Orden ”flykting” och ”invandrare” tycks i dagens samhällsdebatt ha blandats ihop totalt. Det här är problematiskt, inte minst för flyktingar.
Den här texten är inte ett ställningstagande till Finlands flyktingpolitik (den nuvarande tycker jag är dålig), till om Finland borde ta emot fler eller färre flyktingar (jag tror vi gott kunde ta fler), eller till om invandring är bra eller dåligt (jag tror vi behöver fler invandrare, av många orsaker). Jag försöker väcka en diskussion om orden ”flykting” och ”invandrare”, och vad sammanblandningen av de två kan leda till, eftersom de två orden har vitt skilda betydelser, framför allt juridiskt.
Jag försöker mig på en definition i enkla termer, utgående från FN:s Genevekonvention och UNHCR:s definition gällande flyktingskap, samt allmänt vedertagna tankegångar:
- En flykting är en person som lämnat sitt hemland på grund av
- hot mot liv och lem
- förföljelse av olika orsaker
- oroligheter, krig eller våldsamheter där personen inte kan vänta sig skydd i sitt hemland
En flykting kan beviljas asyl i ett mottagarland. En flykting är inte medborgare i mottagarlandet, och implicit antas flyktingen vända hemåt om det senare finns förutsättningar för det. En flykting kan förstås också naturaliseras i mottagarlandet av olika orsaker, och då erhålla medborgarskap där.
- En invandrare är en person som lämnat sitt hemland t.ex. på grund av
- arbetserbjudanden i mottagarlandet
- personliga relationer med någon i mottagarlandet
- studier i mottagarlandet
- sökande efter bättre utkomst eller levnadsförhållanden i mottagarlandet (ett bra exempel är då finländare emigrerade till USA eller Sverige)
Båda de här grupperna är mycket diversa, och svåra att behandla som enhetliga grupper. Jag brukar betona att det alltid är fråga om individer, och att även mottagandet och behandlingen därför skall ske individuellt. För invandrare är det därutöver stor skillnad ifall man kommer från ett EU-land eller inte. EU-medborgare (samt medborgarna i de nordiska länderna, Liechtenstein eller Schweiz) behöver nämligen inget uppehållstillstånd, endast en registrering räcker efter tre månader.
Problem uppstår då vi börjar behandla de här två grupperna som en och samma grupp i samhällsdebatten, specifikt så att man pratar om flyktingar som invandrare. Delvis sker detta av alldeles mänsklig hänsyn: för att människor inte skall sitta sysslolösa i flyktingcenter i väntan på asylbeslut vill man fort integrera flyktingarna i de omgivande samhället. En snabb integrering i arbetslivet kan motiveras även med pragmatiska aspekter: sysslolösa människor (speciellt unga män) kan bli desperata, och vi behöver dessutom fler människor in i ekonomin för att förbättra försörjningsgraden i ett läge med dålig egen nativitet.
När det gäller dessa strävanden tycker jag det är alldeles vettigt om flyktingar (och även invandrare) fort får lära sig om mottagarlandets språk, kultur och sedvänjor, och även på något sätt bereds möjlighet att få arbetstillstånd. Det sistnämnda inte alldeles enkelt, då det förutsätter uppehållstillstånd, vilket är avhängigt av asylbeslutet. Enklast kanske det är att försnabba asyslprocessen. Däremot är förslagen att börja tumma på arbetskrafts- eller skattelagstiftningen för att underlätta flyktingarnas arbetslivsintegration inte alls bra, det skapar nämligen en ”omkörsfil” jämfört med invandrarna.
Men kanske det är just här jag även tycker mig skönja den nuvarande sammanblandningens krux: en del av de som kommer som flyktingar kanske i själva verket inte har flytt från så mycket mer än dåliga personliga ekonomiska utsikter, och därmed alltså egentligen ”bara” söker ett bättre liv som invandrare. Och eftersom det i praktiken är mycket svårt att invandra till Finland – man skall bokstavligen bevisa att man på förhand har arbets- eller studieplats eller är i ett parförhållande – är ”flyktingskap” den enda praktiska möjligheten. (I och för sig hör jag till dem som tycker att man i många fall även kan hävda att oberoende orsaken till utflytten, så har själva resan ofta varit så svår och strapatsrik, att någon slags humanitär flyktingstatus borde kunna beviljas.)
Men alla dessa humanitära, ekonomiska och pragmatiska aspekter blir problematiska eftersom de två grupperna egentligen har så olika juridisk status, redan utgående från Genevekonventionen. Speciellt svårt tycker jag det hela riskerar att bli, om det på flyktingmottagningarna finns personer som egentligen är invandrare, och som tar upp platser avsedda för människor som på riktigt har flytt hals över huvud från krig och oroligheter.
Jag vet inte om det ovannämnda är ett stort problem, och jag erkänner att jag inte har någon statistik. Men även om problemet skulle vara stort, betonar jag att jag inte därför anser att vi inte skall ta emot någon alls i Finland, eller börja minska våra flyktingkvoter – jag tycker tvärtom vi borde göra det lättare för folk att på riktigt invandra till Finland, utan att de behöver kalla sig för flyktingar.