Jag kan bra tänka mig ett gemensamt fullmäktige för huvudstadsregionen med uppgift att koordinera och ta politiskt ansvar för trafik, byggplanering och hälsovård i hela regionen. Det låter betydligt fiffigare än att börja slå ihop kommunerna. Men skapar man ett nytt förvaltningsskikt måste samtidigt städernas egna fullmäktige skäras ner med minst hälften. Vad skall de sitta och bestämma om, om allt det ”tunga” redan sköts på annat håll? Parkbänkarnas placering? Rör vi inte i den övriga administrationen riskerar projektet att bli endast ett nytt politikerprojekt för att bygga nya ogenomskinliga förvaltningsskikt och ännu mer byråkrati. Kanske därför folk bland socialisterna är så specielt förtjusta i just den idén.
Men om vi skär i fullmäktige, får vi ett ”demokratiunderskott”, piper någon. Mitt svar: Den filosofiska frågan ifall vi lever i ett demokratiskt samhälle eller inte handlar mycket lite om antalet representanter i ett fullmäktige (eller i tilltänkta stadsdelsnämnder, byaråd etc). Demokratins vara eller inte vara sker i skärningspunkten mellan politiker, tjänstemän, planering och affärsliv. I en liten stad (javisst, inte ens ”Metropolen” skulle med internationella mått vara speciellt stor), och i ett litet land blir sakerna lätt, om inte direkt korrumperade, så åtminstone orättvisa och konkurrensbegränsande.
Med jämna mellanrum föreslås att kollektivtrafiken i Helsingfors borde bli avgiftsfri, senast i en fullmäktigemotion härom dagen. Motiveringarna lyder ofta att gratis kollektivtrafik skulle öka kollektivtrafikens popularitet och minska privatbilismen. Det finns vissa belägg för detta, men frågan är om det räcker till. Jag brukar sälla mig till motståndarna, och med dessa argument:
Kollektivtrafikens kostnader försvinner inte, utan skall då i stället i ännu större grad bekostas med andra medel – antingen så att det blir mindre pengar till annat, eller genom att öka skatteuttaget. Ingendera alternativet är bra.
Avgiftsfri kollektivtrafik innebär de facto en inkomstöverföring från de som har sämre tillgång till kollektivtrafik till dem, som har nära till spårvagns- eller busshållplatsen.
Frågan är om ökande passagerarmängder ens närmelsevis kan ställas i relation till de kraftigt ökande kostnaderna.
Om passagerarsiffrorna mot förmodan ökar riktigt ordentligt, så ökar kostnaderna än mer, då man i så fall måste investera i fler spårvagnar, bussar, depåer etc. Alternativt sjunker servicestandarden (överfulla, smutsiga och dåligt skötta färdmedel).
För många ligger det nära till hands att tycka att det som inte kostar något är så gott som värdelöst. En avgiftsfri kollektivtrafik tenderar att förvränga och fördunkla ekonomiska frågor.
Jag understryker ändå att jag är stor vän av kollektivtrafik. I framtidens energikriser kommer kollektivtrafiken att spela en allt större roll, och Helsingfors satsningar på spårtrafik är mycket välkomna. Priserna i kollektivtrafiken skall alltid vara så låga att de är konkurrenskraftiga och inte känns oöverkomliga. Det skall vara rent och snyggt i färdmedlen, och resandet skall vara tryggt för alla.
EU-frågor skall inte tas upp under en kommunalvalskampanj, heter det. EU-kommissionens ordförande Manuel Barrosos tal nyligen innehöll dock intressanta paralleller till vår egen diskussion om kommunsammanslagningar – och vår egen fascination med stora enheter.
Barroso i The Telegraph
I sitt lite skräniga tal inför EU-parlamentet 12.9 säger Barroso rätt och slätt att det enda som kan rädda EU ur den finansiella och ekonomiska krisen är en federation. Barroso säger också att det inte bara handlar om den nuvarande krisen; EU kommer inte ens under goda tider att kunna mäta sig med USA och Kina om inte integrationen blir djupare. På slutet efterlyser Barroso en ”federation av nationalstater” där ”vi delar med oss av vår självständighet”.
Ur sitt EU-stöpta perspektiv märker han det inte själv, men hans ordval innehåller mycket stora motsättningar. Oberoende hur man väljer att definiera ordet ”federation”, så är det svårt att kombinera det med ordet ”nationalstat” eller ”självständighet”. I samma veva som Barroso efterlyser nya EU-fördrag och målar upp slutmålet som ”mer demokratiskt” väljer han också att stämpla dem som eventuellt ställer sig skeptiska till denna utveckling som ”nationalister och populister”. Nästa EU-val kommer att bli spännande!
Barroros retorik låter bekant. Liknande argument används även i vår lokal- och regionalpolitik här hemma: kommuner måste slås ihop dels för att klara av servicen, dels för att bli ”konkurrenskraftiga” mot andra kommuner och kommunsammanslagningar. Men vem man på riktigt skall konkurrera med i lilla Finland handlar nog mycket sällan om riktig ekonomi, utan om känslor. ”Om Seinäjokitrakten plötsligt blir ett område med hundratusen invånare, då måste också en hop österbottniska kommuner gå ihop.” Debattörerna får det nästan att låta som en naturlag.
