Alla inlägg av Rabbe

Nätneutralitet – en god idé?

Svenska, ,

Så har då President Obama lanserat sitt Net Neutrality-initiativ, till idel lovord och hurra-rop.

Jag vill dock lämna in en avvikande åsikt. Dels har Obama-administrationens initiativ en politisk agenda som få uppmärksammat, dels bottnar hela begreppet nätneutralitet i många missuppfattningar om hur nätet i verkligheten fungerar.

På pappret låter det ju bra. I korthet: Ingen internetleverantör skall få prioritera trafik till egna tjänster framom trafik till andra leverantörers liknande tjänster (till exempel video). Ingen internetleverantör skall få förhindra åtkomst till lagliga sidor. 
Är man emot detta fina är man förstås emot ”ett fritt och öppet internet”. Och man kan förstås säga att marknadsläget i USA, med i praktiken två helt dominerande leverantörer på de flesta orter, är lite annorlunda än till exempel i Europa, där konkurrensen tycks fungera lite bättre.
Men vänta lite nu. Har någon noterat att Obama föreslår att det är Federal Communications Commission (FCC) som skall skapa och övervaka de här reglerna, på samma sätt som FCC övervakar etermedia i USA?

FFC har förstås länge suktat efter nya domäner, då gammaldags broadcast börjar krympa, och FCC aldrig fått lägga vantarna på amerikansk kabel-tv (vilket är orsaken till varför nästan alla intressanta amerikanska tv-serier produceras för kabel-tv som HBO eller AMC – i fall du inte visste).

Internetleverantörerna borde enligt Obama-administrationen nu alltså regleras och övervakas på samma sätt som amerikansk marksänd radio och tv. Några komiska, välkända exempel på denna reglering är att det till exempel är förbjudet att [piiiiip] (svära) i sändning, och att det delas ut häftiga böter om ett naket kvinnobröst råkar skymta förbi under ”family viewing time”.

Nätbloggare och podcast-producenter är nu berättigat oroade för att ett FCC-övervakat internet innebär till exempel licenser, eller att en omodern och löjlig byråkrati börjar tala om vad som får sägas och göras på nätet. (Regelverket som reglerar etermedia går på 600 sidor).

Men det handlar om så mycket mer än detta. Till skillnad från en tv- eller radiosändare når internet hela världen. Så det viktigaste ordvalet i förslaget är

If a consumer requests access to a website or service, and the content is legal, your ISP should not be permitted to block it.

Jag har aldrig hört att någon nätleverantör skulle ha blockerat åtkomst till någon webbsida alls, så för det första kan man fråga sig om det ens är nödvändigt att börja lagstifta om detta. (Dessutom tycker jag det är synd att vi alla nuförtiden alltid reduceras till ”konsumenter”). Men de viktigaste orden är ”and the content is legal”. I framtiden skall FCC i samråd med andra myndigheter alltså avgöra vad som är ”lagligt” på webben – och i förlängningen börja bötfälla eller stänga ”olagliga” sidor. Det är förstås meningen att vi skall förstå denna passus som gällande hemskheter som barnporr och annat lika frånstötande – men för sådant finns det ju redan lagar.

Så man behöver inte mycket fantasi för att förstå att passusen egentligen handlar om att administrationen enkelt vill kunna stänga åtkomsten till (ur deras synvinkel) ”olagliga” sajter som Wikileaks, eller till exempel sajter som förmedlar Snowden-avslöjandena – där materialet ur strikt juridisk synvinkeln är olagligt  på grund av hur det samlades in.

2.
Sedan är det skäl att konstatera att hela debatten om nätneutralitet karakteriserats av massvis med missuppfattningar. Speciellt högljudda har varit den grupp konsumenter (nu använder jag ordet gärna) som upplevt att deras Netflix inte fungerar så bra. Misstankarna har genast lagts på nätleverantörerna, och speciellt de leverantörer som har egna betalvideotjänster. Men i de flesta fall handlar det om helt andra saker. Nedan försöker jag klargöra lite:

  1. En nätuppkoppling fungerar aldrig som ett streck mellan en avsändare och en mottagare (t.ex. Netflix -> tittaren). Nästan all nättrafik gör många ”hopp” mellan olika nätleverantörer, innan den är framme hos dig. Vid problem och stockningar kan trafiken dessutom ta en helt annan rutt. Det är det som är hela idén med nätet, som uppfanns av den amerikanska militären för att motstå en kärnvapenattack.
  2. Videofiler tar upp till tio gånger mer plats än vanlig webbtrafik och epost, och orsakar därmed en massiv trafik. 
  3. Traditionellt har nättrafik mellan olika nätleverantörer skötts som s.k. peering-trafik: nätleverantörerna tar inte betalt av varandra för användningen av bandbredd och kopplingarna mellan leverantörerna, så länge den ömsesidiga trafiken i vardera riktningen på ett ungefär balanserar ut. Video, främst Netflix, har tyvärr ändrat på hela ekvationen: trafiken blir så massiv och får så ensidig riktning, att kostnaderna för små nätleverantörer (som skall ansvara för ”mellanhoppen”) blir enorma, samtidigt som de inte har möjlighet att få ut några pengar av den som orsakar trafiken (Netflix), för att investera i mer bandbredd. Och ännu mindre är chansen förstås nu, efter Obamas initiativ. Det kommer att leda till att endast de stora, monopolaktiga nätleverantörerna så småningom blir kvar.
  4. Det är alltså denna bandbreddsbrist i ”mellanhoppen” som är den största orsaken till att Netflix hackar, inte någon brist på nätneutralitet.
  5. Netflix har den senaste tiden löst det här problemet genom att man innanför nätgränserna hos vissa stora nätleverantörer installerat ”svarta lådor” där hela Netflix-utbudet finns lagrat. Då slipper man förstås mellanhoppen, men jag kan inte tolka Obamas förslag på annat sätt än att dessa lådor strider mot idén om att ingen trafik får favoriseras. Lådorna måste alltså bort, trots att de idag förbättrar ”konsumenternas” upplevelse.

I Obamaförslaget ingår även en närliggande idé om att förbjuda ”paid prioritization”:

No service should be stuck in a “slow lane” because it does not pay a fee.

