiös hackare från att stjäla information om han kan lägga vantarna på telefonen fysiskt. Men det är synd att ett så dåligt system som detta behövs för att förklara den saken. Framför allt: vad är det som är så svårt med en sifferkod, att man ens måste ”innovera”?
2. Microsoft Kinect är en kamera och mikrofon till spelkonsolen Xbox360 (kan även kopplas till datorn) som känner igen dig och reagerar på dina rörelser och din röst framför kameran. Äntligen, utropade nördarna. Nu kan vi styra spel och interaktera med konsolen/datorn som i scifi-filmen Minority Report!
Fox har tagit bort scenen med Tom Cruise från YouTube, så klippet ovan är någon som försöker emulera en scen i filmen. Också den får mig nästan att skratta lika hysteriskt. Inget i sådan här användargränssnittet skulle vara enklare eller effektivare än de vi redan nu har. De som ens i begränsad utsträckning experimenterat med det här märker dessutom att armarna mycket fort blir trötta. Bländande Hollywood-effekter är inte samma sak som verklighet.
Kinect-spelen har också blivit en besvikelse. Ingen har ännu hittat på hur Kinect skall användas i mer komplicerade spel (som de flesta är intresserade av) De flesta Kinect-spelen ”går på räls” till fasta punkter, där interaktionen begränsar sig till att vifta med händerna eller hoppa. Jättespännande.
Kinect funkar också dåligt som ersättare för fjärrkontrollen. Interaktionen med tv:n (eller datorn) går långsammare – en vanlig fjärrkontroll är mycket snabbare att använda, och inte heller beroende av ett tyst rum, så att röststyrningen fungerar.
3.
3-D på film och tv. Jag var med om den förra ”3-D”-boomen på 1980-talet, och har också studerat den ”3D-craze” som svepte genom Hollywood på 1950-talet. ”Experterna” svär att det denna gång inte är fråga om en gimmick, eftersom att tekniken idag gått så mycket framåt att upplevelsen är något helt annat. Till en viss grad kan man hålla med om detta – utveckligen utvecklas – men är det till sist ändå fråga om något mer än ett marknadsföringstrick?
Inget nytt under solen. Bwana Devil från 1952.
Egentligen är det fel att kalla 3D för 3D. Vad som nu åter hypas är stereoskopiska bildpar (i riktig 3D borde man kunna gå runt bilderna och studera dem från olika vinklar). Problemet med stereoskopiska bilder (som funnits sedan 1838) är att illusionen av tre dimensioner skapas med två platta bilder, en för var öga. Bilderna fotograferas med två objektiv, där det inbördes avståndet och vinkeln avgör vilket objekt i bilden hamnar på samma avstånd som bioduken/tv-skärmen. Om föremål då faller för långt utanför denna yta upplevs de svårt förvrängda och ansträngande för ögonen, som måste vinklas onaturligt. Strikt skulle detta fenomen också innebära att filmen borde filmas på två olika sätt för biograf och tv. Mycket få filmare är därför tillräckligt skickliga för att utnyttja stereoskopi så att ”det inte märks”, James Cameron har kanske kommit längst med Avatar.
Det här är mitt största problem: så länge man sitter och tänker på, och märker tekniken (och dess inneboende problem), är det bort från filmupplevelsen, som ju ändå skall handla om en story. I en 3D-film kan man t.ex. inte gör ett snabbt klipp från en översiktsbild till en närbild – ögonen hinner inte med! Redan denna lilla sak begränsar och styr bildberättandet till den grad, att det är svårt att fatta att någon seriös regissör orkar bry sig om tekniken.
Upplevelsen av tre dimensioner beror i verkliga livet dessutom på så mycket mer än bara stereoskopi: fokusering, inbördes och relativa storlekar hos objekt i synfältet, atmosfäriskt dis etc. Därför känns stereobilder alltid syntetiska, speciellt på dagens 3D-tv:n. I tillägg till att bilden är ljussvag och flimrig (beroende på hur den tekniskt framställs) ser föremålen och händelserna mer ut som platta kulisser på olika plan. Någon riktigt konkret tredimensionell upplevelse är nästan omöjlig att återskapa. Och som sagt: de i över hundra år använda fotografi- och klippteknikerna kan alltså inte användas – resultatet blir ögon- eller huvudvärk eller sjösjuka.
Mycket, mycket starkare ”3D” skulle man skapa med högre resolution, och en höjning av bildfrekvensen, som stannat på 24 bilder per sekund sedan 1920-talet (den långsammaste bildfrekvens som ger ett skapligt optiskt ljud vid sidan om bildrutorna).