Jag erkänner att jag i min ungdom tänkte ganska likadant, men jag har ändrat åsikt. För mig börjar stora enheter lukta allt mera socialism. Men dagens människor har väl redan glömt 1900-talets socialistiska experiment, och bilden blir dessutom oklar av att ”stort är skönt”-filosofin nu även kapats av högern – som klätt den i globalismens granna kläder som den ultimata versionen av ”den fria marknaden”.
Det är mycket motsägelsefullt. Alla vet att väl skötta mindre enheter är både effektivare, smidigare och kan svara på nya utmaningar betydligt fortare än kolosserna (och att de dessutom passar minoriteter betydligt bättre). Men ändå har sammanslagningar och stora enheter en stor dragningskraft.
Har någon märkt att jag inte sagt ett ord om ”demokrati” ännu? Ordet slängs ivrigt omkring i debatterna, ibland med efterledet ”underskott”, som om alla solklart vet vad det är fråga om. Också Barroso använder ordet demokrati 18 gånger i sitt korta tal. Men egentligen är det ordet ganska irrelevant och leder fort debatten in på sidospår om kommundelsnämnder, byaråd, huvudstadsregionens fullmäktige etc.
”Demokrati” är nämligen en samhällsprincip, inte ett system. Det är fel att säga ”vi lever i en demokrati”. Mycket riktigare är att postulera: ”Vi lever i ett demokratiskt samhälle”. Säger man ut den senare versionen, är man också tvungen att på allvar fundera på om vi verkligen gör det, eller vart kommande beslut leder oss i lite djupare mening.
Det gäller alltså mycket mer än om vi får avlägga en röst med fyra års mellanrum, eller delta i ett medborgarråd nu och då. Det är ju faktiskt så att vi kan känna oss mycket odemokratiskt behandlade, oberoende av vilka system vi byggt upp – den riktiga makten kan ligga någon helt annanstans än i en nämnd, ett fullmäktige eller en riksdag. Som ett snabbt exempel: få människor reflekterar speciellt mycket över de täta kopplingarna mellan det politiska beslutsfattandet och affärslivet, eller på de politiska tjänstemännens makt. Ändå sker majoriteten av behandlingen och besluten de facto i de här skärningspunkterna.
Min poäng är alltså att små, effektiva enheter åtminstone har potential att vara mer demokratiska än stora enheter, med sina nya ogenomskinliga lager av beslutsfattande som riskerar skymma de riktiga, och intressanta samhällsprocesserna.
Märkväl att jag inte principiellt motsätter mig ekonomisk effektivisering (eller ens sammanslagningar). Slöseri med resurser är aldrig bra, och rationella tillvägagångssätt skall alltid utnyttjas där det är påkallat. Jag tror inte bara att sammanslagningar och stora enheter automatiskt är svaret.
Om det inte av ovanstående framgår, så säger jag det även här: Jag tror inte på en djupare integration inom EU. Fri rörlighet och ett gemensamt ekonomiskt område är bra, en monetär union behändig (speciellt för invånarna), om den lyckas. Längre än så behöver vi inte gå. I själva verket tror jag också det är politiskt omöjligt att gå längre.
Jag har hela mitt liv varit intresserad av teknik, och använder i medeltal några timmar per dag för att surfa på olika tekniksajter. I min dagliga dos ingår även podcasts som jag lyssnar på under resorna till och från jobbet. Men ibland blir jag lite förvånad över teknikredaktörernas och kommentatorernas fascination med nätbaserad media. Många talar om att äntligen slippa läsa från ”döda träd”, eller att nätbaserad film redan slagit ut de otympliga skivorna.
Jag håller med om att det finns vissa fördelar med nätbaserad, icke-fysisk media:
lättillgänglighet
snabbhet
Lättillgängligheten är frestande. Man hör eller läser om en intressant bok eller film, och med ett par klick har man köpt den och har den i datorn eller plattan. Det känns dessutom modernt, grönt och ekologiskt, då tillverkning och transporter uteblir (mer om det längre ner). Tack vare att produkterna inte tar någon fysisk plats går det också att samla på sig ett helt bibliotek eller en filmsamling i datorn. Allt bra alltså?
Kanske inte. Jag brukar även fundera på avigsidorna:
1. För en person som jag, som har en lite större filmsamling, spelar dvd- och blu-ray-skivornas kapacitet fortfarande stor roll – ingen chans att jag skulle börja köpa stora hårdskivor för att lagra nerladdningar där, eller ödsla massvis med tid för att föra över min nuvarande samling, även med alla dokumentärer och allt extramaterial. Till ett sådant scenario skulle också höra motsvarande stora backup-system, medan de skivor jag har inte alls löper samma risker för katastrofala dataförluster som magnetisk media eller SSD-lagring.
2. Att helt ”koppla loss” och lagra allt i molnen, eller lita på att t.ex. Netflix har ett tillräckligt och intressant utbudtror jag inte att jag gör – på den ständigt skiftande marknaden litar jag inte alls på något företags förmåga att ta hand om detta på lång sikt, eller ens för fem år framåt. Deras egna användarvillkor återspeglar också detta faktum: de flesta har reserverat rätten att när som helst säga upp sina tjänster, av vilken orsak som helst, och utan någon ersättning till dig.
