Kategoriarkiv: Svenska

Bibeln, lagen och Räsänen

Svenska, ,

Inrikesminister Päivi Räsänen orsakade stor konsternation häromsistenes, efter att hon under ett tal under ett kyrkomöte bl.a. relaterat Romarbrevet 12.2, där Paulus konstaterar ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”  I tilläg hade Räsänen i talet även behandlat initiativen till en könsneutral äktenskapslag, och i det sambandet (helt i enlighet med Bibeln) kallat homosexualietet för en avvikelse.

Ingen orkade eller brydde sig om att läsa talet i sin helhet, eller placera in det i sin kontext, utan den samlade pressen, blogosfären och sociala media rusade iväg och målade upp en bild av att Räsänen ställer Bibeln över finländsk lag (något hon alltså aldrig sagt i talet). I släpvattnet buntades Räsänen ihop med de vidrigaste stockkonservatister och religiösa extremister, och som väntat ledde uppståndelsen till att tusentals människor i protest skrev ut sig ur kyrkan via eroakirkosta.fi.

Den reaktionen är mycket märklig av många orsaker, och i detta fall ungefär lika meningslös och löjlig som att i protest mot något byta ikon på Facebook. Den första orsaken, som redan påpekats på många håll, är att Räsänen inte är en representant för kyrkan. Och om man en gång hör till kyrkan borde man väl ändå i stort kunna hålla med nästan hela Räsänens tal (det innehöll t.o.m. mycket samhällskritik som en för länge sedan utskriven ateist som jag gärna diskuterar alldeles sakligt, som hedonism och knarkmissbruk).
Men för att återgå till den första punkten: Paulus har som filosofisk ståndpunkt förstås alldeles rätt i att man inte i alla lägen kan lyda alla lagar och överheter. Det finns samhällen och tider i närhistorien (även hos oss) där många lagar alldeles uppenbart var moraliskt betänkliga, och som gärna kunde ha orsakat lite mer olydnad (att skylla på lagen är alltid den behändigaste utvägen för människor som missbrukar sina maktpositioner). 
Likaså glömmer de flesta behändigt att lagar alltid innebär maktutövning av samhällets maktelit, och ingen annan – en lag behöver inte alls handla om rättvisa, lika lite som juridik nödvändigtvis har med rättvisa att göra. Det är olovligt naivt att tro att lagstiftningsapparaten (bara för att den i vårt samhälle är ”demokratisk”) skulle vara fri från inslag av personliga ambitioner eller politisk paranoia. Samhället och dess mänskliga interaktioner kan dessutom aldrig reduceras till enbart en lagsamling – det som enligt dagens oskrivna moralnormer står för gott uppförande, god ton och god smak är i de flesta vardagliga fall mångdubbelt viktigare.
Men även om man väljer att tro att Finlands lagar är ofelbara och aldrig borde utmanas, skulle en sådan inställning även automatiskt innebära att lagar aldrig moderniserades. Ironiskt nog för Räsänens belackare, skulle denna sorts stasis t.ex. innebära att en könsneutral lagstiftning aldrig skulle bli verklighet. 
Räsänen kan alltså knappast kritiseras för att representera extremism eller anarki. Hennes tal borde i stället kritiseras på dess egna meriter. Hon räknar upp en hel del intressanta siffror, bl.a. att 69 procent av finländarna år 1999 trodde på Jesus uppståndelse, men bara 36 procent år 2011. År 1999 trodde 77 procent av finländarna att Jesus är Guds son, men bara 41 procent år 2011. De religiöst övertygade är alltså idag i minoritet.
Räsänens största fel i talet efter detta är att dra slutsatsen att dessa siffror innebär att värderingar och samhällsmoral därmed befinner sig i ett upplösningstillstånd, och att endast en kristen syn (även historiskt) kan stå för samhällsuppbyggnad, riktig moral och höga värderingar (t.ex. många gamla samhällen i Asien torde vara av annan åsikt). Men även om slutsatsen alltså är felaktig, så är det är en helt legitim åsikt.
En del av diskussionen efter talet gick faktiskt ut på att Räsänen som minister inte skulle ha rätt till personliga åsikter. Det är förstås kvalificerat strunt, eftersom alla människor har rätt till personliga åsikter – även hur korkade som helst. En annan sak är sedan om hennes politiska och religiösa näsa borde ha förutsett hur talet kommer att tolkas (och feltolkas), eller om andra formuleringar kunde ha varit bättre.
Vad handlade då hela uppståndelsen om? Närmast borde den analyseras som ett lysande exempel på pressens och de sociala mediernas makt. För fortfarande ser man t.ex. slentrianmässig pressrapportering och insändare som går ut på att hon bokstavligen sagt att Bibeln står ovanför finsk lag, vilket alltså inte stämmer. 
Jag håller alltså med mycket få av Räsänens konklusioner, eller hennes analys av samhällsläget just nu. Jag delar inte hennes syn på könsneutral lagstiftning, och inte heller hennes syn på homosexuella (gamla välkända Räsänen-åsikter som inte borde ha kommit som en överraskning för någon). Men låt oss alltså i framtiden diskutera det som verkligen sagts, och inte det som oanalytiskt och onyanserat spridits som en löpeld på nätet. 
Till sist: för min del får du gärna skriva ut dig ur kyrkan, men gör det efter ett noggrant filosofiskt övervägande, inte på grund av något du råkade se på Facebook.

Det offentliga och korporatismen

Svenska

Häromdagen kunde man samma dag läsa två intressanta artiklar i Hbl som belyste ett växande samhällsproblem. Den ena artikeln behandlade förslaget till en lag som skulle ge väktare möjlighet att ta över uppgifter som hittills endast hört till polisen, den andra att R-kioskerna tagit över smärre myndighetsfunktioner, som t.ex. att lämna ut färdiga pass.

Först de aktuella fallen: Det första förslaget är mycket problematiskt. Jag brukar inte syssla med logiskt felaktig ”slippery slope”-argumentering, men mycket nära ligger ju ett antagande att utökade väktarbefogenheter på ett område, ger väktarna som jobbar på helt på andra områden en känsla av att de har polisbefogenheter och lite större rätt att ”ta i med hårdhanskarna”. Fortsatt överföring av polis- och bevakningsuppdrag till privata instanser kan också leda till att företag, organisationer (eller varför inte partier) skapar egna ”skyddstrupper” för att ”hålla ordning” i sammanhang eller på platser där man av någon randig orsak upplever att myndighetsutövningen på något sätt är bristfällig. Än mer problematiskt är att tjänstemanen som bereder förslaget är före detta förvaltningschef på det privata säkerhetsföretaget Securitas.

