Jag har alltid varit en stor anhängare av professor Hans Roslings ”factfulness”. Roslings poäng var, att vi i debatter alltid borde stöda oss på fakta och inte på vår intuition. Själv bevisade han med övertygande statistik hur fattigdomen i världen minskat de senaste decennierna. En sak som han dock nästan aldrig nämnde, var vilken energiresurs som möjliggjort alla de otroliga framstegen.
Fortsätt läsa Förnybara kommer inte att räcka till, tyvärr
YLE:s vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund gav hösten 2018 ut en bok med namnet Väder som förändrade världen (Schildts & Söderströms). Jag läste den nyligen, och tycker efter genomläsningen att boken är ett mycket viktigt inlägg i den så kallade klimatdebatten. Den är rentav vad jag skulle kalla nödvändig läsning. Men kanske inte riktigt av den anledning de flesta kanske väntar sig.
Fortsätt läsa Nödvändig läsning
Throughout my life I have been interested in technology, and I spend on average a couple of hours every day browsing different technology web sites, mainly those dealing with computing, content creation, movies, digital moviemaking, distribution, privacy and security – but also the more philosophical aspects of a world constantly online. My daily dose also includes podcasts that I listen to during my commutes on bicycle or in the tram.
I sometimes get a little surprised at technology editors and commentators: many seem so fascinated with online and streaming media that they sincerely believe physical media eventually will go away, totally. Many look forward to finally getting rid of reading books on ”dead trees”, or project that distribution over the net will very soon kill off all the clumsy and cumbersome discs – ”it’s really just a matter of time”.
Fortsätt läsa In defense of physical media
Marknaden för YLE och de gamla mediehusen är liksom alla liknande marknadsblandningar med en stark public service-aktör och flera mer eller mindre finansiellt uppbackade kommersiella aktörer en hybrid som inte lätt kan definieras i traditionella termer av konkurrens. Förhållandet kompliceras ytterligare av att den svenskspråkiga mediemarknaden i Finland är en minoritetsmarknad på en majoritetsmarknad.
Fortsätt läsa Borde Svenska YLE begränsas?
Note that linked blog entries are translated by Google Translate.
In a previous post, I wrote about new meanings of old words, and also briefly about smear labels that people use about other debaters. The labels are intended to short-circuit the thoughts of other participants or listeners, so that they readily ignore the factual issue at hand, and instead concentrate on the person. If you take a step back, you will notice that there are now whole concepts that are intended to disqualify entire groups from participation in the societal debate.
Fortsätt läsa Of course there are ”alternative facts” Jag har i ett tidigare inlägg behandlat betydelseförskjutningar när det gäller ord, och då även kort behandlat de etiketter och stämplar som människor i debatter eller retorik lägger på debattmotståndare. Etiketterna är tänkta att kortsluta tankeverksamheten hos övriga debattdeltagare eller åhörare, så att man kan strunta i att behandla själva sakfrågan. Tar man ett steg tillbaka märker man att det även nu används hela begrepp som är tänkta att diskvalificera hela människogrupper från deltagande i samhällsdebatten.
Fortsätt läsa Klart att det finns ”alternativa fakta”
Det är fjärde gången jag skriver ut mina prediktioner – mina förutsägelser för det kommande året. För klarhetens skull: rubriken är ett försök att vara smålustig; prediktionerna är defintivt inte resultatet av mystiska uppenbarelser eller plötsliga insikter efter timmar av meditation. Prediktionerna är helt enkelt en slag pulstagning av den rådande tidsandan, som eventuellt kan ge ett hum om vartåt vi är på väg. Till hjälp har jag en relativt väl ackumulerad levnadserfarenhet samt ett någorlunda mått av allmänbildning, speciellt bär det gäller samhällshistoria, politisk historia och teknikutveckling.
Fortsätt läsa Prediktioner för 2019
Jag har en hypotes gällande en bidragande faktor till den ökade polarisering vi upplever i samhällsdiskussionen. Hypotesen gäller betydelsförskjutningar i de ord och begrepp som används i samhällsdebatten. Jag avser inte den normala språkutvecklingen, där ord över tid får nya eller utvidgade betydelser, eller andra betydelser än vad de ursprungligen haft (till exempel ordet gay). De förskjutningarna inträder ganska sakta och möter först motstånd, men rätt snart är alla som deltar i debatten överens om den nya betydelsen, och de som hårdnackat försöker använda orden i den gamla betydelsen sticker tydligt ut, och debattdeltagarna noterar också ”felanvändningen” och kan beakta detta i den fortsatta diskussionen.
Jag intresserar mig nu för en annan sorts betydelseförskjutning, kopplad till internet och sociala medier. Jag misstänker att dessa kanaler förstärker polariseringen genom att de accelererar betydelseförskjutningarna. Det leder till att människor idag – trots att de använder samma ord – i högre grad än förr talar förbi varandra.
Fortsätt läsa Betydelseförskjutningar
Först lite sanning: Det finns inga ”ekologiska” eller ”gröna” bilar. Inga alls. Tillverkningen av privatbilar är så energikrävande och resursslösande att det är meningslöst att tala om vilka bilar som har mindre ”ekologiskt fotavtryck” eller vilken bil som är ”klimatsmart”. Förutom ett undantag (landsbygden) handlar privatbilen som transportmedel aldrig om ett rationellt val gällande förflyttning från punkt A till punkt B. Privatbilen handlar främst om frihet. Frihet att närsomhelst kunna sticka iväg.
Med det ovanstående i tankarna kan man förstås också hävda att en diskussion om bränslepriser eller bilbeskattning närmast blir en akademisk övning. I filosofisk mening är det ju egentligen ingen större skillnad vad kalaset för den enskilda konsumenten kostar i form av bil- och bränsleskatter (för att inte tala om värdesänkning, eller försäkrings-, service- och reparationskostnader): bilisten betalar snällt så länge hen tycker att den ovan nämnda friheten är värd det begärda priset.
År 2012 skrev jag en partidagsmotion till SFP:s partidag, där jag föreslog att Finland borde slopa sommartiden. Partidagen biföll motionen, och gav SFP:s representant i Europaparlamentet uppdraget att aktivt arbeta för saken. Under uppföljningen följande år fick jag höra att det hela stött på patrull inom EU, och att utsikterna att få igenom en förändring i den tröga EU-byråkratin var dåliga.