3. Om du i motsats till att hyra en nätfilm väljer att ”köpa” den till exempel på iTunes, Youtube eller Amazon, köper du i själva verket endast en rätt att titta på filmen flera gånger. Den filmen kan lika väl plötsligt dras bort, till exempel på grund av skiftande distributionsrättigheter.
4. Du kan aldrig – i motsats till fysisk media – enkelt och behändigt ge bort en e-bok eller en film i present, sälja den på en andrahandsmarknad, och även köpa den begagnad. Dina eventuella barn kommer heller aldrig att kunna ärva ett bibliotek bestående av e-böcker eller en nätbaserad musik- och filmsamling – de måste köpa allting en gång till. Du märker kanske nu varför mediabolagen sent omsider fått upp ögonen för streaming.
5. Integritetsproblemen är stora. Köper du e-böcker eller nätfilmer känner någon någonstans exakt till dina läs- och tittarvanor, på sid- och sekundbasis. I sin snällaste form leder detta till vad som redan pågår: Amazon ger denna data till författarna, så att de lär sig var i boken läsarna slutat, så att författarna därefter kan producera mer ”lättlästa” böcker. I sin värsta form innebär kontrollen ett enormt integritetsproblem – speciellt i länder med kortare demokratitraditioner och mindre utvecklad yttrandefrihet. En tryckt bok som anses farlig av de styrande kan köpas anonymt med kontanter, gömmas under sängen, och kastas i soptunnan eller brännas då den är läst. Icke så med e-böcker – spåren finns alltid kvar i någons databas – i din online-profil, som idag är en handelsvara (komplett med ansiktsigenkänning på grund av alla bilder du laddat upp) och som säljs och köps på marknader vi inte har en aning om.
Vad är egentligen det gröna valet?
Idag är det pop att ”göra sig av med prylar”. Till diskussionen kopplas ganska märkliga ekologiska motiveringar och uppfattningar, speciellt då det gäller böcker eller filmer. Här några tankeväckande fakta:
1. En tryckt bok drar efter tillverkningen noll energi, och det gör den så länge den fysiskt existerar, vilket kan vara flera hundra år. Och inte bara det – alla tryckta böcker har ett värmevärde. Den energi som satts in i boken under dess tillverkning finns alltså lagrad i den, och kan i nödfall vid behov utnyttjas (börja snälla med skatte- eller statistikböckena). E-böckerna däremot kräver hela tiden elektricitet då man läser dem, och dessutom apparatur och tekniska arrangemang. Till allt detta kan förstås ännu läggas att tryckta böcker är inrednings-, diskussions- och statusföremål på ett helt annat sätt än en lista e-böcker på paddan. Tryckta böcker har alltså betydligt större sex-appeal.
Även DVD- och Blu-ray-skivorna drar noll energi efter att de tillverkats, och minimalt då de spelas upp. Medan däremot Netflix, Amazons och Googles servrar surrar dygnet runt för att kunna serva upp en film. Den stupendiösa energiförbrukningen för dessa serverhallar ökar enligt rapporter för tillfället exponentiellt.
En del av min filmsamling. De är cirka 1400 i dagsläget.
Så vad är på riktigt det ekologiska alternativet? Jag har på känn att då alla effekter räknas in, vinner fysisk media idag ordentligt, även om ganska många intuitivt tänker annorlunda.
Man får alltså innerligt hoppas att nätbaserad media aldrig ersätter fysisk media. Utvecklingen är förhoppningsvis inte så linjär som redaktörerna vill få det till – men det är klart att det är frestande att måla upp även detta som en ”kamp”, där den ena parten måste utgå med ”segern”. Jag hoppas på att det inte är så enkelspårigt.
Jag cyklar till jobbet alltid när det är möjligt. Det bidrar till att att hålla konditionen i trim, jag kommer piggare till jobbet, och dessutom går det faktiskt fortare än att ta spårvagnen in till centrum från Munksnäs där jag bor. Glädjande nog har även staden klart uttalat att cykling skall understödas; nya cykelvägar byggs, gamla leder rustas upp. På pk.hsl.fi/sv/ hittar man cykelvägar och promenadstråk. Målet är tydligt – det skall gå att smidigt ta sig fram var som helst i staden med cykel. Några mindre postitiva fenomen gällande cyklingen känner jag mig ändå tvungen att ta upp. Det första gäller själva debatten. På många bloggar och i insändare jämförs Helsingfors med Köpenhamn – oftast så att Köpenhamn cykelsiffror lyfts upp som ett hägrande mål, eller som ett exempel på att cykelpolitiken misslyckats i Helsingfors. Här är det skäl att påpeka att klimatet i Köpenhamn och Helsingfors skiljer sig rätt mycket. Vårarna och höstarna är betydligt längre i Köpenhamn, och snörika vintrar är det nog endast de extremaste cykelentusisaster som cyklar i Helsingfors; siffrorna kan aldrig bli likadana i de två städerna.