Fallet med R-kiosken låter på ytan som ett icke-problem. Det är ju fråga om bättre service. I stället för att köa på polisstationen, plockar man upp passet på hemvägen. Få tänker dock på de grundläggande problemet: myndigheter och det offentliga skall arbeta i befolkningens tjänst, och övervakas av våra demokratiskt valda representanter – de skall inte med sin verksamhet eller sina beslut gynna eller stöda en viss sorts affärsverksamhet. (Ett annat exempel som jag ofta tagit upp är placeringen av det statliga alkoholmonopolets butiker, som stöder de två största dagligvarukedjorna – duopolet – i Finland.)

Det filosofiska och samhälleliga fenomenet där stat och myndigheter börjar springa företagens ärenden, eller där stat och företag bildar en slags allians med öppna dörrar emellan, brukar betecknas som en avancerad form av korporatism. Och korporatismen nådde ju – som vi alla vet – sin höjdpunkt i 30-talets fascistiska samhällen. Så det är inte alls utan orsak vi borde vara oroliga för dessa små trender som sakta äter sig in i vår samhällsstruktur.

Monologen (den finska dagligvaruhandelns kollaps)

Svenska,

Jag står utanför butiken. Redan butikens namn får mig att rygga tillbaka, och min inre monolog startar. Den senaste tiden har jag märkt att samma inre monolog och samma funderingar återkommer varje gång jag besöker min kvartersbutik.

I objektivitetens namn tänker jag inte avslöja butikens namn här, men som ett litet tips kan jag berätta att namnet börjar på ”Ale”. Tanken med namnet är väl att konsumenterna på något sätt skall förstå eller tro att det vankas förmånliga priser i denna affär.

Själv vet jag inte riktigt. ”Förnedringstillstånd” är kanske det översättningsord som först materialiseras i min hjärna. En förnedring gällande allt vad gott köpmannaskap och handel borde stå för. En förnedrande men tydlig symbol för allt vad som är fel med parti- och dagligvaruhandeln i Finland. Men vi tackar och tar emot – och betalar dessutom dyrt för det. Kollapsen är nästan total!

Den inre monologen övergår ibland till dialog. Jag påpekar förnedringen för min fiktive shoppingkamrat som svarar: ”Varför gör du då inte dina inköp någon annanstans?” Jag svarar: ”Bra fråga! Men i mina hemkvarter finns inga alternativ.” Runt hörnet från min bostad, inom hundra meter från varandra, finns inte bara en, utan två butiker i samma gula kedja. Med samma identiska, plastinpackade sortiment. Med samma stressade kassapersonal, som mellan varven rusar omkring för att fylla på hyllorna. Med lokalen badandes i samma vidriga, sjukgula belysning. Jag kan till och med senare exakt återskapa den vaga obehagskänslan som alltid återkommer då jag stiger över tröskeln (åtföljd av min inre monolog).

Det vi idag fortfarande kallar kvartersbutik har alltså så gott som totalt tagits över av några stora handelskedjor. Kedjorna har hittat en lukrativ nisch. Människors behov av dagligvaror är en lika säker intäktskälla som begravningstjänster och hårklippning. Det är snart sagt omöjligt att undkomma dem, speciellt om det inte finns alternativ. Jag erkänner glatt att jag idag pekar finger mot endast en skyldig. Det finns förstås andra exempel som är precis lika vidriga – det måste jag i balansens namn slå fast. Handelskedjorna är fruktansvärt likriktade i Finland, oberoende av bakgrund och tillkomsthistoria. Detta trots att det finns sådana där grundidén åtminstone på pappret är lite bättre: att butiken sköts av en privat köpman som borde känna någon sorts yrkesstolthet, och som kanske finns på plats för att ta emot respons och idéer. Men i de hårt centralstyrda kedjebutikerna finns nog föga kvar av dessa fina föresatser. Butikerna kan närmast liknas vid något slags utfodringsstationer (jag får ibland i kassakön en nästan oemotståndlig lust att råma som en ko – vi leds alla till slakt, sakta, och glatt ovetande).

Ponera då att vi accepterar kedjornas förklaring till likriktningen och alternativlösheten: att det i ett glest befolkat land som Finland helt enkelt inte finns någon annan möjlighet att driva detaljhandel än i stora centraliserade kedjor med integrerad logistik i form av inköp, lagerhållning, distribution och försäljning till slutkonsumenten. Och med visst fog kan man visserligen hävda att det för den statistiska medelkonsumenten spelar liten roll i hurudan miljö hen köper sin makaronilåda och bananjogurt. Låt oss alltså säga att allt det där stämmer.

Måste köpupplevelsen för den skull göras så erbarmlig? Måste det kännas som om man lever i en gammal planekonomi? Det finns väl inga hinder för att göra det lite bättre? Priserna på produkterna i min shoppingkorg är nämligen inte alls så förmånliga som man skulle tro på basen av hur butiken ser ut! Priserna är i själva verket sådana att jag många, många gånger hittat förmånligare mat om jag tagit mig till ett stort varuhus i Helsingfors centrum och dess delikatessavdelning: enbart av det faktum att utbudet där är så mycket mer varierat, så att jag alltid hittar något bra erbjudande.

Vänta lite nu! Börjar det låta som reklam? Har jag mutats för att styra dina konsumentvanor i en viss riktning? Jag hoppas du inte missförstår mig: tanken är inte att påverka och styra dina konsumtionsvanor, utan väcka till filosofiskt tankearbete om vad detta detaljhandelns nederlag berättar om handeln, och om oss själva som människor. Vad i vårt finländska arvsanlag gör att de flesta tydligen glatt accepterar den rådande situationen, och nästan ber om mera? Likt en pantfånge med Stockholmssyndrom: vi är gisslan, men våra sympatier har på något sjukt vis överförts på vår kapare.
Då vi är utomlands (t.ex. södra Europa) är det ju ingen hejd på vår fascination med småbutikerna, med det mest intressanta och varierande sortiment. Men vad händer då vi kommer hem? Var är protesterna? Var är insändarskriverierna? Var är esseärna? Glömmer vi så fort bort vad vi sett och upplevt? Eller blir intrycken helt enkelt bara en del av allt det andra turistiga som vi sett? Var det hela i själva verket bara en Disneyland-fantasi? Kanske vi aldrig orkar tänka tanken färdigt då vi åter är tillbaka i hemlandet en mulen måndag och skall fixa något att äta efter jobbet? Fort in, och fort ut – med lite plastförpackat malet kött i kassen. Min monolog maler på, och försöker åtminstone analysera varför jag vill så fort ut.