För några dagar sedan ingick i Hbl en liten notis om att man lyckats spåra ett flertal kunder som köpt olivburkar med nervgiftet botulin (som kan uppstå på naturlig väg) via Keskos Plussa-system. Plussa går ju ut på att man som kund sparar Plussa-poäng enligt eurosumman på sina inköp.
Allt gott och väl för de här kunderna, eftersom botulin på riktigt är livsfarligt. Fallet väcker emellertid några intressanta frågor:
1. Sparar Kesko faktiskt en detaljerad inköpshistoria på sina kunder, och inte bara poängsaldot? 2. Om Kesko sparar information om produktinköpen, varför? 3. Hur länge sparas informationen? 4. Vem har tillgång till denna information och varför?
Sufar man över till www.plussa.com, där man utlovas ”allt om Plussa”, möts man via länkarna bara av marknadsföringsmaterial (till och med under ”frågor och svar”). Först om man går till registreringssidan för att som Plussa-kund även registrera sig i webbversionen av systemet kan man läsa den väl gömda registerbeskrivningen (som lagen kräver).
I registerbeskrivningen står att Kesko sparar köphistorien på ”produktgruppnivå”, men det är oklart vad detta innebär. Jag har själv jobbat för en stor aktör på marknaden, och där skulle produktgrupp i det aktuella fallet vara t.ex. ”konserver”. Så om Kesko kunde spåra de giftiga olivinköpen verkar det som om Kesko sparar betydligt mer detaljerad information om våra inköp än vad de säger i registerbeskrivningen.
I registerbeskrivningen finns även ett stycke om ”förbud mot sparandet av köphistora via separat meddelande till registerhållaren” (fri översättning). Det är även här lite oklart vad som avses, och hur ”meddelandet” skall gå till. Jag registrerade mig och loggade in, men hittade inte något ställe där jag kunde kruxa för ett stopp för registrering av min köphistoria. Inte ens på produktgruppnivå. Via ”ostohistoria” går det nog att själv borra in sig i rätt deltaljerade uppgifter om hur ens plussapoäng uppstår, men bara enligt eurosummorna.
Någon på Kesko vet alltså vad jag äter, om jag använder mitt Plussa-kort. Ok, så strunta i det och sluta använda Plussa, svarar någon. Det alternativet finns förstås – jag är mest förvånad och förbannad på att registreringen inte öppet redovisats, utan gömts bort i en registerbeskrivning, som man kan bekanta sig först om man väljer att även registrera sitt Plussa-medlemskap på webben.
[uppdatering 27.9 – tog bort ingressen, då texten publicerats på insändarsidan i Hbl] [uppdatering: tillägg 29.9 – svar på svarsinsändare] —
Vesa Raiskila säger i Hbl 19.9 att man tydligt hör några explosioner före WTC7 rasar 9.11.2001. Än sen? Det är fullständigt normalt i brinnande hus, och inget bevis för att det funnits sprängladdningar i huset. Och för att en enda explosion skulle ha kunnat förstöra byggnadens strukturella integritet, måste den ha varit så kraftig att inget vittne eller tv-kamera i närheten kunde ha undgått att märka den.
Raiskila tycker det är fel att kräva att ”truth”-rörelserna skulle beskriva tänkbara motiv för en konspiration. Ok, strunta då i motiven – men beskriv då ens ett tänkbart tillvägagångssätt. Trådlösa sprängningar görs för enskilda sprängningar (t.ex. bergssprängningar), inte för kontrollerade rivningar, där det handlar om millisekunder. Och då bortser Raiskila helt från problemet att obemärkt placera ut laddningarna i ett stort kontorshus med tusentals människor. Läser ni alls något annat än ”truthers”-sajterna? Motivet är oerhört viktigt – det skulle nämligen kasta ljus på om en enda konspirationsteori överhuvudtaget är sannolik och värd att undersöka.
Vad som hände WTC7 avgörs inte med en demokratisk omröstning, så 1500 arkitekters namn på en ”truthers”-webbsajt har ingen relevans för vad som på riktigt hände WTC7 (med högsta sannolikhet finns det hundratusentals arkitekter som är av annan åsikt). Inga officiella undersökningar är perfekta, men deras tyngd är så mycket större då de är skrivna av oberoende experter som bekantat sig med riktiga vittnesmål, bevismaterial, experiment och modeller.
