Marknaden för YLE och de gamla mediehusen är liksom alla liknande marknadsblandningar med en stark public service-aktör och flera mer eller mindre finansiellt uppbackade kommersiella aktörer en hybrid som inte lätt kan definieras i traditionella termer av konkurrens. Förhållandet kompliceras ytterligare av att den svenskspråkiga mediemarknaden i Finland är en minoritetsmarknad på en majoritetsmarknad.

Redan på grund av detta är det inte speciellt fruktbart att i debatten jämföra med läget till exempel i Sverige, en mycket större marknad, med eftermiddagspress och skvallerblaskor. Eller för den delen med Danmark, där högerpopulistiska partier i Danmark fört en aktiv kampanj för att beskära verksamhetsutrymmet för public service. Vår egen mediedebatt borde utgå enbart från de egna premisserna.

Förhållandet mellan svenska YLE och de kommersiella medierna i Svenskfinland borde ändå kontinuerligt vara föremål för debatt och analys, och inga modeller eller förslag borde vara tabu. En accelererande teknisk utveckling borde tvärtom aktualisera en livligare debatt.

Den för tillfället aktuella debatten får det lätt att se ut som om YLE:s och mediehusens konkurrens om mediekonsumenterna startat först i och med att svenska YLE började producera textbaserade nyheter på webben, men konkurrensförhållandet startade förstås redan 9.9.1926 då den första nyhetssändningen gick ut i Rundradion. Intressant nog, och beskrivande för den finska mediamarknadens hybridkarakträr, producerades den första och många kommande nyhetssändningar av Finska Notisbyrån, FNB, ägd av de gamla papperstidningarna. I efterkrigstidens dyningar med vänstermänniskor i YLE-ledningen, krävde och blev YLE delägare i FNB, med en egen direktör som skulle övervaka radionyhetsproduktionen. År 1965 startade YLE en egen nyhetsredaktion, även om FNB:s egen nyhetssändningar hängde med i YLE:s radiotablåer ända till nyårskvällen 2003.

Public service och de gamla tidningshusens konkurrens om ”de snabba nyheterna” kan man alltså säga att tog fart redan då radionyheterna började konkurrera med tidningshusens extraupplagor och upplimmade förstasidor, och den fick alldeles nya dimensioner i och med inledandet av tv-sändningarna och den första tv-nyhetssändningen 1.9.1959.

I historisk kontext tycker jag alltså att man befogat kan hävda att det framväxande internet i början av 1990-talet – i stället för att utgöra ett hot mot de gamla medierna – borde ha öppnat en ypperlig chans att börja konkurrera med YLE:s radio och tv gällande de snabba nyheterna. Denna chans schabblade de gamla medierna emellertid bort, först genom att avfärda hela grejen som något som inte alls gällde dem, och senare med stor misstänksamhet och rädsla för att publicera på nätet. Då det hela sedan blev aktuellt började man panikartat spreta och experimentera med olika ”intjäningsmöjligheter” och vacklade i olika omgångar mellan gratisspridning och betalmurar, vilket skrämde bort även de mest entusiastiska och tekniskt begåvade mediekonsumenterna.

Det är förstås lätt för mig att idag vara efterklok. De gamla mediehusens reaktioner och resultat var alldeles mänskliga och naturliga, och dessutom inget som bara utmärkte Finland. Först nu, i kölvattnet av ”fake news”, och smarttelefoner i varje hand, verkar både nya och gamla mediebrukare småningom ”återupptäcka” de gamla husen. Det krävdes med andra ord ytterligare en teknisk innovation i kombination med en förändring i tidsandan för att ge traditionella mediehus en ny chans.

Tekniken är alltså nu här, liksom en ökad marknadsefterfrågan på pålitliga nyheter. Så vad hindrar de gamla mediehusen? Finanserna.

Finanserna för ett mediehus som skall ge ut en papperstidning och samtidigt övergå till digital spridning orsakar många gråa hår (om de inte redan rivits ut i desperation). Kostnaderna ökar för att producera, trycka och distribuera papperstidningar, samtid som digitaliseringen kostar, men inte just hämtar in nya intäkter. Även om datatekniken hela tiden relativt sett blir förmånligare, kostar det en hel del att genomföra en övergång till digital spridning, speciellt om man i många omgångar varit tvungen att experimentera sig fram.