Högsta medeltemp. C
Jan
Feb
Mar
Apr
Maj
Jun
Jul
Aug
Sep
Okt
Nov
Dec
Helsingfors
-1,3
-1,9
1,6
7,6
14,4
18,5
21,5
19,8
14,6
9,0
3,7
0,5
Köpenhamn
2,0
2,1
4,8
9,6
15,1
19,4
20,5
20,4
16,8
12,2
7,2
3,7
Cykelvägen på Munksnäsallén vintern 2010
Ett annat mindre positivt fenomen som måste hitta en lösning innan cyklingen ökar i Helsingfors är själva cykelkulturen. Under mina små färder på cykelvägarna kan jag inte annat konstatera än att vetskapen om trafikregler är på usel nivå. Det går inte en dag utan att jag ser cyklister strunta i trafikljus eller trafikskyltar, cykla i hög fart på trottoarer avsedda endast för fotgängare, eller i övrigt riskera fotgängares hälsa på de områden där promenadstråk och cykelvägar samsas om ett gemensamt utrymme. (På stadsplaneringsbyrån har man tagit skeden i vacker hand och satt som mål att inte längre bygga cykelvägar på trottoarerna, utan se på cykeltrafiken som en del av hela trafikflödet på hjul).
Likaså är det, då höstens mörker infaller, ett undantag att se en cyklist med en lampa på sin cykel. För denna livsfarliga ”sport” finns förstås ingen ursäkt – en klart lysande led-lampa med laddningsbara batterier kan köpas för under 10 euro. Att på en 1000 euros, eller ens en 200 euros cykel ”glömma” denna detalj berättar för mig om ett tydligt attitydproblem – knappast om brist på information.
Ord är viktiga. Då vi väljer att beskriva skeenden i samhället med vissa ord är det inte bara fråga om nyansskillnader som betonar något ur en viss vinkel – med våra ordval kommunicerar vi betydligt mer på omedvetet plan. Ett bra exempel på ett ord som slarvigt och okritiskt används i politik, i samhällsdebatt och i media, är ordet ”nyfinländare”.
Det har skapats (enligt svensk förebild) i ett försök att hitta på ett nytt ord för ”invandrare” och ”flykting”, eftersom de orden allt mer förknippas med negativa fenomen som främlingsfientliget och hat. Samtidigt har syftet säkert varit att försöka ”inkludera” de människor, som av en eller annan orsak valt att flytta till Finland.
”Nyfinländare” har dock tre enorma problem, det första praktiskt/juridiskt, de två andra filosofiska:
Idag används ”nyfinländare” både om invandrare och flyktingar. Men det är en mycket stor juridisk skillnad på de här grupperna, för att inte tala om skillnaderna på individnivå. En flykting har sällan valt att komma just till Finland, medan en invandrare gjort ett specifikt val (i de flesta fall dessutom av vitt skilda orsaker). Låt vara att en flykting också kan bli en invandrare, men genom att dra alla över en kam väljer vi att bortse från individuella skillnader.
Ordet ”finländare” gäller människor med finländskt medborgarskap. I detta bottnar förstås den tänkta inkluderingen i ordet ”nyfinländare”; också personer som precis anlänt, skall känna sig som ”finländare”, medan xenofober och invadrarkritiska skall signaleras – ja, något… Det goda syftet till trots ingår här en mycket problematisk aspekt: Någon som redan blivit finländsk medborgare borde ju med all rätt inte kallas för något annat än ”finländare”. Men ändå händer det att man fortsättningsvis beskriver människor som ”nyfinländare”, då man t.ex. i en tidningsartikel vill peka på en finländares invandrarbakgrund. Jag ställer frågan: När slutar man då vara ”nyfinländare”? Då man varit finsk medborgare i 5 år? i 10 år? i 20 år? (Är dessutom ens barn, födda i Finland, också ”nyfinländare”, och hur länge?)
Många märker det inte, men ordet ”nyfinländare” målar upp en mycket självgod och självgratulerande bild av att det inte finns något finare på jorden än att vara en finländare (”lottovinst att födas till finländare”). Signalen är tydlig: ur den synvinkeln kan förstås det enda en flykting/invandrare eftersträva, är att få bli ”finländare” (må vara, att inte ännu riktigt på riktigt, men ändå ”ny”). Samma människor som signalerar detta, skulle aldrig i livet vilja bli stämplade med etiketten ”nysvensk” om de skulle flytta till Sverige efter jobb. Steget är därmed kort att enbart reservera ordet ”nyfinländare” för människor som ser annorlunda än man själv – som kanske t.o.m. har lite mörkare hudfärg. Ordet är alltså inte alls inkluderande, utan i stället ett värsta sortens ordmonster: ett segregerande ord inlindat i en eufemism.
Skippa alltså ordet ”nyfinländare”. Det finns ingen orsak att inte kalla flyktingar för flyktingar, invandrare för invandrare, och finländare för finländare, oberoende av ursprung.
Och om det nu verkligen i något sammanhang är nödvändigt att betona att en person är född någon annanstans, så kan man väl göra det då – öppet.