Kim Peter Johansson skriver att det är fel att kritisera ”truth”-rörelsen, då det enda ”truthers” vill ha är en förklaring. Först kan man ju fråga sig varför inga förklaringar då duger? Men ”truthers” gör ju så mycket mer än bara ”frågar”! Först ställer man upp de mest invecklade och osannolika hypoteser för vad som skedde. Därefter släpper man insinuationer om vem som står bakom händelseförloppet. Sedan klamrar man sig fast vid de minsta av ”anomalier” som kan stöda den egna hypotesen, men avfärdar den överväldigande bevismassan från riktiga undersökningar som en del av konspirationen. Det är inte ett vetenskapligt tillvägagångssätt.
Jag drogs också år 2005 helhjärtat med i de spännande tankegångarna som presenterades i filmen Loose Change. Men då riktiga undersökningar publicerades, och då lögnerna och felaktigheterna i Loose Change uppdagades, ändrade jag åsikt. Rationellt tänkande människor har inget problem med att ta del av material från olika håll och avgöra vad som utgör den mest sannolika förklaringen till en förbryllande händelse. Men eftersom ”truthers” inte handlar om kritiskt tänkande utan om en på förhand fastslagen övertygelse, är det fruktlöst att debattera med dem – det finns inget som kan vända övertygelsen.
—
Tillägg 29.9.2011:
Idag publicerade Hbl Mikael Bööks insändare, och troligen har Hbl kortat ner den så kraftigt att man inte riktigt får grepp om texten. Böök tycks ändå koncentrera sig rätt mycket på mig, och tar fasta på att även jag en tid fascinerats av konspirationstankarna, men därefter ändrat mig. Han får det att låta lite som en person som fallit från ”den rätta läran”. Allt det här kan ju vara intressant att diskutera, men har ingen relevans för vad som hände 9/11.
Sen målar han upp som etablerade fakta att WTC7 föll ”i fritt fall”. De två orden älskas av ”truthers”. ”Fritt fall” skall på något sätt bevisa att WTC-tornen sprängdes. Men den som orkar mäta lite på videoupptagningarna märker att de inte alls faller ”i fritt fall”. WTC7:ans lösfasad (curtain wall) faller visserligen snabbt, men därförinnan har stålkonstruktionen i skyskrapan – innanmätet – råkat ut för en progressiv kollaps.
Teologiprofessor Griffin tycker jag inte att ”truthers” borde hänvisa till alltför mycket. Även Böök påstår att NIST-rapporten om WTC7 är ”ovetenskaplig och osann” (och Griffin alltså då i förlängningen mer vetenskaplig). Det är ingen idé att här gå igenom finesserna i Griffin mot NIST, men de som är intresserade kan ju själva läsa texterna och avgöra vem som har bättre vetenskapliga meriter när det gäller byggnaders hållfasthet och konstruktion. Att påstå att NIST-rapporten är osann och ovetenskaplig (eller ”politiskt oärlig” som Janne Strang skrev i ett email) förutsätter att man anser att rapporten är en del av ”den stora konspirationen”. Då borde man också kunna rada upp bevis för att alla författarna till rapporten mutats eller hotats.
Videoklipp som visar hur den kraftigt skadade WTC7 brinner (du hittar knappast denna på någon ”truther”-sajt). Många brandmän var övertygade om att byggnaden var på väg att rasa en god tid innan den gjorde det.
Har också haft en längre e-postkonversation med en annan ”truther” om olika aspekter kring WTC7. Då argumenten hos honom började tryta drog han till med något helt nytt: nu borde man absolut kolla in den judiska firma som enligt ryktet varnades på förhand om attackerna och kunde utrymma sin personal från WTC i god tid. Man borde också följa upp rapporterna om de israeliska ungdomar som sågs filma attackerna och påstods jubla och hurra, och senare sågs i israelisk tv där de hävdade att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad avlönat dem för jobbet.
Mitt svar: om man är konspirationsteoretiker, kanske man borde hålla sig till en teori i taget. Vad är det för idé att i flera timmar diskutera om, och på vilket sätt USA:s administration/militärindustrikomplex möjligen var involverad, om man en minut senare i stället hävdar att en judisk konspiration ligger bakom? Pekar alla ”anomalier” och ”frågor” plötsligt nu mot ”die Juden”?
Det finns en gammal vetenskaplig regel som kallas Ockhams rakkniv: om du står inför tävlande hypoteser (som i övrigt är jämbördiga), är det rekommenderbart att välja den som kräver färre nya antaganden. Den är oftast närmare verkligheten.
Konspirationsteorierna är fulla av antaganden – de förutsätter så många osannolika premisser att de faller ihop i sin egen omöjlighet.
