Alla inlägg av Rabbe

Beror den svaga tillväxten på Peak Oil?

Svenska

Ekonomisk tillväxt, med påföljande ökat välstånd, har hela 1900-talet och även i början av vårt nya årtusende helt varit beroende av ett globalt energiöverskott. Egentligen kan man säga att hela det projekt vi idag kallar för civilisation, med ekonomisk tillväxt, högre levnadsstandard, effektivare lantbruk (och därmed fler människor) är intimt sammanbunden med en ständigt växande tilllgång på billiga och behändiga fossila bränslen, som kan frigöra oss från att enbart kämpa för livhanken, och därmed producera det vi kallar mervärde. I de flesta samhällen som vi kallar ”västerländska” står oljan för cirka 80 procent av all energiförbrukning.

Nu börjar tecknen öka på att vi redan nått Peak Oil, d.v.s. den globala kulmen av oljeproduktionen, då det inte med några till buds stående medel går att öka den årliga oljeproduktionen jämfört med förr (denna ökning har historiskt legat på en nivå på cirka 3 procent per år). Peak Oil avfärdas ibland som ”bara en teori”, men i själva verket är det fråga om ett ofrånkomligt geologiskt faktum – frågan är inte om, utan när.

Idag minskar produktionen i de sista riktigt stora oljefälten man fann för över 20 år sedan – i Alaska, Nordsjön och Mexico. Få vet att t.ex. Storbritannien för några år sedan blev nettoimpörtör av olja och står inför kritiska energiproblem de närmaste åren. Ett stort frågetecken är läget för Saudi-Arabien och världens största oljefält Ghawar, som i 50 år stått för mer än hälften av landets oljeproduktion. Saudi-Arabien publicerar inte pålitliga siffror om sina reserver, vissa observatörer anser att landet redan pumpar med full kapacitet.

Man borde för länge sedan ha hittat  flera nya jättefyndigheter bara för att  ersätta den nuvarande, accelererande nergången. Och nej, det räcker inte att hitta ett ”jättelikt” fält utanför Sydamerika. Om fältet befinner sig på 5 kilmoters djup under 3 kilomter vatten blir det aldrig fråga om stor utvinning, oberoende av hur stor reserven teoretiskt är. Peak Oil handlar alltså inte om att oljan plötsligt ”tar slut”, utan att de fyndigheter vi idag hittar blir allt dyrare, svårare och långsammare att utvinna, med alla de effekter det har på den globala ekonomin. Många av de krångligare varianterna, som tjärsanden i Kanada, eller omvandling av kol till olja, innebär vid utvinning dessutom massiv miljöförstöring, som knappast kommer att tillåtas.

Efter produktionskulmen följer en platåfas (många säger att den redan är här, på cirka 85-88 miljoner tunnor/dag), och därefter en accelererande, obarmhärtig nergång i produktionen. Till saken kopplas även många geopolitiska faktorer, eftersom länderna med kvarstående fyndigheter så småningom reserverar sin produktion för inhemsk konsumtion (eller råkar ut för politisk turbulens – som i Mellanöstern).

Den ena stora frågan blir då vad vi försöker ersätta minskad oljeproduktion med (samtidigt som efterfrågan bara ökar). Inga alternativ ser lovande ut. Få ersättare är lika behändiga och har så hög energitäthet som oljan. Våra transportsystem både till lands, till sjöss och i luften är helt beroende av olja och kan inte ersättas t.ex. med elektricitet producerad med någon primär energiform (det går inte att flyga ett flygplan med elektricitet).

Biobränslena börjar se mer och mer problematiska ut, med mycket dåligt nettoenergiförhållande, d.v.s förhållandet mellan den energi som måste sättas in i produktionen och den energi man får ut. Man talar om EROEI (Energy Returned on Energy Invested). De bästa råoljorna i de största oljefälten hade i tiderna en EROEI-koefficient på 1:40 och högre (en andel insatt energi gav 40 gånger ekvivalent energi), medan man för bioetanol i bästa fall kan räkna med 1:2.
Men kanske ännu mer problematiska blir de etiska problem som uppstår då man odlar bränsle för bilar i stället för att odla mat.