Också från min barndom (med risk för att jag rosar bilden en aning) minns jag distinkt att det på vår lilla gata fortfarande fanns separata butiker för kött, mjölk och bröd. Det fanns till och med en fin saluhall några kvarter bort. Men det tog inte länge förrän den första supermarketen på gatan dök upp – kanske var det början av 1970-talet. Som en gigantisk dammsugare sög den på en gång upp hela gatans dagligvarukonsumtion – det behändiga i att kunna köpa alla varor under samma tak måste ha varit en alltför stor lockelse. Men märk, att konkurrensfördelen då inte var pris, utan behändighet. Man slapp gå i olika butiker!

Jag försöker för mitt inre öga minnas i vilket skede betoningen av pris plötsligt tog över hela businessen. Det måste ha kommit senare. Kanske har det att göra med de två sista ekonomiska recessionerna? Eller kanske var det redan på 1980-talet? Jag minns inte riktigt. Men till en början måste det väl ändå ha varit någon enskild kedjas konkurrenstrumf: ”Förmånligast hos oss”. Men idag tycks det ju vara det enda och allrådande konceptet för att ens öppna en butik. Som om priset skulle vara det enda och absolut avgörande kriteriet då vi står i en valsituation, och vi skall göra oss av med våra surt förvärvade slantar. Det är nästan som om det inte ens är tillåtet att försöka konkurrera med något annat.
Inriktningen på pris och åter pris kan i vår skeva marknadsekonomi med två starka, dominerande dagligvaruaktörer inte leda till något annat än att kedjorna målar upp en chimär av att det råder en förmånlig prisnivå. Kanske är det också så, att kvartershandelns enda konkurrensförmån är denna imaginära prisnivå, då de stora volymerna – veckslutsshoppandet – flyttat ut till köpcentrens megamarketar? Någonstans här finns en ledtråd, ett samband. Butikerna hör ju till samma koncerner. Jag kan ändå inte riktigt sätta tummen på det ännu.

Redan innanför automatdörren möts jag av ett starkt gult ljus. Men nu talar vi inte om någon mysig varmgul belysning. Armaturerna är nämligen fyllda med kallblå ljusrör. Det gula kommer från dekoren. Överallt är det gult. Gula tejper täcker fönstren. Gula väggar, gula hyllor, gula prislappar. Till och med människors ansikten ser gula ut, så gult är det. Förklaringen är enkel; gult har sedan 1980-talet signalerat BILLIGT. ”Hos oss är det galna gula dagar, året runt!” Att det sedan inte har någon riktigt koppling till själva prisnivån spelar tydligen mindre roll. Men billigt skall det se ut!

Jag går mot ”kött- och fiskdisken”. Plast, plast plast. Dyrt, dyrt, dyrt. Några köttstycken i slemmig marinad. Köttstrimlor i slemmig marinad. Hönsbitar i slemmig marinad. Två vakuumförpackade biffar av vanlig stek (utan marinad!). Kilopris 37,46 euro. Varken billigt eller speciellt bra. Snopenheten övergår fort i besvikelse, och besvikelsen övergår i en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset och bedragen. Vem kan jag fråga om ursprung, färskhet? Knappast den jäktade damen i kassan. Man kan uppgivet bara konstatera att hon, liksom alla andra, gör vad hon kan. Det lönar sig inte att fråga om något – eller att ens klaga till personalen – de är bara anställda för att ta emot våra slantar och fylla på hyllorna.

Det enda oinpackade i butiken utgörs av utbudet på grönsaks- och frukthyllorna. ”Mandariner, första klass” står det på lappen. Om de här frukterna representerar första klass, vågar jag inte ens fråga hur andra klass ser ut. Här och där syns en sallad och ibland några tomater som man kanske ids bära hem för att äta.

I kassakön gräver folk fram sina stamkundskort. Kassan frågar efter dem, och folket viftar med dem – och tror att de erhåller rabatter eller till och med reda pengar: bonus! Jag får alltid lust att ta tag i dem och ruska om dem: Förstår du inte slav, du är bara en kugge i marknadsföringssystemet! Inte bara blir du piskad, du håller i piskan själv! Vem som helst med litet logisk slutledningsförmåga inser att inget affärsföretag sysslar med välgörenhet. Alla rabatter eller bonusar du tror dig ”vinna”, har du förstås redan betalat för i priserna på övriga produkter.

Momentant kan du få någon produkt till ett aningen rabatterat pris – men i det långa loppet är det förstås butiken som går på vinst. Idén är inte att på riktigt ge dig några fördelar, utan att knyta dig till en och samma kedja genom att manipulera dina känslor. Fenomenet är det samma som håller folk vid spelautomaterna och lottokupongerna. De systemen går ut på att dela ut precis så mycket ”vinst” att du lockas att bli kvar eller återvända. Och som en robot satsar du mera och mera. I butiken förekommer ”vinsten” i forma av rabatter, kuponger eller bonus. Jag kan slå vad att precis samma delar av hjärnan lyser upp när människorna ser lappen med chockerbjudandet i butiken, som när några slantar klingar in i en enarmad bandits metallpotta. Samtidigt gör de flesta en intressant psykologisk manöver där de intalar sig att de i själva verket nu ”sparat” så mycket, att de med gott samvete kan använda ”inbesparingen” på något annat (oftast något totalt onödigt).

När jag tar upp de här frågorna kring stamkundsystemen med bekanta tror de inte sina öron. ”Att handelskedjorna skulle manipulera oss på det sättet? Det kan väl inte stämma? Vi är ju till och med ägarkund i vår butik!” Det känns ibland lite tråkigt att ta folks drömmar ifrån dem, och säkert har mindre andelslag någon gång i tiden haft någonslags ideell grund, men den tiden är förbi för länge sedan. Det ideella har drunknat i kedjornas obönhörliga kamp om marknadsandelar och dominans.

Jag står med mina tomater i kassakön, men tröttnar. Lägger tillbaka inköpen och hoppar i bilen. Kanske är det ändå bättre i det stora köpcentret? Önsketänkande, förstås, men kanske kopplingen mellan kedjans kvartersbutiker och megamarketarna nu äntligen öppnar sig för mig?