Uppdatering 2017: Det är som folk skulle ha läst det ovanstående jag skrev 2012 och i stället hittat på ordet ”nyanlända”. Men det är inte ett skvatt bättre, förutom att den finsk-nationella aspekten i punkt 3 mildrats en aning. Ordet är precis lika exkluderande som ”nyfinländare”, eftersom det bortser från individuella skillnader och preferenser, och inte alls beaktar de juridiska skillnaderna mellan till exempel flyktingar och andra invandrare. För att inte tala om den omöjliga uppgiften att definiera när någon varit tillräckligt länge i landet för att inte längre behöva kallas ”ny”.
Som ”svar på tal” på Petri Vigliones medborgarinitiativ att folkrösta om alkoholmonopolet (Hbl 22.8) känner sig journalisten Stefan Lundberg manad att i en anslutande ”kolumn” odla några populära gamla myter om alkoholmonopolets härlighet.
Alko är en stor inköpare och kan köpa till billiga priser. Struntprat, Alko är en liten inköpare (Finland är ett litet land), men däremot tillräckligt stor för att inte vara intresserad av mindre, spännande vingårdar och märken. Och någon eventuell prisfördel ser minsann inte konsumenterna.
Alkos sortiment är stort och spritbutikerna i länder utan monopol har till 99 procent bara det egna landets sortiment.Ett ovetenskapligt och oundersökt påstående. Alkos sortiment är varken speciellt brett eller djupt, och jag har aldrig i länderna utan monopol (t.ex. Danmark) hört någon kräva införande av ett monopol för att ”förbättra” utbudet.
Alko finns överallt och småbutikerna kan inte skapa ett intressant sortiment utan skulle endast erbjuda ett rödvin och ett vittvin samt kossu. Javisst, Alko finns ”överallt”, om man med det menar placeringen mitt emellan (och därmed stödandet) av duopolet S- och K-kedjornas megamarketar. Att förklenande behandla småbutikers eller köpmäns förmåga att skapa sortiment är endast kränkande (men jag håller med om att Alepa eller Siwa kan ha problem – deras matsortiment är ju också erbarmligt).
Butikerna kommer (om försäljningen släpps fri) endast att erbjuda rött-vitt-kossu eftersom det är allt folket sist och slutligen vill ha. Den intressantaste delen av mytskapandet kring monopolet hänger ihop med paradoxen i de två sistnämnda myterna. Monopolälskarna glömmer vid myt nr 4 bort den logiska följdfrågan: om detta stämmer, vad behövs då monopolet till? För att edukera de otvättade massorna (dit Lundberg tydligen inte räknar sig)? För att tillgodose de upplystas (dit Lundberg tydligen räknar sig) behov, men på alla andras bekostnad? Varför borde ”folket” betala för Lundbergs ”stora sortiment” och omfattande Alkonät, om ”folket” en gång bara vill ha rött-vitt-kossu – som är allt närbutiken kan sträcka sig till (enligt myt nr 3).
Fox News på Hbl?
Artiklen i Huussis gick obemärkt förbi, men väcker många andra intressanta frågor. I artikeln presenterade journalisten Lundberg sina åsikter som ”fakta om monopolet”, som Petri Viglione helt enkelt ”glömt att nämna”. Ett underligt von-oben-tillrättavisande, som jag inte tycker hör till god journalistisk sed. För en ovan eller okritisk läsare såg själva presentationen ut som en fortsättning på artikeln (låt vara att ordet ”Kommentar” syntes).
Journalistikens objektivitetssträvanden har förstås alltid bara varit strävanden, och kan diskuteras i oändlighet – men mer principiellt: varför skall en journalist börja ”käbbla” med den intervjuade, som ju inte har möjlighet att bemöta kommentaren? I mina ögon blir det lätt fråga om en obehaglig ”attityd-journalistik” som bl.a. högervridna Fox News började odla kring Irak-invasionen 2003. Plötsligt dyker ordet ”Commentary” upp i rutan, och då är det plötsligt fritt fram för nyhetsankaret att spy ur sig vilken smörja som helst.
Men kanske det hela också är ett uttryck för dagens Facebook- och Twitter-dominerade värld: alla förväntas hela tiden ha en åsikt om allt, och reflexen är att hela tiden ”kommentera”. (Samtidigt har Hbl ironiskt nog gjort sig av med alla riktiga kolumnister som på ett intressant sätt kan kommentera samhällsskeendena, och sysslar i stället med att sida upp och sida ner publicerar kåserier).