Analogin med ”trafikfiler” är löjlig och missvisande för hur internet och nättrafiken fungerar, men saken gäller förstås Netflix, som misstänker att deras trafik sinkas, och inte vill delta i infrastrukturkostnaderna som företaget orsakar. Det hela blir ändå ganska svårtolkat – för tillfället betalar vi ju extra för en snabb nätkoppling, och leverantörerna påverkar hela tiden användarnas trafikhastighet beroende på hur mycket man betalar.

Det är alltså inget nytt att bandbredden hela tiden formas med olika sorts prioriteringar. Alla borde ju också kunna glädjas åt att en nätleverantör kontinuerligt formar bandbredden, så att till exempel vanlig webbsurfing och epost går att göra, trots att resten av huset tittar på Netflix. Eller att en gallstensoperation som utförs på avstånd via videolink kan få lite extra prioritering. Men nehej – det skall alltså nu bli förbjudet.

Vad USA hittar på gällande nätet brukar de flesta andra följa efter – antingen av ren rutin, eller så av slentrian för att man inte orkar fundera igenom saker ordentligt. En reglering av internet har även föreslagits av självaste FN. Min starka åsikt är dock att ett internet reglerat av USA:s myndigheter eller av FN inte är en önskvärd utveckling.

Kan vi sluta tala om ”cyber”?

Svenska, , ,

Rapporteringen kring olika nätbaserade intrång och attacker har blivit sämre. Allt oftare hänvisas bara till ”cyberattacker”, utan att vi får reda på några som helst detaljer om vad det egentligen är fråga om. Det här är inte bra, eftersom dataintrång, spioneri, nätsabotage och nätattacker har många olika aspekter (både tekniska, ekonomiska och samhälleliga) som helt suddas ut under det ”behändiga” samlingsordet cyberattack.

Slarvet beror på två relaterade orsaker:

  1. Teknikrapporteringen i vanlig media är generellt sett på usel nivå. Oftast är det bara rena slumpen om det råkar finnas en teknikkunnig journalist på en redaktion (som dessutom är insatt i nätintegritetsfrågor). Allmänreportrar  satta att bevaka dataintrång eller nätattacker vet oftast inte ett dyft om sakerna, och ser sig tvungna att enbart citera vad de får tilldelat sig.
  2. Vissa personer, företag, organisationer och myndigheter har förstås ett egenintresse i att måla upp en situation där kusliga och diffusa ”cyberattacker” hotar oss med jämna mellanrum. Det lönar sig att inte vara alltför detaljerad, ifall man till exempel vill sälja nätsäkerhetstjänster, få en större budget, eller kanske knuffa landet lite närmare Nato, nu när militäralliansen har ”cyberattacker” som ett av sina huvudtemaområden.

Det finns emellertid ingen orsak att vara diffus och oklar när man behandlar de här frågorna. Nedan går jag igenom några fundamentala fakta som kan löna sig att hålla i minnet, och referera till nästa gång man hör om en ”cyberattack”.


I dag är det inte längre sakligt att i ur och skur hänvisa till hackers så fort ett intrång eller ett sabotage skett. Främst kanske för att en hacker också kan betyda en skicklig programmerare ”på den goda sidan”, men också för att ordet fortfarande manar fram en lite felaktig bild av ensamvargar i sina källare. De här intrången är i dag allt mindre amatörmässiga, och görs ofta av semiprofessionella eller professionella  ligor. Intrången kan vara mycket allvarliga (speciellt ekonomiskt) och är kriminella i alla länder, så det är bättre att hänvisa till kriminella, brottslingar etc, än till hackers.

De riktigt sofistikerade intrången görs av stater med stora resurser bakom sig. Snowden-avslöjandena visade det som många redan misstänkte: amerikanska NSA har till sitt förfogande dels en hel arsenal av hittills oupptäckta svagheter och hål i kommersiella operativsystem, och dessutom hela avdelningar som sysslar med att kompromettera systemhårdvara: processorerna och minnen i routers, och i olika datatillbehörs kontroll-chips. Utan att det direkt går att peka ut NSA, är till exempel Stuxnet-viruset som slog ut det iranska kärnprogrammet ett bra exempel på denna sorts avancerade verksamhet, där viruset planterades via USB-stickor i maskiner som inte var kopplade till nätet. Samma gäller det senaste spioneriprogrammet som uppdagades, Regin. Och det finns ingen orsak att tro att inte andra större länder (åtminstone Ryssland,  Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Indien, Kina) har, om inte direkt motsvarande resurser, så åtminstone betydliga resurser till sitt förfogande för likadan aktivitet. Mycket av denna sorts aktivitet, och själva verktygen, är fortfarande höljda i dunkel.

De här staterna har också möjlighet att utföra offensiva handlingar (egentligen krigshandlingar) på nätet, för att försöka slå ut bland annat samhälleliga, militära, och finansiella system på motståndarsidan.

Hör man någon tala om en nätbaserad cyberattack mot samhällelig infrastruktur som el- eller vattenförsörjning (eller ens riskerna för en sådan attack), är det första en reporter borde fråga: varför i all sin dar är ett sådant kritiskt kontrollsystem överhuvud kopplat till internet? Stuxnet visade visserligen att en målmedveten aktör kan överbygga även detta, men i alltför många fall har man redan fått höra om nätuppkopplade datorer utrustade med gamla oskyddade operativsystem (som Windows XP), som kontrollerar kärnkraftverk eller livsviktig utrustning på sjukhus. Det finns ingen orsak att godkänna detta, eller att låta de dåliga bortförklaringarna och ursäkterna gå förbi oemotsagda.

Om det sker ett intrång i ett företags eller en myndighets databaser och informationen läggs ut på nätet räcker det verkligen inte längre med att rapportera att ”hackers gjort en cyberattack”. Systemen har namn och tillverkare, de som byggt och använt systemen har ansvar och namn!  Fråga efter dem! Var det en Oracle-databas? Var det MySQL? Var kunddatan krypterad på ett adekvat sätt – och om inte, varför? Vem installerade systemet? Hur var nätsäkerheten ordnad? Vem hade ansvar för nätsäkerheten?

