Den byggda miljö som omger oss varje dag påverkar direkt vår sinnesstämning, vårt sätt att tänka och våra attityder till omgivningen och våra medmänniskor. Därför är det oerhört viktigt att stadsplaneringen och arkitekturens formspråk utgår från mänskliga proportioner, känns meningsfull, och hjälper oss orientera i de strukturer vi bygger upp.

Ett besök i Östra Böle i Helsingfors får vem som helst på dåligt humör. Årstiden spelar inte så stor roll, eftersom inte ens en solig sommardag förmår fördriva den ångestfyllda, orwellianska tyngd som fyller en då man rör sig i området. Man frågar sig instinktivt hur någon kom på att rita ett så brutalt, omänskligt område.

Man har höjt fotgängarstråken upp en våning och lämnat bilarna kvar på marknivå i tron att de benburna på det sättet skall få det trivsammare. Resultatet har blivit något som verkar taget ur en dystopisk framtidsfilm. Små människor småspringer nerhukade fram mellan gråa, smutsiga betongklossar på spruckna, vindpinade betongplattor. Bilarna susar omkring i mörka och trista kanjoner utan någon koppling till det riktiga livet. Infartsramper och garage får en att tänka på mörka och fuktiga grottor. Här och där kan man se att någon senkommen stadsarkitekt försökt piffa upp katastrofen med lite planteringar eller nya trottoarer på gatunivå. Tyvärr lyckas de bara betona den kompletta kollaps som Östra Böle utgör som mänsklig bo- och arbetsplats. Det enda som skulle hjälpa är att riva hela området och börja om från början.

Nu bygger man lyckligtvis inte längre såsom i Böle. Men exemplet fungerar bra för att visa att den upplevda miljön direkt påverkar våra huvuden (det känner vem som helst som rör sig i området). Jag misstänker att vi mycket lättvindigt godkänner (och betalar) för visuellt dåliga miljöer som direkt via vårt kognitiva system påverkar vår inställning – både till mänskligheten som gemensamt projekt, och till våra medmänniskor. Den psykologiska forskningen – både den gamla kognitiva fåran men också nyare fenomenologiska och holistiska forskningslinjer – påpekar att vi som människovarelser i högsta grad reagerar och verkar på basen av det vi känner. Det är med andra ord inte oviktigt hurudana visuella miljöer vi bygger åt oss (och åt våra barn). Det kan i själva verket avgöra vår framtid.

Tanken på att människor direkt reagerar på den omgivande arkitekturen är varken ny eller originell, men den har kanske fallit i medvetandets bakgrund eftersom det inte är lätt att experimentellt påvisa sambandet. Mycket handlar det om vokabulär. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till för att heltäckande beskriva våra inre förnimmelser då vi ställs inför en byggd miljö. Vi behöver inte skapa ord i huvudet för att känna känslor som kärlek, affektion, hat eller sorg – vi bara känner det. Och vi är inte vana att ens för vår ”inre monolog” reda ut de förnimmelser och undermedvetna upplevelser vi känner, då vi ser en byggnad framför oss.

Människans förhållande till den spatiala omgivningen och de impulser den ger upphov till är ändå en av de viktigaste utvecklingsprocesserna vi går igenom under uppväxten – egentligen det som definierar oss som separata ”ting” från omvärlden. Det vi lär oss om ”utrymme” och ”rum” kombineras till en balanserad helhet med den genetiska arvsmassan, i tidernas begynnelse sprungen ur den afrikanska savannen. Vi lär oss med andra ord några enkla basregler för att överleva i den omgivning vi befinner oss i. Om något i omgivningen inte stämmer, får det oss i obalans och adrenalinet strömmar till. Därför tror jag att speciellt dagens populära manér inom arkitekturen: osymmetrier, ”galna” vinklar, obalanser och oharmonier, är ohälsosamma. Det borde inte anses meningsfullt att rita och bygga ett kontorshus som ser ut att falla över ända vilken sekund som helst. Och ingen borde tvingas arbeta i en sådan miljö. Den instinktiva urkänsla man som betraktare får i en sådan situation är ju att ta till flykten så fort som möjligt. Den stressen kan inte vara bra – varken för vår fysik eller för vårt psyke.

Modernismen och framtidstron
Forskarna anger två orsaker till varför den stela och avskalade modernismen – som fortfarande dominerar vår arkitektur – i tiderna växte sig så stark. De flesta anser att riktningen var ett svar på de sociala och politiska revolutioner som färgade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Andra säger att impulsen kom från de nya material som den industriella revolutionen förde med sig; järn stål, betong och glas.

Troligen är svaret mer komplicerat. Modernismen hänger säkert också ihop med framtidsoptimismen under de båda efterkrigsperioderna på 30-talet och 50-talet (ofta resulterande i rena science-ficton­visioner) eller med mantror om evig ekonomisk tillväxt och ökat välstånd som startade i samband med oljebonanzan vid sekelskiftet 1900. En ”olje-era” som dessutom resulterat i vår oändliga fascination med privatbilismen.

Men det lönar sig kanske inte att grubbla så mycket över den historiska upprinnelsen. En historisk diskussion kan kanske främst hjälpa oss att ”hitta tillbaka” från det som jag börjat uppleva som ett stort estetiskt och visuellt dilemma, som rätt få tydligen orkar bry sig om i vardagen.

Vart försvann de feminina formerna?
Att vi idag tycker att en byggnad från 1800-talet ser bättre ut än en nyare betong- eller glaskloss kan inte enbart handla om en universell nostalgisk läggning hos människan. Det bevisas av att man under 1900-talets första hälft i modernismens namn glatt rev t.o.m. riktigt gamla byggnader. I efterhand måste man skatta sig lycklig över bristen på pengar i efterkrigstidens Finland. Annars hade kanske Helsingfors centrum gått samma öde till mötes som Stockholm på 50- och 60-talet, där man i samband med den s.k Norrmalmsregleringen bl.a. rev en rad gamla 1600-talshus i Klarakvarteren – en av de största kulturskandalerna i världshistorien.