Som icke-amerikansk medborgare har jag naturligtvis inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Men som så många andra människor på planeten är jag intresserad. Och då jag ändå brukar ha en åsikt om det mesta, sällar mig nu till alla andra självutnämnda experter och kommer med en egen analys av det stundande valet:
För många som enbart följer med de vanliga nyhetskanalerna uppstår lätt en bild av ett okomplicerat val. De amerikanska väljarna har att välja mellan en progressiv liberal (demokraternas Barack Obama) och en konservativ högerman (republikanernas Mitt Romney). Bilden är dock betydligt mer komplicerad än så – i själva verket försvåras valet av att det finns det betydligt mer likheter än olikheter mellan kandidaterna, speciellt i ärenden som gäller omvärlden. Vi tar kandidaterna en åt gången:
Många av de amerikanska väljare som i Barack Obama såg en förändringskraft i och med hans väloljade retorik om ”Change” och ”Hope” år 2008 har blivit grundligt besvikna. Inte ens Nobels fredspris (kanske det mest misslyckade valet någonsin) har skapat några större förändringar att hoppas på. Kriget i Afghanistan fortgår i oförändrad utsträckning och ockupationen av Irak fortgår trots ”tillbakadragningen” av trupperna (USA:s ”ambassadpersonal” uppgår idag till 17000 personer). Obama har också intensifierat drönarbombningarna med massvis av civila offer i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, till proportioner som gänget kring ex-president G.W. Bush bara kunde drömma om, och det juridiska limbot för fångarna i Guantanamo fortsätter. För oss utanför USA:s gränser blev kanske den största besvikelsen att Obama – som det visade sig – fullt och fast är lika övertygad om den amerikanska exceptionalismen, d.v.s. att USA inte bara har rätt utan skyldighet att ingripa på olika håll i världen på ”det godas” sida, utan att känna sig bunden av internationella överenskommelser eller ens vanlig folkrätt. När det gäller amerikansk utrikespolitik finns det alltså enbart hårfina nyansskillnader mellan Obama och Romney – låt vara att skillnaderna sedan blåses upp av kampanjhögkvarteren och de media ”outlets” som backar upp den ena eller andra kandidaten. Vad skall då progressiva liberaler klamra sig fast vid om de tänker rösta på Obama en gång till? Många pekar på (och det gör också mindre välinformerade debattörer i våra länder) hälsovårdsreformen – egentligen en sjukförskringsreform – i folkmun kallad Obamacare. Reformen handlar om att få människor utan sjukförsäkring med ”i systemet”. Personliga sjukförsäkringar blev alltså (efter försäkringsbolagens påtryckning) obligatoriska. Kritiken har varit massiv, även bland progressiva. Reformen handlar ju inte om att reformera det enormt dyra hälsovårdssystemet (som per capita kostar mer än dubbelt t.ex. jämfört med Sverige) utan om att cementera det nuvarande systemet som hotar att kollapsa inom några år.
Republikanernas kandidat Mitt Romney och hans skaror står också inför många utmaningar och frågor, men av lite annan karaktär. Ett stort problem är den allmänna frånvaron av entusiasm kring kampanjen. Många republikaner har insett att ekonomin inte kommer att vända inom de närmaste fyra åren, och att man kanske lika bra kunde fortsätta skylla alla problem på Obama och demokraterna, och förhoppningsvis håva in det politiska kapitalet lite senare. Senast har Romney och hans ”running mate” Paul Ryan försökt profilera sig genom att gå åt de populära socialprogrammen Medicare (för över 65-åringar) och Medicaid (för låginskomsttagare). Syftet är uppriktigt – programmen kostar på tok för mycket och kommer inom kort att kollapsa om inget görs. Romneys kampanj skyller ändå de eskalerande kostnaderna på Obamas politik, och glömmer bekvämt bort att G.W. Bush stod för historiens största utbyggnad av Medicare år 2003, då receptmediciner blev så gott som gratis (kritikerna kallade det en inkomstöverföring till läkemedelsföretagen). Programmen är ändå förstås omåttligt populära bland vanliga väljare, så det kan bli mycket svårt att på riktigt reformera dem, lika svårt som för Obama. När det gäller utrikespolitk har Romney anammat de konservativas politique du jour, d.v.s. att blanda sig i allting och vara redo att intervenera var som helst på jordklotet i namn av ”War on Terrorism”. De flesta observatörer har idag glömt att konservatismen i USA traditionellt stått för icke-inblandning, och att Georg W. Bush år 2000 valdes till president precis på en sådan agenda – han kritiserade Clinton för att alltför vidlyftigt blanda sig i andra länders angelägenheter. Terrorattackerna 11.9.2001 gjorde ju kvickt slut på de ambitionerna och det politiska minnet är kort, men Romneys retorik, där han försöker utgöra ett skarpare utrikespolitiskt alternativ till Obama (främst kanske när det gäller Iran) kan ändå komma att bita honom i baken. Folket börjar vara trött på de eviga krigen, och att finansiera dem. Romneys kanske största problem är ändå Romney själv. Visserligen är frisyren och tandgarnityret ”presidentiellt”, men få som sett ett klipp från en valtillställning kan undgå att få en magkänsla av att karln inte känns riktigt äkta. De krystade försöken att i rutig skjorta verka folklig lyckas inte dölja det faktum att Romney är född med silversked i mun, och själv lever i en värld mycket långt från vanliga människors vardag. Det sätt han skaffat sina miljoner på – att köpa, splittra och länsa gamla företag – skapar inte heller många beröringspunkter till väljarskaran som sett industrijobben försvinna utomlands. Romney symboliserar i deras ögon på ett påtagligt sätt det faktum att ”finansindustrin” i dag utgör 40 procent av USA:s bruttonationalprodukt (10 procent anses vara normalt i en sund ekonomi). Till allt detta läggs förstås hans dumma felsägningar, ”gaffes”, som spelas om och om igen på Youtube och talk-showerna.