Men vill man shoppa i pärlraden av shoppingcenter i stadens utkanter är man förstås helt beroende av bil. Synd. Inte bara synd i bemärkelsen ”lite jobbigt och dyrt”, utan Synd, som i biblisk synd. Samtidigt som vi (alltså av tvång) sätter oss bakom ratten, börjar skamkänslorna välla fram. Trycket är idag enormt på att i varje vändning göra ”gröna” och ”ekologiska” val. Varje lilla tramp på gaspedalen känns som om man gasade ihjäl en söt isbjörnsunge.

Jag skakar av mig den bilden, och kurvar in i det gigantiska parkeringsgaraget. Trots bilfärden kan man ju ändå konstatera att man i samband med trippen till megamarketen oftast även får sin dagliga motionsdos där – ingen chans att få parkering nära rulltrapporna, utan det blir en promenad på närmare en halv kilometer innan man är inne i shoppingparadiset.

Samma sjukgula ljus. Konstaterar fort att utbudet totalt sett kanske är marginellt större – men för det mesta är det bara hyllorna som är större och gångarna längre. Samma tänkande, samma principer dominerar totalt. Det är lördag och de flesta ekipagen som glider omkring består av en överfull shoppingvagn, en mamma, en pappa, och två skrikiga barn. Kanske är det så, att det som jag nu upplever som ett motbjudande nödtvång, för andra är veckans höjdpunkt för hela familjen? Den inre monologen mal vidare.

Med flit har jag valt att besöka en megamarket jag inte besökt tidigare. Intressant hur det nästan är omöjligt att uträtta något inom vettig tid, trots att man har en rätt kort shoppinglista. Det är svårt att veta exakt var man kan hitta de saker man har på listan, och det blir en hel del springande i gångarna. Detta sker trots, eller kanske på grund av, det vagt familjära i kedjans butikslayout, som förstås följer en på huvudkontoret fastslagen grundplan och standard. Att man placerar mjölk och mjölkprodukter längst inne i butiken är en självklar gammal regel för alla stora butiker. På det sättet får man slavarna att irra längs lite fler hyllmetrar, så att de därmed gör fler impulsköp. (Det skall ändå bli intressant att se hur länge den regeln gäller; mjölkprodukter är ju inte i alla lägen längre så populära – men förstås, barnfamiljerna!).

Jag irrar lite tafatt omkring, hittar en burk här, en annan burk där. Tiden börjar bli knapp. Jag besluter mig för att strunta i allt, och i stället köra in till stan för att köpa något från någon av de nya, från de traditionella kedjorna fristående matbutikerna som dykt upp på olika håll. Hittills, måste jag ju erkänna, har min monolog ju medvetet struntat i dem. Men kanske har de ett lite intressantare, och dessutom närproducerat sortiment? Det har jag låtit mig berättas.

Som en sidotanke, i gången utanför kassorna, slår mig den riktiga orsaken till de två kedjornas totala dominans i Finland: mitt emellan två enorma supermarketar har det statliga alkoholmonopolet strategiskt placerat sin butik. För någon som undrar varför megamarketarna är så populära finns här det enkla svaret. En berättigad fråga är varför det statliga monopolet med sina placeringsbeslut stödjer en viss sorts dagligvaruhandel? Och hur ser kopplingen mellan kommunernas byggplanering och de stora kedjornas lobbyverksamhet ut? Vem tjänar egentligen på hur besluten fattas? Många frågor, men få svar. Och alltför få som ens orkar fråga. Min inre monolog säger att här skulle finnas mycket mer att luska i – men det får bli en annan dag. Nu är jag bara hungrig.

Bild: Alko

Väl tillbaka i staden konstaterar jag att de nya närbutikerna etablerat sig i stadsdelar med en befolkning där troligen de högre inkomstklasserna dominerar. Förklaringen visar sig ganska enkel. Prisnivån på produkterna är närmast hutlös. Förklaringen jag blir serverad är att det är fråga om ekologiskt odlat, närproducerat, och allt det där. På frågan om varför det automatiskt skulle innebära trettio eller fyrtio procent högre priser än för ”vanliga” produkter, får jag aldrig några vettiga svar. Uppenbarligen har orden ”ekologisk” och ”närproducerad” till stora delar redan reducerats till ren marknadsföring – och en oinformerad publik har utan bevis accepterat tanken på att allting med de stämplarna automatiskt skall vara svindyrt.

Hela sortimentets tyngdpunkt i de här butikerna ligger också på lite mer sällsynta produkter med hög marginal. Ett slags slarvig delikatessbutik alltså, men utan en uttalad inriktning. Jag märker fort att jag inte här lyckas skaffa allting på min shoppinglista, och ändå är tvungen att besöka en ”vanlig” affär.

Lätt yr och förvirrad stegar jag ut. Ingenting blev ju egentligen bättre med detta. Ett genuint alternativ och en betydligt trevligare köpmiljö, visst. Till och med betjäning på svenska! Varför känner jag mig ändå förd bakom ljuset? Kanske för att de här butikerna bara utgör hela systemets andra extrema motpol. Med sitt lite konstgjorda sortiment och sina höga priser gör de inget annat än bekräftar hur hela idén med en kvartersbutik spårat ut totalt i Finland. Var finns en normal, vanlig butik med hyggligt sortiment, vettiga priser, och en människa man kan tala om mat med?

Borde vi som med allt annat börja ropa på Europeiska Unionen efter hjälp? Jag har nog besökt EU:s olika högkvarter i Bryssel, men jag är rädd för att vi inte kan hoppas på så mycket därifrån – på sin höjd lite konkurrenslagstiftning som förhoppningsvis kommer åt vårt inhemska duopol i parti- och detaljhandeln.

Foto: European Commission/Audiovisual Services

Det viktigaste som skedde under mitt sista besök i Bryssel skedde under en paus på några timmar. Jag skulle fixa något smått och gott för hotellrumsvistelsen, och tipsades om en liten kvartersbutik, bara ett stenkast från EU-parlamentet. Här hittade jag butiken som varje finsk EU-parlamentariker borde besöka (och berätta om på hemmafronten). Det var en liten butikslokal, men med en glad, självständig köpman och ett närmast perfekt sortiment. Det första som slog mig var frågan om det i praktiken ens skulle vara möjligt att starta en sådan butik i Finland? De flesta som kan tänka sig en handelsmansbana är väl tvungna att knyta sig till någon av de stora partihandelskedjornas de facto-monopol? Visst visst, hör jag den inre monologen, det finns några undantag, du besökte ju precis ett sådant. Men varför är de bara små undantag, behäftade med de sortiments- och prisproblem jag beskrev? Butiken i Bryssel var verkligen ingen delikatessbutik med hutlösa priser. Det var rätt och slätt en välskött, snygg och trevlig mataffär. Hur svårt kan det vara?