(I det ovannämnda ligger även ett fråga jag tagit upp tidigare i andra sammanhang: ett trubbigt verktyg som en militärallians har nästan inget alls att tillföra på det här området. It-problem är it-problem, och skall skötas som sådana.)

Främst är det i alla lägen skäl att vara noga med terminologin.

Till exempel ett dataintrång görs för att komma åt information, helst genom att lämna så lite spår som möjligt (eller inga alls) bakom sig. Ett dataintrång kan pågå flera år, och riktas mot personer eller myndigheter (ofta i annat land) för att få information som ger ett gynnsamt förhandlingsläge, eller för utpressning.

En nätbaserad attack är något helt annat. Då försöker man öppet slå ut datasystem till exempel med en så kallad Denial of Service-attack. Program för detta kan enkelt laddas ner (även av amatörmässiga script-kiddies), och de samlar privatanvändares virusinfekterade datorer till ett så kallat bot-net, där alla på en gång sedan bombarderar en webbsida med åtkomstförfrågningar, vilket många vanliga webbservrar  inte klarar av, och därmed går i baklås. En attack mot en webbsida borde dock aldrig påverka ett företags eller en organisations egna interna nätverk – händer det är inte it-avdelningen sin uppgift mogen.

Spyware är inte en egentlig attack, men förstör, försinkar och försämrar vanliga användares nätupplevelse. Oftast sker installationen via en nedladdning av nyttigt material: i samma veva klickar man lätt på OK även för installation av olika ”förbättringsprogram” som installerar sig i webbläsarna eller annanstans och som utlovar en bättre webbupplevelse, virusskydd eller allmän prestandaförhöjning på datorn. I själva verket tar de här insticksprogrammen över webbläsaren, och leder alla sökresultat till vissa utvalda sajter, spionerar på och bokför användarens webbnavigering och i allmänhet förändrar datorns beteende.
Nagware är en variant där man först tror sig få en nyttig produkt gratis, men som efter en viss tid börjar gnälla efter pengar, med en länk till en sida där man lätt kan fylla i sitt kreditkortsnummer – oftast med olika förtäckta hot om vad som kan ske ifall man inte betalar.  Bra att minnas: inte ens på Windows behöver man idag köpa ett antivirusprogram, det kommer inbyggt (Windows Defender i Win 8, och Security Essentials i Win 7). Det finns också gratisprogram.

Virusattacker försöker automatiskt sprida skadlig programvara via säkerhetshål i operativsystem eller programvara. Målet kan vara skapande av bot-nets eller installerande av utpressnings-programvara (som t.ex krypterar alla filer och ger en nyckel endast mot en saftig betalning).

Trojanska hästar är skadlig programvara maskerad till ”nyttig” programvara (för att t.ex. ladda ner filmer gratis på nätet), oftast med samma mål som virusattackerna.

Med Phishing försöker man lura e-postanvändare och webbsurfare att klicka på lockande länkar eller bilagor, eller att logga in på nätbank för att ”verifiera” sitt konto. Samtidigt som skurkarna kommer åt ditt bankkonto kan ett virus eller annan malware installeras.

Social engineering är attacker där man gör det ”gammaldags”, och exempelvis helt enkelt ringer upp någon på ett kontor och påstår sig vara från ”it-avdelningen”, för att därefter fråga efter information som till exempel lösenord. Eller samtalar med folk på barer och restauranger och försöker utröna något om ett företags säkerhetssystem. Sällan uppmärksammat, men mycket använt och mycket effektivt.

För den intresserade men framför allt för den som är satt att bevaka de här frågorna är det skäl att regelbundet följa med någon podcast (t.ex. Security Now) eller webbsida (t.ex. Krebs on Security eller Schneier on Security) i ämnet. För en icke-initierad låter det mesta till en början svårförståeligt (och går dessutom på engelska), men det klarnar med tiden, så var inte rädd.

Humor: A glitch in The Matrix,
som tydligen tagit över spårvagnarnas
infosystem I Helsingfors. 

Ryssland – realpolitik i november 2014

Svenska, , , ,

Något som grämer mig mycket är att jag inte kan läsa eller förstå ryska. Det skulle nämligen vara oerhört intressant att kunna följa med rysk politik ”direkt”, utan att behöva ty sig till medias översättningar och tolkningar. Trots det anser jag mig, efter att ha följt utvecklingen i värt östra grannland sedan 1980-talet, vara rätt bra på Kremlologi (uttydande och tolkandet av meddelanden från Kreml samt de riktiga avsikter som ligger bakom). Rysslandskommentering kräver nämligen även en ganska bred allmänbildning samt en historisk och geopolitisk kunskap, och jag misstänker därför att jag emellanåt även skulle ha betydligt större förutsättningar att skapa intressanta rapporter, än många av de journalister som idag är anställda för att berätta om Ryssland. Dessutom är det alldeles tydligt att många som gör det, egentligen inte bryr sig om att göra egna analyser, utan rakt av regurgiterar västmakternas uppenbara propaganda, eller väljer att återanvända populära mem och myter om Ryssland och dess ledare. (Har du övertygat dig om att västmakterna inte sysslar med propaganda så kan du sluta läsa här – jag kan knappast omvända dig.)

Fortsätt läsa Ryssland – realpolitik i november 2014 →

Programmering för skolbarn – en dålig idé

Svenska, , ,

Det finns en ny idé bland politikerna där ute: nu skall alla barn redan i lågstadiet lära sig programmering. Tanken är väl att detta skall skapa en ny generation som enkelt fixar internationella succéspel som Rovios Angry Birds, och att detta skall lyfta Finland ur den ekonomiska kräftgången och skapa nya  ”framgångssagor” – likt Nokia i tiden.

Jag har kommit fram till att man inte i detta fall kan avse riktig programmering. Programmering är nämligen svårt, även för vuxna, och kräver alldeles speciella personliga egenskaper, som de flesta av oss inte har. Så förutom den grundläggande frågan vem som egentligen skall börja lära ut programmering till barnen (det finns inte så många som kan den konsten), kan man alltså komma med följande tunga invändningar mot hela denna – åtminstone på ytan – mycket dumma idé:

Fortsätt läsa Programmering för skolbarn – en dålig idé →

Svensk ubåtshysteri – lyckad psykologisk krigsföring?