Stockholm City är en mycket renodlad modernistisk arkitekturhelhet. I Stockholm blir dessutom en aspekt av modernismen – som gått de flesta förbi – riktigt påtaglig; den avskalade, linjära modernismen saknar alla spår av de feminina former som senast sågs inom arkitekturen under neo-klassisismen och jugendstilen. Trots att vissa samhällskritiker som James Kunstler påpekat detta, är det egentligen remarkabelt att ingen kvinnohistorisk forkare eller humanist undersökt denna totalvändning i vårt byggda landskap, eller forskat i vilka verkningar på vår tankevärld som denna utveckling fört med sig.

MacDonaldiseringen av arkitekturen
Förutom direkta männsikoavbildningar saknar modern arkitektur dessutom ofta mänskliga mått och proportioner. En blank glasfasad eller en platt betongfasad ger oss inga riktpunkter, mått eller förhållanden som vi kan relatera till oss själva. Det är som själva proportionerna blir för överväldigande, för svåra att ta in och bearbeta. Dessutom finns sällan någon koppling till det lokala – arkitekturen blir som internationella hotellrum eller en multinationell snabbmatsrestaurant – de ser likadana ut oberoende vart i världen man åker.

Frikopplingen gäller inte bara rummet, utan även tiden; en modernistisk byggnad har inget påtagligt samband med ”idag”, annat än att byggnaden åtminstone inte symboliserar ”igår”. Motreaktionen – postmodernismen – har försökt lösa problemet, men i de flesta fall reducerat historiekopplingen till scenografi. Man klistrar på hänvisningar och återanvändningar av äldre stilar, men även då blir det mycket svårt att inlemma byggnaden i en historisk berättelse. Och för hypermodernisterna räcker inte ens det – man bygger vinklar, taköverhäng, viadukter och skärningar utan symmetri eller funktion, ofta så att de ser ut att upphäva gravitationen. De enskilda delarna bildar aldrig en helhet i betraktarens hjärna, annat än att inger en vagt olustig känsla, ibland kanske lite komisk.

En kritisk syn på modernismen och hypermodernismen borde inte bara påpeka bristen på mänskliga mått och proportioner, eller på harmoni i byggnadsmassorna. Kritiken borde mera handla om precis den obestämda känsla vi får i magen då vi ser en byggnad eller en miljö, och instinkt­ivt känner att något står rätt eller fel till — trots att den känslan förstås är högst subjektiv.

Då medborgarna diskuterar arkitektur och byggd miljö borde debatten inte enbart kretsa kring storstilade projekt och arkitekttävlingar som får rubriker i tidningarna. Avgörande borde ändå vara varje individuella och mänskligt subjektiva upplevelse, en upplevelse som på något sätt borde ”demokratiseras” och bekräftas, så att inte enbart stadsplanerarens eller arkitektens tolkning och förklaring är den enda som lever vidare.

En byggnad borde ge en instinktiv känsla av sin funktion, sitt mål och sin plats i mänsklighetens berättelse. Man borde aldrig behöva öppna en broschyr för att få sig förklarat vad arkitektens formspråk ”betyder” eller vad som ”egentligen” avses.

Det här är viktigt eftersom det inte går att undkomma arkitekturen. Den är inpå oss dag ut och dag in, vare sig vi vill det eller inte, och de byggnader som idag reser sig skall stå på samma plats i många decennier, om inte århundraden. Och vikten av det här gäller förstås i ännu högre grad boende­miljöer än offentliga byggnader. Modernismens rationella tänkesätt att bygga så billigt som möjligt har lett till att man ibland godkänner så torftiga miljöer att de direkt inbjuder till graffitimålning och vandalism (det man inte gillar slår man sönder). Speciellt graverande blir detta nederlag eftersom modernismen i tiden tog avstamp i sociala strävanden att förbättra boendeförhållandena för ”vanligt folk”.

Vägen framåt?
Vissa positiva signaler kan skönjas. Finska staten skrev år 1998 ett arkitekturpolitiskt program som betonade vikten av arkitekturfostran och deltagande i planeringsprocesser som gäller den egna miljön. Programmet slår även fast att riktiga kulturmiljöer uppstår av byggnader med olika ålder som tar den omgivande naturen i beaktande. Det här är viktigt mot bakgrunden av att det finska byggnadsbeståndet är remarkabelt ungt (bara två procent av alla finska byggnader är byggda före första världskriget).

Ett tidigare regeringsprogram tar upp förorterna, och slår fast att ett tväradministrativt program för ökandet av trivseln skall startas. Även principen om att avdela en procent av byggnadskostnaderna för konst och utsmyckning har åter tagits till heders och till och med skrivits in i vissa städers byggnasstadgor. Men det skulle vara ytterst viktigt att denna princip inte bara gäller offentligt byggande, utan även vanliga bostadsområden.

Statens arkitekturpolitiska program borde få förnyad aktualitet och offentlighet. Alltför ofta sväljer vi planer och lösningar utan att reagera eller ens reflektera. Och det går inte att hänvisa till att arkitekter och stadsplanerare ”vet bättre” än vanligt folk. De är visserligen utbildade i ämnet och har den tekniska kunskap som behövs för att rita och planera en byggnad. Men när det gäller smak och stil, eller den maggropsskänsla en byggnad ger upphov till, är deras åsikt förstås lika mycket eller lika lite värd som någon annans. Medvetenheten om att den byggda miljön direkt påverkar oss och våra sinnesstämningar måste öka.