Hur är det med vätgas då? Vätgas är inget bränsle, utan en energibärare med närmast hopplöst nettoenergiförhållande där både tillverkning (med elektricitet) och distribution i dagsläget har många helt olösta problem. Vettigare i så fall att använda elektriciteten direkt till elbilar.

”Dom hittar nog på något…”
Många invänder mot hela Peak Oil-resonemanget och de bleka utsikterna med att den tekniska utvecklingen på något sätt kommer att rädda oss. ”Dom kommer nog snart att hitta på något”. Man glömmer då att teknik inte är energi, trots att de går hand i hand. Vi kan nog i många fall utveckla något som i princip kan ersätta oljan (tallsåpa, rester från livsmedelsindustrin, biodiesel), men problemet är att dessa experiment i praktiken inte alls klarar av att skalas upp till de storleksordningar som är av nöden för att ersätta oljan t.ex. i trafiken. Dyrare energi slår hårt mot ekonomin, och minskar i samma veva på det kapital som kunde användas för att utveckla nya energiformer. (Och med kapital menar jag inte krediter).

Följdfrågan blir alltså vad allt detta kommer att innebära för vårt civilisationsprojekt.
Vad som börjar ske då utbud inte längre möter efterfrågan har vi redan belägg för – priset på olja stiger ordentligt. I förlängningen har vi också redan sett att den prishöjningen höjer priset på mat, eftersom det mekaniserade lantbruket är så beroende av olja, både för maskinerna och gödseln. På 1970-talet ledde ”oljekrisen” till en ordentlig recession – med Peak Oil tror jag vi blir tvungna att på ett alldeles nytt sätt definiera ord som ”välfärd” och ”välstånd”, åtminstone så att kopplingen till ekonomisk tillväxt tas bort. Det finns nämligen en reell chans att Peak Oil leder till en ständig och ohejdbar ekonomisk sammandragning.

En enorm förflyttning av förmögenhet kommer också att ske till de länder som sitter på de fossila bränslereserver som finns kvar.  Det är svårt att tro att denna massiva förmögenhetsflykt inte skulle påverka hela den globala ekonomin, och dessutom med många geopolitiska förtecken. Troligen är de här problemen en stor orsak till att USA:s ekonomiska motor redan nu knackar så betänkligt, och att den ekonomiska recessionen inte vill ta slut trots traditionella, massiva penninginjektioner.

Förvandlingen från en värld med energiöverskott till en värld med energiknapphet kommer troligen att innebära stora omvälvningar, som kan komma snabbare än väntat. Den totala populationen kommer att minska rätt radikalt. Det finns helt enkelt ingen chans att mätta tio miljarder människor med de oljeersättare vi idag känner till. Diskussionen om överbefolkning, som länge tabu, kommer åter att bli aktuell.

Har någon märkt att jag inte alls nämnt de senaste årens stora politiska käpphäst – ”klimatförändringen”? Det beror på att jag anser att Peak Oil är ett betydligt större samhällsproblem, som vi alldeles konkret kommer att märka inom 10-15 år. Den som på nätet orkar traggla igenom lite mer än söta isbjörnsbilder kan också läsa att bl.a. CalTechs forskare länge påpekat att alla IPCC-klimatscenarier (även de lägsta) utgår från lindrigt sagt fantasifulla uppskattningar över våra framtida tillgångar på fossila bränslen (inklusive kol). Eller att många statistiker avfärdar klimatpanelens trovissa påståenden om en uppvärming på 0,7 grader per århundrade som statistiskt nonsens – det finns ingen chans att mäta jordens temperatur med den noggrannheten (för att inte tala om extrapoleringarna gällande tidigare tider från trädringar etc).