Åter tillbaka i det gula skenet. Shoppinglistan äntligen avkryssad. Kassakön ringlar ryckigt fram. ”Behöver jag kvitto”, frågar damen i kassan. Jag gör det inte varje gång, men idag replikerar jag lätt irriterat att det inte spelar någon roll om jag ”behöver” kvitto eller ej. Det är nämligen kutym i reputabla affärer att man mot betalning erhåller kvittens (i en mataffär hjälper kvittot förstås också om något är fel med en produkt och den måste returneras). Så nej, jag ”behöver” knappast kvittot, men jag vill ha ett kvitto.

Den lilla ordutväxlingen i kassan utgör den dagliga shoppingupplevelsens och den inre monologens zenit. På väg hem med den gula kassen kommer tanken över mig. Idag får middagen vänta några timmar. Jag måste sätta mig framför datorn en stund.

Börskrasch i höst eller nästa vår?

Svenska,

Uppdatering maj 2014:
Snart har ett år har gått sedan jag skrev texten – och kraschen har ännu inte inträffat. Det gick alltså tidsmässigt fel i prognosen. Fundamenten jag beskriver har dock inte förändrats alls, och alla grundläggande problem kvarstår.  Idag skriver The Telegraph: Over-heating stock markets raise crash fears. Så vi får väl se hur det går.
September 2014: Blir det åter en oktober-skräll? Det går att argumentera båda för expansion och krasch, men handelskriget med Ryssland, som i slutändan kommer att höja energipriserna (bara tanken på av att rysk gas inte skulle strömma till Europa en kall vinter räcker) har ännu inte faktorerats in i beräkningarna. Och de vackra företagsresultaten i USA? Kanske inte så vackra.

Läser man endast media från den s.k. huvudfåran (mainstream) kunde man tro att vi ekonomiskt sett går en rosig framtid till mötes. Rubrikerna talar om hur börskurserna ångar på som aldrig förr, att USA återhämtar sig, och att oljan aldrig tar slut – kort sagt: Happy Days Are Here Again.

De flesta vill dock inte gärna tänka på att börsuppgångarna berott på endast en sak: att den amerikanska centralbanken redan ett par år öst in 80 miljarder dollar i månaden i den finansiella sektorn, liksom EU öst in miljarder och åter miljarder för att propsa upp konkursfärdiga länder. Mycket få vill tänka på att en vägg med all säkerhet kommer emot i denna post-post-industriella verklighet, där finanssektorn t.ex.  i USA utgör 40 procent av BNP, och där krediter och mjölkandet av olika finansiella transaktioner i stor utsträckning tagit över från äkta, produktiv och kapitalskapande ekonomisk aktivitet.

Det är också orsaken till det förbryllande motsatsförhållandet: trots alla miljarderna är det mycket få vanliga människor som i sitt dagliga liv sett något av pengarna – tvärtom ökar arbetslösheten, och bara att leva och finnas till blir hela tiden dyrare (för dem som har något att betala med). Stagflation kallas detta: prisinflation, men med stagnerad eller minskande ekonomisk aktivitet. Inom olika nischer upplevs även prisdeflation (sjunkande priser) vilket först låter bra för konsumenterna, men som innebär att konsumtion skjuts upp ”eftersom man får det billigare i framtiden” – vilket inte får fart på ekonomin. Att försöka spara pengar och ackumulera kapital är ingen idé – räntorna är så konstgjort låga att det inte lönar sig. I stället uppmuntras alla att ta nya krediter, precis som statsledningen.

Stimulanserna, gratispengarna och krediterna orsakar endast en känsla av välstånd. De gör det genom att att blåsa upp ekonomiska bubblor (börskurser, råvarupriser, bostadspriser) där finansvärlden sedan kan redovisa stora ”vinster” och betala ut sina feta bonusar. I slutändan skall räkningen ändå betalas, på sätt eller annat. De flesta räddningspaket och stimulanser är ju inte något annat än mer eller mindre komplicerade skuldebrev, där återbetalningen mycket linjärt är tänkt att ske ur en framtida stark ekonomisk tillväxt (man s.a.s. lånar från framtiden). Men det börjar bli uppenbart att inga riktiga förutsättningar för denna tillväxt eller återbetalning finns.

Den allra största orsaken är ett oljepris på över 100 dollar fatet. Historiskt sett tycks den sortens ekonomiska tillväxt som vi vant oss vid under goda tider bara uppstå då fatpriset rör sig kring 20 dollar. Och tyvärr finns inga förbättringar i sikte. De ”nya” källorna, oljesand, oljeskiffer och skifferolja, är inte alls nya – de har bara hittills varit oekonomiska att utnyttja. De är dyra att utvinna, de ger dåligt utbyte och de är mycket kapitalintensiva. Den enda orsaken till att de utnyttjas är att de konventionella källorna sinar.

Frågan är alltså vad som händer med ekonomierna (de riktiga ekonomierna) då stimulansen tar slut och den falska bilden av välstånd, baserad på krediter och kreativ bokföring, raseras. Det finns inte längre några riktiga säkerheter i systemet, och då man inte med tillväxt kan betala bort skulderna (snart inte ens räntorna), återstår antingen någonslags generell skuldsanering eller skuldamnesti, eller så en galopperande inflation.

För politiker och ekonomister stöpta i den traditionella tillväxtpolitiken är båda alternativen så avskyvärda, att de förstås inte vill tala om dem, men samtidigt hoppas man ju på att det finns planer för hur vi skall göra när det oundvikliga sker. Eftersom det så kallade samhällskontraktet och tron på våra institutioner baserar sig på förtroende, skulle det vara ytterst viktigt.

Jag är ingen dystopier, men om förtroendet sviktar på allvar är det klart att de ekonomiska och sociala konstruktioner vi vant oss vid rätt fort kan finna sig irrelevanta eller helt förbidsedda. Utvecklingen kan nämligen vara snabb – det såg man t.ex. då Sovjetunionens föll.

—

Mer läsning:
Charles Hughes Smith: What If Stocks, Bonds and Housing All Go Down Together
Zero Hedge: Peak Collateral, Ben Bernankes Latest Casualty och 40 Statistics About the Fall of The U.S. Economy
The Automatic Earth: What Do We Want To Grow Into?