Det finns däremot en enkel teori som kan förklara händelserna den 9 september 2011. Efter flera timmar av vevande av och an med ”truthers” känns den förlösande i sin kristallklara enkelhet:
Saudiarabiska terrorister kapade flygplan och flög in dem i strategiska mål i USA.
Det som dessutom stöder teorin i allra högsta grad är att arabiska terrorister bevisligen attackerade WTC1 med en stor bilbomb redan 1993, i hopp om att fälla tornen. Det var väl knappast Bush/Cheney som orkestrerade den attacken för att ”legitimera” attackerna 2001 och det därpå följande ”kriget mot terrorismen”.
Det är en mycket sannolikare förklaring än den omvända kausalitet som ”truthers” använder, d.v.s rationaliseringar med facit på hand: eftersom attackerna 9/11 ledde till att USA-administrationen invaderade Afghanistan och Irak, måste USA-administrationen också ha något med attackerna att göra. Det här truthers-resonemangets felaktighet blir uppenbart om man tänker sig att USA inte hade invaderat Afghanistan och Irak. Hade ”truthers” då ”trott” på de officiella undersökningarna?
För klarhetens skull: Jag är säker på att Bush-administrationen har mycket att hemlighålla gällande 9/11.
Framför allt det fatala misslyckandet att förhindra attackerna, trots en enorm underrättelsetjänst och stora resurser. Troligen samlades vaga indicier på en annalkande attack här och var i byråkratin, utan att ändå nå de rätta människorna. Kanske till och med rapporter med mer detaljerade beskrivningar av hur attackerna skulle gå till. Men det är här ”truthers” gör det fatala felet att tro att underrättelsetjänster och byråkratier (i USA eller annanstans) fungerar som de slipade organisationer som vi ser i Hollywood-spektaklen, stående bakom blåa skärmar och fattandes snabba beslut.
Byråkratier har en stor inbyggd inkompetens, inbördes tävlan och tröghet. I de interna undersökningarna har säkert på ett pinsamt sätt kommit fram att om systemen varit bara lite mer oljade, hade attackerna kunnat avvärjas. Det vill säkert den amerikanska administrationen hemlighålla ännu i flera årtionden.
Mitt svar på hans första inlägg nedan i kommentarfältet – hans fortsatta diskussion åter på hans egna sida.
Jag har läst hans inlägg och har inte så mycket att tillägga – det handlar om att relatera samma sorts spekulationer som alltid uppstår i samband med traumatiska, komplicerade händelser. I mitt tycke räcker de inte riktigt till för att starta några nya undersökningar. Vet inte heller vilken sorts ny undersökning som skulle göra ”truthers” nöjda. Officiell kan undersökningen ju inte vara (eftersom truthers per sina principer knappast kan tro på en sådan).
Ord är viktiga. Vi säger en hel del med de ord vi väljer att använda – saker som våra lyssnare oftast förstår direkt. Men med ordvalen säger vi också en hel del omedvetet och underförstått; outsagda saker som folk tar för givet och som berättar mycket om vår begreppsvärld.
Ett sådant ord är ordet ”rasism”. Alla tänkande människor är förstås icke-rasister. Vi deltar i ”rasism”- debatten och påpekar så ofta vi kan, att det är fel att diskriminera på grund av ras.
Men vänta lite! Innebär det inte då att vi utgångsmässigt anser att det överhuvudtaget finns något sådant som ”ras” när det gäller människor? Forskarna har ju för länge sedan bevisat att vi genetiskt, på insidan, är likadana, oberoende av hudfärg eller andra yttre attribut. Om också vi väljer att tala om ”ras”, ger vi rasisterna så att säga en jämn spelplan när det gäller debatten. I själva verket har rasisterna inte bara fel i att det är vettlöst att koppla ihop människors egenskaper med yttre attribut – det finns inte ens en vetenskaplig grund för att överhuvud göra den indelningen!
Egentligen borde vi använda ordet ”rasism” och ”rasist” enbart i den snäva betydelsen då vi säger: ”jag är anti-rasist”. Det betyder att vi inte enbart motsätter oss förknippandet av mänskliga egenskaper med hudfärg (och diskriminering på den grunden) – vi motsätter oss hela idén om mänskliga ”raser”. ”Diskriminering på basen av hudfärg” är lite längre, men korrektare.
Ordet ”rasism” har sedan en knippe andra problem som hänger ihop med att människor älskar att använda ordet i ur och skur, och oftast på fel sätt. De finns t.ex. inget sådant som ”åldersrasism”. Det heter ”åldersdiskriminering”. Ord är viktiga. Det lönar sig att vara tydlig.