Jag vet att det är mot den politiska ortodoxin att säga det, men faktum är att även radikala minskningar av våra CO2-utsläpp inte på lång sikt kommer att påverka CO2-halterna i atmosfären, bara skjuta på dem en aning. Vi kommer oberoende att använda upp våra fossila bränslen så långt det går, om än i minskad takt på grund av Peak Oli. Klimatet ändrar sig alldeles säkert (det har det även gjort i miljontals år helt oberoende av människan), men de förändringarna kommer troligen bara att vara en liten del av de utmaningar vi som civilisation står inför efter den hundra år gamla oljebonanzan.

—

Wikipedia har en riktigt hygglig artikel om Peak Oil

Läkare skall inte delta i religiösa riter

Svenska

Insändarna nedan var en del av en längre debatt i Hbl:s spalter om religiös omskärelse och om det kontroversiella lagförslaget att lagstfta om att ingreppen skall görs av läkare, även då inga medicinska skäl föreligger.

—

1.

Att Finland planerar att i lag tillåta omskärelse av småpojkar är en skandal. All stympning – oberoende av ”skäl”, skall vara förbjuden. En lag skall dessutom vara könsneutral. I konsekvensens namn kan man absolut inte tillåta religiös stympning för ett visst kön, men förbjuda det för ett annat. Varför är ett händelse, som i alla andra fall skulle leda till långa fängelsestraff (gamla gubbar skär i småpojkars penis) plötsligt av vissa skäl ”tillåtet” – eller i värsta fall – legaliserat.

I Hbl:s artikel 10.8 lyser de mest vidriga ”rationella skäl” för könsstympning fram. Dan Kantor försvarar med att ett förbud inverkar på ett barns rätt att bekänna och utöva religion. Något mer tokigt kan man knappast säga. Ett barn är förstås helt religionslöst när det föds. Att föräldrarna tvingar in barnet i en viss religion med en könsstympnig har förstås inget med fri religionsutövning att göra. Orsaken att man gör ingreppet på små försvarslösa barn är förstås för att mycket få människor frivilligt skulle genomgå det i ett senare skede av livet.

”När alla män är omskurna är de jämställda inför bön”, säger Anas Haijar.  Föregås alltså varje muslimsk bönestund med en stunds koll i brallorna?

Även Hbl:s ”faktaruta” med ”orsaker” lyser av okunskap. De största är enligt Hbl medicinska skäl (strunt), förebyggande av sjukdomar (om man faktiskt anser att AIDS-läget blir bättre med det – hur skulle det vara med kunskap i stället) och religiösa skäl (säkert det största skälet, men inte mindre irrationellt för det). Att omskärelse sker mest i Nordamerika, Mellanöstern och Sydamerika berättar nog mer om de områdenas vridna inställning till allt som har med mänsklig sexualitet att göra, än med något annat.

Jag har inget emot religionsutövning. Men i dagens värld har vi redan gjort oss av med en rad andra påbud i de heliga böckerna som sitter illa med vår rättsuppfattning.  Förresten, om Gud en gång skapade oss till sin avbild – varför i himmelens namn skall vi då förstöra den avbilden genom att skära bort en del av den?

2.

Joanna Nylunds inlägg i omskärelsedebatten innehåller en motsägelse. Å ena sidan avdramatiserar hon den principiella debatten med att säga det bara är fråga om ”att avlägsna en bit hud”. Å andra sidan anser hon att lagstiftning kunde vara bra eftersom omskärelse skulle utföras ”kliniskt, hygieniskt och av kunniga läkare”. Menar hon alltså att det ändå är fråga om något lite farligare än “bara en bit hud”?

Att så många pojkar i USA omskärs rutinmässigt (även utan religiösa skäl) har bl.a. sin upprinnelse i den amerikanska läkaren John H. Kellogs (1852-1943) rekommendationer mot onani: “omskärelsen skall helst utföras av en läkare utan anestesi, eftersom den korta smärtan har en upplyftande effekt på sinnet, då den kopplas ihop med en idé om straff, vilket kan behövas i många fall”.

