Så är då även Finland med då ett stödpaket skall sys ihop för Portugal. Euron är räddad, Portugal kan betala sina räntor och räkningar i juni, och Finlands ansikte är räddat.
Man borde jubla, men jag har ändå en gnagande känsla i magen. Misstänker starkt att det går som för Grekland, som fick ett likadant paket för ett år sedan – och idag är tillbaka i ruta noll (eller egentligen i en ännu värre situation). Man skjuter på problemen, i stället för att låta den ekonomiska cykeln ha sin gilla gång.
Stödpaketen motiveras för de finska väljarna med att vi samtidigt stöder oss själva. Det finns ett visst mått av sanning i det påståendet. Finland är beroende av export, och kraschar den europeiska ekonomin på grund av en domino-effekt där de överskuldsatta länderna inte längre får krediter och slutar med betalningarna, så råkar även Finland i blåsväder.
Det inneboende problemet med den motiveringen har de flesta privatpersoner ändå ganska lätt att omfatta. Privatpersoner vet att om man skuldsatt sig över öronen, blir situationen knappast bättre av att man tar en rad snabblån med höga räntor. Och på samma sätt som de som sysslar med snabblån motiverar det med rena fantasier (som att de snart vinner på Lotto) sysslar nu stödstaterna med rätt fantasifulla prognoser om stark ekonomisk tillväxt, som är tänkt att lyfta de överskuldsatta länderna ur den onda spiralen.
Med de nya lånen vill man alltså blåsa liv i precis de samma konstellationer som orsakade den finansiella kraschen 2008. Samtidigt finns det nästan inga tecken på att en stark ekonomisk tillväxt står för dörren. En tillväxt måste ha en koppling till den riktiga ekonomin och till resurser och råvaror, inte bara till den finansiella världen. Och här står världen inför stora utmaningar: Peak Oil, stigande råvarupriser, stigande matpriser, ökande arbetlöshet, stagflation (inflation utan tillväxt och utan högre löner).
Frånkopplingen mellan den finansiella världen och den riktiga ekonomin ”på gatan” illustreras bäst av det läge vi ser idag: många länder (även USA) är i praktiken bankrutt, men samtidigt slår börskurserna nya rekord, uppblåsta av de gratispengar som staterna pumpar in i tron att optimismen på börsen skall sprida sig till den större befolkningen, som åter borde ta nya lån och maxa ut sina kreditkort i en ny konsumtionsorgie (= tillväxt). Jag tror tyvärr inte att det kommer att hända.
Portugalpaket, Greklandspaket och Irlandspaket. Man kunde lika bra tala om direkt bankstöd. De europeiska bankerna (speciellt tyska banker) har stora exponeringar mot länderna som slarvat. De som kan sätta in siffror i Excel har för länge sedan märkt att flera Lehman Brothers lurar på den europeiska bankkartan.
Själv börjar jag luta åt att låta korthusen rasa. De kommer att rasa förr eller senare. Det här vet även politikerna, men de syr ihop de här paketen eftersom de är intresserade av att den slutliga kraschen inte sker under den egna valperioden. Ok, vissa har förstås en genuin oro för att kraschen leder till samhällsoro, vilket tidigare inte slutat så bra i Europa, men jag anser att kraschen bara blir värre, ju längre man skjuter på den.
Uppdaterad 19.4.2012 – några ordvals- och skrivfel.