Agendornas kamp

Svenska

En intressant observation: händelser som avviker från vardagen och orsakar stort nyhetspådrag (senast t.ex. de nattliga upploppen i svenska förstäder) tenderar att locka ut en den ena, en den andra debattören  som i händelsen ser en bekräftelse gällande precis den egna favoritagendan, och ingenting annat. Många av de här färgstarka personerna har redan en synlig plattform, eller så är de även annars så kallade ”go-to”-personer på mediernas namnlistor över människor som skall kommentera samhällshändelser. Persongalleriet på scenen varierar från tidsperiod till tidsperiod, men i dagens mediaklimat utkristalliserades i nämnda fall några synliga spelare:

  • den invandringskritiska politikern som i händelsen ser en bekräftelse på att invandring (och även mottagandet av flyktingar) helt borde stoppas.
  • den invandringspositiva politkern som får orsak att tala om ytterligare satsningar på bättre integration och nödvändigheten av mer arbetskraft.
  • den oppositionella men opportuna politikern som gärna skyller alla problem och motgångar på den sittande regeringens politik (kan även överföras på andra länder och vilken samhällsideologi som helst).
  • samhällsforskaren eller psykologen som talar om alienation och utanförskap med alla dagens modeord.
Mediernas försök att skapa ”analys” genom att ställa de här personerna mot varandra i artiklar och debatter leder visserligen till underhållande shower, men förstås inte till någon riktig syntes av händelsernas orsaker (då alla bara talar förbi varandra). Intressant nog återspeglas också samma snäva åsikter och agendor på debattforumen i sociala medier: de flesta upprepar som papegojor vad ovan listade ”auktoriteter” sagt, utan tillstymmelse till eget, självständigt tänkande.
Kravalldeltagarnas ofta komplexa och helt individuella motiv till att delta, är av förståeliga skäl svåra att verkligen ta reda på. Mycket troligt är ju att deltagandet i kravaller för någon på riktigt vara en samhällelig protest (t.ex. mot polisbrutalitet), medan det för andra är ett sätt att ha roligt (för att peka ut skalans båda ändor). 
Debattörerna vill helst inte erkänna detta, utan behandlar alla människor som en homogen grupp. För politiker (eller övriga personer med en agenda) är det förstås behändigt och enkelt, och det gynnar även journalisternas arbete. I stället för att göra riktiga analyser nöjer man sig med ”en bra story” på alla grälen (i nämnda fall gjordes visserligen en intressant utvikning gällande mediernas roll som uppviglare till ”action”, med sina tipspengar etc). 
Journalisternas slentrian är helt förståelig – i dagens mediaklimat vet alla att det inte är värt att ödsla överdrivet mycket tid på en enda sak, nästa ”stora grej” väntar redan runt hörnet – nästa vecka, då bilvraken forslats bort.

”Homopussens” konsekvenser

Svenska,

I och med att man blir lite äldre blir man också lite klokare. Då upptäcker man också allt fortare när någon försöker dra en vid näsan. När det gäller fallet med den famösa ”homopussen” i Finlands bidrag till Eurovison Song Contest märkte jag redan från början att grejen inte alls hade att göra med det som målades upp i media.

I korthet: det var ett PR-trick för att vispa upp lite kontrovers kring sången, inget mer. 

Och innan du kastar dig över tangentbordet för att beskylla mig för homofobi – läs lite längre.

Min slutledning stöds av de båda tänkbara scenarierna:

  • antingen tröttnade PR-gänget kring Krista Siegfrieds på kritiken om att sångens ord var för konventionella och ”bakåtsträvande”, och beslöt införa ”homopussen” i slutet av numret för att ge mera ”djup” och ”mening” åt det hela.
  • eller (nästan värre); ”homopussen” fanns med i beräkningarna från början. Tanken var att våra ögon skulle öppnas och vi skulle inse det ”geniala” och ”omkullkastande” i denna ”reveal”, som kom först på slutrakan.

I båda scenarierna handlar det hela alltså inte om äkta progressivitet, eller att på riktigt arbeta för t.ex. könsneutrala lagar, utan rätt och slätt om kallt beräknande marknadsföring. I sin värsta form kanske diskussioner och resonemang om att ”med detta får vi homorösterna” (som om homosexuella skulle utgöra en slät och enkel demografi som röstar som en fårskock).

Symptomatiskt började man efter semifinalens första puss se massor av felaktig information i de sociala medierna, bl.a. om att Turkiet plötsligt dragit sig ur Eurovisan p.g.a. ”homopussen” (i själva verket skedde uttåget långt tidigare, p.g.a. Turkiets missnöje över att ”de stora” alltid automatiskt är i finalen).

Idén med att klicka ”Like” på dessa bilder var väl att inför de sociala mediernas tribunal bevisa att man inte har minsta spår av homofob i sig. Mycket, mycket underligt egentligen, eftersom Krista Siegfrieds veterligen inte är homosexuell, eller ens gett vinkar om att hon skulle vara bi-curious. Vem som helst kan också se (kolla YouTube) att pussen är ganska stel och obekväm – d.v.s. teater, och inte känslor.

”Se så progressiva och frigjorda vi är!” Spontant och äkta? Knappast.

Jag har en ganska stark konservativ impuls i många frågor. Folk som gärna vill dela in människor i olika läger har därför svårt med att placera mig, eftersom jag samtidigt är mycket progressiv, äkta liberal i de flesta frågor, och intresserad av att försvara individuella rättigheter. Jag anser t.ex. att all lagstiftning skall vara könsneutral.

Mig störde alltså inte ”homopussen” för att den anspelade på homosexuella förhållanden eller rättigheter, utan för att den gjorde det med falska premisser. Mig stör överhuvudtaget att man under en sångtävling (där sångerna borde tävla) gör sexuella anspelningar (jag hade blivit precis lika störd av en heterokyss med sexuella undertoner).

I min tankevärld hör nämligen sexualiteten till privatlivets sfär. Vad folk har för sexuell läggning anser jag att är deras egen sak. Jag tycker att folks preferenser på det området hör till de minst intressanta personliga egenskaperna, och förvånas alltid stort vid kaffeborden när personers (som inte är närvarande) sexuella läggning förs på tal – som om det självklart och automatiskt borde berätta något intressant och avslöjande om ifrågavarande person.

I fallet Siegfrieds väntade jag mig även lite mer analys och funderingar i de etablerade medierna efter tävlingen. Men till exempel Hbl och Svenska YLE har också svalt PR-betet med hull och hår, och ställer enbart frågan om det var ”homopussen” som orsakade Finlands dåliga placering. ”Europa var väl inte redo för detta” konstaterar Siegfrieds själv (i mina öron låter det som PR-människornas spin), och underförstått skall vi förstå att största delen av Europas befolkning (för att inte tala om människorna i ”Östblocket”, inklusive Turkiet) är bakåtsträvande homofober. ”Vi”, de ”progressiva” och ”framåtsträvande” kan sedan himla oss – och få våra fördomar än mer förstärkta.

