Skatteavdraget för bostadslåneräntor i de personliga skatterna motiveras ofta såhär: ”Avdraget sporrar till att spara till sitt eget hem och möjliggör för många unga att köpa sin första lägenhet.”

För länge sedan kan det förstås ha varit så här, men tänk om det i själva verket är tvärtom – avdraget gör idag att bankerna är villiga att ge hur stora lån som helst (vilket därmed höjer bostadspriserna), och cementerar ett system där de flesta vanliga löntagare blir ränteslavar till sin bank i tiotals år.

Att ”äga” sin bostad har länge ingått i den officiella mantran över den plikttrogna medborgarens lycka, itutad sedan barnsben av staten, bankerna och andra auktoriteter. För att uppmuntra människor till detta har staten satt två boendeformer i helt olika ställning skattemässigt – tar du ett lån från banken kan du dra av räntekostnader i din beskattning. Men som med så många andra goda idéer har även detta avdrag fått andra vittgående konsekvenser, som man i tiderna kanske inte alls räknade med.

Avdraget sporrar bankerna ger hur stora lån som helst till människor som egentligen inte har råd med dem, speciellt på ”heta” marknader som i huvudstadsregionen. I allt detta spelar förstås in en historiskt låg räntenivå, vilket gör att månadskostnaderna för lånet på pappret kan se överkomliga ut (för ett lån på 30 år) – innan räntorna en vacker dag stiger. En frikostig kreditgivning (där bostaden fungerar som ”säkerhet”) har dock konsekvenser: prisnivån på bostäder tenderar att löskopplas från vad människor på riktigt har råd med. Ökande priser leder till att prisbilden blir skev – det blir mycket svårt att avgöra  om avdraget egentligen alls leder till någon inbesparing jämfört med om avdraget inte funnits. Mycket bättre för alla skulle förstås vara en klarare och tydligare marknadsbild av vad bostäderna faktiskt kostar.

Bankerna och de till bankerna knutna bostadsförmedlingsfirmorna har förstås inget emot de ökande priserna – det är ju gratispengar till dem i form av allt högre förmedlingsavgifter (Oftast 4-5 procent på försäljningspriset). Ser man saken ur denna vinkel märker man att skatteavdraget de facto är ett dolt bankstöd, inget annat. Avdraget försätter även människor som väljer andra boendeformer (som att bo på hyra) i skattemässigt olika situationer – vilket inte borde ske i en rättsstat.

Ett argument för avdraget har länge varit att ”ägande” är något bra, och att bostadspriserna alltid stiger. Bostaden är därmed en bra ”investering” för vanliga människor.

De här argumenten är i de flesta människors fall rena snömoset. Samma argument användes i USA, och man behöver inte vara speciellt läskunnig för att se hur det gick. Miljontals människor hamnade efter kraschen 2008 ”under vattnet”; de satt fast i en bostad eller ett hus som var värt mindre än hälften av vad de var skyldiga till banken – och trots att priserna åter stigit på grund av att staten pumpat in några triljoner marknadspengar, går det sällan att blåsa ny luft i gamla, spruckna bubblor. Spekulanterna flyttar pengarna till något nytt objekt (idag föredras säkrare objekt med riktigt värde som guld, silver, koppar etc).

För det andra är inte en människas bostad en ”investering” i ordets egentliga bemärkelse. Vi behöver alla tak över huvudet, så de flesta av oss säljer och köper inte bostäder och fastigheter som investeringar. Och en prisökning i form av en prisbubbla är ju aldrig någon vettig ”avkastning”, om du inte i praktiken kan realisera kapitalet. (Den som äger ett hus kan dessutom intyga att det aldrig är fråga om en ”investering”, utan en kapitalsänka, som kontinuerligt kräver underhåll och förbättringar, bara för att hålla ihop). Mycket bättre för alla skulle ju vara om bostäder var billiga i inköp, än att de ständigt skulle ”öka i värde”. I ljuset av det ovan sagda finns det ju ingen vettig orsak för att prisnivån på bostäder och hus skulle öka, bortsett från att hålla takt med inflationen (som varit låg de senaste åren).

Att ens tala om att ”äga sin bostad” är ju i de flesta fall rena struntpratet: vill du in i systemet, och inte har egna pengar (arv, förmögenhet) från början, är det ju banken som äger din bostad i 20-30 år, medan du är ränteslav åt banken.

Avdragsivrarna säger ibland att ett slopande av avdragsrätten automatiskt skulle höja hyrorna, då ett större antal människor då skulle välj den boendeformen. Automatiska höjningar tror jag inte på, hyresprisnivån tenderar nämligen att handla om vad folk i verkligheten har råd att betala med sin lön (ingen har väl någonsin fått lån i banken för att betala sina hyror), medan bostadspriserna är rena fantasipriser utan koppling till verkligheten – egentligen ett pyramidspel där de som kommer sent med i spelet riskerar att förlora mycket (när räntorna stiger, och då prisbubblan spricker.

Ett nytt fenomen är att hyresvärdarna, speciellt de stora i Helsingfors, ändå höjer hyrorna ordentligt, och därefter litar på att folk lyfter utkomststöd från Kela. På ett bakvänt och mycket ironiskt sätt kan man då säga att staten stöder även hyresboende (låt vara behovsprövat), i stil med ränteavdraget för ägobostäder. I själva verket visar hela soppan på hur olika statliga stöd förvränger marknaderna.

Bostadsekvationen i en livsbudget är mycket enkel: De flesta ekonomer är ense om att på en sund bostads- och lånemarknad borde din bostads pris inte överstiga 3 gånger din årslön, och att du i alla lägen borde kunna sätta ner 20 procent i handpenning. Man kan bara ta en titt på prisnivån och vilka lån folk får i huvudstadsregionen för att se att vi är långt ifrån detta. Omvänt gäller att en bostad på en normal marknad borde kunna ge en realavkastning på 4-5 % på den investerade summan för att det överhuvudtaget skall löna sig att hyra ut den. Även här har prisnivån gjort att det i normala fall inte är möjligt – vilket leder till att det inte finns en vettig hyresbostadsmarknad. Hyresvärdarna måste syssla med välgörenhet, för att alls få hyresgäster.

I valet av bostadsform borde man alltid kolla upp vad som är förmånligare: att hyra bostad, eller att ”hyra pengar” från banken. Tyvärr har vi alltså ett system (avdragsrätten) som enbart gynnar det senare alternativet (och höjer prisnivån).

Idag är det dock svårt att rucka på systemet. Bostadslåneavdraget älskas nämligen av både väljare och politiker, eftersom avdrag som dessa de är lätta för politikerna att ”sälja” till väljarna, som sväljer allt med hull och hår i stället för att stanna upp och tänka efter: vem gynnar systemet på riktigt, vem drar i slutändan nytta av detta?

—
Uppdatering 3.12.2012: Smärre ord- och stilval. 26.6.2014: ny grafik. 9.2.2017: Uppdatering: QE-pengar i USA. mars 2017 utkomststöd