Några vettiga medicinska skäl för rutinmässig omskärelse finns förstås inte, och siffran på 30 procent “glada” omskurna skulle förstås vara minimal om männen som utsatts för övergreppet själva hade fått avgöra saken lite senare i livet.

När det gäller respekt för religionsutövning: Joanna Nylund förfäktar en åsikt som går ut på att religion och religiösa handlingar på något sätt ligger utanför kritiskt betraktande, och att kritik handlar om “brist på respekt”. Det stämmer förstås inte. Och det i sig intressanta statistiska faktumet att en sedvänja är uråldrig eller praktiseras av många är bara just det – statistik. Uråldrighet kan inte användas som försvar.

Det ryms faktiskt inte i mitt huvud vad könsstympning kan ha att göra med religiös övertygelse, eller varför Gud ens skulle vara så intresserad av människans reproduktiva organ. Kanske för att vi själva är det? Nylund lyckas i sitt inlägg även diskutera hur Jesus Kristus snopp såg ut, men den aspekten av Jesus är jag faktiskt inte det minsta intresserad av.

Men debatten gäller inte nu den principiella diskussionen (som jag nog gärna fortsätter), utan om vi här i Finland skall lagstifta om förhållandena kring omskärelse. Jag håller fullständigt med Nylund att det är helt onödigt att separat förbjuda religiös omskärelse eftersom det ändå kommer att göras. Men det var heller inte min poäng; för alla medborgare är det förstås redan nu förbjudet att gå och skära i småbebisars penis, precis som det är förbjudet att skära i ett litet flickebarns könsorgan. Om jag själv skulle ha misshandlat mina barn på det sättet skulle jag ha flugit i fängelse så det visslar.

Framför allt: om vi nu börjar lagstifta om religiösa övertygelser (och dessutom blanda in läkare i dem) hamnar vi på mycket hal is. Läkarvetenskapen handlar om rationalitet och om att lappa människokroppen, inte om övertygelse och tro. En läkare skall naturligtvis inte utföra omskärelser annat än av strikt medicinska skäl. Den finska läkareden säger bl.a: “Mitt mål skall vara att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor. I mitt arbete skall jag följa läkaretiken och enbart använda metoder vilkas nytta påvisats av medicinsk forskning eller erfarenhet. Mina färdigheter som läkare skall jag inte använda i strid med min yrkesetik ens under hot.”

 Och som tidigare sagt: lagstiftning skall vara könsneutral. Tystnaden i debatten på den här punkten är även den ett komplett mysterium för mig.

Senatstorgets vånda

Svenska

Föreställ dig att du åker till Petersplatsen i Rom. Föreställ dig att utsikten mot Peterskyrkan skyms av marknadstält, plättvändare och turistmånglare, medan en orkester och dansgrupp ljudligt försöker övertyga dig om att åka till något annat land eller till en annan ort. En otänkbar mardröm eller hur? Förstås! Men kom till Helsingfors – här är det fritt fram!

Tyvärr har de historie- och kulturlösa helsingforsiska beslutsfattarna inte insett att Senatstorget i Helsingfors är en av de största turistattraktionerna och vallfärdsplatserna i landet precis för vad platsen är, inte för vad den kan förvandlas till i namn av den lägsta och banalaste gemensamma nämnaren.

Vilka är de beslutsfattare som ger tillstånd till marknadsevenemang på torget, som oftast dominerar torget under nästan en vecka? Det övergår totalt mitt förstånd varför dessa marknadsjippon inte kan förläggas till Narinken eller till Järnvägstorget, istället för att förfula ett av våra vackraste gemensamma offentliga rum.

Vackert?

För er som inte fattar annat än direkt anföring: Det är faktiskt inte så, att bara för att man har ett öppet utrymme, så måste man med våld fylla det med något.

En sådan handling gör bara en människa med egna interna tomrum: en tom själ, tom på bakgrund, tom på historia och tom på bildning.

—
Vackert???