Den vinklingen är förstås ett mycket enkelt sätt att slippa andra frågor kring sången och numret, och ingenstans ser man minsta resonemang om det i själva verket kunde vara så att andra än jag märkte det lite billiga PR-tricket, eller åtminstone kände sig olustiga till mods, med en vag känsla av att något inte står rätt till i hela uppståndelsen. Eller att låten helt enkelt inte denna gång gillades av tillräckligt många (det händer ju varje år att tippade favoriter inte klarar sig).

Slutresultatet blev alltså att arbetet för sexuella rättigheter eller könsneutral lagstiftning knappast alls gynnades. Uppmärksamheten koncentrerades i stället på en konstgjord ”kontrovers” – frammanad av en beräknande PR-apparat.

Homosex är också sex, så det hela blev i slutändan bara en del av den allmänna sexualiseringen av vår vardag (en hel del heterokarlar kanske också ”tände”). Och nivån på vad detta påhitt tillförde samhällsdebatten var väl ungefär samma, som då det i tv-program om heminredning alltid skall finnas med en obligatorisk karikatyr på en homosexuell man.

Man kan bara sucka, och hoppas på att inte så många dras vid näsan nästa gång.

Uppdatering:
Efter lite feedback vill jag gärna göra en sak klar: Jag tror fullt och fast att Krista Siegfrieds har ärligt uppsåt – hon är säkert för sexuella minoriteters rättigheter.

Min poäng är inte heller att misstänkliggöra äktheten i hennes eventuella motiv – problem har jag däremot med hur detta manifesterades; den biten känns onekligen som dålig rådgivning från gänget runtomkring. Det blev dålig smak av det här, och resultatet blev endast den sortens kvasidebatt jag beskriver ovan.

Glöm Nato – satsa på det egna försvaret

Svenska,

Lite längre version av en insändare 13.5.2013 i Hbl (som turligt nog publicerades i debattflödet samtidigt som Sture Gadd hade en kolumn förespråkande Nato med ungefär exakt de felaktiga grunder jag tar upp i texten)

—

Ett ny och mycket farlig uppfattning rör sig nu bland Natoförspråkarna i ledarstick och insändarspalter. D.v.s. att Sveriges oförmåga att med egna jaktplan reagera på en rysk militärövning ”bevisar” att det är dags (även för Finland) att gå med i Nato. Så innan debatten alltså helt spårar ur är det skäl att konstatera: det finns inga ”Nato-trupper”. Nato är en allians som består av medlemsländernas egna försvar. Att negligera sitt eget försvar och hoppas på att någon ur alliansen skulle sköta beredskapen eller försvaret är olovligt naivt. (Baltic Air Policing i Litauen är en småskalig Nato-operation för de tre baltiska Nato-länder som i praktiken saknar eget flygvapen). Missar och fadäser i den egna beredskaps- och försvarsförmågan borde i länder som  Sverige och Finland alltså inte alls blandas in i Nato-debatten.

Hur någon i teorin ens kan tro att Nato skulle vilja ha smitare till medlemmar går över mitt förstånd. Det säger sig självt att om alla Natoländer tänkte likadant  – att någon annan nog sköter vårt försvar – skulle alliansen bli en ännu större papperstiger än organisationen är idag.

Är man på riktigt intresserad av Finlands försvar så utvecklar man Finlands försvar och ödslar inte tid och resurser på Nato – och ser med politiska beslut till att försvaret har tillräckliga (helst ökande) anslag.

Sture Gadd skriver i en kolumn med rubriken ”Dags för Nato” att ryska Iskander-robotar är placerade så att de kan slå ut Finlands elnät. Hur det faktumet skulle tala för Natomedlemskap förstår jag inte. Om elnätet är sårbart skall vi väl skydda det själva  (jag har av en elingeniör hört att det behövs lite mer än ett pojkhyss för att slå ut det) och inte blanda in Nato-frågan i den diskussionen.

Som så många andra talar Gadd sedan också om eventuella cyberattacker som orsak att gå med i Nato. Med risk för att jag måste upprepa mig: en militärallians har ABSOLUT INGENTING att bidra med på den fronten. It-utmaningar sköts med it-resurser, inte med pansarvagnar och jaktplan.

Försök argumentera med argument – inte med känslor

Svenska,

Notera, att jag i denna text inte tar ställning till om en eventuell sammanslagen finlandssvensk yrkeshögskola skall ha högsäte i Helsingfors, Åbo eller Vasa. Jag anser mig inte ännu ha tillräcklig information i frågan. Jag anser inte heller att man inte får ha känslor. Jag bara konstaterar, att diskussionen om den finlandssvenska yrkeshögskolan lett till ett mycket förutsägbart skyttegravskrig mellan norr och söder, där saklig argumentering kastats överbord, och känslorna helt tagit över.

Och då Strömsö-fernissan skalats av, gäller ”debatten” som vanligt inte slutmålet (eller om en sammanslagning överhuvudtaget behövs eller är önskvärd), utan prestigefrågor, som var rektorn skall sitta. Även försök till sakliga inlägg blir då föremål för högljudda skrikkampanjer fulla av fördomar och mycket svagt underbyggda, förutfattade meningar, som leder till att uppmärksamheten leds bort från själva saken.

Här kommer en lista på några falska argument som jag hittills hittat efter en snabb genomläsning av artiklar och kommentarer, och som inte borde få förekomma om man vill diskutera själva sakfrågan  (jag fyller på med mera då jag stöter på dem):