Svenska, ,

Av olika anledningar hann det gå några hela nyhetsdagar innan jag började uppmärksamma det senaste svenska mediepådraget gällande ubåtsspaningarna i skärgården utanför Stockholm. Det var mycket intressant att börja följa med händelsens mediabevakning, och fråga sig om en liknande incident i Finland skulle behandlas på samma sätt.

Allt kan förstås ändras på några minuter, men i skrivande stund var den svenska försvarsmaktens officiella kommuniké följande:

”Under lördagskvällen rapporterades i media om en saknad utländsk ubåt. Försvarsmakten konstaterar på söndagen att det, utifrån de underrättelser som Försvarsmakten har, inte går att dra sådana slutsatser som beskrivs i media […]”

Men rubrikerna i svensk media var av helt annan kaliber. Svenska Dagbladet, som på fredagen stått för ”avslöjandet” om ubåtsspaningar i skärgården, påstod tvärsäkert:

Svenska Dagbladet

Anrika Dagens Nyheter kunde ju inte vara sämre, så man drog till med:

Dagens Nyheter

Rubrikerna skulle åtminstone i mina ögon platsa bättre på Aftonbladets eller Expressens webbsidor, men nu hade alltså ansedda prestigereaktioner fått upp ångan.

Expressen

Alla redaktioner har också nuförtiden webb-tv, och där fortsatte de flåsiga reportagen. Naturligtvis hade reportrarna tvingats ut på de råkalla fjärdarna för att ”rapportera från platsen” – och då inget egentligen fanns att visa, rapporterades bl.a. sådana självklarheter som att marinens fartyg ser bestyckade ut, och att man mött soldater ”med skarpladdade k-pistar”. Hur man kunde veta att vapnen (som knappast var k-pistar – maskinpistolen M/45 pensionerades på 1990-talet) var skarpladdade framgick inte.

Hela soppan är en praktexempel på vad som händer när det inte egentligen finns någon nyhet. Marinen borde ju egentligen först kunna uppvisa klara fysiska bevis eller en fångad rysk ubåt, för att ett dylikt mediepådrag skulle vara berättigat. Men då sådana bevis saknas börjar de svenska medierna koka soppa på en spik: man intervjuar gamla marinkommendörer (från 1980- och 90-talets fruktlösa ubåtsjakter) samt en drös ”experter” och ”analytiker”, som oftast börjar elda på de upphetsade stämningarna eftersom de själva har någon agenda. Eller så måste ”experterna” svara på dåligt utbildade reportrars heltokiga frågor. Ett exempel: Aftonbladets reporter frågade den gamle marinkommendören Göran Frisk (efter att de övertygat varandra om att det nu måste vara fråga om en rysk miniubåt) ifall han trodde att det kan finnas kärnvapen ombord. På riktigt.

Slutresultatet kan sedan avläsas på mediehusens chattsidor där reportrar och ”experter” svarar på allmänhetens frågor. Uppskrämda medborgare undrar bl.a. om det nu råder krigstillstånd mellan Sverige och Ryssland. En slags masshysteri och masspsykos brer ut sig bland medierna och allmänheten.

Aftonbladet

Jag skulle verkligen välkomna ett läge där svenskarna skulle lyckas pressa upp en ubåt eller dess besättning, eller ta några Spetsnaz-trupper på bar gärning på någon skärgårdsklippa. Då kunde vi på riktigt ta ställning till en spännande diplomatisk och geopolitisk kris. Men vilka frågor skulle jag själv som reporter ha ställt redan på fredag?

Främst skulle jag ha frågat Svenska Dagbladet om deras tvärsäkerhet gällande de påstådda nödsamtalen på ryska – som enligt utsago föregick den svenska marininsatsen. Ifall den nödställda ubåten senare kunde kommunicera krypterat (vilket ansågs vara det slutliga beviset för en rysk militär undervattensopereration), varför skedde inte det första nödropet krypterat? Bara amatörer skulle ju riskera en undervattensoperation med att panikartat ringa nödsamtal till Kaliningrad på en öppen radiofrekvens?

Avancerad Maskirovka?
Om denna underliga start på hela kalabaliken skulle stämma, målar det för mig upp två hypoteser.  Antingen är ”nödsamtalet” fråga om ett avancerat skämt, eller så en typisk rysk ”maskirovka”: i detta fall en välplanerad militär skenmanöver med några radiosändingar och lite annan krydda – tänkt att jaga fram svenska marinen, och i förlängningen följa med hur svenskarna reagerar som grupp.

På söndag kväll meddelade ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad att svenska marinen inte har några uppgifter om nödkontakter per radio, samt att ingen i svenska försvarsmakten tagit ställning till eventuell härkomst gällande den eventuella främmande undervattensverksamheten.

Samtidigt släppte marinen en civilbild som föreställer ett vitt streck med en svart prick – där uppgiftslämnaren påstått att föremålet efter bildtagningen gått under ytan. Först återfanns bilden på svenska försvarsmaktens webbsida i mycket svag kvalitet, sparad i gif-format. Lite senare kom en jpeg ”i högresoluton”, men även den ser i uppförstoring ut som en 256-färgers gif, så den hjälper oss ”privatdetektiver” knappast alls. Det där kan ju vara precis vad som helst.

Men jag vill inte påstå att svenska marinen drömmer, eller att marinen iscensatt incidenten och manipulerat bilder för att få större anslag i framtiden (även sådana hypoteser har kastats fram). Eller att allting är en stor konspiration för att jaga in Sverige i Nato.

Jag vill inte heller utesluta att främmande ubåtar rört sig i svenska territorialvatten – eller ens att det kan vara fråga om ryska ubåtar. Själv gjorde jag värnplikt i finska marinen i mitten av 80-talet, och utan att avslöja några större hemligheter kan jag berätta att Finland då, och även idag, har beredskap att upptäcka främmande undervattensverksamhet, och att indicier, incidenter och alarm skedde då, och även fortsättningsvis sker på finska vatten.