Uppdatering 2012: Det fanns förhoppningar om  att någon tagit sitt förnuft till fånga, efter rapporter om att Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla inte skulle återkomma till torget, men tyvärr: evenemanget bara flyttades till 2012 p.g.a. beläggningsarbetena på torget sommaren 2011. Södra Österbottens förbund gick inte med på alternativen som erbjudits: Narinken eller Järvägstorget. Man kan fråga sig varför? Den rätta målgruppen borde vara mycket lättare att hitta på de sistnämnda platserna – på Senatstorget vimlar det ju mest av sådana utländska turister, som knappast kan lockas till södra Österbotten.

I videoklippet kan man se en autentisk ”rapport” gällande det senaste besöket. Sammanfattningsvis står allt klart: ointressant, okulturellt program, svaga musikuppträdanden som ej lockar publik, och förvirrade turister som irrar omkring bland eländet.
Jag erkänner att det kanske är lite orättvist att enbart peka ut Etelä-Pohjanmaa Senaatintorilla – faktum är ju att Senatstorget invaderas av ett otal liknande jippon varje år. I färskt minne är till exempel den underliga inlednings-”festen” för idrotts-EM. Lovar återkomma och uppdatera med annat.

Kvinnor i företagens styrelse

Svenska

Många som anser att vi inte behöver några könskvoter i företagens styrelser hävdar att ”kompetens” och ”professionalism” skall vara det avgörande för om man får sitta i en styrelse eller ej.  Främst är det män som använder de här orden, och därför misstänker jag att det mera handlar om att försöka vidmakthålla de insider-klubbar som företagsstyrelserna nu består av, med samma gubbar om varandra i olika företag. Professionalism i styrelsearbetet tycks nog handla mest om att vara ”proffs” på att sitta i styrelser, inte nödvändigtvis om att på riktigt veta något om den bransch företaget är i. För övrigt sitter ju oftast de största ägarna i företagens styrelser (vilket är helt ok). Då handlar det snarare om att få in mer kvinnor bland ägarna, vare sig det är stiftelser, banker etc.

En viktig poäng som företagen kunde fundera på med tanke på framtiden (och om man på riktigt vill tala om kompetens) är att man redan nu i kommunala och statliga sammanhang inte längre talar om “kvinno-kvoter”, utan om jämn könsfördelning. På många håll behövs de här reglerna redan idag för att inte männen skall bli underrepresenterade.

Och ser man på vilket av könen som idag utbildar sig (av de som skrev slutarbete i högskolorna 2008 var 64 % kvinnor, 36 % män), kan de här kvoterna bli alldeles behövliga i framtiden även i företagen, för att se till att även männen finns representerade i styrelserna.

Svårt att räkna?

Svenska

Jan-Erik Andelin odlar i sin Hbl-ledare den 6 november 2010 som vanligt ganska underfundiga bilder och analogier som riskerar att fördunkla hans budskap. En sak är dock helt klar: han har anammat Umayya Abu-Hannas onekligen snedtända tolkning av finlandssvenskarnas ställning i Finland. Han skriver att hon berättigat frågar sig varför finlandssvenskarna skall ”ha en annan ställning än andra språkgrupper av samma storlek”.

Det skulle vara intressant att veta vilken lika stor grupp Umayya och Andelin avser: den ryska språkgruppen uppgår till 26909, den estniska till 22604. De som har engelska som modersmål i Finland uppgår till 11344. Svenskspråkigt registrerade var cirka 290000, alltså TIO GÅNGER FLER än någon annan språkgrupp.

Andelin försöker ge en känga åt liberala SFP med att ”i ett liberalt samhälle har få medborgare särskida privilegier”.  Men bäste Umayya och Andelin: lika rättigheter är INTE samma sak som privilegium! Ifall de svenskspråkiga skulle få sjukvård, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle servicen vara ett privilegium. Ifall de svenskspråkiga skulle få gå i skola, men inte de finskspråkiga, DÅ skulle språket vara ett privilegium.