Till att tänkande människor har svårt att välja någondera kandidaterna bidrar förstås även hela det politiska systemets korruption med två partier vars politiska ryggrad smält bort i de enormt kostsamma och smutsiga kampanjerna, och där det kommersiella mediafältet förstås är mer intresserat av att förbättra sin ekonomi i form av dyra valreklamer från de två stora, än att presentera några politiska alternativ. Många observatörer börjar likna presidentvalsrörelserna vid teater – mycket buller och bång, men mycket lite förändras i grunden då vardagen inträder. Den berömda amerikanska demokratin, som på lokalnivå fortfarande är livskraftig, känns bortkommen och vilsen då det gäller presidentvalet.
Mycket skulle ännu finnas att säga om presidentvalskampanjen, speciellt om vikten av att välja rätt vicepresidentkandidat, eller om hur religiös framtoning eller ej kan inverka på väljarna. Kanske det ändå får bli till en annan gång.
Vem skulle man välja om man vore i amerikanernas skor? Själv skulle jag inte vilja ”belöna” Obama med en ny period, men samtidigt skulle jag inte heller vilja se Romney på posten. Det är synd att personer som Ron Paul aldrig kommer vidare. Han skulle ha utgjort ett intressant alternativ – en person så liberal (libertarian) att både höger och vänster blandas samman på ett intressant sätt.
De otaliga räddningsaktionerna för euro-länder i akut skuldkris börjar få farsartade aspekter. Retoriken och uttalandena i samband med de här politiskt-ekonomiska klubbmötena är repetitiv och föga överraskande. Samma nötta repliker levereras av samma trötta skådespelare: ”Euron kommer att räddas till varje pris”. ”Det här stödpaketet är de sista, definitiva”.
Retoriken är tyvärr inte det minsta trovärdig, även om scenen intas av de högsta översteprästerna för EU-församlingen. Vem som helst med ett kalkyleringsblad kan räkna ut att inget av de här ”räddningspaketen” kommer att räcka till. Att betala skulder med nya skulder (till ännu högre räntor) är väl något vi från barnsben lärt oss att inte är en speciellt fiffig idé.
Jag är nog medveten om att en fysisk person är en helt annan sak än en stat, men grundprincipen gäller: i något skede skall kalaset betalas. Men eftersom skulder i staters fall dessutom alltid bekostas av kommande generationer blir de moraliska aspekterna i mitt tycke bara mer vägande.
Det berömda gjutningsfelet Eurokrisen bottnar, som många konstaterat, i ett gjutningsfel. Det går inte att genomföra en valutaunion med deltagare vars ekonomiska historia, utveckling och förutsättningar är så olika. En tid går det visserligen att tapetsera över sprickorna med häftig låntagning, men till sist märker man att det bara krävs en lite starkare vindpust för att hela konstruktionen skälver.
Varför varnade ingen? Många försökte säkert pipa lite på sidolinjerna, men eftersom valutaunionen (liksom hela EU) främst är ett politiskt projekt, tenderar politisk idealism och stora uttalanden att höras bättre. I namn av det europeiska projektet har man många gånger kört på med ljusen släckta, och tänkt att projekten i sig skapar så mycket gott, att denna utdelning kan betala eventuella problem på vägen. Analogin är hasardspelaren vid rulettbordet som till och med satsar lånta pengar i tron att fullträffen snart inträffar. Och småvinsterna håller honom snällt kvar.
Kaos och upplopp – eller… Nu har det visat sig att politisk idealism inte är tillräcklig. Trots det innebär krisen inte slutet på den politiska diskussionen om EU, tvärtom. Krisen ger vatten på kvar åt dem som med olika motiveringar inte vill se en fortsatt valutaunion – eller ens något EU-samarbete överhuvudtaget. Samtidigt säger det motsatta lägret att krisen är det slutliga beviset för att integrationen ytterligare måste öka i federativ riktning. Båda lägren målar intressant nog upp exakt samma dramatiska hotbild: går det inte som vi vill, blir det gatu-upplopp, kaos, krig, och slut med oss alla.
Båda lägren kan väl inte ha rätt, så sanningen torde ligga någon annanstans. Låt mig alltså förutspå att vi går mot en ordentlig ekonomisk kris – men att det knappast betyder slutet för livet som vi känner det. En samtidig trend går ju redan nu i riktning mot närsamhället och mindre gemenskaper (dessutom i skuggan av inte bara ekonomiska kriser, utan även kommande energikriser). Den trenden talar starkt för en gradvis nedmontering. Och då talar jag inte nödvändigtvis om en nedmontering av livskvalitet, omsorg eller kreativa och goda människokontakter, utan en nedmontering av mastodontiska byråkratier, centralisering, finans-”industrin” och ”banker för stora att falla”.
Det som är ”för stort” för att vi ens vågar tänka på konsekvenserna av ett slut, är kanske bara just det: för stort!