Mig förvånar däremot det svenska sättet att sätta igång en så gigantisk cirkus kring det hela. När man spanar efter ubåtar skall det, alldeles bokstavligen, helst vara så tyst som möjligt. Men det kan hända att jag orättvist jämför veckoslutets operation med 80- och 90-talets svenska ubåtsjakter, där man även under stort mediepådrag surrade av och an med fartyg, båtar och helikoptrar – vilket är det bästa sättet att ge en ubåt möjlighet att slinka undan. Och i det aktuella fallet kan man faktiskt ur den svenska marinens uttalanden utläsa en viss frustration med den stora medieuppståndelsen och alla de vilda spekulationer som allehanda ”experter” kommer med. Det är också viktigt att, som Grenstad påpekade, göra skillnad på ubåtsspaningar, och ubåtsjakt. Under jakt har man ett mål som man släpper sjunkbomber på – då struntar man förstås i att gå så tyst som möjligt. Denna distinktion tror jag inte de svenska medierna förstår, eller bryr sig om.

Som regel kan man alltså säga, att  spaningsuppdrag, där man vill undersöka om främmande undervattensverksamhet pågår, helst borde ske i det tysta, och även i ett mindre upphetsat medieklimat, bl.a. för att en medieuppståndelse kan bidra till att avslöja den egna beredskapen och de egna metoderna – och förstås befolkningens psykologiska inställning. Den svenska marinen ville på söndagen lugna ner stämningarna, och i namn av öppenhet släppa [den tekniskt lite suspekta] bilden, för att engagera vanligt folk i observationer och tips. Man får se ur det lyckas. Som stämningarna var i de svenska medierna på söndagen misstänker jag att det bara blir tvärtom.

Avancerad Psy-ops
Om hela grejen är fråga om rysk ”maskirovka”, så kan man redan nu konstatera att det lyckades över förväntan. Resultatet blev inte bara att testa den svenska marinens beredskap, utan det hela urartade till riktig ”psy-ops”, det vill säga psykologisk krigsföring. De hysteriska reaktionerna bland ”experter” och de uppskrämda kommentarerna från allmänheten gör att man frågar sig: är det faktiskt så lätt att få svenskarna ur balans? Åtminstone jag hörde inte en enda sval och lugn lägesanalys i svensk media under söndagen.

Som socio-psykologisk övning tycker jag den intressantaste frågan är, ifall finska medier, och den finska allmänheten skulle reagera likadant i samma situation? Reflexmässigt skulle jag påstå att reaktionerna i Finland blivit mer sansade. Och då menar jag inte att det åter skulle vara fråga om ”finlandisering”, d.v.s. rädsla för att peka ut Ryssland, ifall det verkligen är påkallat.

Men när jag tänker på den senaste tidens finska löpsedlar, artiklar och insändare – t.ex. i samband med de senaste luftkränkningarna eller den lilla sjöincidenten med Aranda (båda rena rutinhändelser) – så måste jag erkänna att även vi gått i ”svensk” riktning. Nästan vilken liten incident som helst tycks ju duga för att piska upp stämningarna (och sälja lösnummer, förstås) – ifall Ryssland kan nämnas i sammanhanget.

Det skulle ligga nära till hands att söka en förklaring i det faktum att en hel generation vuxit upp utan att ha upplevt det förra kalla kriget. En tid då vi som var med lärde oss att inte gripas av panik för vilken småsak som helst. Men även här är jag rädd att jag har fel. En påtaglig, irrationell rädsla breder ut sig, som en tydlig följd av att även det finska medielandskapet förändrats i en mer sensationalistisk riktning.

Dagspressen har ett dilemma – och recepten är få

Svenska, ,

Mycket sägs och skrivs om medialandskapet just nu. Idag när jag öppnade morgon-Hbl handlade nästan alla kolumner och insändare om journalistikens kris.

Det verkar som om vissa trender drivs till avgöranden – dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av den ekonomiska kräftgången som inte tycks ha någon ände. Nu har vi uppsägningar och nedskärningar till höger och vänster. Farhågorna och besserwisser-råden haglar i olika debattforum. Nedan kan du läsa mina egna.

Jag hade inte tänkt sätta min sked i soppan riktigt än, men efter Media-Informationsseminariet #M14i på Soc&kom (se seminariet här) kan jag inte låta bli att komma med några kommentarer. En av seminariets bäste talare, Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, bekräftade nämligen det jag länge misstänkt: det kommer att bli mycket svårt för de finlandssvenska tidningarna att nå tillräckliga volymer på den digitala sidan.

Seminariet inleddes av Henrik Othman, som är biträdande chefredaktör för Österbottens Tidning. Han redogjorde för hur ÖT och dess företrädare de senaste decennierna klarat av en hel rad kriser och utmaningar. Gällande nuvarande utveckling där antalet pappersprenumeranter stadigt minskar och där även papperstidningens annonsintäkter minskar (utan en motsvarande ökning på nätet) var Othmans ord tappert optimistiska, men inte hans minspel eller röstläge. Det ser verkligen inte ljust ut – och samma utmaning gäller idag alla finlandsvenska tidningar.

Seminarieskaparnas idé var säkert att Jan Helin därefter skulle komma med ett recept för hur man fixar omvandlingen från papperstidning till lönsamma nät- och mobilversioner.  Och jovisst – Helin visade på ett övertygande sätt att Aftonbladet faktiskt lyckats. Han hade också många goda poänger, varav den främsta kanske var att redaktionerna helt borde sluta jobba med tanke på papperstidningens dygnsrytm; tänk i stället på vad folk vill ha under dygnets olika faser. (Hbl:s experiment med den elektroniska  ”kvällsupplagan” kan sägas vara en sådant steg i rätt riktning).