När man skriver om de här sakerna är det viktigt att man är mycket noga med orden. Det är skrämmande att Andelin inte bara räknar lika åt pipan som Umayya (det kan förstås ske för vem som helst som inte orkar kolla upp fakta). Mera skrämmande är att han även anammar orden och jargongen, och därmed är med om att väva ihop den ”story” om finlandssvenskarna som i längden riskerar att bli ”sanning”.

Irak-kriget

Svenska

De tre insändarna nedan föranleddes av prof. Hans Rosings insändare som lovtackade USA:s president George W Bush för att han demokratiserat Irak och att landet nu gick en rosig och solig framtid till mötes. Han svarade två gånger med i princip oförändrade argument. Den sista, viktigaste meningen i min tredje insändare klippte Hbl bort, av någon anledning.

Det är synd att en vetenskapsman som Hans Rosing, som borde stå som exempel för kritiskt tänkande, med hull och hår svalt den i efterhand framkrystade förklaringen till Irak-kriget: att det sist och slutligen var frågan om en benevolent demokratiprocess – en tjänst till det irakiska folket (Hbl 9.4). 
USA och Storbritannien gick till krig med två motiveringar: att Irak hade kemiska massförstörelsevapen, och att Saddam Hussein hade kontakter till al-Qaida. Efteråt har det visat sig att anfallarna inte bara hade totalt fel, de hade också fabricerat ”bevis” för att få en FN-stämpel på kriget.
Kriget var med andra ord enligt internationell rätt ett olagligt anfallskrig, där enligt senaste räkning cirka 100 000 irakier och närapå 5000 amerikaner fått sätta livet till, medan cirka 4,7 miljoner irakier är flyktingar. Enligt Röda korset är den humanitära situatonen i landet fortfarande en av de mest kritiska i världen, och i medeltal dödas 6 människor varje dag i självmordsattacker och bombsprängningar. 
Jag vet inte vilket pris Rosing sätter på ”demokrati” (kanske ”till vilket pris som helst”), men denna rationalisering i efterhand känns nog ordentligt bakvänd. 
En allmän observation: tron på att USA med sina presidenter i spetsen har ”goda” avsikter, och vill avsätta onda diktatorer i världen enbart för allas vårt välbefinnande är nog olovligt onyanserad, närapå naiv. USA sysslar (som andra stormakter) med krass realpolitik – det är helt onödigt att som åskådare stå bredvid, klappa i händerna och upprepa nötta klychor.
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing tror att vi står på olika ideologiska sidor då det gäller blodtörstiga diktatorer (Saddam Hussein). Det gör vi inte – jag tycker lika lite om diktatorer som han (det gjorde jag redan då USA stödde Saddam med pengar och vapen på 80-talet). 
Men nu var det inte ideologi vi diskuterade, utan metoder. Det finns tyvärr inget trevligt sätt att ockupera ett land. Och det är tyvärr inte bilder på glada människor vid valurnorna som kommer att utgöra de ikoniska bilderna från Irak-kriget, utan bilder på tortyr och övergrepp på oskyldiga människor i fängelset Abu Ghraib, filmer med USA-soldater som skrattande skjuter civila (se Wikileaks), och hundratusen oskyldiga civila döda. Vad detta betyder i förlorad goodwill för USA går inte att mäta.
Framför allt: jag väljer och vrakar inte bland konsekvenserna. Godkänner man ockupationen godkänner man också den institutionaliserade tortyr som USA sysslade med efter anfallet. Godkänner man det på falska föresatser startade kriget godkänner man också att hundratusen helt oskyldiga människor dödats. Att slingra sig ur detta innebär en intellektuell kollaps, väl fångad av den amerikanske samhällskritikern Arthur Silber (powerofnarrative.blogspot.com): 
”Vi insisterar på att få höra vilka ”ideal” vi stridit för, och på att få höra att våra intentioner var ”goda”. Många av oss gör det i felriktat och destruktivt försök att hitta ”mening” i våra liv: våra hämmade själar hindrar oss från att hitta tillfredsställelse och lycka i våra individuella liv, så vi söker ”stolthet och ära” genom att kliva över ändlösa högar av lik. 
Och vad som försvinner i allt detta är den outhärdliga skräck och smärta som drabbar individuella människor.”
—
Svar på Rosings svarsinsändare:
Hans Rosing låter bli att argumentera med fakta i vår lilla diskussion om Irakkrigets mål och metoder utan regurgerar bara sina gamla insändare. Då argumenten tryter tar han dessutom till en billig Ad Hominem-attack, vilket han om någon borde veta att är ett klassiskt argumentationsfel.
Jag är verkligen ingen ”blåögd idealist”, det förstår alla som läser mina insändare ordentligt. Och om det är någon som har rosenröda drömmar, så är det Rosing som tror att ”priset snart kommer att glömmas” och att ”Iraks folk nu har goda möjligheter att välja sina ledare och uppnå ekonomisk blomstring”. Cynisk realist kallar Rosing sig. Cynisk håller jag med om, men inte realist.
Realism är 55 döda i bombattacker samma dag (10.5) som Rosings insändare publicerades. Realism är att fatta att stormakter inte sysslar med altruism (annat än i sin propaganda). Realism är att inse att det viktigaste resultatet av USA:s äventyr i Irak (som hittills kostat den amerikanska ekonomin 3 biljoner dollar) är tusentals nya al-Qaida-rekryter. Realism är att inse att USA:s världsanseende fått skador som tyvärr kommer att ta årtionden att reparera.
Bottenlös, omänsklig cynism är däremot att tycka att att hundratusen oskyldiga liv ”är värt priset”. Bottenlös cynism och historielöshet är att jämföra dagens situation med Saddams diktaturstyre, som frikostigt stöddes av samme USA med vapen och pengar i tiotals år. Som svar på ditt specifika påstående: Jag ger faktiskt blanka fan i vad Georg W. Bush kan tackas eller inte tackas för när det gäller Irak. Jag är inte intresserad av tomma, meningslösa, fraser.
Jag har en enkel fråga till dig Hans Rosing, innan jag för min del avslutar debatten. Var går din gräns för det pris som oskyldiga skall förväntas ”betala” i vår nobla kamp för ”demokrati”? Vi vet nu att hundratusen kvinnor, män och barn är helt ok för dig. Hur är det med tvåhundratusen? Trehundratusen? Nu slipper du diskutera mänsklig moral och anständighet, du behöver bara nämna en siffra – ditt högsta bud.