Längre version av insändare i Hbl (publicerad 23.4.2012). Uppdatering 10.8.2012: klarare ordval i andra satsen. Lätt uppdatering 26.9.2013 för att göra texten mer tidlös
Klimatdebatten kommer och går i vågor – och oftast med de samma vanliga argumentationsfelen. Debattörerna talar förbi varandra, och glömmer bort att göra skillnad på politiska uttalanden, och uttalanden som handlar om vetenskaplig forskning.
Förespråkarna av en kraftig mänsklig påverkan av klimatet hävdar ofta ”att den vetenskapliga diskussionen gällande global uppvärmning för länge sedan är avslutad”. Eller att ”97 % av vetenskapsmännen anser att den mänskliga klimatpåverkan är bevisad (och farlig)”. Detta kryddas i många fall med att kalla forskare som påpekar möjliga andra påverkningar för ”förnekare”. Det första är inte ett vetenskapligt uttalande, utan ett politiskt uttalande (myntat av politikern Al Gore), det andra är för länge sedan motbevisat som rena struntslutledningen, och det tredje ett s.k. logiskt argumentationsfel (man bemöter inte argumenten, utan svartmålar i stället opponenten).
Den vetenskapliga metoden fungerar aldrig så att debatten ”är avslutad”. Vetenskapliga hypoteser avgörs dessutom inte heller med demokratiska omröstningar, så att hänvisa till procentsiffror som ”90 procent av forskarna tror si”, eller ”95 procent av forskarna tror så” är egentligen helt irrelevant. Visst, det finns hypoteser som klarat så många falsifieringsförsök att de utvecklats till teorier eller teorisystem (t.ex. evolutionsteorin). Dem kan vi faktiskt i vardagligt tal kalla för etablerade sanningar.
Hypotesen om att människan via koldioxidutsläpp på ett avgörande sätt påverkar klimatet ligger i dagsläget långt ifrån detta mål (och hypotesen är strikt taget inte ens vetenskaplig, eftersom man inte kan tänka sig ett experiment där hypotesen går att falsifiera – det går inte att ”testa” klimatet utan de mänskliga utsläppen).
”Förnekarna” eller ”skeptikerna” (som i denna debatt används som ett fult ord) sysslar alltså inte med att förneka att koldioxid skulle vara en växthusgas (det är etablerat), utan vill undersöka på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa utsläpp kan påverka klimatet, och ifall denna påverkan på ett pålitligt sätt kan utläsas mot bakgrund av den stora naturliga variabiliteten (istiderna, lilla istiden, värmepulsen under medeltiden, etc etc). Jordens atmosfär och stratosfär är dessutom en dynamisk del av solsystemet. På det området sker för tillfället mycket intressant forskning, men som i vår tid av koldioxidfixering helt förbigås. Kort version: analogin med jordens atmosfär och koldioxiden som ett nästan hermetiskt drivhus är helt åt pipan, och leder tankarna i alldeles fel håll.
Man kan också ifrågasätta insändarpåståenden som att enbart ”klimatforskare” borde få uttala sig i frågan. Klimatforskning är ju ingen egentlig diciplin, utan gäller vad forskningen handlar om i slutändan. En hydrolog eller en meteorolog kan mycket väl vara ”klimatforskare”, om slutsatserna handlar om klimatet. Bland andra dicipliner som kan bidra till ”Klimatforskningen” hittar man astronomi, solfysik, geologi, geokronologi, geokemi, sedimentologi, tektonik, paleontologi, paleoekologi, glacialogi, meteorologi, oceanografi, ekologi, arkeologi, antropologi och historia.
Förespråkarna av hypotesen om människans avgörande påverkan glömmer framför allt att den viktigaste kritiken mot klimatforskningen den senaste tiden gällt de uppenbara bristerna i metodologi och statistik som en stor del av den s.k. klimatforskningen uppvisar. Då skall vi enbart vara glada för att forskare i andra dicipliner står upp och påpekar detta. För den som orkar studera ämnet en aning utöver tidningarnas rapportering är problemen uppenbara: Framför allt:
Övertron på datormodeller, som alltid är avhängiga av grova generaliseringar gällande klimatsystem med många och svåra variabler.
Statistiskt svag datainsamlingsmetodologi.
Matematiskt och statistiskt dåligt underbyggda argument (framför allt korta mätperioder) för att man med tillräcklig noggrannhet kan uttyda en mänsklig signal ur klimatets stora naturliga variabilitet.
Konfirmeringsbias, d.v.s att klimatforskningen omedvetet tenderar att uppmärksamma resultat som bekräftar de egna hypoteserna, medan andra resultat avfärdas.
Statistiskt mycket svaga extrapoleringar gällande framtiden.
Hemlighållande, falsifieringsförsök, eller undertryckande av motsatta slutresultat (The hockey stick, Climategate etc).
Lämmeleffekter – där det blir nästan en nödvändighet att få med ordet ”klimatpåverkan” i sin forskning, om man alls vill ha några forskningsbidrag.
Bristerna i metodologi och rapportering (och de tvärsäkra debattinläggen) sker förstås för att det för länge sedan gått politik i frågan. Och när det sker, uppstår olika ortodoxier – med påföljande indelning i rättrogna och avfällingar. Då spårar tyvärr debatten helt ur, och det första offret brukar då bli vetenskapen och den vetenskapliga metoden.