Men Aftonbladets exempel är nog tyvärr inte receptet för hur de finlandssvenska tidningshusen skall klara sig på nätet:

  1. Prestigetidningar som Österbottens Tidning (eller Vasabladet, eller Hufvudstadsbladet etc.) kan förstås inte omvandla sig till kvällstidningar, bara för att klara sig på nätet. Och tyvärr börjar det bli klart att det nästan enbart är löpsedelsjournalistik som ekonomiskt fungerar på nätet. Nätets snabbhet i kombination med de sociala medierna leder till en benhård tävling om klicken och delningarna, vilket så gott som garanterar en skränig och skrikig löpsedelsjournalistik. Helin försökte hävda att Aftonbladet nog kombinerar denna aspekt med seriös, tung journalistik, men man behöver bara går till aftonbladet.se för att ställa sig frågan: Är det så här man vill att hbl.fi, vbl.fi eller ot.fi skall se ut?
  2. Volymerna i den lilla nischen finlandssvensk media kommer aldrig att närma sig Aftonbladets, redan av demografiska skäl. Det betyder även att annonsvolymerna kommer att förbli blygsamma, trots att de säkert kommer att öka lite.

Framtiden för Hbl, Vbl etc?
Exemplet från aftonbladet.se är inte ett ihopklipp av det värsta,
utan en riktig skärmdump på en del av webbsidan.

Det stämmer att några stora och seriösa dagstidningar bland annat i USA, och vissa nischtidningar småningom har börjat se sina betalväggar löna sig. Men här gäller samma volymdilemma. Blir det verkligen business i lilla Svenskfinland? Våra gamla tidningar kan inte heller spara kostnader genom att slopa papperstidningen och satsa allt på webben, eftersom papperstidningen ännu länge kommer att vara viktig för en del av läsarna och annonsörerna. Aftonbladets Jan Helin trodde till och med att pappersversionen kanske aldrig försvinnner.

Hos oss påverkas allting förstås ganska konkret även av att skattefinansierade YLE hela tiden ökar sitt utbud på nätet. För mediehusen (inte bara de finlandssvenska) måste det te sig nästan som att vara på knäna, för att sedan bli sparkad i huvudet: inte bara försöker man desperat hitta ny business på nätet – en konkurrent som inte egentligen behöver bry sig om klick eller prenumeranter levererar samtidigt gratis nyheter dygnet runt (låt vara att YLE-skatten lika väl kunde kallas tvångsprenumeration). Till det kan jag bara försöka trösta med: försök att vänja er. Det är klart att även YLE måste vara aktiv på nätet, liksom alla andra. Det tåget har gått.
Ok, så vad är då Besserwiser-Sandelins råd till den finlandssvenska pressen? Några snabba utkast:
  • Helin hade intressanta poänger om nätets möjligheter, främst mätbarheten och styrningsmöjligheterna när det gäller läsarna (till och med på individnivå). Om man kan bryta sig loss från tänkesättet ”en digital version av den befintliga papperstidningen” så öppnar sig en massa intressanta möjligheter. Kanske de finlandssvenska mediehusen borde skapa helt nya redaktioner, ”start-ups” för den digitala verksamheten, där den bakomliggande tekniken automatiskt bygger den ”lokala tidningen” åt läsarna, anpassad efter dygnets olika timmar. Viktiga ord: metadata, kategorisering, ämnesord – saker som kanske ännu denna dag saknas på många ställen där innehåll produceras. (Se presstanda.fi)
  • Till en början kunde kanske de digitala prenumerationsalternativen göras lite mer finfördelade än nuvarande ”allt eller inget”. Sport bryr jag mig till exempel inte alls om, så kanske jag kunde få en egen mediekanal med Hbl:s Helsingforsgrejor, featureartiklar, ledare och opinion. Gärna tar jag också lite lokalt stoff från Österbotten också (ifall KSF och HSS kan komma överens), eftersom min fru är därifrån och jag även annars känner mig ganska pan-finlandssvensk. Kanske också något smått från Kimito, där min syster bor.
Trots mina starka farhågor om att löpsedelsjournalistiken tyvärr är nästan det enda som de stora massorna vill ha på nätet, så hoppas jag alltså att mediehusen (med ett slitet uttryck) kan innovera sig ut ur problemen, som nu tycks hopa sig överallt. Men det kommer att kräva mycket jobb.
Till sist lite om de senaste eldfängda medienyheterna på finlandssvenskt håll. 
Uppsägningarna. De är förstås personliga katastrofer i många fall, men reaktionerna på fältet gällande inverkan på mediehusens eller journalistikens framtid är nog starkt överdrivna. Antalet anställda är ju inget mått på vare sig bra (eller dålig) journalistik. Folk tyck inte heller veta skillnaden på årsverken och människor.
Likaså är reaktionerna på vad ägarrepresentanterna säger i kolumner och insändarspalter överdrivna. Ägarnas jobb är att äga och förvalta, inte att göra journalistik. De är så kallade ”bean-counters”, och förhoppningsvis är de riktigt bra på den biten. Man behöver alltså inte bry sig om vad de säger om journalistik. Det enda man får hoppas på är, att de varit förutseende och modiga nog att till redaktionerna rekrytera människor med tillräcklig integritet för att även sätta hårt mot hårt mot ägarna, när det behövs. Gällande detta sakernas tillstånd är jag lite orolig.

ps.
Har du inte gjort det än, så ladda ner Konstsamfundets årsbok Konstsam som pdf. Just nu är det enbart den lite olyckligt formulerade ledaren av K-G Bergh som dominerar debatten – men skriften är full med intressanta och viktiga intervjuer om journalistik.

Skrämselpropagandan ökar

Svenska,

Flera samtida fenomen pekar tydligt på att skrämsepropagandan ökar. Det här är speciellt tydligt om man följer med ”västerländsk”, engelskspråkig media. Och det är dessutom fråga om en underlig blandning av uppenbar officiell  propaganda, och underhållningsindustrins produkter (i och för sig kan man med fog hävda att även nyhets-businessen speciellt i USA och Storbritannien idag är fråga om underhållning). Några exempel på skrämselpropagandan.

  1. Överdriven Ebola-rädsla: (här rapporterad av YLE:s korrespondent i USA)
  2. Överdriven rädsla för IS (Isis etc): Här i Timo Soinis tappning: ”Snart på våra gator”.
  3. Överdriven rädsla för hårt väder: Katastroffilmer är ju inget nytt påfund, men nu spänns de även framför klimathysterin: Den senaste, ”Into the Storm”, recenserades till exempel i Hbl av Hans Sundström med ett slentrianmässigt konstaterande (propagandan hade alltså gått fram):  ”Förödande virvelstormar, tornador, är ett naturfenomen som inte minst i Amerika dyker upp allt oftare”. Men inget kunde vara längre från sanningen. Bilden från den officiella NOAA-statistiken visar, om något, att antalet stora tornados tycks minska tack vare ”klimatförändringen”.