”Metropol”?

Svenska

Jag vet inte riktigt varifrån alla tankar på sammanslagningar till stora enheter kommer ifrån just nu. Jag tycker de har en lite socialistisk prägel, trots att det största borgerliga partiet i Helsingfors ändå talar för ”Metropolen”. Jag erkänner att jag själv i tiden varit fascinerad av ett ”Stor-Helsingfors”, men jag har ändrat åsikt. Det har skett efter kontakter med politiker och tjänstemän i de stora kommunerna i huvudstadsregionen.

En sammanslagning har två stora risker i dagens läge:

En tvångsmässig annektering av Esbo, Vanda och Grankulla leder till att Helsingfors rätt tungrodda byråkrati (speciellt när det gäller stadsplanering) exporteras till hela regionen. Ganska lite blir speciellt mycket bättre med det. Man skapar då en enhet som åter lämnar kranskommunerna helt utanför det vettiga samarbete som även måste ske med dem, och där de nuvarande kommunerna på ett mycket flexiblare sätt kan agera. Situationen och förhållandena är inte likadana i väster som i öster. Helsingfors problem är inte hela regionens problem.

En lång rad samarbetsprojekt är just nu på gång mellan huvudstadsregionens kommuner när det gäller det som är viktigast för invånarna: planering, infrastruktur och utbildning. Nu skall vi ge de projekten lite arbetsro, och dessutom ta med kranskommunerna i samarbetet.