I det sammanhanget kan det vara värt att minnas att det ju aldrig varit enbart människors villighet att ”betala för god journalistik” som finansierat papperstidningarna – de stora intäkterna har kommit från annonserna. Och här har marknaden, helt oberoende vad public service gjort eller inte gjort, vänts på ända. Annonsörerna betalar idag stora summor till amerikanska sökmotorer och sociala medier för att de skall para ihop konsumenterna med säljarna, eftersom man då tror och väntar sig att annonserna kan riktas noggrannare. Det är en separat sak att detta mervärde i själva verket kan vara starkt överdrivet av reklamplatsförsäljarna, och hela klickmarknaden en gigantisk bluff. I rådande stund gäller dock faktumet att traditionell media måste dela även lokala och regionala annonskakor med icke-traditonella, multinationella och ganska anonyma aktörer.

Även här karakteriseras marknaden av en sorts pervers hybrid: på grund av synlighetsaspekten är de gamla mediehusen så gott som tvungna att hänga med på sociala medier och försöka placera sina nyheter högt i sökmotorernas resultat. De producerar alltså mervärde för till exempel Facebook, men måste samtidigt ta risken att mediebrukaren klickar på en Facebook-annons som ser lockande ut, och inte på en annons på den egna webbsidan.

Mediehusen har även, som många andra innehållsproducenter, märkt att det redan utgångsmässigt är svårt att tjäna pengar på nätet. Folk är ovilliga att betala, och min misstanke är att det har att göra med de digitala mediernas virtualiet. Då man inte får något konkret i handen i utbyte mot de surt förvärvade slantarna sjunker det subjektivt upplevda värdet på varan, vilket även sänker det pris man är villig att betala för dess virtuella motsvarighet. Lösningen för andra innehållsproducenter har varit att erbjuda tillräckligt låga månatliga abonnemangskostnader, till exempel 9,90, vilket är en summa man lätt knäpper iväg på kreditkortet för att sedan glömma bort. För de stora massorna verkar denna strategi ändå fungera bäst på olika globala musik- eller filmtjänster. För regionalt förankrad media som de finlandsvenska tidningarna, tycks en sådan summa plötsligt vara nästan oöverkomlig för de flesta.

Är lösningen på det dilemmat att bli riktigt lokal? Det lokala tycks ju folk vara villiga att betala för, vilket många påstår att bevisas av att några lokala små uppstickartidningar plötligt klarar sig i Svenskfinland. Då skall man inte glömma att dessa nya uppstickare i många funktioner fungerar på frivillig bas i en slags gemenskapsanda kring det egna projektet. Det är svårt att se att till exempel Hbl skulle kunna anamma en sådan frivillig, talkobaserad linje, eller ens bli snävt lokal, då uppdraget länge definierats bredare.

I ljuset av alla de uppräknade utmaningarna för de gamla mediehusen tycker jag det är onödigt förenklat att försöka reducera debatten till en fråga ifall Svenska YLE borde publicera textnyheter på nätet eller inte, eller i vilken utsträckning. Lösningen på mediehusens dilemman ligger knappast enbart där, redan av den enkla orsaken att det inte finns några som helst garantier för att människorna skulle prenumerera på till exempel Hbl:s nyheter, även om Svenska YLE:s webb helt skulle stängas.

Men det är förståeligt att det hela stör. Kanske YLE:s textnyheter på nätet just nu får stå som en symbol för de gamla mediahusens utmaningar – enligt min mening en bra debattöppnare, men i den historiska kontexten jag beskrivit ovan kanske inte ett så stort problem som det ju nu utmålas som. För de flesta nätsurfare är det ju dessutom inte så att YLE och Hbl är de enda alternativen; speciellt populära är till exempel den svenska eftermiddagspressens webbsidor, som idag utgör exempel på att det går att ha lönsam reklamfinansierad webbdistribution. Innehåll och utseende blir förstås även därefter, och inget jag rekommenderar Hbl att emulera.