Man kan se på skrämslepropagandan på flera sätt. Säkert är att den (som Vuojärvi i det länkade USA-inlägget ovan konstaterar) ”säljer” bättre, i tävlingen om människors uppmärksamhet. Det blir klatschigare rubriker, det blir flåsighet, det blir klick i de sociala medierna – och den stora allmänheten ser faktiskt ut att överlag gilla den.

En mer djävulsk tanke är förstås att skrämselpropagandan och dess ursprung är ett tecken på att styrande krafter  målmedvetet önskar hålla befolkningen i ständig rädsla. En rädd befolkning är ju lättare att styra och hålla upptagen med andra tankar, ifall till exempel ekonomin barkar så åt skogen att större social oro kunde bli resultatet.

USA upphävde år 2013 lagen (Smith-Mundt Act) som förbjöd riktandet av propaganda till den egna befolkningen. Det här gjordes med förklaringen att den propaganda t.ex. Voice of America (och dess likar i Mellanöstern) sprider, inte kan hindras att få spridning i USA via moderna kanaler som nätet eller satellitsändningar. Faktum är dock att samma ”nyhetspaket” som tillverkas av upphovsmannen BBG idag benäget köps upp även av de kommersiella aktörerna i USA – och får spridning i lokal media, och även i de nationella tv-kanalerna.

Går det att genast utröna vad som har upprinnelse i rena propagandasträvanden? Knappast. Propagandans ursprung är nämligen ofta skickligt maskerad; den kommer sällan direkt från de officiella kanalerna, utan från olika ”Non-governmental Organisations”, som går i de styrande kretsarnas ledband på grund av att de största bidragsgivarna är just de officiella kretsarna.

Mitt råd: Ständig, irrationell rädsla är ohälsosamt. Behåll i alla lägen en stor skepsis och ett kallt huvud. Och prenumerera eller lyssna emellanåt till podcasten No Agenda, en skicklig, oberoende (och rolig) dekonstruktion av mediabombardemanget.

Modell av M/S Estonia i estniska sjöfartsmuseet, Tallinn.

M/S Estonia – för sent för en ny undersökning?

Svenska, , ,

Ursprunglig text 2014, uppdatering april 2018: ny information, nya länkar

Estonia fortsätter engagera över 20 år efter katastrofen. Ännu för några år sedan restes krav på en ny haveriundersökning. Men behövs det en sådan? Är en sådan ens möjlig att göra längre? Varför skulle man officiellt reagera på några ”galna konspirationsteoretikers idéer”? Vem ids bry sig längre? Jag minns Estoniamorgonen mycket bra, och har följt diskussionen sedan dess. Nedan mitt bidrag till uppmärksammandet av Estonia-katastrofen, ursprungligen skrivet då 20 år gått år 2014.

Låt mig först placera dig i den euforiska tidsandan 1994. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget var över, många forna sovjetstater var självständiga, och 1990-talets ekonomiska depression hade börjat ge vika. Vi gick mot en ny, gladare och ljusare era.

På morgonen efter att Estonia sjunkit vaknade jag ändå (ännu helt ovetande) med en lustig känsla i maggropen. Den fick mig att slå på tv:n, trots att jag på den tiden mycket sällan kollade in morgonsändningarna.

Estonia, ex Viking Sally, var ett av de större fartygen på Östersjön.
Månne inte även den kändes ”osänkbar” för de flesta.

De skakande och overkliga händelserna hade tagit nyhetsuppläsarna helt på sängen, och den stapplande rapporteringen spädde följaktligen på den mycket olustiga känslan bland oss i publiken: hur kunde något sådant inträffa här, på ”vårt” innanhav? Vanligtvis höjde man ju knappt på ögonbrynen då man läste om större färjeolyckor, kanske i Indonesien. Nu kröp en kall och ruskig verklighet ordentligt in under skinnet.

För dem som förlorade anhöriga var katastrofen förstås total, men också för många andra blev det mycket personligt: en hel del av oss hade faktiskt rest med fartyget på den tiden hon ännu hette Viking Sally. Hur kunde ett fartyg som beställts och trafikerats av Viking Line sjunka på Östersjön? Frågorna var många.

Fortsätt läsa M/S Estonia – för sent för en ny undersökning? →

Är ”klimatförändringen” bara ett svepskäl?

Svenska,

Som en fläkt från 1980-talets överhettade spekulationsekonomi fångade ”Kasinoekonomins fall” på Svenska YLE mitt intresse. Artikeln handlade emellertid inte om 80-talet eller om parallellerna till dagens ekonomiska verklighet efter den ekonomiska kraschen 2008, utan alldeles konkret om hur städer och delstater i USA, som öppnat spelkasinon i Las Vegas fotspår, nu fått märka hur människors pengar inte räcker till – med stängningar och stor arbetslöshet som följd.

Den underliggande ironin hade dock undgått artikelförfattaren Chriso Vuojärvi: i en ekonomi vars volym i flera år blåsts upp av finansiella transaktioner och bokföringskosmetik på högsta nivå hade alltså även ”den riktiga ekonomin” valt att satsa på ”Money for Nothing” i stället för produktivt kapitalskapande och samhällsinvesteringar.

Men i och för sig är det väl nästan fel att tala om ironi. Lika bra kunde man kalla hela soppan följdriktighet. Det som ena dagen är sanning på ”marknaden” blir ju ofta nästa dag oemotsagd sanning bland politiker och beslutsfattare. Och trots att kopplingen mellan kasinoaspekterna i den finansiella sektorn och antalet spelkasinon i delstaterna inte är spikrakt, berättar det om samma sorts grundinställning: det som gäller är hoppet om snabba vinster på relativt sett obefintlig insats.