  • Regionerna har fått för mycket, nu är det Helsingfors tur. (Även om det första påståendet skulle stämma, saknar det relevans i de specifika fallen, som förstås skall utvärderas skilt för sig).
  • Det finns ett liv även utanför Ring III. (Det här självklara konstaterandet används ofta, men är förstås inte ett argument för någonting alls).
  • I Nyland bor 133 000 svenskspråkiga, i Österbotten bara 90 000. Därför skall administrationen sitta i söder. (En visserligen intressant siffra som ofta glöms bort, men som knappast kan anses vara ett kriterium för ett beslut i den här frågan). 
  • XX skall inte uttala sig, eftersom han/hon är [välj själv orsak]. (Klassisk Ad Hominem-attack. Man kritiserar inte argumentet, utan misstänkliggör på olika sätt den som uttalar det).
  • Den enda rätta finlandssvenskheten finns i Österbotten. (Hur man trovärdigt skulle kunna mäta något sådant, och vad det ens har att göra med denna fråga går över mitt förstånd).
  • I Helsingfors kan inte ens finlandssvenskarna tala svenska längre. (Även om så vore fallet – vilket bevisligen inte stämmer – har det ingen relevans i detta fall).
  • Att tala för Helsingfors är en krigsförklaring mot regionerna. (En närapå barnslig överdrift).
  • Det går inte att dra likhetstecken mellan dem utanför Ring III och den lilla klick som struttar omkring i Helsingfors vid Svenska Teatern och på Högbergsgatan. Den allt mer förfinskade finlandssvenskheten i Helsingfors borde kastas åt vargarna. Institutioner som Svenska folkskolans vänner, Svenska litteratursällskapet och allt vad de heter kunde flyttas ut till bygderna. (Så här idiotiska kommentarer vet jag inte hur man ens kunde börja att kommentera).

Saken blir förstås inte bättre av att media älskar uttalanden som de här – det blir saftiga rubriker och många klick på webben när ”debatten” fortsätter och person sätts mot person. Varför döda en bra story då den kommit igång?

Självständighetsfest på fel ställe – och det gäller inte antalet hotellrum

Svenska,

President Niinistös beslut att förlägga självständighetsdagens mottagning till Tampere-talo i Tammerfors ledde som väntat till en dåligt underbyggd artikel i Hbl, vars konstgjorda frågeställningar orsakade en verklig pseudodebatt:

  1. Var Tammerfors rätt val i stället för Åbo?
  2. Räcker hotellrum och taxibilar till i Tammerfors?
  3. Kommer festpubliken i feststass verkligen att ta sig dit?

På detta följde i de sociala medierna den förutsägbart upprörda reaktionen från ”regionerna”, som gick ut på att det finns ett Finland även utanför Ring I, och att det bara är bra för ”Hesa-borna” att festen ordnas annanstans. Detta förstås underblåst av historieprofessor Laura Kolbe i Hbl, som kallade Niinistös drag för ”modigt” och ”fördomsfritt”. (Ett ganska värdelöst yttrande, eftersom hon troligen sagt samma sak om vilken ort som helst).

Niinistös val är dock problematiskt av helt andra orsaker än de ovannämnda. Han glömmer framför allt att självständighetsfesten med åren fått formen av en officiell funktion – inte ett sportevenemang eller en musiktävling, där olika orter kan tävla om arrangerandet på lika grunder (låt vara att många tv-tittare idag säkert tror att det hela handlar om en modeuppvisning och inget annat).

Jag hoppas ingen missförstår mig: huvudstaden och regionerna är precis lika värdefulla, men på olika sätt (jag har för övrigt aldrig förstått mig på de ofta konstgjorda konflikterna mellan stad och landsbygd – vilket jag skrivit om tidigare).

Men det finns faktiskt en orsak varför ett land har en huvudstad. Det är bl.a. där utländska beskickningar finns. Det är där de högsta representanterna och tjänstemännen för många organisationer, institutioner och statliga organ verkar och bor.

Rent protokollmäsigt hade alltså det enda rätta varit att ställa in festen i år – eller hålla den i en närliggande, lämplig lokal. Niinistös val visar tyvärr på en bristande insikt i de här elementära sakerna, och man kan bara spekulera i den diskussion som säkert föregått det hela i presidentens kansli. Den officiella kommentaren att Tammerfors ligger lämpligt till för alla i Finland är förstås kvalificerad nonsens – många andra städer (främst Helsingfors) har lika bra trafikförbindelser. Om uttalandet borde tillmätas någon vikt borde ju festen utan diskussion ordnas i Tammerfors varje år.

På basen av diskussionen i sociala medier tolkar jag också att Tammerfors-valet för många (kanske det var Niinistös syfte) borde upplevas som ett ”erkännande” till regionerna och regionernas representanter på festen. Men jag tycker nog man med fog kan fråga sig om festgästerna från när och fjärran kommer att tycka likadant. Om vi är ärliga blir det ju ändå en resa för de flesta, och Tammerforsgrejen ändå en slags B-fest jämfört med den riktiga mottagningen i den riktiga omgivningen, hur mycket Tampere-talo än anstränger sig.

Sist och slutligen kan man sedan med en suck fråga sig om det är värt att ens debattera hela saken. Jag gör det ändå ibland, speciellt då jag tycker det är värt med en påminnelse om traditioner och adekvat protokoll (eller då diskussionen halkat in på fel spår). Det är förstås en kamp mot väderkvarnar, speciellt i en tid då principen om minsta (eller lägsta) gemensamma nämnare tycks gälla på många kulturområden. Men man kan ju alltid försöka.

Slopa sommartiden!

Svenska, ,

Jag är förstås inte ensam om att tycka att sommartiden är något av de mest onödiga övningar vi sysslar med – speciellt i ett nordligt land som vårt, där det under sommarhalvåret i vilket fall som helst är ljust nästan dygnet runt.

Men det intressanta är, att ingen jag hittills diskuterat saken med kan ange en enda  vettig orsak till varför vi överhuvudtaget sysslar med denna grej, vars enda resultat på personligt plan är förvirring och trötthet, och på personligt och samhälleligt plan massvis extra arbete (omställning av klockor, datorer, system) med risk för också allvarliga sammanblandningar och till och med olyckor.

Inte ens Wikipedia ger något vettigt svar. Alternativen är:

  1. En practical joke av Benjamin Franklin då han var ambassadör i Frankrike (han hade räknat ut hur många kilometer stearinljus regeringen kunde spara om de steg upp en timme tidigare).
  2. Elinbesparingar i fabriksproduktion under första världskriget.
  3. Elinbesparingar i fabriksproduktion under andra världskriget.
  4. Energiinbesparingar efter energikrisen på 1970-talet.
Inget av det ovannämnda har någon mätbar relevans i dagens värld. Vi bara går på av gammal vana, utan att överhuvudtaget tänka efter. Några bekanta tror till och med att klockvridningen har något med vårdagjämningen att göra, eller att det är fråga om någon slags vårritual, som vi utfört sedan urminnes tider.

Här är en sak där EU på riktigt kunde göra något. Bort med sommartiden! Eller alternativt (om den nu verkligen gör någon nytta), gör den permanent – vi följer ju inte nu heller soltid, utan normaltid (tidszoner), som kan avvika ganska mycket från soltiden. Det är ju själva omställningen som är problematisk.