För Hbl skulle däremot byggandet av en stark ”community”, en gemenskapsanda kring den tidning som många upplever som ”sin egen” vara ytterst viktigt. Och för att få volymer i ett sådant arbete krävs en journalistik där en bred allmänhet kan hitta något som upplevs relevant. Jag är tyvärr inte säker på att Hbl:s nuvarande linje tjänar ett sådant syfte. Anekdotala bevis är noll värda, det vet jag, men många trogna prenumeranter i min bekantskapskrets säger att de prenumererar på Hbl enbart för familjesidorna och i viss utsträckning debattsidorna. Själv tycker jag det är mest synd att jag så sällan längre blir överraskad. Ser jag en Hbl-journalists namn i samband med en artikel vet jag i nio fall av tio exakt vad artikeln kommer att handla om, och vilken den journalistiska vinklingen kommer att vara; oftast så att alla intervjuer och all bakgrundsinformation är valda så att de tydligt och uppenbart stöder journalistens egna uppfattningar i något tema. Det är inte journalistik, det är aktivism. Och för aktivism är jag inte villig att betala. Eftersom vi diskuterar YLE i detta sammanhang må konstateras att precis samma trend syns även där bland många, många skribenter på Svenska YLE:s webbsidor.

De från Hbl-håll framkastade idéerna om att andra aktörer än YLE (”varför inte Hbl?”) skulle kunna ta över en del av public service-uppdraget är alldeles intressanta. I ett liberal-pluralistiskt samhälle kan man inte principiellt motsätta sig en grundfilosofi där flera aktörer skulle dela på public service-uppdraget. Förslaget fick dock ett tråkigt och onyanserat svar från YLE där YLE-ledningen med klumpig retorik försökte avfärda sådana förslag som högerpopulism. Först idag (25.6.2019) bemödade sig YLE-ledningen till en lite mer läsvärd insändare i Hbl, ett sakligt bemötande.

Men Hbl:s idé är definitivt inte utan problem, och speciellt problematiskt blir det om syftet egentligen inte handlar om pluralism, utan de facto om att finansiellt lappa ihop en mediaskuta som läcker på annat håll. Då vore någon form av direkt statligt presstöd betydligt bättre. Och det stödet borde inte ha något med partistödet att göra. Men direkta företagsstöd är förstås inte längre på modet, eller som kommunkationsministeriets senaste utredning i ämnet från 2014 slog fast: mediabranschen har under en lång, lång tid varit ordentligt lukrativ (det är därför stiftelserna äger tidningshus); faktumet att mediabranschen är i omformning, eller att konkurrensen ökat och husen nu har det finansiellt svårt är inte i sig orsaker att automatiskt införa samma stora presstöd som rådde från 1970-talet till 1990-talet. Fast jag tidigare skrev att vi inte kan jämföra det finlandssvenska medieläget med Sverige, kan man i sammanhanget påminna om att Sverige i namn av mångfalden fortfarande betalar ut ett mediestöd (även till nätpublikationer) på cirka 50 miljoner euro årligen. Det finska presstödet, även om inte direkt jämförbart, var som störst cirka 28 miljoner euro årligen.

Hbl:s brandfackla var enligt min mening ändå ytterst behövlig för att starta en debatt. Egentligen för att hålla igång en kontinuerlig diskussion om YLE:s roll och uppdrag – teman som alltid borde kunna diskuteras av vem som helst, även andra mediaaktörer. Speciell vikt lägger jag ändå till de åsikter som emanerar från av de som finansierar hela kalaset, det vill säga skattebetalarna. Och i förlängningen även från skattebetalarns demokratiskt valda representanter, oberoende politisk färg. Själv tycker jag YLE gott kunde lämna bort ren ”hömppä”, som game-shower eller realityserier. Eurovision Song Contest blir man väl inte av med, eftersom sångtävlingen symboliserar tv-samarbetet inom Europeiska radio- och TV-unionen EBU. Och åtminstone får man höra Marc-Antoine Charpentiers Prelude från Te Deum i början och slutet; och det är ju aldrig fel.

Jag kommer inte med några lösningsförslag. Jag har en stark känsla av att vi i en snabbt föränderlig medieomgivning är tvungna att ”shake it out” – helt enkelt låta händelserna ha sin gång, och göra saker så gott det går. Främst skall vi inte oroa oss – det ordnar sig ändå aldrig. (trav. på Gösta Ågren)