Jag tror att sammanslagningsivern uppstår mest av känslomässiga skäl. Man tycker att att ordet ”metropol” med en miljon invånare låter bra, utan att tänka på att det inget har att göra med administrativa strukturer. Stockholm består av sju-åtta kommuner utan att vi tänker på det. (Och någon riktig metropol kan aldrig skapas i Finland – vi är alldeles för få för det. Åk till London, Paris eller Moskva för att bekanta er med riktiga metropoler.)

Det är lite som med ”toppuniversitetet”: man inbillar sig att om man slår ihop M.A. Numminen med Eino Grön, så blir det på något magiskt sätt Pavarotti. Det är inte så det funkar.

Men framför allt: samgångar skall ske frivilligt. Som representant för ett rättsparti kan jag inte anse annat. Annekteringen av västra Sibbo var de stora partiernas öppna och nakna, mycket osmakliga maktpolitik förtäckt i ”metropol”-prat. Ingen har ännu på ett trovärdigt sätt förklarat hur operationen på något sätt gjort livet bättre för invånarna i Helsingfors, som samtidigt skall finansiera en lång rad andra stora infrastrukturprojekt. Sibbo-skandalen blev inte mindre av att de Gröna sällade sig till kören av annekteringsivare med de mest skenheliga motiveringar.

—
Uppdatering september 2012: Några nya ordval, lite skärpningar här och där.

Vägtullar och rusningsavgifter?

Svenska,

Jag är inte i princip emot rusningsavgifter eller vägtullar (gillar t.ex. tanken på ett utläppsfritt kärncentrum där elbilar kunde åka ”gratis”), men det finns några saker vi måste klargöra innan vi på allvar börjar diskutera saken.

Det kanske viktigaste skulle vara en diskussion om vad det egentliga syftet med avgifterna skall vara. Skall syftet vara att göra Helsingfors centrum fotgängar- och cykelvänligare, eller skall syftet vara att minska billtrafiken i hela huvudstadsregionen? Skall pengarna gå i stadens (städernas) kassa, eller på något sätt stöda kollektivtrafiken direkt? Skall i ärendet blandas in koldioxidutsläppsmål (i mitt tycke lite långsökt) eller andra ”högre” syften? Vägtullarna i Stockholm minskade visserligen en aning på trafiken, men summorna som kommer in är inte så stora. I en liten stad som Helsingfors kommer de troligen inte att bekosta alla de stora satsningar på t.ex. spårtrafik som måste göras.

Efter diskussioner med tjänstemän både vid Helsingfors trafikplanering och SAD har jag fått det klart för mig att trafiken in mot Helsingfors centrum faktiskt inte är speciellt problematisk – det är tvärtrafiken på Ring I och Ring III som stockar sig. Det kommer att bli svårt att införa avgifter på ringvägarna, då vägarna går genom flera kommuner, och det finns många alternativa vägar som bilisterna kanske tar i stället. Dessutom står kollektivtrafiken inte till tjänst med några vettiga alternativ på de här sträckorna.

En helt annan aspekt är att vägavgifter, för att vara effektiva, måste bli rätt höga. Då blir de lätt till sin natur odemokratiska, eftersom de bereder väg för dem som har så mycket pengar att avgifterna inte bekommer dem, medan mindre bemedlade ”tvingas ta bussen”. Klart är alltså att avgifter endast kan motiveras ifall kollektivtrafiken samtidigt får en ordentlig vitamininjektion i form av stora satsningar på rälstrafik.

Avgiftens storlek är en svår balansgång. Sätter man den för lågt täcker intäkterna inte systemets kostnader. Och sätter man den alltför hög riskerar man att minska trafiken så mycket att intäkterna även då blir för låga. Ett optimum är en avgift som hämtar mer än vad systemet kostar – och att det på riktigt har någon betydelse för att bekosta kollektivtrafiklösningar, som alltid är dyra.

Någon har föreslagit att man borde vänta med avgifterna tills man via satellit kan följa med bilarna, så att man för körandet kan utmäta direkta kilometeravgifter. Det förslaget tycker jag vi kan glömma genast. Förutom att det blir krångligt och dyrt, angår det inte någon byråkrat varifrån jag kommer eller vart jag är på väg.