Samma dag som jag läser rubriken får jag också per e-post en välrenommerad banks marknadsanalys. Där påstås att världsekonomin återhämtar sig, att den amerikanska ekonomin går bra och att aktiekurserna där stiger. Inget att oro sig för alltså?

Min analys är denna: Aktiekurserna i USA är konstgjort uppblåsta av en massiv injektion av statliga pengar i marknaden. Det här gör den amerikanska marknaden (och långt även ekonomin) till rena låtsaskapitalismen. Det kunde man kanske leva med, men konsekvenserna är allvarligare än så: injeceringarna förhindrar även en korrekt prisupptäckt på aktiemarknaden och inbjuder till bubblor på många andra marknader. De ”permanent höga aktiekurserna” (vi vet hur det brukar gå med dem) gör att den finansiella sektorn idag har nästan ännu mindre koppling till den riktiga ekonomin än före 2008, trots att vi  sluppit de obegripligaste finansiella instrumenten.

Min hypotes är denna: Nästan alla tider av stark ekonomisk tillväxt har varit beroende av ett förmånligt oljepris, och med stor sannolikhet kommer vi inte att se sådana tider igen: världsproduktionen av  ”enkel” olja nådde sin kulmen kring 2005, och alternativen – djuphavsolja, arktisk olja, skifferolja, oljesand, biobränslen etc. – är så dyra att utvinna att de inte har en chans att fungera som ersättare, annat än i kemisk mening. I en ekonomi byggd på olja leder det här till en ekonomisk kräftgång som inte har ett slut, trots små ljusglimtar här och där (en långsam nergång är aldrig linjär eller homogen). Ljusglimtarna, eller andra falska intryck till exempel på grund av kreativ statlig bokföring, ses alltid av ekonomisterna och de talande huvudena på tv som ”en nystart”, ”en spirande uppgång” eller något annat ”positivt”.

Min konspirationsterori är denna: De riktigt stora beslutsfattarna är förstås underrättade om sakernas verkliga läge, men att vända ekonomierna i en icke-oljeberoende riktning är svårt. Främst vågar ingen diskutera högt vad som kan komma att hända, eftersom oljan är så avgörande (den håller inte bara ekonomierna igång, utan är till exempel oersättlig i gödselindustrin – och därmed matförsörjningen). I tillägg vet de flesta att en ”ny ekonomi” baserad på något annat än olja troligen blir en mycket mindre ekonomi, och på sådana deviser vinner ingen politiker några val. De stora massorna har man därför  redan en tid försökt galvanisera inför framtidens uppoffringar med pratet om klimatförändringar som kräver omedelbara åtgärder. Ifall det kan stävja massprotester och social oro i framtiden återstår att se.

Leve de finlandssvenska medelmåttorna!

Svenska, ,

Som du senare kommer att märka, använder jag i den här texten Stan Saanilas och André Wickströms nya sketch- och humorprogram Detta om detta enbart som ett exempel. I sig är ju programmet varken speciellt roligt eller intressant. I förhandsmaterialet utlovades bland annat ”parodi på den finlandssvenska mediebevakningen”, men någon sådan dekonstruktion av media blev det förstås inte, utan nästan enbart inslag där duon läste upp artiklar i den finlandssvenska pressen, och med ett slags stand-up-komik gjorde sig lite smålustiga över de lokalt färgade ämnena. Att de därefter hejdlöst skrattade åt sina egna vitsar gjorde det inte mer roligt, snarare tvärtom.

Jag har upprepat mig hes kring detta tidigare: Det räcker inte bara att fösa ihop två talanger och hoppas på att det uppstår magi. Det behövs ett team av skrivare, om man hoppas på att skapa något som på riktigt är roligt – och speciellt sådant som skall uppfattas som improviserat. Detta om detta bär ingenstans, trots några pärlor här och där.

Det blev inget vidare, tycks Stan Saanila tänka.

Men nog med programkritik – Detta om detta skulle alltså vara ett exempel på något. På vad då, frågar du.

Svar: Ett ypperligt exempel på den allmänna finlandssvenska medelmåttigheten.

Som finlandssvenskar vill vi gärna tro att det mesta vi skapar är exceptionellt bra. Det gör vi för att vi tillhör en minoritet, och en minoritet har alltid behov av att lyfta sin egen svans för att överleva. Men att vi hör till en minoritet kan ju inte automatiskt tillskriva oss några kulturella egenskaper utöver majoritetsbefolkningen. Visst, ur majoritetens synvinkel är det vi pysslar med säkert lite kuriöst, men precis som med alla andra folkgrupper så är det mesta vi producerar förstås mediokert och medelmåttigt.

Därför är jag lite orolig då samtliga finlandssvenska fonder och stiftelser nu börjat efterlysa ”goda” projekt- och understödsansökningar. Man vill inte ge ifrån sig penningar om inte allting är ”professionellt”, och om inte effekterna av eventuella understöd kan kategoriseras, mätas och påvisas. Helst vill man inte längre alls befatta sig med små föreningars eller organisationers små bidragsansökningar. Som ansökningsmotivering duger alltså inte längre ”För verksamheten”, eftersom det enbart brukar betyda att stödet betalar en liten hyra, eller det årliga (medelmåttiga) medlemsbrevets postningskostnader.

Visst, de här små föreningarnas bidrag till ”det svenska” är oftast smått, mediokert och medelmåttigt. Men det kan nog ändå vara viktigt att stöda även denna sida av föreningslivet, ifall ingen annan understöder dem. Det skapar åtminstone möten som i bästa fall leder till något gott – även om det inte går att mäta. Speciellt om Svenska YLE med sina 380 anställda, miljonbudgetar och en drös externa produktionsbolag i hälarna inte kan skapa något bättre än Detta om detta.

Låt alla blommor blomma, även de som växer bland gräsrötterna! Det är min devis.

Ajo, på tal om något icke-mediokert: Om ni inte fanns då, eller om ert 90-tal försvann i något rus; här en link med ett klipp från Iltalypsy, som jag anser att är det enda riktiga politiska och mediala parodi- och satirprogrammet som någonsin producerats för finländsk tv. Men så arbetade i medeltal tio personer i bakgrunden på varje program.

Ett klipp till (fler finns på Elävä arkisto)